Gårdagens bomb var onekligen nyheten att Man Utd och Everton skulle ha kommit överens om en deal för Romelu Lukaku för svettiga £75m, och därmed indirekt även ha dragit Chelsea, Real Madrid, världen och the lollypop-guild vid näsan. Övergången förväntas gå mycket snabbt, och det finns väl skäl att prata mer om den då, men några korta observationer är värda att göra:
Att två klubbar har kommit överens om ett pris för en spelare innebär inte att någon affär därmed är klar. Att säga att man har kommit överens om Romelu Lukaku kan dessutom sägas ligga i både Man Utds och Evertons intresse i deras respektive förhandlingar med Real Madrid (om Alvaro Morata) och Chelsea (om just Lukaku). Ugglorna är inte nödvändigtvis vad de verkar.
Det finns däremot en annan övergång mellan Man Utd och Everton som ser ut att vara på väg att bli verklighet och som tveklöst förtjänar att nämnas, nämligen Wayne Rooneys hemvändande, cirka 13 år sedan han lämnade just Everton för Man Utd. Naturligtvis en bomb även det, även om Rooneys kaliber kanske inte längre är vad den en gång var.
Reaktionerna på nyheten har varit rätt förutsägbara. Everton håller på att bygga upp mer eller mindre ett helt nytt lag under sommaren, med ett tydligt sikte på framtiden, att då bryta av det med att plocka hem en spelare som så tydligt har passerat sin karriärs höjdpunkt känns kontraintuitivt i bästa fall, och i värsta fall rent av störande.
Argumenten känns rätt självklara, och de rent faktiska detaljerna om Wayne Rooneys prestationer är inte precis meningsfulla att förneka. Det är snart fem år sedan som Rooney hade en riktigt bra säsong. Vissa är till och med av den i min mening något förenklade och onyanserade uppfattningen att Rooney över huvud taget inte skulle platsa i Everton.
Vill man hitta argumenten för den motsatta ståndpunkten får man försöka se till omständigheterna. Att Man Utd samtidigt som lag inte har varit särskilt bra på snart fem år och långa stunder varit direkt dysfunktionella. Den personliga pressen på Rooney som blivit de egna fansens och som kapten kanske också sin egen syndabock. Svårt att vara bra under sådana omständigheter.
Till skillnad från Man Utd-ikoner som Ryan Giggs, Paul Scholes, Gary Neville med flera har Wayne Rooney aldrig fått chansen att ställa om sig själv och sitt spel efter en allt högre ålder med Man Utd som ett fungerande topplag och den maskin laget ofta var under Alex Ferguson. Det gav dem ett skyddsnät som Wayne Rooney aldrig har haft.
Det finns självfallet inga garantier åt vare sig det ena eller andra hållet, men en nytändning för Wayne Rooney, som en flytt hem till Everton borde innebära, skulle kunna vara precis vad han behöver i det här stadiet av sin karriär, och att det ger honom hungern och viljan att få ut ytterligare ett par år på hög nivå inom engelsk fotboll. Det kan hur som helst inte uteslutas.
Men även med en optimistisk syn på Wayne Rooney som fotbollsspelare för Everton känns det svårt att riktigt motivera varför ett Everton så uppenbart blickandes mot en ljusnande framtid lika hastigt som plötsligt skulle avsätta en förmodligen rätt rejäl lönepost för en spelare som så tydligt representerar Evertons förflutna och förgångna.
För att förstå övergången måste man förstå Everton som klubb. Everton är en storklubb. Det spelar mindre roll om man som utomstående håller med om det påståendet eller ej, det är så Everton historiskt ser sig själva eller vill se sig själva, och en titt på meritlistan och just historien ger dem även stöd för den uppfattningen. Men en storklubb med stora problem.
När Everton under Farhad Moshiri investerar för att slå sig in bland de sex superklubbarna handlar det mer om att återta sin rätta plats bland de stora än något annat. När Everton 2004 tvingades sälja Wayne Rooney till Man Utd var det inte som man kunde tro en i deras ögon naturlig flytt uppåt, men en smärtsam symbol för en klubb som inte klarar motsvara sin egen självbild.
