Håller PSG på att rycka upp roten till allt ont i fotbollen - lånesystemet?!

Motiven bakom denna konstruktion är lika praktiska som de till synes är helt och hållet cyniska. Det är helt enkelt ett sätt att manövrera sig runt UEFA:s regler för financial fair play genom att fördela totala transferamorteringar över åren på ett för PSG mer fördelaktigt sätt. UEFA kan rimligtvis bara betrakta detta som en kastad handske och ett misstroendevotum för financial fair play som helhet.

PSG:s strategiska utnyttjande av lånesystemet för att ta sig runt UEFA:s regelverk är i själva verket bara ett av många uttryck för lånesystemets skadliga inverkan på fotbollens konkurrens och integritet. Ändå är det ett system som knappt alls diskuteras och än mindre kritiseras. Trots detta är lånesystemet i själva verket den moderna fotbollens största gissel.

Det där är kanske inte någon helt uppenbar ståndpunkt för de som så ofta tar sig tid att försvara lånesystemet. Den som i dessa dagar håller på West Brom tycker nog det är alldeles förträffligt i och med att det verkar ta Grzegorz Krychowiak till klubben. För många mindre klubbar längre ned i seriesystemet är lån ett sätt att fylla ut en spelartrupp utan överdriven finansiellt risktagande.

Men ingen annan enskild beståndsdel inom den globala fotbollen bidrar i samma utsträckning till den koncentration av ekonomisk resursmakt många anser har förändrat fotbollen för alltid till det sämre. Men kritiken riktas istället mot pengarna i sig, TV-avtal och prispengar. Kritiken skjuter i själva verket över målet. En ytterst bekväm red herring för de lånesystemets egentliga vinnare.

Fotbollens produktionsfaktorer är arbete och kapital, enligt gammal och känd tradition. Arbetet utförs av spelarna. Vad lånesystemet gör, och som påpekats under lång tid, är att det möjliggör för de största klubbarna att hamstra och horda de allra bästa spelarna och största talangerna på lager, även utan att faktiskt behöva garantera dem speltid i sitt eget a-lag.

Det dränerar inte bara de mindre klubbarna på dessa spelare utan ger de största klubbarna kontrollen över arbete såväl som kapital. För även om spelarna därefter lånas ut till mindre klubbar äger fortfarande de största klubbarna fortfarande de ekonomiska rättigheterna till dessa spelare. Vilket innebär att all vinst vid framtida försäljning tillfaller dem.

En rent marxistisk samhällsanalys utgår från att makten i samhället ligger hos dem som kontrollerar produktionsfaktorerna. Fotbollens lånesystem leder till att mer eller mindre all makt över produktionsfaktorerna koncentreras hos de allra största klubbarna. Ett lånesystem som kortsiktigt till synes gynnar mindre klubbar exploaterar dem i själva verket för de största klubbarnas vinning.

Vad bör då göras frågade sig redan en gång Lenin?! Jo, naturligtvis så snart som möjligt och en gång för alla demontera detta lånesystem. Fanns inget lånesystem skulle de största klubbarna inte längre lika obekymrat kunna samla på sig ens tillnärmelsevis lika många av världens bästa spelare och talanger på hög. De skulle bli tvingade till måttlighet.

Betydligt många fler av dessa spelare som nu alltså tillhör någon av dessa största klubbar skulle istället bli kvar i eller gå till klubbarna som för närvarande befinner sig strax under de största, och så vidare längre ned i den globala fotbollens näringskedja. Konkurrensvillkoren skulle jämnas ut, alltfler klubbar skulle kunna delta i konkurrensen på mer lika villkor.

Mot detta talar naturligtvis de största klubbarnas strategiska intressen. De ser i första hand om sitt eget hus, och tuffare konkurrens för dem innebär så klart också en mer osäker tillvaro. Osäkerhet är aldrig önskvärt i dessa sammanhang. De mindre klubbarna skulle kunna göra processen kort med hela systemet om de bestämde sig för det, men mot detta talar också deras kortsiktiga intressen.

Det skulle i någon mening kunna liknas vid ett spelteoretiskt dilemma, ett slags fångarnas dilemma. På lång sikt skulle de mindre klubbarna tjäna på att samarbeta i frågan om lånesystemet, men på kort sikt finns för mycket för enskilda mindre klubbar att vinna på att ”fuska”, det vill säga låna spelare, så något sådant samarbete är svårt att få till stånd.

Naturligtvis tycker säkert West Brom att det är alldeles utmärkt att kunna låna spelare när de får Grzegorz Krychowiak. Liksom Swansea nog inte har några invändningar när de kan få låna Renato Sanches. Eller Huddersfield som förra säsongen kunde låna Aaron Mooy. Vidvinkellinsen de behöver är att utan ett lånesystem skulle de inte behöva låna, utan lättare kunna äga dessa spelare.

Frågeställningen som nu öppnar upp sig i och med PSG:s försök att via lånesystemet kringgå UEFA:s financial fair play-regler är om PSG faktiskt har sett till att skita vid matbordet. Om de i och med detta på samma gång har orsakat dödsstöten för lånesystemet som sådant genom att UEFA och de nationella förbunden täpper till det kryphålet.

Har i så fall Qatar ovetandes gjort sin kanske främsta insats för världsfotbollen?!

:::

TRANSFERKOLLEN

Juan Foyth, Estudiantes till Tottenham. Ännu en ung mittbacksvärvning av Tottenham som på samma gång antyder en vilja att bredda spelartruppen samt planera för en framtida successionsordning. Kommer kanske inte få överdrivet med speltid den här säsongen men bör göra Tottenham mindre känsliga än förra säsongen för skador i backlinjen. Väl godkänd – (+++)

Grzegorz Krychowiak, PSG till West Brom (lån). Gregor Clegane hade känts som en mer sannolik värvning till West Brom innan sommaren. Kanondeal för West Brom naturligtvis och väldigt intressant att se vad Krychowiak kan göra i Premier League. Var en av Europas bättre centrala mittfältare innan ett år av saftblandning i PSG. Berömlig – (+++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Sone Aluko, Fulham till Reading. Lillebror till den oerhört illa behandlade Eniola Aluko. Var en starkt bidragande ytter/anfallare i förra säsongens Fulham. Gjorde nästan tio mål och tio assists ifjol. Att han säljs beror främst på en maktkamp mellan Jokanovic som vill behålla honom och transfer/analys-avdelningen som vill föryngra laget/sälja honom medan hans värde är högt. Spelmässigt har Fulham gott om spelare och sägs försöka värva in Dwight Gayle innan fönstret stänger. Reading fortsätter värva väldigt bra spelare som större klubbar något arrogant inte vill behålla. Passar in i ett Reading som denna säsongen föredragit att spela utan en naturlig anfallare. Med beröm godkänd – (++++)

Nouha Dicko, Wolverhampton till Hull City. Bildade tidigare i sin Wolveskarriär den härliga duon Sacko & Dicko som öste in mål för ett annars mediokert Wolves. Har därefter berövats åtminstone en säsong av skadeproblem och varken återfunnit målskyttet eller managerförtroende. Kan säkerligen fortsätta vara en produktiv anfallare. Särskilt för Hull som efter Abel Hernandez allvarliga skada behöver fler anfallare som kan ta vara på chanserna Grosicki skapar. Väl godkänd – (+++)

Kanske är det därför med en delad känsla av underhållning och förvåning man noterar rapporter från helgen att Crystal Palaces ägare och ledning allvarligt ska överväga att ge Frank De Boer sparken efter bara tre matcher. Ett beslut som onekligen skulle placera anställningen av De Boer i samma kategori av galna tilltag som Leeds beslut att sparka Brian Clough 44 dagar efter anställningen.

Förvisso har Crystal Palaces inledning på säsongen gränsat till det fullständigt katastrofala. Tre förluster på de tre första matcherna, dessutom mot beskedligt motstånd i två av matcherna på hemmaplan. Ännu inte ett enda mål för Crystal Palace i ligaspelet, vilket är förståeligt eftersom spelarna inte verkar ha någon som helst idé vad de faktiskt ska göra på planen.

Självklart skrämmer detta livet ur Crystal Palaces ägare och ledning, inte minst Steve Parish, eftersom det är en tydlig signal om risken att Crystal Palace åker ur Premier League, vilket av både sportsliga och ekonomiska skäl är något de absolut inte vill ska hända. Nog för att anställningen av Frank De Boer var långsiktig till sin avsikt, men knappast med en omväg via EFL Championship.

Deras benägenhet blir således att se Frank De Boers envetna tillämpande av sin taktiska 3-4-3-modell hämtad från Ajax mer som ett uttryck för revolutionism. Att De Boers uppfattade brist på taktisk flexibilitet dessutom rimmar illa med ett för ändamålet inte särskilt anpassat spelarmaterial. Förvisso skulle invändningen kunna vara att de knappast bistått Frank De Boer i det avseendet.

Crystal Palace har den här sommaren värvat en enda spelare permanent, Jairo Riedewald från Ajax. Ytterligare två spelare har tagits in på lån, Ruben Loftus-Cheek från Chelsea och Timothy Fosu-Mensah från Man Utd. Det prutas i en svig karusell med Liverpool om ett köp av Mamadou Sakho, lagets viktigaste spelare förra säsongen. Det är inte halva kungariket Frank De Boer har fått tillgång till.

Allt är däremot inte elände. Frank De Boer har redan på kort tid fått fart på Crystal Palaces produktiva akademi igen. En akademi som har stått på sparlåga under egentligen alla de fyra år som Crystal Palace befunnit sig tillbaka i Premier League, och tillsammans med flera managerbyten kanske varit mer inriktade på det kortsiktigt nödvändiga än det långsiktigt betydelsefulla.

Sedan Crystal Palaces uppflyttning till Premier League har inte en enda egen produkt tagit steget upp i a-laget på allvar, utöver något enstaka framträdande i Ligacupen. Något som rimmar illa för en klubb med en stolt akademitradition och som under det senaste årtiondet fått fram spelare som Wilfried Zaha, Victor Moses, Nathaniel Clyne, Ben Watson och Lewis Grabban med flera.

Med Frank De Boer har Crystal Palaces akademi återigen fått en central roll i klubben. Det här är inte oväntat givet De Boers bakgrund med Ajax och det var också en av anledningarna att han anställdes. Sex U23-spelare åkte med Crystal Palaces försäsongsturné i Asien. Hittills under säsongen har Sullay Kaikai och stjärnskottet Jason Lokilo gjort jobb för a-laget.

Det där var vad som fungerade för Frank De Boer med Ajax och det är vad han hoppas ska fungera också med Crystal Palace. Dilemmat är emellertid följande: Ajax är en storklubb i Holland och det värsta som kan hända dem är att de kanske slutar cirka tre-fyra i Eredivisie. Crystal Palace är en med Premier League-mått liten klubb och löper risk för nedflyttning.

Därmed flyter lång sikt ihop med kort sikt. Att arbeta på lång sikt utan att först ha en stabil grund att utgå från på kort sikt är inte möjligt. Frank De Boer måste med Crystal Palace först ge sig själv rätten och manöverutrymmet att arbeta långsiktigt. Detta är den grundläggande skillnaden mellan att vara manager för en stor klubb i en liten liga jämfört med en liten klubb i en stor liga.

Förhoppningen för Crystal Palace var och är att Frank De Boer skulle kunna lyfta laget uppåt en nivå med en mer genomarbetad taktisk spelidé. Farhågan för en klubb som Crystal Palace är däremot alltid att hotet om nedflyttning omedelbart leder till krav på vad som skulle kunna kallas för ”back to basics”. Detta var i själva verket exakt vad som hände förra säsongen under Alan Pardew.

Det ledde till anställningen av Sam Allardyce, ett drag som om ej framgångsrikt så åtminstone något som uppnådde önskat utfall. Viktiga trotjänare i laget, såsom Jason Puncheon, poängterade efter säsongen att det var viktigt för Crystal Palace att komma ihåg att de var Crystal Palace, att inte inbilla sig att de var något topplag utan ett krigande lag i botten av tabellen.

Det här känns på något sätt essentiellt för Crystal Palace. Glömde de i och med anställningen av Frank De Boer bort att de inte var något topplag? Inser Frank De Boer att Crystal Palace inte är något topplag och kanske därför inte har resurser att spela som ett topplag? Kan en holländsk fotbollsmodell vara ett sätt att lyfta en engelsk klubb i Premier Leagues gråzoner?

Å andra sidan, varför skall Jason Puncheon med flera spelare få bestämma vilka Crystal Palace är och hur de ska vara? Klubbar som Bournemouth, Swansea och Southampton har visat att det finns fler sätt än ett för klubbar av Crystal Palaces storlek att växa, utvecklas och etableras. Om Crystal Palaces ägare och ledning vill se en förändring, ska då spelartruppens attityd tillåtas sätta stopp för det?

Därför gjorde Crystal Palace klokt i att fortsätta backa Frank De Boer. Dels vore en sparkning av honom redan nu en tydlig signal att spelartruppens vilja i Crystal Palace väger tyngre än dess ägare och styrelse. Dels skulle det riskera att sätta tvärstopp för det positiva arbete med klubbens akademi som Frank De Boer har påbörjat och satt i rullning.

