Det är exempelvis fascinerande hur många journalister som faktiskt inte riktigt verkar förstå skillnaden mellan ”fee agreed” och ”done deal”. Och det var ett misstag som upprepades även efter den allra första upphetsningen. På samma sätt fascinerande är de spekulationer och tolkningar om spelarens motiv och intressen som vissa omedelbart började ägna sig åt.
Färre verkade ägna sig åt vad som kanske borde ha varit den fundamentala frågeställningen: Är Romelu Lukaku en bra värvning för Man Utd? Svaret måste bli ett otvetydigt ja. Det är en ung och hungrig världsanfallare, kapabel att fortsätta utvecklas i och med klubben, ändå med massor av bevisad erfarenhet också av Premier League, och som passar bra ihop med Man Utds taktik.
Det betyder inte att det inte finns en osäkerhet med värvningen liksom med spelaren. Det är nu upp till Romelu Lukaku att bevisa att han klarar av att leda anfallet i en engelsk storklubb och ett lag som tänker sig vinna titlar. Där finns frågetecken sedan tidigare kring Lukakus förmåga att göra de viktiga och avgörande målen i stormatcher. Förvisso blir nu omgivningen en annan.
Mängder med andra frågor snurrar runt den här värvningen liksom som sagt ett icke föraktligt antal spekulationer och rena konspirationsteorier, från både engelska, europeiska och svenska journalister. För att försöka sammanfatta och rensa lite i den djungeln blir det kanske lättast att röra sig framåt ett steg i taget, fråga för fråga.
Är Romelu Lukaku den bästa värvningen Man Utd kunde göra?
Visst finns det just nu bättre anfallare än Romelu Lukaku. Det är ju också en vanlig invändning, att Man Utd borde värva en anfallare som varit någon form av garanti. Ytterst få spelare är däremot garantier, och ytterst få av dem är i sin tur realistiskt tillgängliga på marknaden.
Mer realistiskt och mer rationellt är således att värva anfallare från nivån just därunder. Att inte värva anfallaren som har varit bäst i världen de senaste fem säsongerna utan anfallaren som under de fem kommande säsongerna kommer vara bäst i världen, så att säga. Fotboll handlar om framtiden.
På den nivån finns det för närvarande knappast någon bättre värvning att göra än Romelu Lukaku. Det finns några värvningar som på förhand skulle kunna ses som lika bra, som exempelvis Alvaro Morata, Harry Kane, Alexandre Lacazette och Connor Wickham. Men inte avgjort bättre.
Är Chelsea förlorare i den här affären?
Det läggs en många gånger irrationell och oproportionell prestige i det här att vinna så kallade transferstrider. Det har blivit ytterligare ett sätt att mäta storlek i den moderna fotbollen. Men vad som ofta glöms bort är att det delas inte ut några titlar för att vinna transferstrider.
Chelsea är worse off eftersom deras plan för sommaren nu måste revideras, eftersom de tappar tid och förberedelser i jakten på ny anfallare, och eftersom de nu befinner sig i ett taskigt förhandlingsläge vilket helt säkert kommer kosta dem pengar.
Huruvida de faktiskt är förlorare efter detta beror däremot helt och hållet på hur de nu hanterar den situation som uppstått. Det skulle exempelvis räcka med att reparera relationen med Diego Costa så kan det hävdas att Chelsea inte har gjort någon förlust alls.
Varför meddelade Man Utd ”fee agreed” innan affären var klar?
Det här undrade ju många. Varför egentligen gå ut med ett meddelande av det här slaget? Det finns några skäl. Det är ett enkelt och effektivt sätt att hantera en situation där man blir nedringd av journalister för det första. Det kan för det andra vara ett sätt att informera om läget och minimera spekulation.
Det kan teoretiskt också vara ett sätt att binda fast i det här fallet Everton vid en ingången överenskommelse. Med vetskapen att Chelsea försökte kapa tillbaka affären i sista stund blir offentliggörande ett sätt att göra det svårare för Everton att öppna förhandlingen igen.
Har Romelu Lukaku ”gett upp sin barndomsdröm” med flytten till Man Utd?
Här har vi ett av de mer absurda anslagen i hur den här transfern har bevakats de senaste dagarna. Det är närmast förbryllande hur man kan dikta ihop sådana saker som journalist utan någon som helst faktisk kännedom om en spelares motiv och känslor.
Utgångspunkten är att Romelu Lukaku i samband med flytten till Chelsea för sex år sedan sade att Chelsea var hans klubb som barn. För det första kanske en typ av påståenden vi borde ha lärt oss att ta med viss ro. För det andra något vars betydelse för professionella fotbollsspelare tenderar överdrivas.
