När Man Utd för ganska exakt två månader sedan spelade och vann finalen i Europa League pratade jag om det som en final för framtiden. Hur viktigt det faktiskt var för Man Utd att vinna finalen, att ta sig till Champions League, för att på så vis kunna ha ett betydligt mer gynnsamt utgångsläge än annars att planera för framtiden.
Det var på flera sätt en yngre spelarnas final. En final där det gamla gardet började lämna över stafettpinnen, att jämföra med kanske framför allt Ligacupfinalen ytterligare några månader före det. Anfallslinjen leddes inte längre av Zlatan Ibrahimovic utan av Marcus Rashford. Paul Pogba styrde mittfältet och Ander Herrera snarare än Michael Carrick kontrollerade det.
Hade Man Utd förlorat finalen mot Ajax hade läget nu varit ett helt annat. José Mourinho hade varit satt under en helt annan press att verkligen garantera att misslyckandet var en engångsföreteelse. Handlingsutrymmet minimerat och tendenserna till riskminimering maximerade. Stämningsläget vore negativt och reaktivt snarare än positivt och proaktivt.
Man Utd som klubb bygger på en identitet och en tradition vilandes på två ben. Att vinna titlar och att utveckla och ge unga spelare chansen. Det är omöjligt att vara helt nöjd med bara det ena benet om inte samtidigt det andra benet är helt och friskt. Det är en tvåbent tradition om vilken Man Utd kanske är helt ensam om i engelsk fotboll på den här nivån.
Det gör å andra sidan samtidigt Man Utd till den kanske mest komplicerade storklubben att vara manager för, särskilt som konkurrensen har exploderat i Premier League under senare år. Det går så klart att ha olika uppfattningar om bra eller dåligt med detta, det är ändå som det är och förblir alltså något att helt enkelt bara förhålla sig till.
Varje analys av Man Utds spelartrupp för närvarande är att den förvisso har blivit allt starkare men samtidigt förblir oroväckande tunn i vissa delar. Det är i synnerhet i lagets mer defensiva delar, från centralt mittfält och nedåt, vi hittar de mest uppenbara blottorna. Blottor som det inte verkar troligt att Man Utd kommer kunna eller vilja adressera på marknaden.
Det är åtminstone så det ser ut helt exkluderat spelare från de egna leden. Och längs vägen är det så många verkar ha börjat räkna. Men samtidigt har Man Utd faktiskt ett duktigt antal duktiga unga spelare från de egna leden bankandes på dörren till a-laget, och inkluderat dem i räkningen får Man Utds spelartrupp plötsligt en helt annan substans än annars.
Där finns de mer eller mindre uppenbara. Axel Tuanzebe imponerade stort redan mot slutet av förra säsongen och kan ses som en förklaring till att endast Victor Nilsson Lindelöf värvades till mittförsvaret den här sommaren. Han kan också ta en plats på defensivt mittfält. Timothy Fosu-Mensah är en annan spelare som fyller en liknande funktion.
En mer oväntad spelare att kunna ta klivet upp i a-laget på riktigt är Andreas Pereira. Han var utlånad till Granada förra säsongen där han presterade riktigt bra som La Ligas mest kreative och produktive U23-spelare i ett av dess bottenlag. Prövades på flera positioner på mittfältet, och fungerar som både offensiv och central mittfältare.
En spelare som också måste tas med i beräkningen är Demetri Mitchell, som under förra säsongen gjorde några inhopp som vänsterback. Den naturligt sett mycket offensivt lagde Mitchell kan visa sig ett värdefullt komplement till en position där Man Utd annars bara har Matteo Darmian och en ständigt skadedrabbad Luke Shaw.
Joel Pereria kommer förmodligen vara tredjemålvakt under säsongen sedan Man Utd sålt Sam Johnstone till Aston Villa, men lär som sådan få begränsad speltid. Där finns andra spelare som Cameron Borthwick-Jackson och Scott McTominay men om någon mer får någon seriös speltid vore det troligtvis unge stortalangen Angel Gomes.