Samtidigt går inte spelartruppens attityd att bortse från. Frank De Boer är beroende av dem för lagets kortsiktiga resultat. Här finns det djupare problemet med Crystal Palaces inaktivitet på transfermarknaden, att Frank De Boer tvingats till att tillämpa sina taktiska idéer med en spelartrupp som inte är hans egen, och som vet att det räcker med hot om nedflyttning så blir det snart ”back to basics”.

Någon form av kompromiss verkar alltså nödvändig för Frank De Boer. Något större stöd från ägare och klubbledning kan han inte realistiskt förvänta sig, i alla fall inte ställt inför ett hot om nedflyttning. Ägare och ledning ville se förändring med Frank De Boer men inte med deras Premier League-status som kostnad. Att bättre kombinera lång sikt med kort sikt blir alltså De Boers viktigaste uppgift.

Sådant är hjulet Crystal Palace befinner sig i och sådant har hjulet varit ända sedan Crystal Palace 2013 tog sig tillbaka till Premier League. Frank De Boer var en anställning tänkt att bryta sönder hjulet och bygga en bättre värld för Crystal Palace. Men att bryta sönder hjulet är omöjligt så länge man inte utgår från en position av styrka. Evolution förutsätter konkurrenskraft.

Pragmatism måste alltså åtfölja den påstått höga principen. Kanske inte något holländska managers har gjort sig kända för att vilja inse. Louis van Gaal föll på den bristen. Kan Frank De Boer undvika att gå samma öde till mötes? Brian Clough fick sparken efter 44 dagar med Leeds United, något som inte bara sköt honom i sank utan gav Leeds ett renommé som The Damned United.

För Frank De Boer att få sparken så snabbt från en andra klubb i rad skulle naturligtvis vara allt annat än bra för honom. För Crystal Palace att så snabbt och kraftlöst ge upp sin större ambition skulle bara kunna förtjäna dem epitetet The Damned Palace. Förbannade att för all överskådlig framtid fortsätta snurra i det där hjulet av kortsiktig nödvändighet hellre än långsiktig meningsfullhet.

Hotet om nedflyttning måste bli betydligt mycket mer konkret innan Crystal Palace fattar det beslutet.

:::

TRANSFERKOLLEN

Kevin Wimmer, Tottenham till Stoke. Intressant värvning av Stoke av en mittback som var precis otillräckligt bra för att inte riktigt lyckas slå sig in i Tottenhams omvittnat väldigt starka backlinje. Ännu en bra värvning för Stoke där just försvarsspelet faktiskt varit ett problemområde under senare år, och Stoke ser ut att ha tagit sig själva i kragen senaste veckorna. Väl godkänd – (+++)

Kieran Gibbs, Arsenal till West Brom. Det var väl så dags att flytta på sig för Gibbs som länge varit så lovande som vänsterback i Arsenal utan att någonsin få det där riktiga genombrottet. Kanske kan en flytt till en annan och defensivt mer disciplinerad klubb göra honom gott. Ambitiös värvning trots allt av West Brom och Tony Pulis som verkar rätt ambitiösa den här säsongen. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Jonathan Leko, West Bromwich till Bristol City (lån). Ytter som debuterade redan som 16-åring för WBA. Gjorde en bra match inkluderande en poängvinnande assist mot Liverpool i en av sina första matcher. Fick förra säsongen göra en hel del inhopp. Har dock på ett drygt dussin matcher aldrig vunnit en match med WBA. Pulis ser framför allt offensiva spelare som ett nödvändigt ont vilket gör det imponerande att Leko har ändå lyckats vinna lite förtroende. Kan han visa framfötterna i Bristol City finns chansen att han får spela mer för WBA nästa säsong. Väl godkänd – (+++)

Jeremie Boga, Chelsea till Birmingham (lån). Gick från att starta säsongen för titelförsvarande Chelsea till att bli taktiskt utbytt och nu utlånad till Birmingham. Det ser konstigt ut att Chelsea lånar ut spelare när truppen är såpass tunn men man ska inte glömma bort att lån är Chelseas främsta export och unga spelare hör inte hemma i deras A-lag. Vet inte mycket om Boga men Brum behöver offensiva spelare och Boga har erfarenhet av både Ligue 1 och La Liga trots allt. Med beröm godkänd – (++++)

Är det egentligen möjligt att säga något om Arsenal som inte redan har sagts om och om igen? Ett Arsenal som ständigt upprepar sig och aldrig visar några tecken på förändring leder naturligtvis till att de som måste kommentera Arsenal ständigt upprepar sig även de. Dessutom med en tilltagande känsla av ren och skär uppgivenhet.

Arsenals problem har inte med spelartruppens kvalitet att göra. Ett annat ledarskap med en annan kravbild och exakt samma Arsenal i övrigt skulle vara ett helt annat men ett betydligt bättre fotbollslag. Att således reducera Arsenals problem till omotiverade spelare som helst ska deporteras, eller inbilla sig att värvningar ska lösa problemen, är naivitet i dess mest rena form.

Arsenals problem är inte taktiska till sin natur, även om ett bristfälligt taktiskt tänkande är ett allvarligt symptom på Arsenals problem. Men samma brister som vi har kunnat eller tvingats observera under många år med Arsenals traditionella taktiska uppställning finns kvar även med det så kallade Nya Systemet. Det var en hail mary som gav en kortsiktig förändringseffekt.

Arsenals problem är organisatoriska och kulturella. Det är en klubb i avsaknad av ambition och vinnarkultur, en klubb som inte kan sluta låta sig nöja med att vara nästan bäst eftersom de under så lång tid har nöjt sig med att vara nästan bäst eftersom de en gång i tiden började låta sig nöja med att vara nästan bäst. Det var bekvämt så länge en illusorisk framtid kunde lockas med och innan en bister verklighet hann ifatt och förbi dem.

Accountability är ett populärt och användbart ord i sammanhanget. Att hållas ansvarig för sina faktiska prestationer. Arsenal är en organisation som till synes helt saknar accountability. Stan Kroenke håller inte Arsene Wenger ansvarig för lagets prestationer som helhet, och Arsene Wenger verkar å sin sida inte hålla spelarna ansvariga för deras prestationer. Därmed tar heller ingen ansvar.

Om något råder omvänd accountability. Arsenal ramlar ur Champions League förra säsongen efter en säsong som uppvisar samma brister som har varit klara och tydliga under många år. I en normalt fungerande organisation hade detta lett till en genomgripande utvärdering och vissa ofrånkomliga beslut. Arsenal svarar upp med att ge Arsene Wenger ett nytt kontrakt om två år med en årlig löneökning om £2m.

Det vore en billig poäng att prata om en maktfullkomlig Arsene Wenger. Och det är förvisso ett problem att det i praktiken verkar vara Wenger själv som bestämmer om han sitter kvar som manager eller ej. Det ska inte rätteligen vara hans beslut att fatta. Men inte minst tror jag det även är att göra honom själv och hans eftermäle en allvarlig otjänst.

För det sorgliga med detta, som Arsene Wenger antingen inte ser eller inte är kapabel att göra något åt, är att han själv har blivit en del av problemet mer än en del av lösningen, och ju längre han klamrar sig kvar desto mer kommer det tära på det arv han lämnar efter sig. Detta är inte bara ego, även om det nog finns där, men lika mycket att vilja städa upp efter sig själv. Men någon annan borde kunna se och fatta beslutet att det är dags att släppa taget.

Men ingen tar eller vill ta det ansvaret och alltså sitter Arsene Wenger kvar som manager för Arsenal, men under politiskt allt besvärligare förutsättningar. När kraven på ansvar och förändring inte existerar inom Arsenal så förekommer de desto tuffare utifrån, både via media och supportrar. Arsene Wenger börjar därför alltmer likna en utsatt gammal senator som tvingas bedriva politisk kampanj för att övertyga väljarna att välja om honom ytterligare en period.

Alltså återkommer vi till Petyr Baelishs ovan citerade redogörelse för sitt sätt att tänka och analysera sin omgivning. Om vi skulle anta det värsta, att Arsene Wenger säger vad han säger och gör vad han gör för att han driver en politisk kampanj för att hålla sig själv kvar som Arsenals manager, hur skulle i så fall denna ambition kunna förklara sådant han säger och sådant han gör?!

Att gå igenom varenda handling och ord vore naturligtvis ogörligt. Men vettigt är kanske att börja med de enorma frågetecken som finns angående söndagens laguttagning mot Liverpool. Hur kommer det sig egentligen att Arsene Wenger väljer att ta ut uppenbart omotiverade spelare på fel position och samtidigt välja att placera på bänken exempelvis lagets nyss värvade stjärnanfallare?

Här hävdar Wenger så klart att Alexandre Lacazette behöver anpassa sig, men det är självklart lätt insett struntprat. Men kan det vara så att Arsene Wenger förmodligen inser att matchen på Anfield kan bli riktigt besvärlig och med sin laguttagning försöker ge sig själv några vettiga outs. Resultatet kan skyllas på spelarna, och så är ju inte deras bäste anfallare riktigt inspelad ännu.

Hur kommer det sig egentligen att Arsene Wenger lika plötsligt som oväntat under våren gjorde sitt taktiska byte till en 3-4-2-1-uppställning? Var det i själva verket en taktisk förändring baserad på sund analys och idéutveckling, uppbackad av ett genuint taktiskt arbete? Eller kan det vara så att det mest var en taktisk förändring ägnad att bemöta kritiken mot Arsene Wenger att han inte var villig till förändring?!

Hur kommer det sig egentligen att Arsene Wenger så ofta försöker rita karikatyr över sina kritiker bland supportrarna som marginalfigurer som saknar tålamod och bara stödjer laget i medgång? Hur kommer det sig egentligen att Arsene Wenger kan säga efter förlusten mot Liverpool att Arsenal bara har gjort en dålig match den här säsongen och två bra matcher?

Vilket alternativ är värst, att han mörkar prestatationen eller att han helt enkelt inte ser problemet? För varje år som går förstärks intrycket att Arsene Wenger alltmer har börjat tappa greppet om verkligheten, med omedelbar effekt på dennes förtroende och auktoritet både bland nuvarande spelare och potentiella spelare. Arsenal befinner sig i ett kompakt mörker ur vilket bara finns en enda utväg.

Det brukar däremot sägas att de två parterna i ett dysfunktionellt förhållande ofta är de allra sista att inse att förhållandet är hopplöst. Att det krävs att det dysfunktionella förhållandet träffar rock-bottom för att det ska upplösas och de båda parterna gå skilda vägar. Då återstår så klart en för Arsenal möjligen något besvärande frågeställning. Är detta rock-bottom? Eller kan det bli värre, och vad innebär i så fall det?

Vill vi verkligen veta?!

Varje saga har sitt slut, som vi ju kanske har all anledning att reflektera över just dessa dagar. På TV så sjunger sången om is och eld på sista versen och inom engelsk fotboll sjunger några av sommarens mest ihärdiga transfersagor på sista versen även de. Under de kommande tre dygnen är det färdigspekulerat, nu ska transfersagorna till sist nå sin oundvikliga konklusion.

Varje saga kan sluta på olika sätt. Alla sagor slutar inte lyckligt, det levs inte alltid lyckligt i alla sina dagar. Vi kan inte vara säkra på om våra hjältar triumferar eller om skurkarna får sista ordet, vi kan inte ens alltid vara helt säkra på vilka som egentligen är hjältar och skurkar. Inte minst inom fotbollen där klubb och spelare många gånger vill lite olika saker och önskat utfall sällan är uppenbart.

Flera engelska klubbar lever fortfarande i ovisshet under dessa dagar. Det kommer självfallet både köpas och säljas under dessa tre dygn men det är framför allt åtta transfersagor kvar värda att verkligen hålla ögonen på för att se hur de faktiskt slutar. Detta är dessa åtta transfersagor tillsammans med min bedömning om hur de kommer sluta och vad det i så fall betyder.

