Vilka är era personliga favoritögonblick genom åren?

Många gånger måste dessa favoritögonblick vara när det egna laget gör mål. Vilket innebär att laget har uppnått något. Vunnit en match, räddat en poäng eller liknande som i det större perspektivet också innebär att laget har lyckats uppnå något i ligan. Om det sedan handlar om att vinna ligan, sista steget i en great escape, eller tar sig till Champions League, spelar kanske mindre roll.

Andra gånger kanske det bara gäller enskilda matcher, och då kan man så klart tänka sig att det handlar om särskilt viktiga och betydelsefulla matcher, som derbyn och liknande. Det kan finnas något med sammanhanget runt matchen som gör ögonblicket desto mer speciellt. Hur som helst handlar det så klart om helt och hållet subjektiva upplevelser.

Dessa är mina fem favoritögonblick. Den medföljande frågan blir alltså vilka som är era favoritögonblick?! Den enda begränsningen jag sätter är att det ska hålla sig till ligaspelet, och att man faktiskt själv ska ha upplevt det. Något som så klart tvingar mig att bortse från en del FA-cupminnen och Champions League-upplevelser.

Steve Bruce, 2-1 vs Sheff Wed, den 10 april 1993

Galen eufori naturligtvis. Man Utd jagade första ligatiteln sedan Matt Busby för andra säsongen i rad och befann sig precis runt den tidpunkten där allt hade börjat gå åt pipsvängen förra säsongen. Och så hamnar man naturligtvis i underläge på hemmaplan mot Sheff Wed. Onda tankar började snurra runt i huvudet. Sen kvittering av Steve Bruce var en klen tröst. Men sen kom vinstmålet, så långt in på tilläggstid att vi fortfarande utan att kanske veta det själva pratar om just det målet (Fergietime). Det var inte matchen som till sist vann Man Utds första ligatitel på 26 år, men det var matchen som tog död på alla gamla spöken.

Man Utd vs Tottenham, den 16 maj 1999

Man Utd hade vunnit ligatiteln vid fyra tillfällen under min livstid inför den här matchen. Men något underligt så hade de aldrig vid något av dessa tillfällen faktiskt vunnit ligatiteln under match på hemmaplan. Här kom plötsligt den chansen, i säsongens allra sista omgång, en säsong där Man Utd och Arsenal låg varandra hack i häl. Och så hamnar man naturligtvis i underläge på hemmaplan mot Tottenham. Galen press, jättechans efter jättechans utan att det blir mål, men så kvitterar Beckham strax innan halvtid. Andy Cole gör mål tidigt i andra halvlek, som sedan därefter blir en enda lång plåga. Befinner mig för stunden i Bergen inför norska nationaldagen, med ett allt annat än fotbollsintresserat sällskap. Kjempegrejt!

John O’Shea, 1-0 vs Liverpool, den 3 mars 2007

Vid den här tidpunkten hade man nästan börjat vänja sig vid att det var Chelsea som vann ligatitlarna. Man Utd var laget som jagade ligatiteln och frågan var väl om de skulle lyckas hålla hela vägen. Det fanns fullt naturliga tvivel på den saken. Det här var inte matchen som avgjorde ligan, men det var trots allt en match mot Liverpool, Man Utd hade en spelare utvisad, och när John O’Shea mot alla odds trycker upp bollen i nättaket på tilläggstid mot The Kop så går i alla fall jag batshit bananas, och här kom för första gången känslan på riktigt att jodå, Man Utd kan mycket väl vinna ligan igen.

Federico Macheda, 3-2 vs Aston Villa, den 5 april 2009

Det var något speciellt med den här titelstriden just eftersom den var mot Liverpool, vilket trots att det handlar om Englands två dominerande klubbar titelmässigt ändå har varit väldigt ovanligt genom åren. Man Utd hade haft en rätt klar ledning i tabellen, men två raka förluster hade skapat oro i leden och en tredje hade blåst liv i titelstriden på riktigt. Och så hamnar man naturligtvis i underläge på hemmaplan mot Aston Villa. Kvitteringen kommer med cirka tio minuter kvar men tiden är på väg att rinna ut. Sedan kommer Macheda och Martin Tyler hamnar i målbrottet. Naturligtvis ett ögonblick som förstärktes av att det var en spelare från ungdomslagen som gjorde målet, en tradition som blivit till identitet.

Michael Owen, 4-3 vs Man City, den 20 september 2009

Inte en match som skulle avgöra någon liga, Man Utd skulle i själva verket inte vinna ligan den här säsongen, men det var ett Manchesterderby, och det var det första derbyt sedan Man City blivit med oljepappa, börjat köpa spelare på riktigt och dessutom hämtat hem Carlos Tevez till Manchester. Det var i sin linda men det var ändå the noisy neighbours och det var bara av det skälet en tokig prestigematch. Ledning, kvittering, ledning, kvittering, ledning och sedan en sen kvittering. Det såg ut att sluta 3-3, vilket hade varit i alla fall en halv seger för Man City. Men så kom ändå 4-3-målet, så långt in på tilläggstid att det fick Mark Hughes hår att krulla sig, och av alla spelare så var det Michael Owen som gjorde det. Två flugor i en härlig smäll.

Som sagt, vilka är era egna personliga favoritögonblick? Jag kan tänka mig några givna kandidater i alla fall för Arsenal, Tottenham, Liverpool, Man City, Chelsea, Everton, Newcastle och West Ham – men det blir kanske lite roligare att höra er berätta om dem.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jack Cork, Swansea till Burnley. Jack’s back! Cork återvänder till Burnley där han var på lån från Chelsea under en och en halv säsong under början av 2010-talet. Bra värvning av Burnley av en i min mening något underskattad central mittfältare i Premier League som gjort stor nytta i både Southampton och i Swansea de senaste sex åren. Bra positionsspel och spelsinne. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

John Ruddy, Norwich till Wolves. Wolves lysande långtida förstamålvakt Carl Ikeme diagnosticerades nyligen med leukemi och är borta från spel tills vidare. Vilket är fruktansvärt tråkigt. John Ruddy är en klart sämre målvakt än Ikeme som länge varit en av ligans bästa målvakter. Ruddy är inte dålig men var inte alls bra ifjol och spelade mest för att McGovern var ännu sämre. Kanske kan han få en nytändning? Förvånad att inte Mendes hade någon portugisisk målvakt på lager. Godkänd – (++)