”Where the giants of the game meet, for the tournament of Champions!” Rätt precis så säljer amerikanska TV-bolag in Confederations Cup som startar idag i Ryssland. Vilket möjligen låter lite lustigt utifrån ett europeiskt perspektiv där turneringen nog ändå mest motsvarar landslagsfotbollens motsvarighet till ungefär UEFA Super Cup eller Community Shield.
Det är i själva verket ett satans ofog till turnering utifrån många aspekter, som bäst en fullständig meningslöshet. Antingen kan man göra som exempelvis Tyskland som skickar vad man får kalla för ett rent utvecklingslag. Eller kan man skicka ett normalt lag som Portugal, varmed deras spelare tvingas fuska med sin sommarvila tre år i rad.
Det blir naturligtvis meningslöst eftersom vi redan om ett år har att se fram emot den riktiga varan. Ett världsmästerskap. Där det faktiskt gäller något ytterst meningsfullt, dit alla länder skickar sina allra bästa lag och spelare, med 32 lag från alla delar av världen. En förrätt är normalt sett tänkt att förhöja huvudrätten. Här är huvudrätten så tung att förrätten blir oaptitlig.
Men det finns någon form av hopp vid horisonten. FIFA och Gianni Infantino har flaggat för att göra om Confederations Cup, istället rikta om turneringen mot klubblag, eller snarare ersätta Confederations Cup med en väsentligt expanderad Club World Cup. Inte en idé utan sina uppenbara svaghet, men ändå en idé som engagerar betydligt mycket mer än Confederations Cup.
Club World Cup är naturligtvis som idé och som koncept alldeles lysande. Men en turnering som för en anonym och tynande tillvaro där den hålls i någon fotbollsmässigt udda del av världen någon gång under december. Det är en trevlig turnering men alltför begränsad för att verkligen tilldra sig något större intresse. Att utveckla turneringen har ett värde – också för fotbollen globalt.
Det ska inte heller stickas under stol med de strategiska och ekonomiska skälen för FIFA att organisera ett expanderat klubbvärldsmästerskap. Det skulle ge dem first-mover advantage för en ”världsliga” på samma sätt som UEFA gav sig själva en sådan fördel gentemot alla tankar om en europeisk superliga genom att skapa Champions League. Och det finns mycket pengar i en sådan turnering.
Att arrangera ett sådant klubbvärldsmästerskap vart fjärde år skulle också ge en sådan turnering en helt annan tyngd och fräschör än den i övrigt helt säsongsbundna logik som i övrigt präglar klubbfotbollen. Det skulle också göra turneringen så pass unik att det skulle göra det till ett mästerskap som både klubbar och spelare skulle välja att prioritera.
Där finns de självklara frågetecknen om hur det ska utses vilka klubbar som faktiskt skulle delta i ett sådant klubbvärldsmästerskap. Men det känns som praktiska frågor som i slutänden alltid skulle lösa sig. Det viktiga vore så klart att ha det hela till åtminstone övervägande del meritbaserat. Att det faktiskt sker någon form av meningsfull kvalificering till turneringen.
Den stora huvudvärken är kanske de europeiska klubbarnas dominans. Nu kan det vara något man på mycket lång sikt skulle vilja åtgärda genom att skapa ett sådant här klubbvärldsmästerskap, genom att få fotbollen att växa i storlek och styrka också på andra kontinenter. Men det finns en klar risk att slutskedet på en sådan här turnering skulle vara omöjligt att särskilja från Champions League.
Hur som helst hade det ändå känts betydligt mer relevant och meningsfullt med ett sådant klubbvärldsmästerskap var fjärde sommar, än vad det gör med en landslagsturnering om åtta länder innefattandes Portugal, ett i bästa fall b-betonat Tyskland, Ryssland, Nya Zeeland, Mexico, Kamerun, Chile och Australien, ett år innan VM.
“Where the giants of the game meet, for the tournament of Champions!” Det lustiga med en sådan slogan är så klart att den inte över huvud taget passar in på Confederations Cup, den passar betydligt bättre in på VM, men kanske bäst av allt skulle ju en sådan slogan passa in på ett av FIFA arrangerat och rejält uppgraderat klubbvärldsmästerskap.
Redan om två år kan det vara verklighet. Eller om fyra år som jag kanske skulle betrakta som mer sannolikt.
:::
TRANSFERKOLLEN
Mathew Ryan, Valencia till Brighton. Det var en och annan som höjde på ögonbrynen när David Stockdale hastigt och lustigt skrev på för Birmingham för några dagar sedan, av många sedd som The Championships bäste målvakt den gångna säsongen. Anledningen kommer några dagar senare då Brighton gör klart med australiske landslagskeepern Ryan, som Liverpool tidigare har varit och nosat på. En uppgradering. Med beröm godkänd – (++++)