Det går alltså att säga som jag har sagt vid några tillfällen förut, att Everton på många sätt är något av en gisslan för sin egen historia, självbild och identitet som storklubb. Att hämta hem Wayne Rooney till Everton igen skulle inte bara vara den förlorade sonens återkomst, utan lika mycket att symboliskt markera ett slut för Evertons långa ökenvandring.
Wayne Rooneys flytt från Everton till Man Utd blev en så tydlig symbol för ett Everton som en storklubb som inte kunde leva upp till sin egen självbild. Han blev ansiktet för Evertons tillkortakommanden och därmed naturligt nog också för fansens frustration. Wayne Rooneys flytt från Man Utd till Everton vore därför en lika tydlig symbol för motsatsen.
Rationella beslutsmodeller kommer förmodligen landa i att det inte finns några vettiga eller övertygande skäl för Everton att värva Wayne Rooney. Men det är en värvning vars värden inte i första hand vore rationella utan symboliska, och som därför inte säkert upptäcks av rationella beslutsmodeller. Det som inte syns antas ofta felaktigt inte finnas, men symboler är ofta mycket viktiga.
Alla klubbar berättar i någon mening en story om dem själva. Evertons story den här sommaren är om deras återtagande av sin rätta plats som en engelsk storklubb, som de berättar både för sig själva och för sin omvärld. Det kan sägas att Wayne Rooney inte är något nödvändigt kapitel i den storyn. Men det vore ett vackert kapitel som gjorde storyn större.
Om de sedan lever lyckliga i alla sina dagar får om övergången blir av bli en senare fråga.
:::
TRANSFERKOLLEN
Charlie Taylor, Leeds till Burnley. Burnley ger sig in i leken och gör det genom att snålvärva Leeds och en av The Championships mest framstående vänsterbackar. En bra värvning, även om det kanske inte är någon värvning som ger känslan att Burnley hoppar upp en kvalitetsnivå. Men stor potential på den här spelaren. Väl godkänd – (+++)
Vicente Iborra, Sevilla till Leicester. If you can’t beat them, join them! Gillar den här värvningen. Leicester hade välkända problem på centralt mittfält under stora delar av förra säsongen. Iborra har mängder med erfarenhet och meriter från sina år med Sevilla. Mångsidig mittfältare som förhoppningsvis blir mer Esteban Cambiasso än Gökhan Inler. Väl godkänd – (+++)
Roque Mesa, Las Palmas till Swansea. En av de mest spännande spelarna i La Liga under den gångna säsongen, en ruggigt passningsskicklig mittfältare som var motorn bakom Las Palmas som var en av ligans fräscha fläktar. Något av ett kap för Swansea skulle jag vilja påstå, och smart att vittja överflödet av talang som finns i La Liga. Med beröm godkänd – (++++)
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Barrie McKay, Rangers till Nottingham Forest. En spelare Mark Warburton känner från sin tid norr om gränsen. Vilket inte nödvändigtvis betyder att han är bra, gott om managers gamla flammor blir inte succé. Det handlar då oftare om spelare som är för gammal eller spelat på för låg nivå. McKay är en ganska bra offensiv spelare som kan spela många olika positioner. Aldrig fel att ha. Väl godkänd – (+++)
Harrison Reed, Southampton till Norwich (lån). Man antar lätt att Saints-talanger är bra på grund av klubbens fina rykte och att det inte är särskilt lätt att slå sig in i en klubb på Premier Leagues övre halva. Är Reed bra? Troligen. Ett lån är svårt att kritisera dessutom. Beroende på vilka Norwich behåller i sommar kan Reed få gott om speltid till hösten. Väl godkänd – (+++)
Brendan Galloway, Everton till Sunderland (lån). Det kändes som att hans karriär skulle ta fart när han berömligt vikarierade för Leighton Baines i Everton men förra säsongen i West Brom var närmast katastrofal. Blott tre ligamatcher. Å andra sidan har ju Pulis öga för talang ifrågasatts i efterdyningarna av Gnabrys övergång till Bayern. Jag tror Galloway kan ha en väldigt bra säsong i Sunderland. Med beröm godkänd – (++++)
Connor McLaughlin, Fleetwood till Millwall. En av de bästa högerbackarna i League One ifjol och länge spelat på den nivån. Spelat nästan 30 landskamper för Nordirland. Uppgradering på en svag position för Millwall ifjol. Strålande nykomlingsvärvning. Med beröm godkänd – (++++)