Alexis Sanchez, Arsenal. Den största och mest utdragna av dem alla. Alexis Sanchez vill lämna Arsenal, det har varit uppenbart länge, och det är till Man City han vill gå. Arsenal har däremot av flera olika skäl vägrat och verkar beredda att ta den ekonomiska smällen detta skulle kunna innebära. Åtminstone låter det så på Arsene Wenger och frågan är vilka handlingsalternativ detta ger Arsenals styrelse. Det vore en enorm prestigeförlust för Arsenal att tappa Sanchez i det här läget och efter allt som sagts. Frågan är om och i vilken riktning Arsenals säsongsinledning har påverkat hur den här transfersagan slutar. Transfer: 20%

Philippe Coutinho, Liverpool. En av de största som däremot mest brunnit intensivt i augusti. Philippe Coutinho har gjort sig rejält jobbig genom att vilja tvinga fram en flytt till Barcelona och har om vad de små fåglarna viskar är korrekt avböjt att registreras i Liverpools Champions League-trupp. Liverpool har å sin sida varit brutalt tydliga med att någon Coutinho kommer inte säljas för någon summa. Summor som har börjat nå sådana nivåer att det finns goda skäl att ifrågasätta både Barcelonas och Liverpools rationella tänkande. Liverpools behov av Coutinho motiverar vare sig att tvinga spelaren kvar eller tacka nej till pengarna. Transfer: 25%

Virgil Van Dijk, Southampton. En av sommarens mest infekterade transfersagor. Liverpool ville värva honom men befann sig snabbt på taktisk reträtt sedan Jürgen Klopp blivit påkommen med näven i kakburken och Southampton hävdade tapping-up. Detta tvingade Liverpool att be om ursäkt och för stunden dra tillbaka sitt intresse, eller åtminstone avvakta med det. Virgil Van Dijk själv har tagit till hårda ord och formella brev för att hävda sin vilja att lämna klubben. Nu enligt uppgift jagad av flera klubbar, utöver Liverpool bland andra Chelsea. Southampton har precis som Arsenal och Liverpool målat in sig själva i ett hörn. Transfer: 50%

Alex Oxlade-Chamberlain, Arsenal. Det började kännas uppenbart redan under våren att allt inte stod rätt till mellan Alex Oxlade-Chamberlain och Arsenal och mer precist Arsene Wenger. Nu pratas det om att Arsenal ska ha erbjudit £180k i veckan för Oxlade-Chamberlain att stanna kvar i Arsenal, vilket denne ska ha tackat nej till. Han får knappast någon sådan lön i vare sig Chelsea eller Liverpool som är klubbarna dit han i första hand ryktas. Hans missnöje med situationen i Arsenal verkar spilla över på hans fotboll vilket gör det svårt att se att Arsenal ska kunna eller egentligen ens vilja behålla spelaren. Transfer: 80%

Riyad Mahrez, Leicester. Ger ett positivt intryck på planen igen för Leicester och har fått beröm för sin goda och professionella attityd av Craig Shakespeare. Några problem finns alltså inte på horisonten men Riyad Mahrez var samtidigt tydlig i början av sommaren med att han ville leta efter en ny utmaning. Roma har lagt flera bud på Mahrez vilka Leicester däremot har tackat nej till. Det är samtidigt flera Premier League-klubbar som har ögonen på Mahrez och det går så klart att undra varför det tisslades och tasslades så hemlighetsfullt mellan Mahrez och flera Man Utd-spelare i lördags kväll. Transfer: 30%

Jonny Evans, West Brom. Har varit föremål för intensiva spekulationer de senaste veckorna då det kanske något överraskande framkommit att Man City och Pep Guardiola ser honom som en mittbacksförstärkning. Inte dumt tänkt alls givet att Evans är en av Premier Leagues bättre mittbackar och därtill bollskicklig nog att passa Pep Guardiolas tänk rätt bra. Senaste dagarna har även Leicester lagt ett bud på Jonny Evans. West Brom verkar kanske inte överdrivet intresserade av att sälja men givet rätt bud heller inte fullständigt ovilliga. Mycket beror till sist på vad Jonny Evans själv vill. Transfer: 90%

Danny Drinkwater, Leicester. Av någon anledning verkar Danny Drinkwater ha tappat sin plats på Leicesters mittfält sedan förra säsongen. Om det beror på att Craig Shakespeare helt enkelt värderar andra spelare högre, eller på att Drinkwater har gjort klart att han helst vill lämna klubben, och vad av detta som är hönan respektive ägget, är oklart. Men Drinkwater har omgärdats av flyttrykten och ett av de mest ihärdiga är att Chelsea ska vara på väg att nypa även den andra mittfältshalvan av Leicesters titelvinnande projekt. Det känns kanske inte alldeles uppenbart vad Chelseas behov av Drinkwater egentligen vore. Transfer: 60%

Danny Rose, Tottenham. Här kan det tyckas som om vi har en något långsökt rackare att bedöma men ända sedan Rose valde att göra en uppmärksammad intervju med The Sun, vars betydelse kanske blåsts upp en hel del förvisso, har det pratats om hur Rose skulle kunna vara aktuell för en flytt, framför allt då till någon av de båda Manchesterklubbarna. Inte minst Man Utd sägs ju jaga en vänsterback. Men dels gav inte Rose egentligen något intryck av att vara redo att flytta ännu, det var mer ett varningsskott över fören, dels känns det i vilket fall som helst inte aktuellt redan den här sommaren. Transfer: 5%

Det märktes på King Power Arena förra helgen där flera av Leicesters supportrar blev utslängda och anmälda för homofobiska ramsor och påhopp mot Brightons spelare. Något som naturligtvis även berörde många bland Leicesters supportrar illa. Vad de som var på plats menade var särskilt upprörande var hur dessa ramsor ropades som om det vore helt normalt, utan någon tanke på att det skulle kunna anses stötande, än mindre otillåtet.

Det här var vare sig någon nyhet eller någon tillfällighet. Det här är i själva verket ramsor som förföljt Brighton i åratal. Det blir bara så mycket mer uppmärksammat nu i Premier League. Brighton har mer eller mindre uttalat varit Englands gay-huvudstad ungefär som San Francisco länge har varit det i USA. Därav den mindre upplysta kopplingen. Att det kommer vara ett under säsongen återkommande problem känns givet.

FA hade naturligtvis känts som en naturlig aktör att jobba med detta problem givet att det här är frågor som ligger under deras ansvarsområde. Men som en ren händelse är nu FA själva indragna i en rätt svettig politisk affär kring jobbiga frågor om rasism och diskriminering i det engelska damlandslaget, där inte minst FA:s egen roll har hamnat alltmer under strålkastarljuset och deras egen roll i skandalen blivit alltmer ifrågasatt.

Det är Chelseas Eni Aluko som uttalat sig om en kränkande kultur i det engelska damlandslaget där både hon själv och andra spelare av annan etnisk bakgrund har blivit utsatta för synnerligen olämpliga ”skämt” från flera personer i lagledningen, inte minst förbundskapten Mark Sampson själv. Aluko, med rötter och familj i Nigeria, som skulle komma till en match på Wembley, fick exempelvis höra av Sampson att han hoppades att de inte tog med sig Ebola.

Ett exempel bland flera. Det här har förnekats av Mark Sampson och övriga landslagsledningen. Särskilt beklämmande är kanske att Aluko berättade om de här händelserna sedan hon blivit tillfrågad av FA att delta i en så kallad ”culture review”, under anonymitet. Bara några veckor därefter blir hon lika plötsligt som oväntat petad ur landslaget utan att få någon som helst motivering varför så blev fallet. Få ser det som någon tillfällighet.

Detta har naturligtvis satt Mark Sampson och hans stab på pottkanten. Samma Sampson som naturligtvis visade flera gånger under ett nyss avslutat EM att han knappast är främmande för att säga riktigt korkade saker. Men därefter har FA gjort Sampson sällskap på pottan genom att rigga sin utredning av ärendet utan att ens prata med flera vittnen och drabbade spelare innan den kom fram till sina slutsatser, föga förvånande helt till stöd för Sampson.

En vanlig tumregel vad gäller politiska skandaler är att det egentligen sällan är själva felet som fäller politikerna, utan ljugandet och mörkläggningen som därefter sker för att försöka dölja felet eller undfly ansvar. FA:s agerande luktar naturligtvis cover-up lång väg. En stank som inte precis blir mindre av deras beslut att betala ut en ersättning till Eni Aluko mot att hon höll tyst om det hela. Huvuden kommer helt säkert att rulla. Frågan är hur många och vilka.

Vad man än anser i själva sakfrågan så inte höjer sig precis FA i någon form av auktoritet när det kommer till att värna frågor om rasism och diskriminering i sin egen bakgård. Då blir det naturligtvis svårt att agera kraftfullt och med någon som helst trovärdighet utåt mot klubbar och supportrar. Mitt i en tid då engelsk fotboll faktiskt hade haft ett stort behov av FA:s ledarskap väljer alltså FA att abdikera detta ledarskap på ynkligast möjliga sätt.

Även engelska klubbar kommer behöva brottas med dylika frågeställningar och vad det betyder för deras verksamhet. Tottenhams ryktade värvning av Serge Aurier har exempelvis inte alls gått väl hem i alla kretsar, givet spelarens öppet homofobiska påhopp på Laurent Blanc för mindre än två år sedan, påhopp han aldrig riktigt gav några genuina intryck av att ångra. Fotbollsmässigt vore Aurier naturligtvis en utmärkt värvning, men hur bör Tottenham egentligen agera?

https://cartilagefreecaptain.sbnation.com/2017/8/22/16183990/tottenham-hotspur-transfer-news-rumors-serge-aurier-signing-insult-spurs-lbgt-fans

Problemet och ansvaret är självfallet inte begränsat till enbart Tottenham och Serge Aurier. Alla engelska klubbar brottas med sådana här problem och behöver jobba med frågeställningar av liknande moralisk karaktär. Här kan faktiskt den engelska fotbollens kommersialisering och fokus på varumärke vara av godo, eftersom det har gjort engelska klubbar känsliga för sådana här frågor, även om de ibland ses mer som PR än som moral.

Samhället har blivit alltmer oanständigt i takt med att populismen har fått fotfäste och skrupellösa politiker utnyttjar detta i syfte att vinna röster och hålla fast vid sin egen makt. Engelsk fotboll och Premier League kommer under den här säsongen tvingas kämpa för sin egen anständighet. Förhoppningsvis har fotbollen mer ryggrad i den kampen än politiken!

:::

TRANSFERKOLLEN

Robert Green, Leeds till Huddersfield. Hellre andremålvakt i Premier League än andremålvakt i EFL Championship? Var det prestigen att ha tappat förstatröjan i Leeds som fick Green att vilja röra på sig? Har lite svårt att sätta fingret på den här värvningen, kan inte tänka mig att Jonas Lössl i nuläget ska ses som något annat än första målvakt. Godkänd – (++)

André Carrillo, Benfica till Watford (lån). Watford fortsätter förstärka sitt anfall och gör det med en anfallare på högerkanten från Benfica som Marco Silva känner väl till från sin tid med Sporting. Carrillo spelade regelbundet för Benfica förra säsongen när de vann en inhemsk trippel. Blir spännande att se vad han kan göra i Premier League. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Dave Edwards, Wolves till Reading. Det verkar vara en del av Readings transferstrategi att värva rutinerade spelare på gränsen till startelvan från nerflyttade eller storsatsande klubbar. Bacuna, Mannone, Bodvarsson, och nu Edwards. Tillför nödvändig rutin och Stam verkar nu mer värva spelare med rutin av engelsk fotboll. Vilket för att vara ärlig känns onödigt i sig men Reading har värvat rätt sorts spelare. Trist att se Edwards lämna Wolves efter nästan tio år och tre olika divisioner. Med beröm godkänd – (++++)

Man City. Det gick att ta på hur mycket den senaste vinsten faktiskt betydde för hela Man City – för spelarna, för Pep Guardiola och för supportrarna. Det har varit tre besvärliga inledande matcher på säsongen för Man City och att tappa poäng en andra match i rad hade varit besvärligt att gå till landslagsuppehåll med. Samtidigt kan inte matcherna fortsätta se ut på det här viset. Detta sagt är det imponerande att se hur snabbt Man City får med sig många spelare i anfallen och hur många som kraschar nätet. Svårt att försvara sig mot.

Chelsea. Ryktet om Chelseas nära förestående undergång verkar till synes ha varit något överdrivet. Visst var det ett kanske något slitet Everton de mötte som gjorde sin tredje tuffa bortamatch på sex dagar men det var ändå på sitt sätt imponerande hur Chelsea tryckte ned Everton i eget straffområde och aldrig gav Everton den enkla out att få fast bollen högre upp i planen som de hittat i sina tidigare matcher. Vinsten mot Tottenham var viktig. Det kommer inte bli någon Mourinhosäsong för Chelsea.

Huddersfield. Två raka vinster och tabelltoppen för Huddersfield, skulle det bli en tredje raka seger mot Southampton? Nej, Huddersfield fick aldrig hål på Southampton och fick nöja sig med oavgjort. Men därmed behöll de sitt trots allt väldigt imponerande facit att ännu inte ha släppt in ett enda mål i Premier League. Med sitt presspel stressar de motståndarnas uppbyggnadsspel väldigt effektivt och det har skördat stora triumfer i de tre första matcherna och är garanterat vad som håller dem kvar i Premier League.

OMGÅNGENS VINNARE: Newcastle

Liverpool, Chelsea och Man City kan göra anspråk på titeln men Newcastle var nog de som mest av allt behövde segern den här omgången och 3-0 hemma mot West Ham var helt säkert något som gav hopp till både spelare och fansen på plats. Alla problem är inte lösta men nu är säsongen igång.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Arsenal

Det går inte längre att bli förvånad. Redan laguttagningen gav en förvarning om vad som komma skulle. Insatsen som därefter följde motsvarade varje nidbild som ritats av Arsenals försvarsspel och kollektiva attityd under de senaste tio åren. Arsenal befinner sig i ett kompakt mörker ur vilket bara en utväg finns.

