Efter att ha slutat nia tre säsonger i rad var förra säsongens trettonde plats ett bakslag för Stoke. Det var ett bakslag som resulterade i ett omfattande missnöje, både från supportrar och från klubbens ägare och styrelse. I centrum för detta missnöje stod spelarna som många menade inte visade den vilja och det engagemang som måste förväntas av alla spelare.
Att följa Stoke förra säsongen var en många gånger märklig upplevelse, där flera av lagets förmodade stjärnspelare helt enkelt gav ett sömnigt och ofta avslaget intryck. Det var en spelartrupp som verkade sakna samhörighet och ett kollektivt tänkande. Spelare som såg ut att sakna respekt både för varandra och för sin manager.
Vi ser spår av detta under sommaren. Att Stoke tidigt värvade Darren Fletcher från West Brom visar att Hughes ville ha ledare i spelartruppen och på planen. Samtidigt verkar viktiga spelare vilja lämna klubben, såsom Marko Arnautovic till West Ham och Bruno Martins Indi till Crystal Palace. Och Newcastle skulle inte jaga Ryan Shawcross om de inte trodde de kunde få honom.
Det måste ändå ses som oroväckande för en klubb som Stoke när deras viktiga spelare vill lämna för andra klubbar på samma nivå som dem själva. När sådant sker tyder det vanligtvis på att spelarna är missnöjda med lagets utveckling och framtidsutsikter, hur klubben arbetar, samt att de inte upplever att klubben visar rätt ambition.
Mark Hughes är självfallet medveten om missnöjet men försöker sätta ett vackert ansikte på det hela genom att påpeka hur Stoke har överträffat alla förväntningar tre år i rad men just den här säsongen inte lyckades överträffa förväntningarna. Vilket så klart väcker frågan om det verkligen är att betraktas som positivt att år efter år överträffa förväntningarna.
Det låter ju naturligtvis bara positivt, att i någon mening överträffa realistiska målsättningar för laget. Men dels är det sällan möjligt att upprätthålla. Och dels säger det indirekt något om hur en manager själv ser på klubben och vad som är dennes förväntningar, samt så klart dennes ambition. Kanske är det snarare när ett lag motsvarar förväntningarna det har gjort riktiga framsteg.
Vilka spelare och vilka supportrar finner entusiasm i att se det som att överträffa förväntningarna att sluta på en niondeplats?! Förmodligen inga alls, och det kan säkert till stor del förklara varför det verkar ha uppstått en attityd av stiltje och likgiltighet i Stokes spelartrupp, och varför viktiga spelare börjar se sig om efter mer attraktiva alternativ.
Det var för att ta nästa steg i sin utveckling som Stoke valde att gå vidare från Tony Pulis och istället anställa Mark Hughes. Det var inte för att fyra år senare behöva höra hur tre niondeplatser är att överträffa förväntningarna, och hur en trettondeplats på något sätt ska ses som par för banan. Det är inga framsteg alls. I synnerhet när Stoke inte heller har några som helst cupframgångar.
Det måste också börja ställas frågor i vilken utsträckning Mark Hughes också har lyckats utveckla Stoke och göra dem bättre. Det finns en skälig misstanke att vad vi har sett i Stoke i själva verket bara är en variant på vad vi såg i Everton med Roberto Martinez, där det blev succé första säsongen tack vare ett redan befintligt försvar men därifrån gick stadigt utför.
Vi ser ett liknande mönster med Stoke. Mark Hughes har tagit stora steg för att göra Stoke till ett mer offensivt och kreativt fotbollslag. Det fick positiva effekter de första säsongerna när Stoke alltjämt kunde luta sig mot ett redan organiserat försvarsspel. Men säsong för säsong har Stoke blivit defensivt allt sämre samtidigt som Stokes anfallsspel inte heller har levererat.
Framför allt det senare känns problematiskt. Stoke har några spektakulära spelare i truppen så klart såsom Marko Arnautovic och Xherdan Shaqiri, men just med anfallarna har Stoke och Hughes inte haft någon lycka. Wilfried Bony var en dud som lån från Man City och Saido Berahino kan förvisso hitta formen igen i Stoke, men såg under våren knappt ut att känna igen en fotboll.
Istället var det Peter Crouch som fick spela en oförskämt massa fotboll för att vara Peter Crouch så här långt in på 2010-talet. Synnerligen talande för Stokes problem och brist på alternativ i anfallsspelet naturligtvis, även om inte detta ska ses som någon kritik mot Crouch. Men det andas knappast framsteg. Det motsvarar knappast några förväntningar på Stoke.
Mark Hughes måste den här sommaren hitta sin lösning på anfallarproblemet, men framför allt måste han visa att han förmår blåsa ny energi in i Stokes spelartrupp, visa att hans tid med Stoke inte redan har passerat sitt bäst före-datum. Personligen har jag svårt att se Hughes lyckas med detta, och svårt att just nu se Stoke som något annat än ett av fem-sex bottenlag.
Frågan är i så fall om Stoke motsvarar mina förväntningar eller om Mark Hughes än en gång får skäl att prata om hur Stoke överträffar förväntningarna, samtidigt som de bara blir sämre och sämre, och flyttar närmare och närmare nedflyttningsstrecket.
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Tom Huddlestone, Hull till Derby. Var en riktigt bra spelare en gång i tiden för Tottenham och började sin karriär bra i Hull. De två senaste säsongerna har han däremot inte varit särskilt bra och tappat sin startplats i Hull. Med tanken på hans kroppsform vore det enkelt att klaga på att han inte längre håller för fotboll på denna nivån, men jag kan inte avgöra det. Möjligt att Rowett kan ge Huddlestone en nytändning men den spelaren han varit de två senaste säsongerna förstärker inte Derby nämnvärt. Godkänd – (++)