Definitionen av Arsenals säsong hittar vi den 10 april på Selhurst Park, en match mot Crystal Palace som Arsenal förlorar med 0-3 och där supportrarna mer än kanske någon gång tidigare vände sig mot spelarna, mot Arsene Wenger och mot styrelsen. Det visade sig i efterhand också vara säsongens rock bottom för Arsenal.
Snooze, and you lose! Ett uttryck som Arsene Wenger helt klart och tydligt inte har tagit till sitt hjärta. Som har tagits för vana kom Arsenal till säsongsstart tämligen illa förberedda, med mängder av spelare som fortfarnade vilades och med nödvändiga värvningar ej genomförda. Det har blivit ett av många mönstser som frustrerar med Arsenal.
Det betydde att säsongspremiären förlorades mot Liverpool hemma på Emirates. Givet hur säsongen därefter skulle sluta, med vilket poängavstånd till just vilket lag i tabellen, så är det ett resultat som ger ett minst sagt intryck av hur Arsenals dåliga planering kostade laget, även om det vore alldeles galet att prata om någon direkt kausalitet mellan resultat och tabellplacering.
Arsenal planerade inför den här säsongen för att kunna vinna ligatiteln. Det var den enda logiska följden av flera år av topplaceringar och förra säsongens andraplats bakom Leicester. Där fanns spelartruppen, där fanns stabiliteten och där fanns erfarenheten. Nu skulle allt detta omsättas i handling och Arsene Wenger skulle hoppa upp på järntronen än en gång.
Det såg också bra ut under hösten. Förlusten mot Liverpool följdes av 14 raka matcher utan förlust, varav Arsenal vann tio matcher. Det var kanske i någon mening vinster och resultat som smickrade Arsenal en hel del, men bra lag har tur som det brukar heta. Men var det någon form av illusion som utspelade sig så skulle den snart avslöjas tämligen brutalt.
De första tecknen började uppstå när den engelska fotbollen förberedde sig för juletiderna. Två raka förluster på bortaplan, mot Everton och Man City, gungade till båten rejält. De första tecknen på missnöje började höras. Över jul och nyår höll Arsenal ändå farten och skenet uppe. Men från slutet av januari till mitten av april skulle skeppet ofrånkomligen sjunka.
Under den perioden förlorade Arsenal fem av åtta ligamatcher, den ena mer demoraliserande än den andra. Värst av allt var kanske en fullständig förnedring i Champions League mot Bayern München som 5-1-besegrade Arsenal två gånger om. Arsenal var ett lag i spillror, deras tabellplacering en mardröm ur vilken de sedan aldrig skulle vakna.
Hur kan en säsong gå från så höga förhoppningar till så djup frustration? Visst är frustrationen i någon mening en funktion av icke infriade förhoppningar, men skillnaden är så påtaglig. Där syns ingen större skillnad i ytlig prestation, Arsenal fortsätter prestera poäng i ett genomsnitt som tidigare säsonger, fortsätter göra mål och skapa chanser i ungefär samma utsträckning.
Kanske är svaret just att Arsenal står stilla. Där deras konkurrenter utvecklas, investerar, satsar framåt och förbättras om vartannat så kör Arsenal på som de alltid har gjort, i trygga och upparbetade spår. Därmed blir de alltid omkörda av några men aldrig omkörd av alla. Nästan aldrig, den här gången blev de det, eller i alla fall av tillräckligt många. Stabilitet har fostrat stagnation.
Arsenal avslutade ändå säsongen i någon form av positiv riktning. Arsene Wengers taktiska skifte till så kallad trebackslinje gav både resultat och en form av indikation att Wenger såg lagets brister och visade vilja till förändring, och det taktiska skiftet tillsammans med en överraskande men triumfatorisk FA-cupseger gav Arsenal och Wenger politiskt cover att skriva på nytt kontrakt.
Det väcker naturligtvis många frågor inför framtiden. Missnöjet som växte till orkanstyrka under säsongen är inte bortblåst, utan ligger alltjämt och puttrar strax under och många gånger tydligt ovanför ytan. Klarar Arsene Wenger av att förändra och förnya Arsenal, klarar han av att förändra och förnya sig själv? Två frågor som känns ofrånkomligt sammankopplade.