OMGÅNGENS SPELARE: Tom Heaton, Burnley

Massivt tryck från Tottenham mest hela matchen på Wembley men bunkerförsvar från Burnley tillsammans med ett enastående målvaktsspel av Tom Heaton höll Burnley kvar i matchen, vilket öppnade för Chris Wood att kvittera i matchens slutskede.

OMGÅNGENS MÅL: Charlie Daniels, 1-0 Man City (h)

Phil Neville verkade ivrig att utse detta till säsongens mål redan, vilket kanske känns lite förhastat. Men visst är det ett brutalt snyggt mål, ett mål som till viss del påminner om Stephen Wards mål för Burnley mot Chelsea. Intressant om vi får se ytterbackar börja ta skott oftare.

OMGÅNGENS ?

West Ham, Bournemouth och Crystal Palace har alla förlorat tre matcher av tre möjliga. Brighton och Crystal Palace har ännu inte gjort ett enda mål. Brighton hade emellertid otur mot Watford. För Crystal Palace fungerar ingenting. Frank De Boers inledning har varit sämsta möjliga. Något måste göras.

OMGÅNGENS !

Mikel Merino värvades till Dortmund som en av Europas mest lovande spelare men hade det klurigt att få speltid där och gick alltså till Newcastle. Visst finns det frågetecken kring hur han ska hantera Premier League men han visade mot West Ham att där finns en potentiellt väldigt intressant playmaker.

OMGÅNGENS WTF?

Miguel Britos måste ha fått ett fullständigt hjärnsläpp. Åtminstone hoppas jag det för alternativet vore för förfärligt att ens föreställa sig. Tacklingen, i brist på bättre ord, han gör på Anthony Knockaert är så våldsam och ful att den förtjänar en längre avstängning än de normala tre matcherna.

OMGÅNGENS LOL!

Antonio Conte skäller som en galning på fjärdedomaren när Jon Moss inte blåser frispark för Chelsea utan istället dömer fördel. Conte skäller fortfarande på fjärdedomaren när Chelsea gör 2-0 på denna fördel. Moss gav Conte en mycket lång och talande blick på väg tillbaka mot mittcirkeln.

OMGÅNGENS BTW…

Sergio Aguero – inte bara en strålande fotbollsspelare, även en människa med civilkurage vad det verkar.

Vet ännu inte vad – men något är fishy med Simon Mignolet.

Om inte ett Tony Pulis Derby är bästa möjliga uppladdning för en säsongsfinal av Game of Thrones så vetetusan vad som är det.

Vi kan tycka att en regel är felaktig, men domarens uppgift kan bara vara att döma utifrån reglerna som de är.

Ovanligt med Liverpoolspelare som är skadade i klubblaget men friska nog för landslaget. Brukar vara tvärtom.

Tottenham har redan förlorat fler poäng på hemmaplan än vad de gjorde på hela förra säsongen.

Det här kommenterades så klart friskt på sociala medier, där det vanligaste skämtet verkade vara att säga att man hade tänkt skämta något om saken men valde att strunta i det. Det lär hur som helst vara en vecka då Arsenal, klubben som alltid har befunnit sig på insidan, har fått en mycket påtaglig påminnelse om hur det känns att istället befinna sig på utsidan och vilja ta sig tillbaka på insidan igen.

Hur ska då en sådan vecka avslutas på teatraliskt bästa sätt? Jo, naturligtvis med match mot den klubb som förmodligen mest av alla under det senaste årtiondet har varit klubben som befunnit sig på utsidan och tittat in, men som nu befinner sig på insidan och kan sägas vara den klubb som mer än någon annan har tagit just Arsenals plats, och mycket möjligt även den klubb som Arsenal måste knuffa ut igen för att ta sig tillbaka in.

Match mot Liverpool på Anfield således. En på många sätt viktig match. Förlust för Arsenal skulle innebära två raka förluster inför landslagsuppehållet, och således en bekymmersam säsongsinledning för Arsenal. Det skulle inte bara innebära att efter tre omgångar redan befinna sig fyra poäng bakom Liverpool, utan fyra-sex poäng efter tabelltoppen. Men kanske framför allt en bekräftelse av den där påträngande känslan av utanförskap.

Kampen mot utanförskapet är en fortsättning på samma kamp från förra säsongen, då det var mellan Arsenal och Liverpool som kampen om den fjärde och sista Champions League-platsen stod ända in i slutomgången, men den här gången med rollerna ombytta. Trots att det alltså är minst sex storklubbar som slåss om fyra platser så behöver man inte bli alltför dramatiskt manipulativ för att hävda en mer specifik konkurrens mellan Liverpool och Arsenal.

Vi kan se många paralleller mellan Liverpool och Arsenal. Två klubbar som onekligen inte själva saknar resurser men som har att bestämma hur de vill förhålla sig i kampen med vad de upplever som resursmässigt betydligt starkare klubbar. Två klubbar med vad som kanske bäst skulle kunna beskrivas som ett något ambivalent förhållande till spelarköp och transfermarknaden, på vilken de ofta ger intryck av att vilja spela efter sin alldeles egen logik.

Två klubbar som inte minst den här sommaren båda befinner sig i något av en sticky wicket med sina respektive stjärnspelare. Arsenal har naturligtvis tassat på tårna runt Alexis Sanchez mest hela sommaren samtidigt som denne jobbat för en flytt till Man City. Liverpool har under augusti fått se Philippe Coutinho få huvudet fyllt med drömmar om Barcelona. Det får ses som osäkert att någon av dem spelar för Arsenal eller Liverpool ikväll – eller över huvud taget.

För båda klubbarna är båda dessa transfersagor i någon mening en symbolisk strid i kampen mot utanförskapet. Båda klubbarna behöver visa att de inte står utanför sällskapet av europeiska storklubbar, att de inte är någons slagpåse och står starka i konkurrensen. Arsenal eftersom de precis hamnat utanför både Champions League och det mesta av allt titelprat. Liverpool eftersom de precis återvänt till Champions League.

Vad som utgör en seger i dessa symboliska strider är inte alldeles självklart på förhand. Det finns naturligtvis alltid en slags prestige i att inte sälja sina bästa spelare till andra klubbar så klart. Vad som faktiskt är det mest rationella beslutet är i båda fall inte uppenbart, lika lite som det egentligen är något som går att säga på förhand. Så mycket av svaret beror på de båda spelarnas olika personligheter och på respektive tränares skicklighet.

Parallellerna mellan klubbarna hittar vi även på tränarnivå. Arsene Wenger och Jürgen Klopp framstår, på både gott och på ont, som två tränare med mycket liknande värderingar. Båda har att förhålla sig till mer ekonomiskt inriktade ägare och klubbledningar. Båda har en till synes mycket bestämd uppfattning om hur en klubb ska styras och ett lag spela fotboll. Båda har en benägenhet att hellre försöka knöka in verkligheten inom sin egen ideologi.

Till och med taktiskt kan de båda sägas ha vissa strukturella likheter i och med att försvarsspelet till synes är en akilleshäl för dem båda. Detta trots att de i själva verket är taktiskt hyfsat oliktänkande med Arsene Wenger normalt sett mer fokuserad på bollinnehav och passningsspel och Jürgen Klopp istället med blicken riktad mot bollvinst, presspel och snabba kontringar. Två taktiska modeller som har tenderat att tala till Jürgen Klopps och Liverpools fördel.

Jürgen Klopp är Arsene Wenger, fast på tyska! Detta har jag konstaterat tidigrae i olika sammanhang. Det finns något på samma gång löftesrikt och hotfullt med detta. Liverpool skulle helt säkert vilja uppnå den resultatmässiga stabilitet Arsenal har uppvisat de senaste tio-tolv åren, även om detta vore betydligt svårare i dessa nya tider. Däremot skulle Liverpool lika säkert inte vilja stelna i samma form som Arsenal gjort under dessa år.

Liverpool vet naturligtvis var den resan slutar, tillbaka i samma utanförskap de kämpat så hårt och så länge för att undvika. Lärdomen Liverpool alltså måste dra är att inte vara nöjda med att bara vara på insidan. Att hela tiden sträva vidare och uppåt mot nästa trappsteg. En klubb som gör det löper inte samma risk för stelkramp eftersom nya och högre mål ställer krav på förnyelse och ständig utveckling.

Liverpool strålar fortfarande, efter matchen i onsdags och lottningen i torsdags, av den härliga känslan att vara tillbaka i värmen på insidan av Champions League efter alla dessa år. Där vill Liverpool självfallet hålla sig kvar. Att vinna mot Arsenal på Anfield vore ett bra steg i den riktningen. För Arsenal kanske det här är en match som mer handlar om att i alla fall inte förlora. Samtidigt har inget av lagen försvarsspelet som sin särskilda styrka.

Det har gett oss många exceptionellt öppna matcher mellan Liverpool och Arsenal genom åren. Den här matchen lovar att följa i samma spår. Arsenal har förmodligen individerna i större utsträckning, även om det också kräver att de kliver fram i den här typen av match. Liverpool har däremot kollektivet i bättre ordning. En annan sak Liverpool har i den här matchen är självfallet Anfield, som kan stödja Liverpool lika mycket som störa Arsenal.

Vem som än förlorar har ett obekvämt landslagsuppehåll och fyra obekväma dagar kvar av transferfönstret framför sig. Vem som än vinner kan sova desto lugnare. Manodepressivitet har varit och är ett bestående kännetecken både för Arsenals och Liverpools supportrar under senare år. Kvällens match lär inte göra mycket för att förbättra den diagnosen.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Robert Snodgrass, West Ham till Aston Villa (lån). En ogenomtänkt värvning av West Ham som hade det svåra uppdraget att ersätta Payet. Suverän spelare som håller god Premier League-klass i rätt lag. Problemet här är att Aston Villa är ett rörigt lag utan plan eller taktik. Vet inte riktigt vem man vill spela och har satt tvångströja på sig själva med en TV-studioredo John Terry som lagkapten. Snodgrass kan hjälpa dem att slippa spela alldeles för många anfallare och centrala mittfältare. Berömlig – (+++++)

Cameron Carter-Vickers, Tottenham till Sheffield United (lån). Lovande ung mittback som spelar landslagsfotboll för USA. Lär passa in bra i Blades trebackslinje. Tycker han sett bra ut i cupsammanhang för Spurs och lär passa in i The Championship. Hans amerikanska pappa Howard Carter var en ganska bra basketspelare som spelade några säsonger i NBA innan han hamnade i Europa. Väl godkänd – (+++)

Efter Newcastles förlust mot Huddersfield i förra omgången ifrågasatte bland andra Jamie Carragher om det möjligen var så att humöret runt klubben, inte minst Rafa Benitez eget humör, hans missnöje med klubbledningen och syn på spelartruppen, färgade av sig på lagets prestation och resultat. Newcastle hade då gjort två rätt svaga matcher i Premier League, förlorat båda, utan att göra något mål och med tämligen dåligt spel.

Repliken från Rafa Benitez blev möjligen den väntade, att humöret i laget var dåligt på grund av de svaga resultaten. Bara något dygn senare ställer Rafa Benitez ut en helroterad startelva med till stor del frysboxade spelare mot Nottingham Forest i Ligacupen och förlorar. Hans kommentar direkt efter matchen är att vad resultatet visar är att Newcastles spelartrupp inte håller tillräckligt hög kvalitet.

Med andra ord. Humöret beror absolut inte på hans eget missnöje med spelartruppen utan på lagets resultat. Men lagets resultat är en direkt funktion av hans eget missnöje med spelartruppen. A leder till B som leder till C, men C beror absolut inte på A!

Hade det varit någon annan manager än Rafa Benitez är det nog ytterst troligt att denne hade fått utstå rejäl kritik efter en sådan laguttagning mot Nottingham Forest. Men Newcastles supportrar verkar ovilliga att ta någon sådan ställning mot Benitez eftersom kritik mot Rafa Benitez indirekt skulle kunna uppfattas som stöd för Mike Ashley, Newcastles ägare. Och mellan dessa båda läger känns Newcastle splittrat.

Försäsongen och transferfönstret känns som en besvikelse för Newcastle. Rafa Benitez har inte gjort någon hemlighet av att han anser sig ha blivit lovad mer av Mike Ashley än vad som faktiskt har levererats. Några värvningar, som Florian Lejeune, Jacob Murphy och Mikel Merino, känns lovande men osäkra. Andra värvningar, som Joselu och Javier Manquillo, känns som Championship-värvningar. Laget känns tunt i alla lagdelar.

Lika problematiskt är emellertid att Newcastle sitter kvar på flera spelare som klart och tydligt inte längre är önskade av Rafa Benitez. Det är problematiskt av flera skäl. Dels att det skapar oklarheter runt laget och dålig stämning i klubben med spelare som inte vill vara där. Dels för att det binder upp resurser och förhindrar Newcastle från att värva nya spelare. Benitez mer än antyder att Newcastle kräver för mycket pengar för dessa spelare.

