En nyhet som under veckan fick mig att höja på ögonbrynen var den att sex av åtta klubbar i Football League som deltagit i ett pilotprojekt hade misslyckats med vad som hade varit projektets syfte, nämligen att under tiden för projektet intervjua åtminstone en minoritetskandidat (BAME – Black, Asian or Minority Ethnicity) i samband med anställning av ny manager.
Alltså inte nödvändigtvis anställa, utan bara intervjua. Detta i enlighet med en så kallad ”Rooney Rule” som hämtats från amerikansk lagidrott. Då jag förmodar att det var helt frivilligt att som klubb ingå i detta pilotprojekt så försöker jag föreställa mig hur exakt det är möjligt för sex av åtta klubbar, för all del en enda, att faktiskt misslyckas med detta.
Det där har naturligtvis resulterat i en hel del kritik i tidningarna. Särskilt som det har blivit offentligt ungefär samtidigt som Sol Campbell i en öppenhjärtig intervju pratade om sina svårigheter att få ett jobb som manager inom engelsk fotboll. Detta i sådan utsträckning att han sade sig vara villig att gå ner i National League och bara få betalt per vunnen match.
Nu är det i och för sig svårt att säga på avstånd exakt vad som ligger bakom just Campbells faktiska eller upplevda svårigheter att få jobb. Men hans story är inte på långa vägar den enda berättelsen om liknande svårigheter som har lyfts fram under senare år. Det är för många berättelser för att kunna avfärdas som enskilda undantag.
Oftast när det blir debatt om en brist av en viss grupps representation inom ett visst yrke eller på viss nivå så är problemet sammanhängande och framför allt sekventiellt. Exempelvis finns det få svarta managers eftersom det finns för få svarta som assisterande managers, som first team-coacher, som coacher för ungdomslagen och så vidare. Pyramiden har ingen bas.
Men vad är det egentligen man vill försöka uppnå med en så kallad Rooney Rule eller ett sådant där pilotprojekt? Jo, att belysa anställningsprocessen och dess grad av formalisering som en av problemets stora orsaker men också möjliga lösningar. Pudelns kärna antas vara att minoriteter av olika slag inte ens ingår i den grupp av tränare som klubbar väljer mellan.
Att det har blivit på det sättet menar många beror på att engelsk fotboll präglas av nepotism och en status som en good old boys club. Kort sagt, män anställer män som de känner, och män känner män som ser ut som dem, går som de-e-em, tänker som dem, kliar sig i rumpan som dem och så vidare. Det är inget som ens behöver vara särskilt medvetet, det kallas för homosocialitet.
Det här skulle vara en förklaring till ett mönster vi ser där ett mindre gäng av samma gamla managers vandrar runt mellan klubbarna, och fortsätter få jobb förhållandevis högt upp i seriesystemet utan att för den sakens skull någonsin lyckas särskilt bra, samtidigt som yngre och nya förmågor hålls utanför eller som bäst nedanför. Något som ofta leder till stiltje i utvecklingen.
Extremexemplet inom engelsk klubbfotboll de senaste åren är Tim Sherwood. Som har fått toppjobb inom Tottenham, Aston Villa och Swindon utan att egentligen kunna något alls, men som alltid har känt rätt personer längs vägen. Sherwood som började sin karriär i Tottenham med ”I’m not sure how I’m going to be involved” och avslutade i Swindon med ”it wasn’t a proper job.”
Vi ser samma mönster i landslaget. Många undrade givet Englands uttalade spelidé hur det egentligen kom sig att Aidy Boothroyd, som representerar en helt annan fotboll, vilket syntes mycket tydligt under EM, blev manager för U21-landslaget efter Gareth Southgate. Hans goda relationer inom FA ses som huvudskälet, och därför var det också väldigt få som ens sökte jobbet.
Det positiva ur det längre perspektivet är att dessa rekryteringsmönster håller på att brytas upp. Att anställa en manager har blivit en betydligt mycket mer professionaliserad aktivitet. Pengarna på pyramidens topp och konkurrensen för att ta sig dit ställer allt högre krav på att rätt kompetens går före sociala relationer. Allt fler utländska ägare har också brutit upp gamla nätverk.