Managerbetyg: Arsene Wenger (+)
Det kommer alltid finnas en stor och förvirrad diskussion om vems eller vilkas felet och ansvaret egentligen är för Arsenals tillkortakommanden. För alla som menar att det i slutänden landar som Arsene Wengers ansvar finns de som menar att det ägarens och styrelsens ansvar, de som menar att det är spelarnas fel som inte tar sitt ansvar på planen, liksom det finns de som menar att det är supportrarnas fel som skapar en negativ miljö runt klubben och laget. Men där något är allas ansvar blir det snabbt ingens ansvar. Till sist faller ansvaret på Wengers axlar. Supportrarnas stämning är en funktion av lagets prestation, lagets och spelarnas prestation är helt och hållet Wengers ansvar, och att en av världsfotbollens mest allsmäktiga managers någonsin inte skulle kunna utöva ett stort politiskt tryck på sin ägare och styrelse faller på sin egen orimlighet.
Bloggen om Arsenal
https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/23/att-jamfora-arsenal-med-man-utd-i-managerfragan-brister-i-rationalitet/
Arsenal och Arsene Wenger har naturligtvis och oundvikligen varit ämnet för många bloggar under säsongen. Det mesta har blivit uttömt gällande Arsenals strukturella och kulturella problem. En återkommande och konkret punkt med Arsenal har dock alltid varit argumentet att man borde vara försiktig med vad man önskar sig, att man vet vad man har med Arsene Wenger men inte vad man får efter honom, och jämförelser görs gärna och ofta med Man Utd. I den här bloggen utvecklade jag dels varför det är en bristfällig jämförelse och dels varför risk både är nödvändigt för utveckling och kanske att föredra framför riskfri medelmåttighet.
Årets spelare: Alexis Sanchez
Inte något större snack om den här saken, inte bara Arsenals klart bäste spelare under säsongen utan arguably hela ligans bästa spelare. Det bådar inte gott att försöka föreställa sig hur illa det faktiskt hade gått för Arsenal den här säsongen utan Sanchez i laget, vilket naturligtvis också sätter på sin spets ryktena och röksignalerna att Sanchez ska vara på väg att lämna Arsenal. Att tappa honom vore en katastrofal säsongs sista konsekvens.
Utvärdering: Underkänd (+)
Premier League. Siktade mot ligatiteln, hamnade för första gången på 20 år utanför de fyra bästa platserna, utanför en seriös titelstrid för tolfte säsongen i rad, samma återkommande mönster med stark höst för att falla samman under vinter och vår. (+)
Champions League. Vann gruppen men mot två blåbär och med hjälp på vägen i sista omgången, ändå positivt. Lottades trots detta mot Bayern München. Förlust hade varit acceptabelt med hänsyn till motståndet, men aldrig sättet Arsenal förlorade på. (+)
Ligacupen. Vinster i de två första omgångarna mot Nottingham Forest och Reading innan Southampton blev alldeles för tuffa på Emirates i den femte omgången. På håret godkänt. (++)
FA-cupen. Arsenals tredje FA-cuptitel på fyra säsonger men den första som känns riktigt meriterande, efter att ha besegrat Man City i semifinalen och Chelsea i finalen. (+++++)
Utsikten inför 2017-18
Kan Arsene Wenger förändra och förnya både sig själv och klubben? Vilka spelare lämnar Arsenal och vilka spelare kommer till Arsenal? Hur kommer Arsenal hantera prioriteringen mellan Premier League och Europa League över en lång säsong? Hur kommer missnöjet runt klubben och med Arsene Wenger påverka försäsongen och därefter säsongen?
Frågorna är betydligt många fler än svaren runt Arsenal inför den kommande säsongen. Många hoppas så klart på ett rejält statement på transfermarknaden från Arsenal och Arsene Wenger. Med sex storklubbar som slåss om endast fyra Champions League-platser kommer två ofrånkomligen hamna utanför, och nästa säsong blir inte lättare för Arsenal än denna.
BETYG: Underkänd (+)