En spelartrupp som alltså kändes bred och högkvalitativ för EFL Championship känns alltså nu tunn och otillräcklig för Premier League. Tillsammans med Rafa Benitez hänvisningar till icke uppfyllda löften om förstärkningar stärker detta den bild av Mike Ashley som fostrat missnöjet med honom under många år, nöjd med att bara vara i Premier League, de intäkter och den exponering detta medför.

Villig att satsa för att ta sig tillbaka till Premier League, men ovillig att satsa när Newcastle väl befinner sig i Premier League. Det är en attityd som under Mike Ashleys tio år som ägare för Newcastle redan har lett till två nedflyttningar. Ett i själva verket helt onödigt facit för en klubb som Newcastle.

Vad det rent konkret betyder för Newcastle den här säsongen är att de tvingas till en måljustering. Från att ha haft ambitioner att etablera sig i Premier League och sikta mot tabellens övre halva igen under Rafa Benitez, blir det återigen mer en fråga om att försöka hålla sig kvar i Premier League. En tredje nedflyttning kanske inte är ofrånkomlig men inte heller en risk som kan avfärdas som alarmism.

Om Newcastle värvar som en EFL Championship-klubb och taktiskt uppför sig som en EFL Championship-klubb så är risken överhängande att det faktiskt leder till att Newcastle blir en EFL Championship. Newcastle behöver inte titta längre än till Sunderland och Middlesbrough för den insikten.

Alltmer närmar sig alltså ett vägskäl för Newcastle, centrerat kring frågan om vad vill egentligen Newcastle och vad vill Mike Ashley? En förhoppning fanns att Ashley med Rafa Benitez som manager, och vis av erfarenheten från förra säsongens nedflyttning, skulle ha uppgraderat sin egen ambition med klubben, och ha satt siktet högre. Om den här sommaren har visat något är det att det var en naiv förhoppning.

Med Mike Ashley befinner sig alltså Newcastle i en återvändsgränd. Enda sättet för Newcastle att ta sig ur den är nya ägare. Vilket alltmer framstår som helt nödvändigt både för Newcastles sportsliga och kommersiella utveckling. Det kräver naturligtvis att Mike Ashley är intresserad av att sälja Newcastle, vilket det åtminstone finns indikationer att han är villig att göra. Ingen engelsk klubb är just nu ett mer attraktivt köpobjekt än Newcastle.

Det måste rimligtvis vara en utveckling Rafa Benitez hoppas på. Och om man möjligen undrar vad det egentligen är som håller Rafa Benitez kvar i Newcastle är det kanske den möjligheten. Annars skulle man kunna tänka sig att Benitez sneglar något avundsamt mot dagens motståndare, West Ham – klubben han kunde ha varit manager för nu, om inte Real Madrid för två år sedan svept in med ett erbjudande han omöjligen kunde säga nej till.

För säga vad man vill om West Ham, det är inte någon perfekt skött klubb eller fotbollslag på något sätt, men där går åtminstone inte att ifrågasätta vad West Ham vill eller deras ambitionsnivå. Det går däremot att ifrågasätta West Hams kunnande, som klubb och i lagledningen. Rafa Benitez har kunnandet. Och där har vi kanske dagens observation, att Rafa Benitez känns som en betydligt bättre match för West Ham än för Newcastle.

Detta behöver förändras – på det ena eller det andra sättet. Om inte finns också risken att det om ett år måste bloggas om Newcastle som ett Championship-lag som råkar spela i EFL Championship, när vi så mycket hellre vill prata om Newcastle som ett Premier League-lag som råkar spela i Premier League.

:::

TRANSFERKOLLEN

Oliver Burke, RB Leipzig till West Brom. Red Bull ger dig wingers! Burke är en av Nottingham Forests många talanger som tog omvägen via Leipzig och Bundesliga upp i Premier League och West Brom. Ingen dum värvning alls för West Brom som ser ut att vilja konsolidera sin nuvarande topp fyra-placering den här säsongen. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Jay-Roy Grot, NEC till Leeds. Ung anfallare som gjorde en handfull mål i Eredivisie ifjol. Stor grabb på över 1,90 och breda axlar. Ska också kunna spela ytter och beskrivs som både snabb och teknisk. Varit ryktad till Fiorentina tidigare. Verkar vara en stor talang och Leeds ganska okända utländska värvningar (Saiz, Alioski) har varit bra hittills. Lite för stora krav ifall han ska ersätta Chris Wood men säkerligen ett framtidsnamn. Väl godkänd – (+++)

Jon Toral, Arsenal till Hull City. Offensiv mittfältare. Playmaker som också gjort en del mål. Väldigt bra på lån i både Brentford och Birmingham, två lag som spelade väldigt annorlunda. Däremot inte gjort något större avtryck i varken Granada eller Rangers på kortare lån. Hull har som sagt ont om spelare och särskilt kreativa offensiva spelare saknas. Toral lär kunna utveckla sig ytterligare i Hull och det skulle inte förvåna mig om han senare spelar i ett bättre lag. Med beröm godkänd – (++++)

Det pratades redan inför förra omgången, inför Aston Villas hemmamatch mot Norwich, om att Aston Villa behövde vinna matchen för att ge Steve Bruce lite arbetsro. Det blev 4-2 och därefter har Aston Villa dessutom vunnit med 4-1 mot Wigan i Ligacupen. Men en förlust ikväll borta mot Bristol City precis inför landslagsuppehållet skulle sätta Steve Bruce och Aston Villa i en svår situation.

Tydligt är att Aston Villas supportrar inte känner något större förtroende för Steve Bruce. Vinsten mot Norwich var Aston Villas första vinst i ligan den här säsongen. Oavgjort mot Hull City i premiären följdes upp av två förluster på bortaplan. Utspelade mot Cardiff och bortspelade av Reading. Under förlusten mot Reading blev Steve Bruce långa stunder utbuad av bortasupportrarna.

Steve Bruce måste rimligtvis själv ha känt under sommaren att han var satt under bevakning och att han är tvungen att visa framsteg. För istället för att bygga på lång sikt har Bruce i hög utsträckning gått på den snabba lösningen, det gamla och beprövade, på vad han själv känner igen. Till viss del kan det sägas att det fick Bruce att värva namn snarare än spelare.

Aston Villas värvningar under sommaren talar sitt tydliga språk. John Terry är 36 år gammal. Chris Samba och Glenn Whelan är båda 33 år. Ahmed Elmohamady är förvisso i sammanhanget bara 29 år men det är talande på annat sätt att detta är tredje gången Steve Bruce värvar spelaren. Bruce framstår som den gamla hunden ovillig eller oförmögen att lära sig nya tricks.

Dåliga resultat är förvisso en sak som kan ligga en manager i fatet. Och visst är två förluster och bara en enda vinst inte bra nog för en klubb som själva säger sig sikta på uppflyttning. Desto värre blir det däremot när viktiga beslut som är en managers uppgift att fatta helt enkelt inte faller väl ut, såsom värvningar och taktiska uppställningar.

Försvarsspelet har inte sett bra nog ut i Aston Villa. Insläppta mål i varenda match så här långt, nästan två mål per match totalt och exakt två mål per match i ligaspelet. Många var tveksamma till hur John Terry skulle klara omställningen till EFL Championship och så här långt har Terrys insatser visat denna tveksamhet vara tämligen välgrundad.

Men Steve Bruce har kopplat mycket av sin egen trovärdighet till värvningen av John Terry. Dels sålde han Nathan Baker, 26 år gammal och en av Aston Villas egna produkter, till kvällens motståndare Bristol City typiskt nog. Något som inte var alldeles uppskattat bland supportrarna. Dels framställde han det som ett bevis både för sin egen och för klubbens status att kunna få en spelare som John Terry.

Det kan självfallet diskuteras i vilken utsträckning John Terry egentligen hade så många andra alternativ att tillgå. Här finns olika versioner men det är svårt att se många andra klubbar, i eller utanför Premier League, vilja betala en liknande lön för en 36-årig mittback, åtminstone utanför de allra största klubbarna, och då som komplement.

Allt ska inte lastas John Terry. Han har vare sig varit direkt dålig eller bestämt bra. Men när Steve Bruce själv och Aston Villa som klubb gör så stor sak av en specifik värvning och spelare blir det desto mer påtagligt när innehållet inte motsvarar beskrivningen. Desto fånigare blir det därför när Bruce replikerar på supportrarnas missnöje med att värvningen av Terry har gett dem hybris.

Att vilja skylla ifrån sig ansvar för lagets resultat brukar normalt sett vara det tredje kriteriet, vid sidan av dåliga resultat och dåliga beslut, att konstatera att en manager har problem och befinner sig i en utsatt position. Det sista Steve Bruce alltså borde vilja är att avsluta med en förlust inför landslagsuppehållet och ge Aston Villa och Tony Xia tid att omvärdera hans position.

Steve Bruce säger själv att han måste försöka få det att sluta storma runt Aston Villa. Kort sagt pratar han om den dubbelriktade hysterin där både vinster och förluster blåses upp till helt orimliga proportioner. Klokt tänkt naturligtvis om vi väljer att bortse från att Steve Bruce själv har huffat och puffat mest hela sommaren och alltså varit med att skapa stormen.

När du spelar om järntronen så antingen vinner du eller så dör du! Ett känt uttryck. Steve Bruce har ägnat sommaren åt att blåsa sitt eget horn och göra anspråk på järntronen. Han och Aston Villa har däremot förlorat mer än de vunnit, och alltså kan han knappast ha något större att invända mot att hans huvud plötsligt befinner sig under yxan.

Bristol City kan ikväll få yxan att falla genom att vinna mot Aston Villa hemma på Ashton Gate. Det blir en tuff match för Aston Villa. Bristol City har inlett säsongen bra, kommer från en skrällartad bortaseger i Ligacupen mot Watford, och Aston Villa har förlorat båda sina två bortamatcher hittills den här säsongen. Ett svaghetstecken i sig självt som riskerar förstärkas ikväll.

Tre förluster på tre bortamatcher, tre förluster på fem ligamatcher, närmare nedflyttningsstrecket än uppflyttningsstrecket. Tveksamt om Steve Bruce överlever landslagsuppehållet med en sådan säsongsinledning.

Det har pratats mängder om hur Arsenal kommer förhålla sig till Europa League. Arsene Wenger har hävdat att han kommer vila och rotera spelare i Europa League för att kunna fokusera på Premier League. Vad detta faktiskt betyder kan självfallet komma att ändras under säsongen. I vilket fall som helst är det inget som kommer att demonstreras redan i gruppspelet.

Det vore självfallet dumhet i kubik av Arsenal att kasta bort Europa League helt och hållet. Ett utslag av mer eller mindre oförlåtlig arrogans och hybris med potentiellt långsiktig effekt. Men när enda syftet med gruppspelet är att ta sig vidare från det, är det svårt att föreställa sig hur Arsenal med åtminstone något så när rimlig laguttagning skulle kunna misslyckas redan i detta stadie.

För Everton kan det självfallet bli något klurigare. Inte minst för att de till skillnad från Arsenal riskerar vara placerade i en lägre seedningsgrupp. Men även för Everton gäller att de måste betraktas som klara favoriter att ta sig vidare från sin grupp. Men Everton har inte riktigt samma möjligheter att rotera effektivt som Arsenal.

Motståndet i Europa League är den här säsongen potentiellt mycket tufft. Det är i det här läget omöjligt att säga vilka klubbar som tillkommer från Champions Leagues gruppspel. Redan nu vet vi emellertid att starka klubbar som Milan, Lyon, Villarreal, Lazio, Real Sociedad, Nice, Hoffenheim, Athletic Bilbao, förmodligen Marseille och Zenit, med flera deltar.

Både Arsenal och Everton är klubbar med kvalitet och kapacitet att kunna vinna Europa League. Arsenal måste rimligtvis räknas till Europa Leagues största favoriter den här säsongen. Men det är självfallet omöjligt att blicka så långt framåt i tiden redan nu som till den 16 maj 2018 i Lyon. Det är, hur klyschigt det än kan låta, verkligen en fråga om ett steg i taget.

Det kan pratas om att vila spelare och prioritera Premier League, men att delta i Europa League är oavsett rotation en faktor som påverkar. Resor, ändrade matchdagar och därmed förändrade fysiska veckorutiner är omöjliga att komma ifrån. Alltså är kanske långa resor något både Arsenal och Everton framför allt vill undvika, snarare än något specifikt motstånd.

Med andra ord, kanske är det exempelvis en fördel att lottas mot Hoffenheim i gruppspelet än att lottas mot Astana eller Zorya Luhansk, även om Hoffenheim måste betraktas som ett bättre fotbollslag. Men resan och därmed inverkan på ligaspelet är betydligt mer hanterbar. Visst skulle ett liknande resonemang kunna föras för exempelvis Lyon och Dynamo Kiev.