Det innebär bland annat att vi har fått se ett rejält inflöde av både yngre och många gånger utländska tränare även i Football League. Men också en framväxt av en ny generation brittiska tränare. Nu ska vi inte inbilla oss att detta inte har stött på motstånd, inte minst bland pundits och proffstyckare vars gamla kompisar inte längre har lika lätt att få jobb.
Vad jag i alla fall uppskattar med Sol Campbell är att han säger sig vara villig att söka jobb också långt ned i seriesystemet. Det är uppenbart hur före detta storspelare som Ryan Giggs och i viss mån Steven Gerrard fortfarande lever kvar i någon slags förhoppning att det här grabbnätverket ska ge dem ett toppjobb, lite för fina för att vilja smutsa ned sig nere i systemet.
Men hur som helst, med ett mer professionaliserat anställningsförfarande när det kommer till managers inom engelsk fotboll, och med gamla nätverk under upplösning, borde det vara en rimlig tankegång att det över tid kommer bli en mer jämlik arbetsmarknad också för svarta managers och managers av alla former av minoriteter.
Det är det positiva perspektivet. Det mindre positiva perspektivet är att det kanske samtidigt finns yttre skäl varför klubbar är tveksamma att anställa en manager från en minoritet. Det är oftast managern som får bära hundhuvudet mot fansen när det går dåligt för laget, och det är kanske sällan de mest begåvade sakerna som då skriks från läktarna eller på nätet.
Nästa steg är kanske att fundera på om det som skriks kommer bli mer eller mindre begåvat om managern samtidigt råkar vara svart eller av annan minoritet. Vi vet tyvärr både vad som här är risk och sannolikhet. Och inte för att det rättfärdigar något, men man förstår varför PR-känsliga och konflikträdda engelska klubbar helst bara vill undvika den heta potatisen.
Mod är en bristvara inom de flesta organisationer, så även inom engelska fotbollsklubbar. Men inte minst av det skälet är det fortsatt problematiskt när det från engelskt håll tittas mot Italien, Spanien, Ryssland, Frankrike och så vidare och ojar sig över rasismen där, som om inte i grund och botten samma problem existerar också i England.
Liksom i Sverige.
:::
TRANSFERKOLLEN
Kyle Walker, Tottenham till Man City. En av de senaste säsongernas absolut bästa högerbackar, och på samma gång en position Man City var i stort behov av att förstärka. Kan diskuteras om värvningen av Walker innebär att Pep Guardiolas syn på sina ytterbackar har svängt mot det mer traditionella. Walker har obestridlig kvalitet, men kan diskuteras i vilken utsträckning han var synnerligen bra och effektiv inom Tottenhams system. Berömlig – (+++++)
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Martin Braithwaite, Toulouse till Middlesbrough. En spelare jag länge uppskattat (inte bara hans hår) som haft flera bra säsonger i ett annars oglamoröst Toulouse. Ovanligt att bra Ligue 1-spelare går till Championship men Middlesbrough siktar på en omedelbar uppflyttning. Boro behöver mer offensiv kvalitet och detta är precis en sådan värvning som Boro kunnat behöva redan förra säsongen. Berömlig – (+++++)
Aiden McGeady, Everton till Sunderland. En otroligt sevärd spelare fast han ibland är lite för bollkär. Var väldigt produktiv dessutom ifjol för Preston (åtta mål/nio assists) så Grayson verkar vara något av en McGeady-viskare. Är även i värsta fall åtminstone en anledning att kolla på Sunderland. Ingen annan än Defoe gjorde mer än tre mål eller tre assists för Sunderland ifjol. Med beröm godkänd – (++++)
James Vaughan, Bury till Sunderland. Han gör mål när han spelar, det kan man inte ta ifrån den gode James Vaughan. Han har dock en förkärlek för röda kort och flera kroppsdelar som sitter ihop med gaffatejp. Ifjol höll han i stort sett hela säsongen och öste in mål för ett dåligt Bury. Dock ska man inte överskatta spelare som gör mål för dåliga lag eller “Leon Clarke” som jag kallar den sortens spelare. Är ändå en rimlig chansning för ett Sunderland i behov av offensiva spelare och han var bra när han spelade för Grayson i Huddersfield. Väl godkänd – (+++)