Antonio Conte sägs vara frustrerad med Chelseas transferpolicy. Jaha, det är väl inget nytt med det kan tyckas. Det fattas naturligvis bara att Chelsea värvar tillbaka Papy Djilobodji så har vi förmodligen en säsong av gräl med spelare, påhopp på läkarteamet, tiondeplatser och andra former av palpable discord framför oss. Inget nytt under solen liksom.
Saker verkar hur som helst strula för Chelsea, samtidigt som inte minst Man City rustar upp för en kommande säsong. Virgil Van Dijk sägs ha varit Antonio Contes främsta måltavla på transfermarknaden, vilket verkar ha landat i att Liverpool knäppte dem på näsan innan omständigheternas spel allra minst har resulterat i att spelaren blivit betydligt dyrare än väntat.
Atléticos transferban verkar också ha skapat fler problem. Diego Costa fick därmed en given klubbadress mindre vilket verkar ha satt några uppenbara bromsklossar på köpet av Romelu Lukaku från Everton. En affär de allra flesta nog hade förväntat sig vara klar vid det här laget. En affär som för närvarande verkar lite osäker.
Det har varit stora rubriker i tidningarna om hur frustrationen med bland annat detta grus i maskineriet ska ha gjort Antonio Conte så frustrerad att han hotat med att lämna Chelsea. Det har där formulerats som en kontrollfråga där Conte vill ha mer kontroll över Chelseas transfers än vad Chelseas nuvarande struktur medger. Den gamla vanliga dragkampen med andra ord.
Det ska kanske inte tas på större allvar än det förtjänar att Antonio Conte sägs ha hotat med att lämna Chelsea. Det verkar hur som helst inte vara något som Chelsea tar på något större allvar. Om något är det kanske så att vad Conte uttrycker är ett missnöje med att Chelseas transferverksamhet drar ut på tiden och håller planeringen inför nästa säsong i ett slags vänteläge.
Det var ju dessutom till stora delar något som präglade även förra sommaren för Chelsea, få flera av lagets viktigaste värvningar antingen inte blev av alls alternativt skedde i absolut sista stund. Så Antonio Conte kan ju ha alla skäl i världen att tycka att nog får vara nog, dags för Chelsea att släppa sargen och ge sig in i matchen.
Chelsea måste naturligtvis förstärka laget under sommaren även de, trots en smått fantastisk ligasäsong. Dels för att konkurrenterna blir starkare samtidigt som de själva trots sina framgångar har vissa brister i laget som kanske aldrig riktigt adresserades förra sommaren. Dels för att ett betydligt tuffare spelschema nästa säsong kräver det.
Delvis handlar det självklart också om vad som är Chelseas ambition nästa säsong. Naturligtvis kommer de vilja försöka försvara sin ligatitel, vilket kommer bli en nog så svår uppgift med ett koppel av konkurrenter som flåsar dem i nacken. Men de kommer också helt säkert vilja göra ett bra försök på Champions League-titeln, men då måste hela laget snäppa ut ett steg.
I det avseendet måste man så klart hävda att Antonio Conte egentligen bara gör sitt jobb som manager som visar ambition och är kritisk mot sin egen klubbledning när han inte upplever att denna ambition motsvaras. Han är i en position att kunna vara kritisk. Jämför med Arsene Wengers agerande i Arsenal de senaste tio-tolv åren utifrån en betydligt starkare position.
Det finns ändå någon sorts svårfrånkomlig humor i att Antonio Conte så snabbt efter sin första fantastiska säsong med Chelsea, och en vunnen ligatitel, befinner sig i en situation där han på samma gång bråkar med en av sina stjärnspelare och är missnöjd med den egna klubbledningens agerande på transfermarknaden. Det var ju det Chelsea nu skulle slippa.
Det var i alla fall så det stod på innehållsförteckningen. Men kanske är det också så att i alla fall en del av strulet vi såg i Chelsea innan Antonio Conte kom till klubben faktiskt hade mest med Chelsea själva och med Chelseas spelare att göra. Kanske är det så att verkligheten ofta är lite mer komplicerad än vad som oftast ryms inom fotbollens förenklade narrativ.
Men detta att konflikt och kritik skulle vara något så farligt är ett ofta väldigt svenskt perspektiv. Hela vår samhällsidé och identitet är ju formad runt en djupt rotad konflikträdsla, strävan efter konsensus och kompromiss. Vi har till och med gett det värdeladdade namn som den svenska modellen, den tredje vägens politik, blandekonomi och så vidare.
Konflikt kan också skapa dynamik, släppa fram nya perspektiv och idéer, föra fram och pröva olika åsikter, och på så vis vara en viktig motor för utveckling i alla klubbar och organisationer. Liksom överdriven konflikt naturligtvis också kan förlama en organisation. Hittills talar allt för att Antonio Conte lyckas hitta rätt balans i detta avseende.
I vilket fall som helst är Chelsea en av de mest spännande klubbarna att följa både under försäsongen och under nästa säsong.