Det är knappast någon tillfällighet att sedan UEFA för tre år sedan beslutade sig för att ge en Champions League-plats till Europa League-vinnaren så har plötsligt engelska klubbar tagit täten i Europa League. Med fler storklubbar än Champions League-platser i Premier League kommer Europa League ofrånkomligen bli betydligt viktigare för engelska klubbar.

Det är en trend som, undantaget unika och oväntade omständigheter framåt våren, kommer fortsätta med Arsenal och Everton. Ingen slänger bort en livlina till Champions League. Vad Arsene Wenger säger om saken som tyder på något annat är bara ett spel för galleriet. Ett sätt att framställa frånvaro av Champions League-spel som något potentiellt positivt.

Att göra det bästa av en dålig situation kan det kallas. Det bästa sättet att göra det bästa av just den här dåliga situationen vore så klart för Arsenal att göra ett seriöst försök att vinna Europa League. För Everton handlar det istället om att göra det mesta av en bra situation. I båda fallen handlar det förhoppningsvis om att få spela en match i Lyon i mitten av maj.

:::

GRUPP E – EVERTON
Olympique Lyonnais
Atalanta
Apollon Limassol

Slutspel? – 60%

Riktigt tuff lottning för Everton som kommer få kriga rejält för att ta sig vidare från gruppen. Lyon är en av turneringens huvudfavoriter och bjuder på tufft motstånd. Atalanta slutade fyra i Serie A förra säsongen och italienska lag är alltid kompetenta motståndare. Lägg till det ett fjärde lag som visat vad de kan i europeiskt cupspel redan och som inte minst på hemmaplan kan vara riktigt besvärliga. Everton bör känna sig fullt kapabla att ta sig vidare från gruppen men det finns väldigt små felmarginaler. Måste vinna matcherna hemma på Goodison Park.

Gruppnyckel: Hemmaplan!

GRUPP H – ARSENAL
BATE Borisov
FC Köln
Röda Stjärnan

Slutspel? – 80%

Det fanns ingen lottning som skulle kunna beskrivas som överdrivet svår för Arsenal, men det kan ändå konstateras att någon helt lätt lottning blev det inte heller fråga om. BATE Borisov har mycket rutin från europeiskt cupspel och är en lång resa att behöva genomföra. FC Köln kanske inte skrämmer men tyska lag är sällan dåliga. Röda Stjärnan är kanske inte vad de en gång var men här pratar vi allra minst en riktigt svettig bortamatch. Arsenal bör utan större problem ta sig vidare från gruppen men kan inte sova längs vägen.

Gruppnyckel: Koncentration!

:::

TRANSFERKOLLEN

Florent Hadergjonaj, Ingolstadt till Huddersfield (lån). 23-årig högerback som av David Wagner beskrivs som en av de mest spännande unga högerbackarna i Tyskland, vilket med variation för positionen verkar vara hur han beskriver alla Huddersfields värvningar. Lär knappast konkurrera ut Tommy Smith i första taget men känns kanske mer dynamisk som spelare. Väl godkänd – (+++)

Zlatan Ibrahimovic, fri till Man Utd. Ny värvning fast ändå inte. Andra förutsättningar den här gången jämfört med förra sommaren. Då värvad som Man Utds stora anfallsstjärna, nu mer värvad som en väldigt bra komplementspelare. Ger Man Utd bredd av mycket hög kvalitet i anfallet och en bättre hushållning med Ibrahimovic kan ge bättre effekt vid specifika tillfällen. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Joe Mason, Wolverhampton till Burton (lån). Burton fortsätter värva spelare som spelade för topplag i Championship för tre-fyra säsonger sedan. Mason är en bra Championship-spelare och fortfarande bara 26 år gammal. Något klämd i Wolves efter deras storsatsning. Är inte den skyttekungen Burton letar efter men han är en mångsidig anfallare som stärker en annars svag anfallsbesättning. Med beröm godkänd – (++++)

Stephen Kingsley, Swansea till Hull. Vänsterback som fick oväntad speltid ifjol innan sydwalesarna värvade Martin Olsson. Imponerade inte men gjorde heller inte bort sig för Swansea. Framför allt behöver Hull en vänsterback då man bara har den egna produkten Max Clark att tillgå på den positionen. Kanske också spela mittback och på mittfältet, vilket hjälper en tunn Hulltrupp. Väl godkänd – (+++)

Där finns den återkommande frågan vad som ska ses som rimliga målsättningar för de engelska klubbarna. Nu finns det säkert några av dem som helt säkert hoppas kunna kriga om slutsegern framåt våren. Men samma sak måste sägas på förhand som alltid sägs, en engelsk klubb som inte tar sig förbi gruppspelet är en engelsk klubb som har misslyckats i Champions League.

Lottningen kommer naturligtvis spela stor roll. Här är det inte mer komplicerat än att Chelsea befinner sig i första potten, Man City och Man Utd i andra potten samt Tottenham och Liverpool i tredje potten. Absurt nog är det på grund av turneringens seedning troligtvis så att den andra potten är den på pappret starkaste av dem alla.

Slamkryparna i tredje potten är Napoli och Roma. En engelsk klubb som drar någon av dem i gruppen måste rimligtvis hoppas på att ha tur i andra änden och istället dra någon av de tre-fyra lägst rankade ligorna i den första potten. Detsamma tänker nog Tottenham och Liverpool som garanterat får någon från andra potten i sina grupper. Chelsea vill nog helst undvika dem helt och hållet.

Den fjärde potten innehåller en del lurigheter även den. Celtic, Feyenoord och RB Leipzig skulle ju exempelvis kunna göra en dödens grupp från de tre första potterna till ren skräckfilm. Utan att ha gått igenom alla möjliga iterationer känns det som om möjligheten till riktigt tuffa grupper är större än på länge, vilket betyder att gruppspelet också kan bli mer intressant än på länge.

Det är en positiv utveckling. Champions League ska vara en tuff turnering, även om gruppspelet länge har varit rätt sömnigt. För de engelska klubbarna handlar det i det här stadiet om att ta sig förbi gruppspelet. Väl i slutspelet får man ta ett steg i taget, beroende på motstånd och förutsättningar. I det här stadiet är det alltså bara aktuellt att bedöma chanserna i gruppspelet:

:::

GRUPP A – MAN UTD
Benfica
Basel
CSKA Moskva

Slutspel? – 90%

På pappret en rätt bekväm återkomst till Champions League för Man Utd, men med Benfica och Basel i gruppen lär det ju dras både en och annan parallell till det fiaskoartade uttåget 2011-12. Viktigt som vanligt att inte tappa poäng hemma på Old Trafford, men om Man Utd lyckas med det, vilket de bör, så ska avancemanget därefter vara rätt säkert. Det stora steget för att lyckas med det är att vara effektiva i sitt eget målskytte, avsluta sina chanser och döda matcherna i god tid.

Gruppnyckel: Målskyttet!

:::

GRUPP C – CHELSEA
Atlético Madrid
AS Roma
Qarabag

Slutspel? – 60%

Oviss grupp för Chelsea som fick två tuffa motståndare i gruppen. I Atlético Madrid känns det som om Chelsea ställs mot sin spanska spegelbild sett både till taktik och lagets personlighet. Intressant taktisk kamp. Återstår Roma som känns som ett fenomenalt svårbedömt lag, som däremot visat stor potential men också uppenbara brister i senaste årets europeiska cupspel. Vi vet att Chelsea kan försvara sig väl men avancemang från gruppen kräver att de också kan straffa motståndarna med sitt anfallsspel.

Gruppnyckel: Anfallsspelet!

:::

GRUPP E – LIVERPOOL
Spartak Moskva
Sevilla
Maribor

Slutspel? – 90%

Liverpool kunde hamna i antingen grupp E eller H när lotten föll på dem, och man får väl säga att de drog vinstlotten där. Det här är en grupp Liverpool helt enkelt ska ta sig vidare från och där bara Sevilla egentligen ska kunna ställa till med några egentliga problem. Hemma på Anfield bör Liverpool ha god chans att ta full pott och Liverpool bör ha alla chanser till poäng borta mot både Spartak Moskva och Maribor också. Lärdomen mot Hoffenheim var att Liverpools största fara mot sådant här motstånd är Liverpools eget försvarsspel.

Gruppnyckel: Försvaret!

:::

GRUPP F – MAN CITY
Shakhtar Donetsk
Napoli
Feyenoord

Slutspel? – 80%

Lätt lurig lottning för Man City. Rent kvalitetsmässigt är det en grupp Man City bör gå vidare från och förmodligen i slutänden kommer gå vidare från. Napoli är däremot en mycket intressant motståndare, om än som jag kan känna något upphaussade, och både Shakhtar Donetsk och Feyenoord är motståndare fullt kapabla att straffa en motståndare benägen att göra defensiva misstag. Och här har Man City inte turneringens mest upplyftande facit. Utnyttjar Man City sitt övertag på hemmaplan går de garanterat vidare.

Gruppnyckel: Taktisk disciplin!

:::

GRUPP H – TOTTENHAM
Real Madrid
Borussia Dortmund
APOEL

Slutspel? – 50%

Riktigt tuff lottning för Tottenham. Men samtidigt riktigt tuff lottning för alla lag i den här gruppen. Real Madrid är världens just nu bästa fotbollslag men även de måste vara på tårna i den här gruppen. APOEL är samtidigt ett rätt lömskt fjärdelag i den här gruppen, möjligen osannolika att gå vidare men fullt kapabla att sabotera för vilket som helst annat lag i gruppen. Troligtvis borde avancemanget bredvid Real Madrid ändå stå mellan Dortmund och Tottenham där bäst taktik troligtvis vinner. Där jag ger Tottenham knapp fördel.

Gruppnyckel: Effektiviteten!

Det kommer knappast som någon stor överraskning att Zlatan Ibrahimovic skriver på ett nytt kontrakt. Han har själv aldrig gett någon indikation på att vilja avsluta karriären. Och när det stod klart att han skulle vara kvar i Manchester och sköta sin rehabträning med klubben kändes saken rätt klar, givet att skadan läkte som den skulle.

Inte ska vi utesluta att ego har haft betydelse. Man Utds positiva inledning på säsongen har medfört att Zlatan Ibrahimovics insatser som ofta hyllades förra säsongen därefter har omvärderats. Fotbollen är ombytlig, glömmer snabbt och söker hela tiden nya hjältar. Som går att ana i Ibrahimovics uttalande finns en vilja att visa att han fortfarande har mycket kvar att bidra med.

Vilket bara kan vara bra för Man Utd. En hungrig Zlatan Ibrahimovic är en mycket bra Zlatan Ibrahimovic! Hans roll i laget kommer den här säsongen också vara en annan. Förra sommaren värvades han som Man Utds stora anfallsstjärna, nu värvas han mer som en komplementspelare, om än av väldigt hög kvalitet. Man Utd har råd att hushålla mer med hans krafter.

Det fanns ups och downs med Zlatan Ibrahimovics prestationer under sin första säsong med Man Utd. Å ena sidan gjorde han mängder med mål. Å andra sidan missade han mängder med målchanser. Det går inte att bara se det ena och blunda för det andra. Samtidigt var ett fundamentalt problem att ett alldeles för ensidigt ansvar för målproduktionen lades på honom ensamt.

Men Zlatan Ibrahimovic värvades inte bara som anfallsstjärna förra säsongen utan också som vad som skulle kunna kallas för kulturvärvning. Och utifrån det perspektivet har han fortfarande mycket kvar att bidra med. Att bidra med ett tänk, ett sätt att vara och förhålla sig, att vara en förebild i match, träning, inställning och förberedelser. Här spelar han fortfarande stor roll.

Valet av tröjnummer (10) visar också på en annan syn från hans egen sida på sin roll i laget. Jämfört med förra säsongen går han inte in plockar sitt (!) nummer från en annan spelare. Det är på samma gång en typ av markering han inte längre behöver göra. Zlatan Ibrahimovic har varit ett år i klubben redan, hans ställning är redan etablerad och accepterad.

Framför allt är självfallet känslan att det är roligt att Zlatan Ibrahimovic är tillbaka i Man Utd och i Premier League. Han är en garanterad attraktion, en personlighet större än livet, en showman ända ut i fingerspetsarna, en spelare som lyfter ligan som helhet. Det kändes alltid fel att en snöplig knäskada skulle sätta stopp för det.

Med ett nytt kontrakt har Man Utd och Zlatan Ibrahimovic tagit vad som kändes fel och gjort det rätt igen. Sagan om Man Utd och Zlatan Ibrahimovic slutade inte med knäskadan mot Anderlecht. Det fanns ett kapitel kvar i sagan.

Något som naturligtvis märks mycket tydligt när nu Wayne Rooney igår lät meddela att han avslutar sin landslagskarriär, trots att Gareth Southgate enligt rapporter hade tänkt ta ut honom. Hyllningar naturligtvis för en lång karriär i England men även missunnsamhet och det inte helt uppenbara att lägga all skuld för ett lags underprestation på dess genomgående bästa spelare.

De flesta valde att ta för givet när sommarens flytt till Everton blev klar att det var ett sätt att avrunda karriären. Många hade svårt att över huvud taget se tanken bakom övergången utifrån Evertons perspektiv. En spelare som kräver hög lön som inte ens längre platsar i Evertons startelva var ett mycket vanligt sätt att beskriva saken på.

