Om Andrea Radrizzanis första beslut som Leeds nye ägare, att ersätta Garry Monk med Thomas Christiansen som ny manager, möjligen väckte sin beskärda del av frågetecken och kanske i viss mån kritik, så har Radrizzanis andra beslut som Leeds nya ägare väckt desto större gehör – nämligen att köpa tillbaka Elland Road, som nu återigen alltså ägs av Leeds.
Det var mitt under Leeds finansiella härdsmälta som beslutet fattades att sälja Elland Road. Det var ett kortsynt och rätt korkat beslut, som många beslut blir när beslutsfattarna saknar is i magen. För besväret fick Leeds £8m, en summa som naturligtvis inte gjorde någon större skillnad för någonting. Definitivt inte att rädda Leeds ur sina dåvarande ekonomiska bekymmer.
Ekonomiskt har det knappast varit någon strålande affär för Leeds heller. De fick £8m i försäljningssumma men har under de knappt 15 åren som passerat sedan dess hunnit med att betala mer än det dubbla i hyreskostnader. Det var knappast klassens ljushuvuden som drev Leeds vid den där tidpunkten, men det var ju också lite därför de befann sig i den situationen.
Det finns självfallet kalla ekonomiska skäl för Leeds och Andrea Radrizzani att nu köpa tillbaka Elland Road. Den årliga hyreskostnaden om drygt £1,5m kan nu istället investeras i akademin, i övrig verksamhet eller i en modernisering av Elland Road, ett område som inte minst på grund av utförsäljningen till en tredje part har varit sorgligt eftersatt under dessa år.
Besläktat med detta innebär emellertid också köpet av Elland Road att Leeds nu själva kontrollerar intäktsströmmarna som kommer från matchdagar i sin helhet. Naturligtvis ett väldigt viktigt område för en klubb av Leeds storlek och position, med en så stor supporterbas men ändå inte tillgång till TV-intäkter ens i närheten av samma utsträckning som i Premier League.
Men framför allt är beslutet att köpa tillbaka Elland Road ett känslomässigt beslut för Leeds. Just förlusten av sin egen arena var kanske den symboliskt mest påtagliga konsekvensen av Leeds förfall, möjligen vid sidan av sin förlorade Premier League-status. Att ha blivit tvingade att pantsätta sin egen själ. Att inte längre äga sitt hem.
Med återköpet av Elland är Leeds återigen herre över sitt eget hus, master of their own domain. De är inte längre beroende av någon tredje part för en så central del av sin egen verksamhet. Leeds är plötsligt fria att genomföra helt egna projekt inte bara med och på arenan i sig utan också med området runt arenan. De kan känna sig hemma igen.
Dessutom är det ett symboliskt viktigt beslut för Andrea Radrizzani som ny ägare för Leeds. Han är naturligtvis inte den förste nye ägaren i Leeds som pratar om att köpa tillbaka Elland Road. Det var exempelvis också något som Massimo Cellino sade att han skulle göra. Men till skillnad från Cellino så inte bara pratade Radrizzani om att köpa Elland Road, han gjorde det också.
Handling pratar alltid högre än ord. Och det fanns knappast något tydligare sätt för Andrea Radrizzani att markera både vad han har för ambition med sitt ägande av Leeds och hans förmåga att få saker gjorda. Precis som det troligtvis var bästa möjliga sättet att markera skillnaden mellan honom själv och den ständiga snackepåsen Massimo Cellino.
Är beslutet att köpa tillbaka Elland Road något som också kan ha en konkret positiv effekt på den kommande säsongen? Ja, tveklöst. Redan förra säsongen var någon form av första markering att äntligen var Leeds på väg att lägga sitt 15 år långa trauma bakom sig och istället blicka framåt. Köpet av Elland Road är en fortsättning på exakt samma tema.
Självförtroende är en viktig men svårmätbar tillgång för varje klubb och fotbollslag. Leeds återfick mycket av sitt självförtroende förra säsongen. Att köpa tillbaka Elland Road är tveklöst något som också det ökar optimismen och självförtroendet. Tillsammans med att nya värvningar blir klara såsom Mateusz Klich, Felix Wiedwald samt kanske Samuel Saiz är något nytt på väg att ske.
För vad som är kanske första gången på 15 år är det nu mer än möjligt för en Leedssupporter att se fram emot en kommande säsong med glädje, optimism och framförsikt, utan någon gnagande vetskap i ryggmärgen att det är en känsla som måste vara temporär. Däremot med vetskapen att Leeds kommer streama samtliga sina matcher för sina utländska supportrar.
Om det någonsin har funnits bra dagar att hålla på Leeds så måste det här betraktas som väldigt bra dagar att hålla på Leeds.
:::
TRANSFERKOLLEN
Nathan Aké, Chelsea till Bournemouth. Det här är ju nästan lite fusk i och med att den här värvningen gjordes även förra sommaren, fast den gången så klart som lån. Nu är det ett köp istället. Aké gjorde en så pass bra höst med Bournemouth förra säsongen att det fick Antonio Conte att vilja ha honom på sin egen bänk istället. Bra köp av Bournemouth. Med beröm godkänd – (++++)
Aaron Mooy, Man City till Huddersfield. Egentligen tveksamt om det här är en värvning jag borde betygsätta givet att Mooy trots allt spelade för Huddersfield förra säsongen också, om än på lån, så det är egentligen inte någon värvning som ändrar något för Huddersfield. Men var lagets mittfältsmotor så bra att få behålla den. Hade i mina ögon varit bra nog att vara nyttig för Man City också. Men nu är det som det är med den saken. Med beröm godkänd – (++++)
Jonas Lössl, Mainz till Huddersfield. Om Jürgen Klopp kan värva en lösker målvakt från Mainz så kan tamigfan David Wagner också värva en lösker målvakt från Mainz. Skämten skriver sig själva. Undantaget Mooy, som var en no-brainer, så är det inte mycket med Huddersfields värvningar hittills som direkt imponerar på mig. Tyska målvakter har i min mening blivit något allmänt övervärderade på senare år. Kanske är det jag som är Neuig. Godkänd – (++)