Sill, nubbe, små grodor och defensivt nörderi - glad midsommar!
Peter Hyllman
Statistisk analys av fotboll har alltid haft en slagsida åt offensiven. Det finns flera sätt att förstå det på. Dels visar det kanske på att det är offensiven som producenter och konsumenter av statistik har varit mest intresserade av. Dels kan det vara så att det finns fler och mer självklara statistiska mått för offensiv fotboll – skott, nyckelpassningar, löpningar och så vidare.
Den defensiva fotbollen är inte alls utvecklad för statistisk analys på samma sätt. De grova mått som finns är normalt sett sådant som tacklingar, blockeringar, rensningar och dylikt som vid närmare eftertanke lika gärna kan vara en indikator på dåligt försvarsspel som bra försvarsspel. Framför allt är det ju vad man skulle kunna kalla för individuella mått.
Men defensiven är samtidigt i högre utsträckning än offensiven ett kollektivt arbete, där organisation och samordning mellan spelare normalt sett är så mycket viktigare än specifika individuella insatser. Detta innebär däremot att defensiven blir så mycket svårare att fånga med normala statistiska metoder, vilket i sin tur kan förklara den statistiska slagsidan åt offensiven.
Ett statistiskt mått jag tyckte var intressant är en Optabaserad sammanställning över var på planen olika lag generellt sett genomförde sina defensiva aktioner, exempelvis hur långt från det egna målet som defensiven faktiskt inleds och avslutas. Något som hänger rätt väl ihop med vanliga diskussioner om hög press, gegenpressing, bussparkering och så vidare.
Mark Taylor på nördbloggen The Power Of Goals sammanfattade med vilka avstånd som respektive Premier League-klubb under den nyss avslutade säsongen i genomsnitt försvarade sig längst bort från sitt eget mål och närmast sitt eget mål, samt avståndet mellan dessa båda punkter. Resultaten blev av detta följande:
![]()
Det borde just inte förvåna någon att Burnley är ett av de lag i ligan som i genomsnitt försvara sig allra lägst på planen. Vad som däremot gör att de sticker ut är att även deras anfallare faller så långt ned i planen, där lagets första defensiva åtgärder sker en bra bit in på deras egen planhalva. Det gör Burnley till ett mycket kompakt fotbollslag.
Den raka motsatsen till Burnley kan i det avseendet sägas vara Leicester som är laget i ligan under säsongen som har haft allra längst avstånd mellan sin högsta försvarspunkt och sin lägsta, över det dubbla avståndet som Burnley väljer att samla sitt försvar på. Här har vi kanske en konkret förklaring med både nyttan och sedan saknaden Leicester hade av N’golo Kanté.
Hos topplagen kan vi konstatera att Chelsea och Man Utd har varit de mest kompakta lagen under säsongen, och att de dessutom försvarat sig ungefär lika högt upp som Tottenham. En notering är så klart att varken Chelsea eller Man Utd normalt sett har legat lägre med sin backlinje än något annat topplag under säsongen, om något alltså tvärtom, men något lägre i sin höga press.
Hur som helst, siffror jag betraktar som tänkvärda och som någon form av utgångspunkt för att förstå kollektivt försvarsspel och vad det kan leda till i termer av fördelar och nackdelar. Att ligga lågt eller trycka upp känns som ett ständigt taktiskt val varje lag måste göra, men det finns något intressant i detta att hitta rätt avvägning i sin defensiva spread.
Glad midsommar! Åter måndag.
Publicerad 2017-06-23 06:00