Även om det bara är början på säsongen för Everton så tar sig verkligheten ett annat uttryck. Everton har gjort två ligamål hittills den här säsongen och det är Wayne Rooney som gjort dem båda. Han har spelat i Evertons samtliga fem matcher hittills och när Everton den här veckan spelar tre-fyra för dem riktigt viktiga matcher är det Rooney som leder anfallslinjen.

Det är inte menat att avfärda de argument som låg bakom uppfattningen om Rooney som mer eller mindre slut som fotbollsspelare. Det fanns mycket litet i Rooneys prestationer i Man Utd de senaste tre-fyra åren som gav indikation om något annat. Men kanske säger oss detta att livet är inte linjärt, att miljö spelar roll, och att gårdagen inte alltid förutsäger framtiden.

Kanske är det mest en fråga om att Wayne Rooney likt de allra flesta människor föredrar att arbeta i en miljö där de känner sig uppskattade. Och någon sådan miljö hade han inte i Man Utd under de sista åren, där han tvärtom fick bära något av rollen som syndabock och hackkyckling för allt som under de här åren gick fel med Man Utd.

Kanske är det utifrån perspektivet att vilja bli uppskattad som vi bör försöka förstå några situationer som folk brukar vilja lasta Wayne Rooney för. Vad var exempelvis kontraktsbråket 2010 annat än ett sätt att vilja bli uppskattad som klubbens ledande och viktigaste spelare efter att åren dessförinnan i klubben mer ha spelat rollen som andrafiol?!

Vad handlade bråket med Alex Ferguson tre år senare om annat än att Rooney kände att han inte hade Fergusons förtroende och inte längre var uppskattad på samma sätt som Robin van Persie?! När Rooney svär in i TV-kameran under VM 2010 reagerar han på att publiken buat ut honom och de engelska spelarna, alltså att han känner sig påhoppad snarare än uppskattad.

På vad beror Alex Fergusons flera gånger uttalade motvilja eller tveksamhet att spela Wayne Rooney när Man Utd mötte Everton på Goodison Park, annat än att han inte litade på att Rooney skulle kunna hantera publikens häckel på ett för laget konstruktivt sätt?! Vilket självfallet bara är ett problem eftersom Rooney bryr sig om Everton och vad Evertonfansen tycker om honom.

Och än en gång, även om det bara är början på säsongen, så visst ser Wayne Rooney lyckligare ut under de här veckorna än vad han egentligen har gjort vid nästan något tillfälle de senaste åren? Det glittrar i ögonen på honom på ett helt annat sätt och verkar han ha lättats i psyket så har han klart och tydligt också blivit lättare på fötterna än förut. Kanske hänger det ihop.

Några berättelser är naturligtvis bara charmiga. Som hur han avslöjar att han faktiskt har sovit i en Evertonpyjamas. Det säger så klart något det också, egentligen oavsett om man väljer att tro honom eller ej. Men det känns inte påhittat, det känns genuint, vilket naturligtvis måste säga något om Wayne Rooneys relation till Everton det också.

Wayne Rooney känner sig uppenbart uppskattad i Everton. De är så klart glada att få hem sin spelare igen. Själv kan han lämna en jobbig situation i Man Utd bakom sig och istället få något av en nystart med Everton, där han inte behöver släpa på samma bagage av missnöje, frustration och den många gånger orimliga bild som andra skapat av honom som spelare.

Även om Wayne Rooney har haft en huvudroll i engelsk fotboll i över 13 år så är han fortfarande bara 31 år gammal. Han har fortfarande ett par år kvar i sig på en mycket hög nivå. Det förtjänas att sägas bara eftersom den här åldern när spelare börjar anses vara mer eller mindre slut hela tiden sänks, trots att fitness och medicin i realiteten gör att den tvärtom hela tiden höjs.

Snarare än att inte platsa i Evertons startelva så leder Wayne Rooney tvärtom lagets anfallslinje. Det säger så klart något att Sandro Ramirez, en av Spaniens mest talangfulla anfallare, har varit på bänken i dessa matcher. Kanske är det en situation som kommer att förändras med tiden. Kanske får Wayne Rooney en annan roll om Everton faktiskt värvar ännu en anfallare.

Everton har i vilket fall som helst fått mer med Wayne Rooney än vad de flesta trodde på förhand att de skulle få. Vi kan vara rätt säkra på att Rooney återigen leder Evertons anfallslinje på söndag på Stamford Bridge. Det kanske han gör också ikväll mot Hajduk Split, åtminstone hade han troligtvis gjort det med ett annat resultat att gå på än 2-0.

En stor del av Wayne Rooneys karriär och eftermäle har präglats av hans oförmåga att överträffa eller motsvara närmast omänskligt höga förväntningar på honom som fotbollsspelare. Det finns något värmande och poetiskt rättvist med att Wayne Rooney i alla fall mot slutet av sin karriär får och tar den chans han egentligen aldrig tidigare haft – att överträffa förväntningarna!

Det är svårt att se någon spelare som är mer förtjänt av det.

:::

LIGACUPEN, TREDJE OMGÅNGEN

Watford, Southampton och Newcastle. Tre Premier League-klubbar föll redan i den andra omgången. Det var å andra sidan en desto bättre omgång för Bristol vars City besegrade Watford på bortaplan och vars Rovers besegrade Fulham på bortaplan. Under tidig morgon lottades tredje omgången borta i Kina och utfallet blev följande:

West Brom – Man City

Tuff lottning för Man City om nu Mansour menade allvar med det där att försöka vinna fyra titlar den här säsongen. Leicester och Liverpool är självfallet något av en godbit den här omgången. Everton och Man Utd borde kunna räkna hem hyfsat bekväma vinster.

Brentford – Norwich
Wolves – Bristol Rovers
Burnley – Leeds
Arsenal – Doncaster

Burnley lottas mot Leeds, naturligtvis kan tyckas givet att Burnley precis värvat Chris Wood och Charlie Taylor från Leeds. Intressant match hur som helst. Brentford mot Norwich en jämn och intressant match. Och Arsenal gör Man Utd sällskap i att ge föda åt allehanda konspirationsteorier om riggad lottning.

Bristol City – Stoke
Reading – Swansea
Aston Villa – Middlesbrough
Chelsea – Nottingham Forest

Ingen enkel lottning för Stoke. Nottingham Forest blev belönade för sin seger mot Newcastle med ett tufft bortamöte med Chelsea. Inte snällt. Reading och Swansea möts i repris på playoff-finalen 2011. Aston Villa och Middlesbrough känns som det mest intressanta mötet här.

West Ham – Bolton
Crystal Palace – Huddersfield
Tottenham – Barnsley/Derby County
Bournemouth – Brighton

Chans till revansch för Crystal Palace och Frank De Boer på Huddersfield som vann så stort i ligan. Hyfsat bekväma lottningar för både West Ham och Tottenham som båda bör ta sig vidare. Och avslutningsvis ett sydkustderby mellan Bournemouth och Brighton.

:::

TRANSFERKOLLEN

Abdelhamid Sabiri, Nürnberg till Huddersfield. En av de mest lovande spelarna i de tyska ligorna menade David Wagner när han presenterade den här värvningen, en offensiv mittfältare som föredrar att spela centralt men kan spela på flera positioner. Det låter kanske lite bilförsäljare men det innebär inte att värvningen ska avfärdas för det. Godkänd – (++)

Paulo Gazzaniga, Southampton till Tottenham. Hugo Lloris gör en tavla i säsongens första toppmöte och bara några dagar senare värvar Tottenham ny målvakt? The plot thickens! Men snarare borde det handla om att värva en andramålvakt till klubben vilket skulle kunna betyda att Michel Vorm är på väg att flytta. Som sådan bra värvning, annars överflödig? Godkänd – (++)

Sam Clucas, Hull City till Swansea. Det här känns som en riktigt bra värvning av Swansea som behöver förstärka sin ryggrad på mittfältet. Clucas var en av Hull Citys bästa spelare förra säsongen och kommer till ett Swansea som befinner sig i en inte helt olik position den här säsongen. Smart värvning av Paul Clement, både på kort och lång sikt. Med beröm godkänd – (++++)

Davinson Sanchez, Ajax till Tottenham. Tottenham siktar tydligt på att bredda manskapet i backlinjen. Inte så konstigt kanske givet att skador i backlinjen besvärade dem förra säsongen. Sanchez var en av Ajax främsta talanger förra säsongen som ändå upplevdes något begränsad mot tuffare motstånd i Europa League. Behöver växa i Tottenham och kan växa i Tottenham. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Liam Bridcutt, Leeds till Nottingham. Bra defensiv mittfältare. Spelade för Leeds ifjol när han var frisk. Oklart om Forest behöver honom med David Vaughan i laget men bra spelare skadar sällan. Forest har dessutom ett överflöd av offensiva spelare och Bridcutt är en av de bästa tillgängliga defensiva mittfältarna. Forest har börjat bättre än väntat och detta visar på att man försöker hålla sig kvar i toppen av tabellen. Med beröm godkänd – (++++)

Rafa Soares, Porto till Fulham (lån). Vänsterback med erfarenhet av spel i portugisiska ligan med Academica och Rio Ave. Är han en ersättare till Sessegnon? Eller är tanken att spela Sessegnon som vänsterytter? Soares kan också bara vara tänkt som backup och potentiell Sessegnon-ersättare. Sägs slå bra inlägg och vara offensiv, vilket passar bra in i Fulham. Anländer skadad, tills september åtminstone. Väl godkänd – (+++)

Nu måste naturligtvis Liverpool betraktas som väldiga favoriter ändå. Trots allt har de en 2-1-ledning att spela på. Den här gången spelar de dessutom hemma på Anfield vilket är en helt annan sak än bortaplan. Dessutom framstod det som rätt klart att Hoffenheim helt enkelt inte bör vara tillräckligt bra för att kunna vända och vinna detta playoff mot Liverpool.

Det pratades en hel del inför den första matchen i Tyskland om Jürgen Klopp mot Julian Nagelsmann, det gamla lejonet mot det unga lejonet. Det framstod dock snabbt rätt klart att det unga lejonet ännu inte besatt vare sig styrkan eller kunnandet att på allvar kunna utmana det gamla lejonet. Det syntes stundtals snarare mer som något av kattens lek med råttan.

Det finns aspekter med Hoffenheim och Julian Nagelsmann, eller möjligen vad de är konkreta uttryck för, som stör mig. Till exempel har jag svårt att förlika mig med hur det pratas om dem som vore de ett pojklag. Det är fantastiskt att de ens spelar i Champions League, de är så modiga som vågar anfalla… Det är en professionell klubb, ett lag av heltidsproffs, som slutade fyra i Bundesliga.

Det har inte undgått mig att Hoffenheim säsongen innan den förra faktiskt var nära att åka ur Bundesliga. Så visst förstår jag att det var en bedrift av dem att ta sig så högt upp i tabellen. Men inte ens om Leicester, som inte bara gjorde en great escape för att hålla sig kvar i Premier League utan därefter faktiskt vann Premier League, fanns riktigt detta ”just happy to be here”-tänk.

Det här är knappast Hoffenheims fel på något sätt, det är bara en fråga om hur de beskrivs i media och i allmänt samtal. På samma sätt är det ju knappast unga, tyska tränares fel att de i sådan utsträckning tenderar bli upphaussade bortom vad som egentligen är rimligt. Om något är det kanske bara en naturlig följd av den moderna fotbollens modesvängar och pågående ungdomskult.

Möjligen skulle det kunna sägas att unga, tyska tränare inte verkar ha något emot att spela på denna haussning. De kanske inte skapar den men drar gärna nytta av den. Julian Nagelsmann faller lite i den kategorin och det var vissa uttalanden både före och efter matchen mot Liverpool som kändes tämligen brattiga till sin karaktär.

Exempelvis gjorde Jürgen Klopp en ganska enkel observation att Liverpool som taktik inte hade haft något emot att låta Hoffenheim ha bollen i vissa specifika ytor på planen. På vilket Nagelsmann gav ett ganska snorkigt svar att det så klart var något Klopp skulle säga eftersom han inte gärna kunde säga att Hoffenheim var bra och Liverpool var skit.

Det är ju lätt att få intrycket av att Nagelsmann mest var sur och tvär på ett ganska barnsligt sätt efter att ha förlorat matchen. Det fanns självfallet inget direkt kontroversiellt i Klopps påstående. Att Liverpool förhöll sig mer passiva och avvaktande i matchen var helt rimligt givet att de var på bortaplan och att oavgjort faktiskt var ett bra resultat för dem.

Det är mot den bakgrunden som Hoffenheims fina spel måste ses. De hade i själva verket ett rätt finurligt uppbyggnadsspel men av detta kom egentligen mycket litet. När Trent Alexander-Arnold placerade in frisparken till 1-0 till Liverpool var 0-0 just då ett sett till matchbilden tämligen logiskt resultat och därefter kontrollerade Liverpool matchbilden helt.

