VAR. Det borde gå att förutse att en ny teknologi kommer ha sina problem och brister när den ges ett namn som mest för tankarna i riktning åt en ny men ännu okänd sexuellt överförbar sjukdom. Skärtecknen var med andra ord inte särdeles positiva inför Confederations Cup, där systemet provades för första gången på hög seniornivå.
Video Assistant Referee-systemet har tagits fram som en sorts svar på en allt större kritik mot felaktiga domslut. Idén är positiv i grunden, nämligen att det har blivit allt svårare för domarna att fatta korrekta beslut, att det är de som behöver teknikens hjälp mest som inte har haft tillgång till den. Här är ett sätt att ge domarna samma teknikstöd som alla andra.
Min inställning till VAR var positiv i grunden inför Confederations Cup. Men jag måste medge att upplevelsen har fått mig att helt ändra uppfattning. Vad vi fick uppleva var någon form av travesti. På det sätt som VAR-systemet användes gjorde det knappast känslan av felaktiga domslut mindre, tvärtom så bidrog det bara till en ökad förvirring.
Jag är förvisso inte av den här i mina ögon mycket märkliga uppfattningen att felaktiga domslut på något sätt hör till fotbollen, att de håller engagemanget vid liv. Men fördelen som det var förut var i alla fall att utrymmet för förvirring var rätt litet. Dömde domaren fel så dömde han fel helt enkelt. Man behövde inte sväva i ovisshet hur och varför domaren dömde som han gjorde.
En sådan andra gradens ovisshet levde man med under mer eller mindre hela Confederations Cup. De som däremot har varit motståndare till tekniken just av rädsla för att engagemanget att diskutera oklarheter skulle försvinna borde väl däremot kunna känna sig lugna. Det är uppenbart att det knappast kommer saknas oklarheter och diskussionsmöjligheter med tekniken heller.
Ett av de fundamentala problemen med VAR under Confederations Cup var som jag ser det att det verkar finnas en vilja att använda den till alldeles för mycket. Den användes till att granska alla situationer och det bidrog till att göra det rörigt och tidskrävande. Bättre vore att begränsa användandet till några få väldigt specifika situationer – mål, straffar, röda kort och så vidare.
Det måste också vara tydligt att det är domaren själv som avgör om han vill använda sig av VAR. Och bara göra det i de fall han faktiskt själv känner sig osäker. Faran med om VAR själva börjar pocka på uppmärksamhet är att de följer en slags mänsklig natur att utan urskiljning peka på mer eller mindre varje situation, vilket just orsakar förvirring och beslutsdimma.
Det är också besläktat med en något olycksalig förväntning att domarna ska använda VAR i varenda situation. Här var man kanske inte behjälpt av en minst sagt något VAR-infekterad SVT-studioproduktion som istället för att lugna ned och förtydliga hellre verkade se som sin uppgift att bidra till en allmän känsla av osäkerhet genom att själva upprört undra snarare än att faktiskt veta.
Det var frustrerande nog att följa detta VAR-experiment under en turnering begränsad i tid under sommaren som knappt gäller något alls och för vilket mitt intresse varit synnerligen kursivt. Det är för närvarande omöjligt att föreställa sig att tvingas genomleva samma system under en hel klubbsäsong, med allt som faktiskt står på spel under den.
Jag är förvisso fullt medveten om att precis varje sak som nu fungerar alldeles utmärkt en gång i tiden befann sig i ett stadie då det inte alls fungerade lika bra. Jag är knappast teknikfientlig. Men VAR åstadkom under Confederations Cup inte något av vad man hoppades med tekniken. Tvärtom skapade den en större osäkerhet och förvirring. Motståndarnas argument besannades.
Min slutsats är att VAR ännu inte är moget för användning. Naturligtvis finns tekniken där. Men sådana här system är även sociala. Rutinerna och regelverket runt användandet av VAR har helt enkelt inte kommit lika långt i sin utveckling. Detta måste göras mycket tydligare och framför allt enklare innan systemet kan komma till användning i seriösa sammanhang.
Bara tanken på VAR i Premier League får det att krypa i skinnet på mig. Kanske var det dumt av mig att titta på Confederations Cup utan att först ha dragit ett gummiskinn över skärmen. Alltid bäst att vara på den säkra sidan.
:::
TRANSFERKOLLEN
Alexandre Lacazette, Lyon till Arsenal. En typ av anfallarvärvning som vi väntat på från Arsenal under minst fem år. En världsanfallare strax under den allra högsta nivån fortfarande med potential att ta ännu ett kliv uppåt, en power player. Förmågan att hävda sig i Premier League förhöjd av att inte ha skyndat igenom Ligue 1. Berömlig – (+++++)
Steve Mounié, Montpellier till Huddersfield. Om Arsenal värvar målfarlig anfallare från Ligue så vill tydligen inte Huddersfield vara sämre. 14 mål för Montpellier får väl ändå betraktas som ett bra facit för Mounié som dessutom har åren framför sig. Bra för Huddersfield att hitta fler alternativ på anfallarfronten. Väl godkänd – (+++)
Scott Malone, Fulham till Huddersfield. En av de bästa vänsterbackarna i The Championship förra säsongen. Möjligen en något märklig värvning givet att Chris Löwe var mycket bra för Huddersfield förra säsongen, men Malone får väl ändå betraktas som något av ett kap, och definitivt dags för honom att ta klivet upp i Premier League. Väl godkänd – (+++)