Det är lustigt hur snabbt referensramar egentligen kan förändras. Det pratades inför sommaren om hur Man City skulle spendera mellan £100-150m på att uppgradera sin spelartrupp, vilket så klart fick folk att höja på ögonbrynen. Mot slutet av juli har Man City däremot redan spenderat över £200m med prat om att spendera ytterligare minst £100-150m på nya spelare.
Det är naturligtvis galna summor men det är inga galna värvningar. Var och en av de spelare som Man City och Pep Guardiola har värvat hittills den här sommaren är väldigt bra spelare som fyller ett klart behov och en tydlig funktion i Man Citys spelartrupp. Samtidigt pågår arbetet med att slussa ut spelare som inte längre ingår i klubbens långsiktiga planer.
Vad som ännu inte har adresserats värvningsmässigt i Man City är framför allt en mittback och en central mittfältare. Behovet av en mittback beror på en realistisk bedömning av Vincent Kompanys fysiska status, som under senare år har varit notoriskt opålitlig. Förra säsongens beslut att spela Yaya Touré som central mittfältare hade sina uppenbara defensiva problem.
Det pågår naturligtvis några rejält högprofilerade försök att värva även en anfallare. Alexis Sanchez naturligtvis i vad redan sedan länge har varit den mest utdragna och uttjatade transfersagan av dem alla. Parallellt med detta har Man City till synes också klivit in i ringen tillsammans med Real Madrid om att värva Monacos supertalang Kylian Mbappé för världsrekordsumma.
Båda dessa värvningsförsök känns emellertid mer som lyxkonsumtion. Nice to have men inte nödvändigtvis need to have. Att värva Alexis Sanchez skulle däremot ha den positiva bieffekten att det på samma gång rejält försvagar en möjlig konkurrent. Men bredden och kvaliteten på Man Citys anfall är redan sedan tidigare formidabel och beundransvärd.
Vilket inte minst Real Madrid fick erfara för några dagar sedan när Man City slet dem i stycken. Det var förvisso bara en träningsmatch under försäsongen så det ska inte dras några större slutsatser av en sådan match så klart, men det var spännande att se en fortsättning på det betydligt snabbare och mer direkta anfallsspel som Pep Guardiola började jobba med under våren.
Vid midnatt sparkar Man City av mot Tottenham, som sett till sommaren börjar framstå alltmer som deras raka motsats. Där Man City alltså har spenderat över £200m and counting har Tottenham än så länge inte spenderat ett pund på nya spelare. Behoven har så klart sett helt annorlunda ut. Men där ena lagets tema är stabilitet, är det andra lagets tema istället förändring och förnyelse.
Ett fascinerande fenomen med Man City är en pågående sammansmältning av kort sikt och lång sikt. Det hade varit lätt att vara kritisk mot Man Citys höga spenderande just på grund av påstådd kortsiktighet, vilket nog hade drabbat de flesta andra klubbar, men samtidigt har Pep Guardiola tydligt annonserat sin intention att bli kvar i klubben längre än de tre år det tidigare pratats om.
Det senare är vare sig helt oväntat eller svårt att föreställa sig, det är bland annat inte alldeles lätt att se vart Pep Guardiola annars skulle ta vägen. Men det ligger också mycket i Pep Guardiolas ambition att vilja bygga en klubb i sin egen avbild och skapa en ny superklubb i Europa utöver de gamla och redan befintliga. Detta kräver mer än tre år.
Sådan långsiktighet insulerar Guardiola från kritik om kortsiktighet. Det innebär att istället för att, som det skulle kunna finnas sakliga skäl att faktiskt göra, prata om Pep Guardiola som en ”chequebook manager” så pratas det istället om det ”legacy” Guardiola håller på att bygga. Vad han i själva verket genomför är en långsiktig generationsväxling. Inte unikt men väl betydelsefullt.
Detta med att skapa en ny superklubb i Europa kanske är att något dribbla med realismen till sin egen fördel. Man City är i någon mening redan en klubb på den nivån och har naturligtvis resurser och förutsättningar som gör Guardiolas tidigare jämförelser med bland andra Villarreal smått absurda. Men visst var det för att ta klivet sista steget upp i Europa som Man City anställde Guardiola.
Men det är i denna skärningspunkt som redan beskriven långsiktighet hos Man City och Pep Guardiola möter kort sikt. För kanske var det så att både ägare och ledning och Guardiola själv underskattade konkurrensen och den utmaning laget stod inför under den första säsongen. Alldeles förberedda verkade vare sig Man City eller Pep Guardiola hur som helst vara.
Det är också utifrån ett missnöje eller besvikelse med förra säsongens utfall vi nu måste förstå Man Citys enorma utlägg på nya spelare, och prat om att slåss om alla fyra titlar. Det må vara så att de valde att betrakta förra säsongens utfall som acceptabelt såsom första säsong, givet att Champions League-spel alltjämt bevarades, men absolut inte något de vill se upprepas.
