Nigel Pearson med Derby County. Roberto Di Matteo med Aston Villa. Samt så klart Gianfranco Zola med Birmingham. Bara några exempel på hur det här att anställa managers med tidigare och därtill bra erfarenhet av engelsk fotboll eller kanske till och med The Championship inte på något sätt måste vara någon garanti för framgång.
På samma sätt har vi det senaste året sett flertalet exempel på antingen okända eller åtminstone relativt oprövade managers, åtminstone inom engelsk fotboll, göra förhållandevis stor succé. Marco Silva med Hull City, Jaap Stam med Reading, David Wagner med Huddersfield, även Carlos Carvalhal med Sheffield Wednesday. Det har vidgat vyerna.
Ändå känns det naturligtvis som om Leeds och Andrea Radrizzani tar en rejäl risk när de anställer Thomas Christiansen som ny manager. Så okänd var Christiansen innan beslutet meddelades förra veckan att han inte ens fanns att spela på hos de brittiska spelbolagen. Det var med andra ord en fullständigt oväntad anställning.
Jag kan inte påstå att jag vet särskilt mycket om Christiansen. Idémässigt fostrad i Barcelona och Johan Cruyffs fotbollsskola. Tre säsonger som tränare på Cypern, två säsonger med AEK Larnaca innan den senaste säsongen med APOEL, som han tog till åttondelsfinal i Europa League. Hans personlighet snarare än hans meritlista måste ha gett honom jobbet.
Det finns åtminstone något modigt med den här anställningen. Särskilt när Andrea Radrizzani som första beslut väljer att gå skilda vägar med Garry Monk, som precis gjort en så pass oväntat stark säsong med Leeds, kunde man tro att där skulle ha funnits en benägenhet att välja ett etablerat namn för att lugna ned de egna leden. Sedan kan gränsen vara hårfin mellan mod och dumhet.
Kanske är det med Thomas Christiansens spanska bakgrund inte så konstigt att han så snabbt lyckades övertyga Leeds och Andrea Radrizzani. Det finns en tydligt spansk karaktär på den ledarstab som Radrizzani har satt samman i Leeds och synen på fotboll är i mycket spansk även den. Christiansen kan alltså mycket väl vara en manager som så att säga pratade samma språk.
En fördel med att Leeds och Andrea Radrizzani alltså som sin första manager väljer ett så okänt namn är naturligtvis att de därmed också investerat mycket egen prestige i beslutet. Där finns alltså alla incitament i världen för Leeds att verkligen ge Thomas Christiansen alla möjliga materialla förutsättningar i form av spelare för att verkligen ha bästa möjliga chans att lyckas.
Misslyckas Thomas Christiansen är det ett första dyrbart misslyckande också för Andrea Radrizzani. Olyckskorparna kommer självfallet vilja kraxa. Egna supportrar och journalister som är missnöjda med att Garry Monk tvingades lämna Leeds. TV-pundits och proffstyckare som är missnöjda med att ännu en okänd utländsk manager kommer och tar alla jobb.
Kanske hade det varit tryggare att anställa ett mer känt och etablerat namn som ny manager i Leeds, eller ha kvar Garry Monk. Åtminstone hade inte olyckskorparna kraxat lika mycket då. Å andra sidan hade kanske inte Andrea Radrizzani och Leeds då varit lika investerade i den personen, och därmed inte varit riktigt lika villiga att stödja denne genom att investera i laget.
Under gårdagen stod det hur som helst klart att inte bara Garry Monk utan även dennes tränarteam nu har lämnat Leeds. Thomas Christiansen har tagit med sig sitt eget tränarteam och det är med andra ord en rejäl förändring, en helt ny tränarstab, som tar över Leeds och ska förbereda dem för säsongen som kommer i The Championship.
Vad som kommer visa sig vara väldigt viktigt för Leeds och för Thomas Christiansen är att få en bra start på säsongen. Eftersom Thomas Christiansen är så okänd, och eftersom Garry Monk fick lämna Leeds på det sätt han ändå lämnade, så riskerar en dålig start vispa upp en negativ miljö på läktarna och runt klubben som blir svår att ta sig ur. Det kommer letas fel.
De som följer Leeds har så klart viss vana vid helt okända och oprövade anställningar till managerposten. Under Massimo Cellinos tid såg vi exempelvis både Darko Milanic och David Hockaday först anställas och kort därefter, efter endast sex matcher, få sparken. Ingen vill nog se en upprepning av dessa hugskott.
Men till skillnad från dessa hugskott under Massimo Cellino så framstår i alla fall den här anställningen av Thomas Christiansen som mer genomtänkt och med en tydligare struktur bakom sig. Det är ingen garanti mot misslyckande men borde rimligtvis vara en omständighet som väsentligt ökar möjligheten att det blir bra.
Det enda som kan räknas som bra för Leeds nästa säsong är att vara med på allvar i uppflyttningsstriden, minst med playoff som utfall. Det enda vi vet på förhand är att oavsett investeringar i laget så kommer det bli en betydligt tuffare uppgift för Thomas Christiansen än vad det någonsin var att med APOEL vinna den cypriotiska ligan.
Thomas Christiansen måste växa med uppgiften. Och visa att han hör hemma i samma sällskap som Marco Silva och David Wagner, inte i sällskapet med Darko Milanic och David Hockaday. Thomas Christiansen måste göra en säsong med Leeds som betyder att vi alla kommer veta mer om Thomas Christiansen efter säsongen än vad vi gör inför säsongen.
Vilket kanske inte låter svårt. Men är desto svårare.