Det kan så klart stämma att Chelsea var Lukakus pojklag. Det behöver inte påverka hans framtida klubbval. John Terry var uttalad Man Utd-supporter som pojke, men blev Mr Chelsea. Jamie Carragher höll på Everton, men blev ikon i Liverpool. Wayne Rooney känner nog ingen ånger över flytten till Man Utd.
Exemplen är naturligtvis många. Försöker vi på allvar mena att även dessa spelare skulle ha gett upp sina barndomsdrömmar? Och om vi inte menar att de skulle ha gjort det, varför skulle vi då bara anta att Romelu Lukaku nu har gjort det? Utan något alls konkret att luta sig mot dessutom.
Antagandet är också att Lukakus preferenser var ”Chelsea: Hurra!” och ”Man Utd: Usch och fy!”, vilket känns barnsligt och simpelt. Ett betydligt mer rimligt grundantagande vore att Lukaku nog kunde tänka sig att spela både för Chelsea och för Man Utd, liksom ett antal andra klubbar om de varit aktuella.
Varför skulle Romelu Lukaku vilja spela för José Mourinho?
Förvisso har Romelu Lukaku själv alltså uttryckt att han väldigt gärna vill spela för just José Mourinho, eftersom han i alla fall säger sig tro att Mourinho kan göra honom till en bättre spelare, men det har ändå inte hindrat vare sig journalister eller före detta spelare att ställa sig denna fråga.
Bakgrunden är naturligtvis att Lukaku valde att lämna Chelsea för Everton, först på lån och sedan permanent, när Mourinho var manager där, eftersom han ville ha garantier om speltid. Mourinho pratade bland annat om Lukakus inställning som skäl till flytten. Detta kan ju ses som en diss så klart.
Invändningen vore självfallet att Romelu Lukaku nu är en äldre, mer erfaren och framför allt bättre spelare än vad han var för tre år sedan. De tvivel José Mourinho möjligen kände då måste han inte känna nu. Situationen är en annan och sammanhanget är ett annat.
Något borde det kanske lära oss om att inte överdriva betydelsen av beslut som ligger bakåt i tiden. Alla satt förra sommaren och lång tid under säsongen och tog för givet att Juan Mata skulle säljas. Istället blev han en av Mourinhos och Man Utds viktigaste spelare. Livet går vidare och proffs går vidare.
Är Romelu Lukaku slav under sin agents vilja?
Ett annat rätt lustigt anslag som ungefär går ut på att Romelu Lukaku har tvingats eller manipulerats till Man Utd, eftersom det ligger i Mino Raiolas, alltså agentens, ekonomiska intresse. Ett bekvämt sätt att beskriva det med ett Chelseasynsätt så klart, liksom det passar in i anti-retoriken mot agenter.
Det är något anmärkningsvärt att anta att professionella spelare som investerat hela sitt liv i sin fotbollskarriär skulle vara helt makt- och viljelösa. Tvärtom kunde man tro att de skulle ha rätt starka uppfattningar om vad de vill göra med sin karriär och sina klubbval. Och att agenter är synnerligen utbytbara.
Exakt samma påståenden gjordes förra sommaren om Paul Pogba. Kanske är det jag som inte har varit observant, men jag har sällan hört detta om spelares oförstånd och ointresse uttryckas på samma sätt om vita spelare. Däremot passar det alltför väl ihop med tropen om ”the lazy and dumb black man”.
Är Romelu Lukaku förlorare i den här affären?
Det skulle ju kunna framställas på det sättet. Romelu Lukaku går till Man Utd som ju slutade sexa förra säsongen istället för till Chelsea som ju som bekant är regerande ligamästare. Varför skulle man då vilja göra det annat än av historisk nostalgi eller för att agenten blivit mutad kan man då fråga sig?!
Förvisso är vi ju då tillbaka till detta att fotboll alltså handlar om framtiden. Spelare väljer klubbar utifrån vad de tror de kommer vinna, inte vad dessa klubbar tidigare har vunnit. Chelsea är även vara mer bekanta än typ alla med att ett lags ligaplacering förra säsongen inte behöver säga så värst mycket.
Men framför allt är svaret på den frågan något som i mångt och mycket är upp till Romelu Lukaku själv. Han går till Man Utd för att han vill vinna titlar. Man Utd värvar Lukaku för att de vill vinna titlar. För att de ska lyckas krävs att både spelare och klubb faktiskt presterar. Lukaku är alltså sin egen lyckas smed.
Om Romelu Lukaku och Man Utd lyckas så kommer han naturligtvis bara kunna ses som en vinnare i den här affären. Liksom om laget misslyckas så kommer han säkert kunna ses som förlorare, beroende på hur det går för Chelsea. Att sitta på förhand och utnämna honom till förlorare är dock rent trams.