Evertonfans som knappt hunnit med att smälta gårdagens positiva nyheter har kanske att bereda sig på ännu mer glass och banan. Paul Joyce, en journalist med omtalat god koll på just Everton, menar att det nämligen är i praktiken klart att Gylfi Sigurdsson lämnar Swansea och flyttar till Everton. En strålande värvning i så fall naturligtvis.
Gylfi Sigurdsson var förra säsongen en av Premier Leagues allra mest värdefulla spelare, kanske den bästa spelaren i ligan utanför de sex storklubbarna, och med både sina mål och assists en väldigt stor anledning, i slutänden kanske den enda anledningen, till att Swansea lyckades hålla ut i nedflyttningsstriden och hålla sig kvar i Premier League.
Att tappa Gylfi Sigurdsson till Everton låter alltså som en djupt oroande nyhet för Swansea och för Paul Clement. Dels naturligtvis att bli av med en så bra och viktig spelare som Sigurdsson så klart. Dels borde det naturligtvis svida desto mer att sälja Sigurdsson till just Everton, en klubb som Swansea ändå borde ha rimliga förväntningar att kunna konkurrera med.
Swansea har nu tillbringat sex säsonger i Premier League sedan de vann playoff-finalen på Wembley försommaren 2011. De är inte längre the new kids on the block. En alltmer påtaglig fråga är hur Swanseas insats i Premier League egentligen ska utvärderas. Att de har fått mycket beröm för sitt spel, för sin stabilitet och långsiktighet och hur klubben drivs är välkänt.
Kanske är pratet om stabilitet omotiverat. Paul Clement är, ej inräknat Alan Curtis två perioder som ställföreträdare, Swanseas sjätte manager under klubbens sex säsonger i Premier League. Det är en tämligen hög omsättning på managerposten, även om det kanske bör påpekas att Brendan Rodgers inte fick sparken, och att den här säsongen kanske var exceptionell.
Men även Swanseas facit på transfermarknaden under dessa sex säsonger ger oss andra associationer än av stabilitet. Mängden värvningar är det första man slås av. Under de senaste fem sommarfönstren har Swansea gjort mellan åtta och tio större värvningar varje fönster. Det är med andra ord nästan en hel startelva, varje sommar, fem år i rad. Knappast stabilitet.
Alla värvningar kan självfallet inte bli lyckade, och det faktum att Swansea i så hög utsträckning har bytt managers under dessa sex säsonger gör det så klart desto mer givet att spelare kommer ramla mellan stolarna. Men när vi har sett liknande transfermönster i klubbar som Aston Villa och Sunderland så brukar vi normalt sett prata om kaos snarare än stabilitet och långsiktighet.
Andra sidan av problemet är att många av Swanseas värvningar har känts och även visat sig vara rätt ogenomtänkta. Marvin Emnes, Alberto Paloschi, Franck Tabanou, Éder, Nelson Oliveira med flera värvades samtliga utan att det riktigt verkade finnas någon konkret tanke med hur spelarna faktiskt skulle användas eller vilket behov de egentligen var tänkta fylla.
Vi ser däremot ett trendbrott med Paul Clements inträde i Swansea. Han värvade kvickt fyra spelare under januarifönstret; Tom Carroll, Jordan Ayew, Martin Olsson och Luciano Narsingh. Fyra spelare som snabbt integrerades i laget och som var och en fyllde en tydlig funktion för spelartruppen. Alla fyra visade sig bli viktiga för Swansea i nedflyttningsstriden.
Det var med andra ord, till skillnad från tidigare år, lätt att se en tanke med vilket syfte som värvningarna och de nya spelarna faktiskt fyllde. Det gick också att se ett hyfsat tydligt samband mellan de värvade spelarna och hur Paul Clement faktiskt ville att Swansea skulle spela fotboll. Om Swansea tidigare jagade med hagelbössa så sköt de nu med prickskyttegevär.
