Viktig signal vore det även för Liverpool att värva Naby Keita

Nu ska i sanningens namn sägas att Liverpools behov av värvningar inte är överdrivet stort. De har ett i grund och botten starkt lagbygge utan några alldeles uppenbara stora svagheter. Ändå behöver de självfallet, inte minst med europeiskt cupspel på programmet också, förstärka spelartruppen med som det ser ut åtminstone en mittback, helst en vänsterback och de skulle knappast må dåligt av en tvåvägsspelare på mittfältet.

Liverpool verkar inte sakna planer i dessa avseenden men har sett till att göra livet svårt för sig själva den här sommaren. Först blir de påkomna med näven i syltburken och tvingas backa iväg från Southampton och Virgil Van Dijk, och det är ännu osäkert om den affären hinner bli av den här sommaren. Sedan verkar de ha hamnat i någon form av chicken race med RB Leipzig angående deras ytterst dynamiske mittfältare Naby Keita.

Keita vore naturligtvis en riktig kalasvärvning, en av säsongens värvningar om den faktiskt blir av. En mittfältare med kapacitet att bli en av Premier Leagues dominerande mittfältare under de närmaste åren. Det är uppenbart att Keita själv vill flytta till Liverpool, åtminstone att han verkar vilja flytta till Premier League eller större klubb. Det är emellertid precis lika uppenbart att RB Leipzig är i motsvarande grad ointresserade av att sälja Keita.

Adam Nilsson skriver en läsvärd blogg om just Naby Keita (och Emil Forsberg) utifrån RB Leipzigs perspektiv. Kontentan skulle kunna sägas vara att RB Leipzig befinner sig i en liknande situation som Arsenal gör för närvarande med Alexis Sanchez. De vill för tusan inte sälja de här spelarna eftersom det skulle sända helt fel signaler till spelarna och till marknaden. Samtidigt finns också bakom detta en ekonomisk realitet som inte går att blunda för.

Det senaste är att RB Leipzig sägs ha tackat nej till ett bud motsvarande £60m för Naby Keita från Liverpool. Vad som alltså börjar framstå alltmer tydligt är att om Liverpool ska lyckas köpa Naby Keita i sommar så måste de bli precis ett sådant köpelag som de häcklade andra klubbar för att vara för bara ett enda år sedan. Redan £60m är naturligtvis en summa som placerar dem på den nivån, men de måste alltså troligtvis högre än så.

Det där ska naturligtvis i första hand ses som en kritik mot hela retoriken om köpelag, som till sin själva natur är så synnerligen godtycklig. Men det finns ju de som verkligen tror på den här retoriken. Vissa är exempelvis helt övertygade om att Liverpool bara köper spelare för pengar de fått från att sälja spelare, trots att Liverpool under Premier League-eran har spenderat drygt £380m mer än de fått in, och bara vid tre tillfällen gjort ett positivt transfernetto.

Liverpool kan inte agera på någon parallell marknad där de själva bestämmer sina egna priser. Vill de värva en av de bästa mittfältarna från en av de allra största ligorna, från en klubb som precis slutat tvåa i den ligan och som en följd därav tagit sig till Champions League, då måste de naturligtvis också betala det pris detta medför. Alternativt får de försöka hitta ett motsvarande alternativ i kvalitet som däremot ännu inte betingar samma pris.

Den andra sidan av det resonemang som Adam Nilsson driver i sin blogg är att det finns ett signalvärde med Naby Keita även för Liverpool. Att det vore en viktig signal för Liverpools del att visa att de är en klubb med samma ambitioner som övriga storklubbar, och inte en klubb som behöver nöja sig med att handla på Lidl, eller hur det nu var Jürgen Klopp uttryckte det förra sommaren. Ett värde man ville uppnå genom att ta sig till Champions League.

För det var ju i själva verket vad förra sommarens prat om köpelag egentligen handlade om – ren pragmatism, som lite för många förväxlade med någon sorts idealism. Förra sommaren kunde inte Liverpool, eller Liverpool ansåg sig i alla fall inte kunna, värva spelare av den digniteten som Naby Keita nu exempelvis utgör. Eftersom de inte kunde erbjuda Champions League-spel. Eftersom de låg för långt efter toppen i Premier League. Och så vidare.

Nu kan Liverpool däremot göra det, eller Liverpool anser sig i alla fall kunna göra det. Det enda rimliga måste då vara att faktiskt ta detta nästa steg i sin utveckling. Eftersom Liverpools ambition kan inte rimligtvis bara vara att befinna sig i toppen av Premier League eller delta i Champions League. De vill naturligtvis vinna Premier League, och vinna Champions League. Åtminstone slåss om saken.

Därav otåligheten kan tänkas. Särskilt som det med andra klubbars satsning alltmer börjar framstå som om en rejäl kvalitetshöjning kan visa sig nödvändig bara för att hålla sig kvar på den nivå Liverpool nu befinner sig. Det finns inga felmarginaler i Premier League. Något som Jürgen Klopp rimligtvis har börjat inse efter nästan två säsonger med Liverpool och med i viss mening blandade resultat. Men till Champions League har de tagit sig, men med en vetskap.

En klubb som inte rör sig framåt, rör sig ofrånkomligen bakåt.

:::

TRANSFERKOLLEN

Cuco Martina, Southampton till Everton. Everton fortsätter värva, även om den här dök upp lite från vänsterkanten. Nu är det förvisso som högerback som Martina ska spela för Everton, och det är inte svårt att se att det här är en värvning som görs till stor del med tanke på Seamus Colemans benbrott mot slutet av förra säsongen. Väl godkänd – (+++)

Ahmed Hegazy, Al Ahly till West Brom (lån). Kan användas på lite olika positioner i backlinjen men är huvudsakligen en mittback med ett antal års erfarenhet från Serie A och Fiorentina, utöver att vara egyptisk landslagsman. Låter som något av en våt dröm för Tony Pulis med andra ord. Ett lån med en köpoption. Väl godkänd – (+++)

Jairo Riedewald, Ajax till Crystal Palace. Ung, spelskicklig och mångsidig spelare som kan spela på de flesta defensiva positioner i laget, värvad från Ajax. Om någon hade blivit ombedd att beskriva Frank De Boers första värvning så tickar väl denna för precis alla boxar. En värvning vars framgång känns mycket beroende av lagets framgång. Godkänd – (++)