Om Man Utd vid sidan av befintliga unga spelare i a-laget dessutom plockar in Tuanzebe, Fosu-Mensah, Andreas Pereira och Mitchell på riktigt i a-laget kan det bara förstås som så att Man Utd fortsätter leva upp till sin tradition. ”På riktigt” är inte någon självklar gräns men man vet när man har passerat den, till exempel när spelaren inte längre känns onaturlig i en startelva.
Det finns en många gånger märklig extremism runt hela diskussionen med att integrera ungdomar i a-laget. Det är som om antingen ska typ minst två-tre unga spelare plockas in direkt i den ordinarie startelvan även till de största och viktigaste matcherna, eller så kan man strunta i det helt och hållet. Vilket känns som en rätt orimlig utgångspunkt.
Det första steget för att integrera unga spelare i a-laget måste rimligtvis vara att göra dem till ordinarie truppspelare och rollspelare. Därifrån är det upp till dem själva att fortsätta utvecklas steg för steg. De kan alltså inte förväntas börja som Leo Messi utan som Darren Fletcher, John O’Shea, Wes Brown eller Jesse Lingard. Vilket händelsevis kanske även Messi en gång i tiden gjorde.
Den populära inställningen är naturligtvis att det här kommer aldrig hända med José Mourinho som manager. Hans facit i frågan är självfallet inte det bästa utan att för den sakens skull heller nödvändigtvis vara det sämsta. Likafullt var den populära inställningen förra sommaren att Marcus Rashford inte skulle få någon speltid alls, vilket visade sig vara högst felaktigt.
Saken måste också ses i sitt sammanhang.
Framför allt är Mourinho en både pragmatiskt och politiskt sinnad manager. Pragmatiskt vet han att han behöver viss bredd i sin spelartrupp. Politiskt känner han mycket väl till Man Utds tvåbenta tradition att både vinna titlar och ge unga spelare chansen, något han tidigare i sin karriär vare sig behövt eller fått möjlighet att förhålla sig till, men nu måste förhålla sig till.
Kanske innebär transfermarknadens besvärliga omständigheter att Mourinho ser att lyfta upp unga spelare som en mer framkomlig väg än att köpa spelare. För hur märkligt det än kan låta för en klubb som köpt Pogba och Lukaku för stora pengar är det samtidigt också den klubb som faktiskt något också satt ned foten i ett par förhandlingar redan – Morata och Perisic inte minst.
Man Utds ungdomar håller hur som helst på att slå sig upp i a-laget på riktigt under José Mourinho. Kanske inte alla som lyfts fram i den här bloggen verkligen tar plats den här säsongen, kanske gör alla det, kanske faller någon bort. Det ger Man Utd betydligt större bredd inför säsongen än annars, fler alternativ att välja mellan, samt är en symboliskt viktig feelgood-faktor.
Vilket förmodligen inte alls hade varit möjligt på samma sätt om Man Utd inte hade vunnit Europa League-finalen mot Ajax. Den vinsten gav Man Utd möjlighet att balansera nutid med framtid på ett betydligt mycket mer konstruktivt sätt. Att ta fram och integrera ungdomar blir betydligt svårare i det krisklimat som annars omgärdat laget.
Det var onekligen, och på flera olika sätt, en final för framtiden.
:::
TRANSFERKOLLEN
Danilo, Real Madrid till Man City. Var strålande i Porto men har haft det riktigt svårt i Real Madrid. Svårt att säga vad som är kontext och vad som är spelare i det avseendet, men inte alls omöjligt att Danilo passar bättre in som truppspelare under Pep Guardiola. I den rollen en klart bra värvning. Väl godkänd – (+++)
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Darren Randolph, West Ham till Middlesbrough. Randolph visade ifjol att han kan prestera på en hög nivå. Det är förståeligt att West Ham söker ännu bättre alternativ men Randolph hade en stark säsong. Har tidigare inte varit alltför imponerad av honom och tyckte rollen som andramålvakt passade honom men ifjol var han stundtals väldigt imponerande. Boro har en annars osäker målvaktsbesättning och detta är ännu en tydlig markering av Boro att man verkligen satsar tillbaka mot Premier League. Berömlig – (+++++)