Det är en resa som inleddes redan den 20 maj och som på ett eller annat sätt slutar idag när England spelar sin första VM-final på över 50 år. Det är en resa som i och med 3-0-vinsten mot Argentina i premiären såg England vinna en match i den här turneringen för första gången på över 20 år. En resa som även skulle innehålla ett bisarrt självmål mot Guinea.
England säkrade gruppsegern genom att vinna mot Sydkorea i sista omgången och har därefter tagit sig till finalen genom vinster mot Costa Rica (2-1), Mexico (1-0) och Italien (3-1). Glädjande för England är att motgångar inte har stoppat dem längs vägen. En orättfärdig utvisning på Josh Onomah mot Mexico. Ett tidigt mål i baken mot Italien.
Glädjande för Liverpool är att Dominic Solanke, deras nyförvärv och en av Chelseas mest lovande produkter, har visat sin kapacitet och sin förmåga att prestera under press. Solanke både gjorde målet mot Mexico och två av målen mot Italien. Lägg till det imponerande insatser av Sheyi Ojo och det ser bra ut för Liverpool i Ligacupen nästa säsong.
England möter Venezuela i finalen som sparkar av klockan 12:00. Det låter kanske inte som värsta tänkbara motstånd, men ett lag som tar sig till final måste alltid respekteras. Venezuela vann alla sina gruppspelsmatcher, mot Tyskland, Vanuatu och Mexio, samt har vägrat att förlora i slutspelet mot Japan (förlängning), USA (förlängning) och Uruguay (straffar).
Det är en framgång som vädrar morgonluft för engelsk landslagsfotboll. Inte minst eftersom det inte är någon isolerad framgång. Englands U20-lag i detta VM är samma grupp spelare som vann U17-EM för tre år sedan och som förra året tog sig till semifinal i U19-EM. För några veckor sedan spelade England final i U17-EM, och England har vunnit Toulon två år i rad.
Det har varit en vitt spridd uppfattning att unga engelska spelare helt enkelt inte är lika bra som sina tyska, spanska, franska, italienska och sydamerikanska motsvarigheter. Det här är framgångar som rimligtvis måste nyansera och komplicera den analysen en aning. Problemet är i större utsträckning att unga engelska spelare inte ges samma möjligheter till speltid i sina klubblag.
Sammanlagt har de 21 spelarna i Englands VM-trupp gjort totalt 72 matcher i Premier League, inkluderat matcher i vilka de blivit inbytta. Flera av spelarna har över huvud taget aldrig spelat i Premier League. Spelarna med över tiotalet seniormatcher under bältet den här säsongen har med Dominic Calvert-Lewin (11) som undantag samtliga fått dem i Football League.
I det avseendet går det att ifrågasätta om kvoterna för engelska och hemväxta spelare kanske gör mer skada än nytta på lång sikt. Dels är det kvoter som tvingar de största klubbarna att horda de främsta engelska talangerna snarare än att de får speltid på lägre nivå. Dels är det kvoter som driver upp priserna på engelska spelare, vilket gör det billigare att köpa utländskt.
Men det är också en framgång som i någon mån bygger på ett bättre och mer konstruktivt samarbete mellan England och klubbarna. Inte minst med Everton vars fem spelare i VM-truppen fick tillåtelse av Ronald Koeman att missa de två sista veckorna av Evertons säsong för att därmed bättre kunna förbereda sig för VM. Låt gå till ringa kostnad, men ändå ovanligt.
Everton är alltså klubben som tillhandahåller ryggraden i detta framgångsrika England som nu spelar VM-final. Jonjoe Kenny, Callum Connolly, Kieran Dowell, Dominic Calvert-Lewin och Ademola Lookman är goda exempel på den starka ungdomskull som Everton har fått fram, inte minst då även Tom Davies skulle kunna vara med här, och tre av dem har fått bra med speltid i a-laget.
Chelsea är en annan klubb som bidragit mycket till Englands VM-framgångar, med Fikayo Tomori, Jake Clarke-Salter och Dominic Solanke bland dem som är med i VM-truppen, samtidigt som Tammy Abraham och Izzy Brown båda två nyligen spelat med det här laget men flyttats upp till U21. Newcastle, Liverpool, Tottenham och Middlesbrough är andra starka fästen.
Det är alltid vanskligt att anta att framgångar på ungdomsnivå betyder att det är givet att dessa spelare kommer bli framgångsrika även på seniornivå. Det har redan dragits fram en sliten klyscha som den gyllene generationen kring detta England, en klyscha och en etikett som redan har varit en albatross runt halsen för en hel engelsk landslagsgeneration. Engelska misstag är till för att upprepas.
Av de engelska spelare som 1993 var med och gick till semifinal i U20-VM var det endast fyra spelare som någonsin spelade en landskamp för England, och endast två av dem gjorde fler än en enda. Flera av dagens bärande spelare som Harry Kane, John Stones och Eric Dier var däremot med för fyra år sedan när England slutade sist i sin grupp med Chile, Egypten och Irak.
Det raka och enkla sambandet är inte så enkelt. Ändå går det inte att blunda för att en framgång är precis vad England och engelsk landslagsfotboll behöver. Att framgången i sig fostrar optimism och större samhörighet inom engelsk fotboll. Kanske är det ingen tillfällighet att den kommer sedan England till sist släppt tanken på förbundskaptensjobbet som någon slags emerituspost.
För Englands U20-lag som idag går ut till Englands blott andra VM-final genom tiderna, och som har möjligt att som bara det andra engelska laget genom tiderna titulera sig världsmästare, handlar det så klart om att visa att de klarar av något som engelska landslag under årtionden aldrig har klarat av – att knyta ihop säcken och vinna också när det gäller som mest!
Och om England kommer hem från Sydkorea med guldmedaljerna runt halsen så är det i alla fall något med denna generation som faktiskt är gyllene. Även om allt som glittrar inte är guld. Liksom å andra sidan allt som är guld inte heller glittrar.