Chelsea 2016-17: (+++++)

Omstart. Det var precis det som stod på agendan för Chelsea inför säsongen. Återföreningen med José Mourinho var förpassad till historiens skräphög. Antonio Conte anställdes som klubbens nya profil. Förra säsongens tiondeplats innebar inte bara Premier Leagues dittills svagaste titelförsvar utan också att Chelsea hade en resa för att ta sig tillbaka till europeiskt cupspel.

Omstart också för en spelartrupp som mest agerat passagerare under hela den föregående säsongen. Det blev de snabbt varse inte skulle räcka till den här säsongen i och med Antonio Contes intensiva försäsongsschema. Men Antonio Conte lyckades också ta förra säsongens fiasko och vända det till ett revanschbegär hos spelarna.

Det var svårt att riktigt veta inför säsongen hur Chelsea skulle värderas. Att Chelseas tiondeplats var en blipp förstod nog de allra flesta, men inte riktigt hur stor blippen faktiskt var. Det var också svårt att riktigt veta hur Antonio Conte skulle lyckas med att anpassa sig till Premier League och till engelsk fotboll, något som tydligt besvärat andra.

Inledningsvis fanns också skäl för denna tveksamhet. Visst vann Chelsea sina tre första matcher men det var inte utan besvär. Därefter skulle följa tre raka matcher utan vinst, bland dem två högst besvärande förluster mot Liverpool och mot Arsenal. Men det var också två förluster som skulle leda till snabba beslut och taktisk reform som skulle vända Chelseas hela säsong.

Tretton raka ligavinster därefter mellan den 1 oktober och den 4 januari, det vill säga tre månader av bara vinster, skulle lägga grunden till Chelseas vändning och till deras ligatitel. Det var en period som såg Chelsea krossa Man Utd på Stamford Bridge, mosa Everton, vinna hemma mot Tottenham samt borta mot Man City.

Med övergången till en så kallad trebackslinje lyckades Antonio Conte uppnå flera olika saker. Dels var det ett taktiskt drag att bli bättre organiserade defensivt och Chelsea skulle också hålla nollan i sex av de första tretton matcherna i vinstsviten, totalt i tio och i 17 av de 32 återstående matcherna av säsongen. Chelseas försvar var inte formidabelt men bra.

Dels utnyttjade det Chelseas offensiva förmågor på maximalt sätt. Det gav utlopp för Eden Hazards snabbhet och kreativitet, för Diego Costas styrka och målfarlighet, för ytterbackarnas offensiva löpningar, och för Cesc Fabregas svepande och effektiva passningsspel. Chelsea anföll på många olika sätt och var ligans mest effektiva lag när det kom till målskyttet.

Sammantaget förlorade Chelsea endast tre ligamatcher efter Antonio Contes taktiska reform, två av dem borta mot Tottenham och Man Utd. De vann ligatiteln på ett övertygande sätt, desto mer övertygande med anledning av de frågetecken som fanns kring laget inför säsongen. Solket i bägaren blev att de inte avrundade med att också vinna FA-cupfinalen.

Managerbetyg: Antonio Conte (+++++)

Contes bedrifter med Juventus och Italien var så klart kända sedan tidigare men hur skulle han lyckas upprepa framgångarna med Chelsea? Ingen annan manager var däremot lika pragmatisk i förhållande till sin spelartrupp som Conte och ingen var så tydlig med hur han ville att sitt lag skulle spela. Ingen var heller så beslutsam i att göra förändringar när dessa visade sig vara nödvändiga. Ingen hade heller samma taktiska påverkan på ligan som helhet som just Conte.

Bloggen om Chelsea

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/11/05/vad-far-man-om-man-tar-leicester-2015-16-och-dopar-dem-med-individuell-spetskvalitet-chelsea-2016-17/

Bollinnehav (possession) har varit sista skriket sedan 2010 och de fem åren därefter. Varje taktisk aktion har dock sin reaktion, och den skulle visa sig bli ett allt större fokus på bollvinst som taktik i kombination med fart (pace) i anfallsspelet. Det var i mångt och mycket detta som lade grunden för Leicesters ligatitel förra säsongen och Antonio Contes taktiska reform utgick från precis samma grundtanke. Tidigt under säsongen bloggade jag om hur Chelsea i själva verket var en ny iteration av Leicester fast dopade med individuell spetskvalitet i världsklass.

Årets spelare: Eden Hazard

N’golo Kanté plockade hem alla de officiella priserna och det är väl egentligen inget fel med det. Någon måste ändå göra något med bollen efter att man vunnit tillbaka den och ur den aspekten var Eden Hazard under långa stunder ovärderlig för Chelsea. Hazard hittade den här säsongen igen sin fear factor som gav motståndarförsvaren skrämselhicka, och ingen har kanske illustrerat sin betydelse för laget riktigt lika tydligt som han under de tre senaste säsongerna.

Utvärdering: Berömlig (+++++)

Premier League. Omöjligt att ifrågasätta egentligen något med Chelseas ligasäsong. Vann ligan klart och tydligt, vann mot de flesta av konkurrenterna i toppen, spelade en underhållande fotboll, vann snyggt, vann stort, vann fult och vann smått. (+++++)

Ligacupen. Gick in redan i andra omgången då laget inte spelade i Europa. Vinner mot Bristol Rovers och sedan dramatiskt mot Leicester innan det blir bortatorsk mot West Ham i fjärde omgången. (++)

FA-cupen. En bedrövelse att förlora FA-cupfinalen så klart men ändå FA-cupfinal och på vägen dit besegrades både Man Utd och Tottenham, i vad som var säsongens kanske bästa match. (++++)

Utsikten inför 2017-18

Chelsea står starka. De är naturligtvis en eftertraktad arbetsgivare för de stora spelarna i världen och Antonio Conte har alla möjligheter i världen att vidare förstärka en redan mycket stark spelartrupp. Det kommer naturligtvis behövas i och med att Chelsea nästa säsong dessutom ska se hur långt det bär för dem i Champions League, en turnering de helt säkert vill vinna.

Konkurrensen är självfallet mördande i Premier League, inte minst Chelseas vilt flukterande ligapositioner de tre senaste säsongerna demonstrerar just detta komplicerade förhållande. Frågetecknen som fanns inför den här säsongen finns däremot inte där på samma sätt inför nästa, då Chelsea allra minst känns mycket svårpetade ur de fyra översta platserna.

BETYG: Berömlig (+++++)