Om Englands landslagsfotboll har lidit av svagt självförtroende de senaste tio åren så är det kanske något som har börjat svänga i och med Englands vinst i U20-VM i söndags. Det är förvisso förståeligt att en sådan framgång firas, precis som blev fallet i Sverige efter U21-EM, men precis som med Sverige så är det kanske också en hel del förhastade slutsatser som dras.
Mest irriterande är kanske hur den gamla klyschan ”golden generation” snabbt som ögat slets fram ur den dammiga garderoben. Brittiska journalister har förvisso redan lyckats med att sabotera en engelsk fotbollsgeneration med det begreppet, så varför inte upprepa bedriften?! Låt oss för all del belasta både spelare och landslag med helt orimliga förväntningar.
På gränsen till precis lika irriterande är att lika snabbt dammades frågor om ifall det vore möjligt för England att vinna VM 2022 av. Det är naturligtvis inte det minsta vare sig mer eller mindre möjligt än vad det var innan England haltade sig fram till en 1-0-vinst mot Venezuela i U20-finalen i söndags. Juniorfotboll kan inte omedelbart översättas till seniorfotboll.
Det är naturligtvis fullt möjligt att göra en enkel jämförelse bara med kvällens motståndare – Frankrike. England har bra spelare, problemet har egentligen aldrig varit att de har saknat bra spelare, och de kan ställa ut en helt kompetent startelva. Frankrike har sådan bredd i sin toppfotboll att de kan ställa ut tre startelvor som samtliga skulle vara minst jämna med England.
Den typen av skillnad kommer aldrig kunna kompenseras av vilken som helst ungdomsgeneration som vinner en ungdomsturnering. Det kan inte tillskrivas de spelare som var med i Englands U20-trupp några magiska egenskaper. Det är lovande fotbollsspelare, men ingen pratade om dem som framtida stjärnor inför sommaren, och då bör man inte göra det efteråt heller.
Vad England istället borde ta tillvara på är de strukturella faktorer som ligger bakom U20-guldet. Den taktik och den organisation som gjorde laget framgångsrikt under ett helt mästerskap, för det var det mer än individuell briljans som gjorde England till världsmästare. Den planering och de metoder som utgjorde Englands mästerskapskompetens.
Genom åren är det så klart på dessa båda områden som England framför allt har brustit. Mästerskapskompetensen har varit obefintlig, med flertalet uppseendeväckande misstag genom åren. Taktiskt och organisatoriskt har England som fotbollslag aldrig varit i närheten av ens de mindre bemedlade nationerna på omådet.
Det senare är uppenbart att England ännu inte riktigt har kommit tillrätta med ens under Gareth Southgate. Matchen mot Skottland var smått bedrövlig i det avseendet där England förvisso kontrollerade spelet förhållandevis väl men lyckades skapa mer eller mindre ingenting under hela matchen. Där fanns samma brist på offensiv spelidé som under EM.
Där fanns naturligtvis också de välkända bristerna. Blixten slog ned två gånger om i slutet av matchen när Lee Griffiths gjorde två närmast snarlika frisparksmål och vände 0-1 till 2-1 till Skottland. Det var okoncentrerat försvarsspel som ledde till frisparkarna, och målvaktsagerandet på båda målen var om inte direkt dåligt så heller inte precis bra.
Men till skillnad från under EM så fanns där något nytt. När England åkte på två snabba mål i baken och tappade 1-0 till 1-2 mot Island så fanns det ingen kampvilja, inga idéer och inga spelare som tog tag i uppgiften. Mot Skottland tog spelarna ansvaret, de aktiverades snarare än passiviserades, och de löste uppgiften eller åtminstone räddade läget.
Det var något nytt och det var något positivt, och det är något att bygga vidare på. Det är också i det avseendet som Englands U20-världsmästare framför allt kan lyfta det England som landslag också på seniornivå. Som spelare som vet hur det känns att lyckas med en engelsk landslagströja på sig, som har vänt motgång till framgång.
När gjorde England det i ett mästerskap senast – 1990?