Januarifönstret verkar inte ha varit någon ren lyckträff, för vi anar en liknande precision hittills den här sommaren. Erwin Mulder som trolig andremålvakt får kanske inte blodet att pumpa. Men Tammy Abraham är en av Englands allra mest lovande anfallstalanger och Roque Mesa var med Las Palmas en av La Ligas allra mest spännande passningsspelare på offensivt mittfält.
Detta visar kanske på två centrala saker. För det första att det nu faktiskt verkar finnas en tydligare koppling mellan Swanseas agerande på transfermarknaden och den övergripande spelidé klubben länge vinnlagt sig om. För det andra att Swansea och Paul Clement till synes har värvat en spelare som nog är tänkt att i mångt och mycket fylla den funktion som Gylfi Sigurdsson har haft i laget.
Kanske har Swansea därför råd att se Sigurdssons möjliga flytt till Everton med det långa perspektivet. Klubben har nu en strategi och en struktur som gör det möjligt för Swansea att hantera att deras viktigaste spelare försvinner. Där finns en tanke som gör att Swansea ändå kan utvecklas och återinvestera en försäljningssumma i spelartruppen på ett klokt sätt.
Det tog Swansea sex säsonger i Premier League och en rätt nära och allvarlig flirt med nedflyttning under den senaste säsongen, men till sist efter denna tid och med denna erfarenhet kanske Swansea ändå har lyckats uppnå just den stabilitet och långsiktighet som de hittills många gånger har fått beröm för men mer sällan faktiskt uppvisat.
Kostnaden för dessa erfarenheter och denna inlärningsperiod verkar bli att gå miste om Gylfi Sigurdsson. Men förmodligen borde Swansea kunna betrakta detta som ett pris värt att betala. Det hade i själva verket lika gärna kunnat kosta dem en nedflyttning. Nu är Swansea ändå kvar i Premier League, och verkar ha hittat stabilitet och struktur med Paul Clement som manager.
På lång sikt måste detta ändå betraktas som viktigare och något som faktiskt kan lyfta Swansea uppåt i tabellen. Swanseas förbättring under Paul Clement är milt enastående. Swanseas poängskörd fördubblades. Ett lag som släppte in 44 mål på sina första 19 ligamatcher släppte efter Clements ankomst bara in 25 mål på sina återstående 18 ligamatcher.
Swansea under Paul Clement var under förra säsongens andra halva ett lag som hade slagits om de europeiska cupplatserna. Nu återstår så klart för Paul Clement och för Swansea att visa att de kan upprepa och upprätthålla detta över en hel säsong.
:::
TRANSFERKOLLEN
Wayne Rooney, Man Utd till Everton. Remember the name… Man kan tala om feststämning runt Goodison Park när den förlorade sonen återvänder till sin pojkklubb. Det går att klaga på det fotbollskloka med värvningen, men det går inte att klaga på känslorna, det vackra och på symbolismen. Sådant har också sin plats inom fotbollen. Godkänd/Berömlig – (++/+++++)
Antonio Rüdiger, Roma till Chelsea. Tuff och kompromiss lös back, knackandes på dörren till det tyska a-landslaget, som har alla förutsättningar att bli otroligt värdefull för Chelseas backlinje, oavsett om man räknar det som trebackslinje eller fembackslinje. En direkt kvalitetshöjning av spelartruppen, möjligen med vissa frågetecken kring teknik och disciplin. Med beröm godkänd – (++++)
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Tyias Browning, Everton till Sunderland (lån). Sunderland har nu två inlånade unga ytterbackar (som också kan spela mittback) från Everton som de kan spela på varsin sida av backlinjen. Browning spelade också på lån för Grayson i Preston en stund i våras. Imponerade inte där och jag ser han som sämre än Galloway men bättre än Billy Jones. Väl godkänd – (+++)
Willy Boly, Porto till Wolverhampton (lån). Sportchef Jorge Mendes jobbar för fullt. Boly är en mittback som imponerat i Auxerre och i Braga innan han gick till Porto där han inte fick mycket speltid. Kan bli en bra värvning men en ytterligare mittbacksvärvning är oroande för de unga mittbacksvargarna Dominic Iorfa, Ethan Ebanks-Landell, och Kortney Hause. Med beröm godkänd – (++++)