Men det är en konstruktiv kortsiktighet. Och den markeringen är värd att göra för kortsiktigt tänkande har något av ett orättvist rykte i Premier League och i allt fotbollssamtal. Samtidigt ser vi många exempel där istället ett överdrivet långsiktigt tänkande får stagnation och förfall som konsekvens. Ett öga mot framtiden är alltid bra men inte på bekostnad av här och nu.
Konstruktiv kortsiktighet eftersom det på samma gång bygger på en mycket tydligt formulerad kravbild att faktiskt vinna titlar och att inte vinna titlar inte är acceptabelt, men samtidigt tillhandahållandes alla tänkbara resurser för att också motsvara dessa krav. Det är inget ofinansierat mandat som Man City har belastat Pep Guardiola med – tvärtom.
Konstruktiv kortsiktighet eftersom det till skillnad från så många andra klubbar inte leder till att kasta ut barnet med badvattnet. Destruktiv kortsiktighet hade varit att byta ut Pep Guardiola eller i alla fall att underminera honom genom att ge honom begränsade resurser att arbeta med. Kanske inte så troligt givet hur mycket Man City har investerat emotionellt i anställningen av Guardiola.
Man City är helt enkelt pot-committed på Pep Guardiola, och för att fortsätta kortspelsmetaforen är Man Citys nuvarande strategi av långsiktighet och konstruktiv kortsiktighet en form av double-down på Pep Guardiola. Ett sätt att signalera orubbat förtroende naturligtvis. Men också en dubblering av insatsen med perspektivet klart och tydligt på den kommande säsongen.
Att se och lära gick att acceptera den första säsongen. Härifrån måste däremot resultat och titlar också kunna räknas hem vid säsongens slut. Det är en storklubbs tänkande och precis så verkar också Man City tänka. Pep Guardiola verkar gilla utmaningen. För att lyckas krävs inte bara att han spenderar pengar utan att han visar att han kan utveckla både spelarna och laget taktiskt.
Inte minst därför är nattens möte mellan Man City och Tottenham en mycket intressant värdemätare. Så mycket för Man City handlar om värdet med förändring och förnyelse, samtidigt som så mycket för Tottenham handlar om värdet med stabilitet. Mycket talar för att kampen mellan dessa båda värden kan komma att definiera inte bara nattens match utan säsongen som helhet.
Dessutom är det en intressant taktisk kamp.
:::
TRANSFERKOLLEN
Mikel Merino, Dortmund till Newcastle (lån). Lån med köpoption om det stämmer som sägs. Mycket lovande spansk mittfältare som värvades inför förra säsongen av Dortmund, där speltiden emellertiden varit begränsad. Var med i Spaniens U21-lag under sommaren. Bra passningsspelare med god blick för spelet. Motsvarande Rafa Benitez värvning av Xabi Alonso till Liverpool? Med beröm godkänd – (++++)
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Michael Hector, Chelsea till Hull (lån). Hector har varit utlånad varje säsong förutom 2014-15 sedan han var 17 år. Man kan spekulera ifall han spelade så bra för Reading den säsongen att Chelsea blev intresserade eller om det var ett administrativt fel. Hector lånades nämligen omedelbart tillbaka till Reading och spenderade en säsong i Frankfurt ifjol. Bra mittback förresten som förstärker ett försvagat Hull försvar. Med beröm godkänd – (++++)
Tomas Kalas, Chelsea till Fulham (lån). Apropå spelare som medlemmar i Chelsea på distans (likt en “brevlådeklubb” i Golf) återvänder Kalas till Fulham efter en väldigt lyckad säsong ifjol. I ett annars vilset Fulhamförsvar var Kalas en trygg och följsam försvarare. Bra med bollen och kan spela högerback vid behov. Fulham borde signa han permanent men han skrev nyligen nytt kontrakt med Chelsea så prislappen lär vara problemet. Med beröm godkänd – (++++)
Jamal Blackman, Chelsea till Sheffield United (lån). En nästan två meter lång medlem i målvaktsplutonen av Chelseas lånearmé. Tidigare tjänstgjort i Östersund och senast i Wycombe. Troligen blir han backup till Simon Moore men Moore bör inte känna sig trygg. Steget från League Two till The Championship är långt men Blackman var väldigt bra ifjol. Hans namn låter som det är påhittat av någon som hävdar att de inte kan vara rasister för att de har “svarta vänner”.
Andreas Bouchalakis, Olympiakos till Nottingham Forest. Evangelos Marinakis flyttar en spelare mellan sina klubbar. Bouchalakis har spelat väldigt lite för Olympiacos men var tidigare bra i Kretas jojo-klubb Ergotelis. Är också mittfältare. Att han ens tillhörde Olympiacos är ett gott tecken? Godkänd – (++)