Liverpool gjorde knappast någon särskilt bra match mot Hoffenheim på Rhein-Neckar Arena förra veckan, tvärtom präglades den snarare av onödigt slarv från Liverpools spelare. Ändå vinner Liverpool matchen och bör egentligen ha avgjort detta playoff redan på bortaplan. Av det skälet är det så väldigt svårt att se Hoffenheim kunna ens störa Liverpool på Anfield ikväll.

Om det hade varit Tottenham, Man City eller Arsenal som skulle spela denna playoff-retur hade vi kanske kunnat lura i oss något kokett om att det vore ”typiskt” antingen det ena eller andra laget att lyckas ställa till det för sig. Men det vore inte typiskt Liverpool på något sätt. De har tvärtom en lång historia av att inte ställa till det för sig just i sådana här sammanhang.

Det här är inte en match som Hoffenheim rimligtvis kan vinna. Det kunde möjligtvis vara en match som Liverpool skulle kunna förlora, även om det är högst osannolikt. Liverpool är inte ensamma på Anfield ikväll, det är de nästan aldrig. Hoffenheim däremot kommer känna sig väldigt ensamma. Det här är Anfield, som vädrar Champions League.

Det missar inte Liverpool.

Tre år senare åker Blackburn Rovers nesligen ut mot ett halvprofessionellt Trelleborg i UEFA-cupen. ”Are you watching Burn-eh-ley?!” löd många gånger sången från läktarna på Ewood Park när Blackburn spelade i Europa. Jodå, Burnley tittade. De inte bara tittade, de satte upp skyltar vid varje väg in till Burnley utnämnandes Trelleborg till deras egen tvillingstad.

The Cotton Mill Derby är Englands äldsta derby. Både Blackburn och Burnley var klubbar som var med och en gång grundade Football League. Det kan mycket väl också vara Englands bittraste derby. Och som möjligen framgår av dess namn finns det ekonomiska och sociala förklaringar till denna bitterhet som lever kvar än i dessa dagar.

Tolv kilometer, eller ett norrländskt stenkast, skiljer de båda industristäderna Burnley och Blackburn i Lancashire. Textilfabrikerna som en gång i tiden lade grunden till de båda städerna är sedan länge nedlagda. Arbetslöshet och social utslagning har präglat båda städerna som likt regionen i stort även drabbades hårt av Thatcherregimens förvaltade förfall (”managed decline”).

Det är den välbekanta historien om inte bara två fotbollsklubbar utan två hela städer i konkurrens med varandra. Blackburns textilfabriker plockar hem en stor kund vilket betyder fler anställda och högre löner i Blackburn men på samma gång arbetslöshet och lägre löner i Burnley. Fotbollen blev Burnleys sätt att ge igen och hävda sin egen stolthet.

Det har så klart gått i vågor. Blackburn Rovers hade tidig framgång med flera FA-cuptitlar under 1880-talet. Burnley i sin desperation att besegra Blackburn valde att tänja på den engelska fotbollens amatörregler och drev igång fotbollens professionalisering. Blackburn gjorde vad varje hotad storklubb så gärna gör, det vill säga försöka få Burnleys metoder förbjudna.

Med förändringen i samhällsklimatet som kom med 1970-talet förbittrades relationen mellan båda klubbarna och städerna ytterligare. Huliganismen fick fotfäste. Drabbningarna mellan lagen och supportrarna var ofta präglade av grovt våld. Kanske drog engelsk fotboll en kollektiv suck av lättnad när Burnley och Blackburn mellan 1983 och 2001 var åtskilda i seriesystemet.

Absense makes the heart grow fonder, brukar det ju sägas. Men knappast. Om något har den låga frekvensen av matcher mellan de båda klubbarna gjort derbyt desto mer hetlevrat, eller speciellt. Blackburn hade sin storhetstid under 1990-talet och red på den även under 2000-talet, men under 2010-talet har Burnley inte bara kommit ifatt utan också passerat.

Plötsligt är det Burnley som spelar i Premier League, och Blackburn som får kämpa längre ned i seriesystemet. Burnleys mått av sympati för Blackburns besvär är ungefär vad som är att vänta. ”In Venkys we trust!” lät ett flygplan meddela när de båda klubbarna möttes på Ewood Park för några år sedan. Den enda sanna glädjen är som bekant skadeglädjen.

Säkerhetsrutinerna runt den här matchen är omfattande. Burnleys supportrar kommer att eskorteras av polis i bussar från Turf Moor till Ewood Park. Det är deras enda chans att ta sig in och faktiskt se matchen. Rutinerna är inte omotiverade. Under en match på Ewood Park 2009 drog tolv Burnleyhuliganer på sig fängelsestraff motsvarande sammanlagt 32 år.

Det är ett derby kantat av våld och förstörelse. Redan mot slutet av 1800-talet fick en match mellan Burnley och Blackburn avbrytas för att supportrarna började slåss med varandra. Burnleys fans har flera gånger orsakat skadegörelse på Ewood Park, bland annat genom att klättra upp på taket på sin läktare och slita loss materialet därifrån.

Har TV-bolagen valt att sända den här matchen? Nej, de har av någon anledning istället fått för sig att Cheltenham mot West Ham är ett mycket bättre val. Möjligen ett tryggare val för dem. De behöver åtminstone inte oroa sig för att hur de ska hantera säkerhetsbrister, obehagliga scener och ytterst olämpliga sånger i direktsändning. Ett fegt val med andra ord.

”Bring on the Bastards!” skanderar Burnleyfansen inför kvällens match mot Blackburn. “The town of t’bastards” är Blackburnfansens sätt att beskriva Burnley, en stad de nog helst hade jämnat med marken. Det är rått, fuktigt och smutsigt. Det speglar städernas och regionens ekonomi och demografi. Det speglar de båda klubbarna. Det är engelsk fotbolls Battle of the bastards.

Det kunde tyckas finnas någon form av uppgift för TV och media att belysa och dokumentera detta. Istället känns det som att de hellre försöke sopa det under mattan. Som om Ligacupen och Football League vore mer rädda om sin PG-rating än faktiskt visa något med substans. Men engelsk fotboll är inte helt barntillåten, har aldrig varit det och ska aldrig vara det.

Cotton Mills Derby är däremot så nära barnförbjudet som går att komma.

:::

Ofta diskuteras ju design och estetik på klubbars tröjor och emblem. Design- och varumärkesföretaget Brandzy har tagit det hela ett steg längre så här i upptakten av Premier League-säsongen och rangordnat samtliga Premier League-klubbars varumärken, baserat som jag uppfattar det i huvudsak utifrån ett designperspektiv snarare än ett marknadsperspektiv. Det blev så här:

https://brandzy.com/blog/best-premier-league-logos/

:::

TRANSFERKOLLEN

Wesley Houdt, Lazio till Southampton. Southampton värvar mittbackar och det får ju munnarna att vattnas på fler än ett ställe så klart. Les Reed, Southamptons VD, var däremot noga med att påpeka att Houdt såg fram emot möjligheten att få spela tillsammans med sin holländske landslagskollega Van Dijk. Nickstark mittback från Serie A, Southampton behöver förstärka backlinjen. Väl godkänd – (+++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Sam Gallagher, Southampton till Birmingham (lån). En av de hetaste anfallarna tillgänglig för lag i Championship. Gjorde 12 mål för ett uselt Blackburn ifjol. Känns redo för ett topplag i Championship. Frågan är ifall han är bättre eller nödvändig med Che Adams i laget? Kanske kan de spela tillsammans. Både passar åtminstone tillsammans med Donaldson och möjligen Jutkiewicz. Lån skadar inte, Gallagher kanske kunde hittat en bättre situation dock. Med beröm godkänd – (++++)

Carl Jenkinson, Arsenal till Birmingham (lån). Förvånad att Jenkinson inte lånas ut till ett mindre Premier League-lag. Tyder det på Redknapp och Birminghams dragningskraft eller att inget Premier League-lag ville ha Jenkinson? Av det jag sett från Jenkinson är det en kupp för Brum. Tror Jenkinson håller på Premier League-nivå och för ett tunt Birmingham bidrar han åtminstone med stabilitet på högerbacksplatsen. Med beröm godkänd – (++++)

Cohen Bramall, Arsenal till Birmingham (lån). Vet väldigt lite om Bramall. En snabb vänsterback som Arsenal plockade från Hednesford. Skulle nog passat in bättre i Sheffield Utd. Kan vara en oslipad diamant men det kan också vara Arsenal som sett en talang som inte riktigt finns där. Det finns trots allt gott om gamla Ligacups-Gunners som nu spelar i League Two eller längre ned. Godkänd – (++)

Det vore ju så klart annars ett klagomål jag skulle kunna ha. Att 13 Premier League-klubbar tillsammans med 37 återstående Football League-klubbar får spela Ligacupen utan att Man Utd får vara med känns på något sätt djupt orättvist. Visst, jag kan förstå tanken, klubbarna som deltar i europeiskt cupspel får stå över. De som kvalspelar har annars inte möjlighet att delta och varför ska de få en fördel i Ligacupen framför högre placerade klubbar?!

Men en anledning till att jag gillar dessa tidiga omgångar i Ligacupen är för att de ofta ger oss cupmatcher som vi annars sällan får någon möjlighet att se. Den här andra omgången är inget undantag i det avseendet. Det är dessutom omgångar där det är engelsk cupfotboll som allra bäst, matcherna kan verkligen sluta precis hur som helst. Och där saknas helt FA-cupens vanliga räddningsplanka med omspel vid oavgjort.

Crystal Palace – Ipswich Town. Spännande och kanske något oväntat möte mellan botten i Premier League och toppen i EFL Championship. Ipswich har börjat med fyra raka segrar i ligan samtidigt som Crystal Palace har inlett med två raka förluster utan att göra ett enda mål. Frank De Boer mot Mick McCarthy känns onekligen också som något av en symbolisk kamp mellan det nya och det gamla.

Accrington Stanley – West Brom. Accrington Stanley stod för något av förra omgångens skräll när de slog ut Preston North End med 3-2 hemma på Wham Stadium. Tony Pulis har samtidigt aldrig gjort sig känd som någon större vän av cupspel, bland annat utslagna mot Northampton i motsvarande omgång förra säsongen. Något upplagt således för ännu en skräll den här omgången, även om West Brom samtidigt har inlett ligan med två raka vinster.

QPR – Brentford. Derby i västra London men med tämligen ombytta platser under början av säsongen mot vad de flesta trodde inför säsongen. QPR med två segrar på fyra matcher och med i toppen av tabellen, Brentford utan vinst i ligan än så länge, men med tre förluster och sist i tabellen. Ofta hett och hätskt när de här båda klubbarna möts och kanske blir det särskilt så när det nu faktiskt är cupmatch.

Sheff Utd – Leicester. Kvällens TV-sända match och det är lätt att se varför, med två förhållandevis stora klubbar som drabbar samman. Leicester så klart från Premier League och Sheff Utd en klassisk storklubb nyligen tillbaka i EFL Championship. Räkna med bra stämning på Bramall Lane som alltid brukar leva upp för cupmatcher. Intressant också att se Leicesters alternativa spelare och hur de presterar.

Watford – Bristol City. Marco Silvas erfarenhet av Ligacupen måste ändå vara lite speciell. Hans allra första matcher inom engelsk fotboll var förra säsongens semifinaler med Hull City mot Man Utd, där man faktiskt var så när att vinna och ta sig till Wembley. Det här borde rimligtvis ha kunnat ge honom lite mersmak på det här med cupspel. Bristol City har inlett säsongen rätt starkt i EFL Championship och blir inte ofarliga i den här matchen.

Birmingham – Bournemouth. Det måste vara en speciell känsla för Harry Redknapp ändå att möta Bournemouth, klubben där allt en gång egentligen startade för honom. Nu en klubb i Premier League som inte bara överlever utan mår bra i Premier League. Redknapp har så klart svarat själv för cupskrällar med Bournemouth men den här gången vore det knappast någon skräll om Birmingham faktiskt skulle vinna mot Bournemouth.

Aston Villa – Wigan. Oj, vad Steve Bruce behövde den där vinsten mot Norwich i helgen för att köpa sig själv i alla fall lite mer tid. Men det vore just typiskt så klart om arbetsron fick ett tvärt slut med att Aston Villa åker ur Ligacupen mot Bruces gamla klubb Wigan, nu för tiden hemmahörandes i League One. Viktigt alltså att fortsätta med feelgood-faktorn med vinst hemma mot Wigan, inte minst inför fredagens tuffa bortamatch mot Bristol City.

Sju av 20 matcher bara ikväll som definitivt alla är spännande på sina sätt att följa. Och ytterligare sex matcher på onsdag. Visst kan man tycka att Football League knappast gör Ligacupen någon större tjänst genom att köra lottningen av den tredje omgången mitt i gryningen svensk och brittisk tid, för att av rena sponsorskäl lägga den på en tid som fungerar i Kina. Det är förståeligt vad de vill uppnå, men möjligen feltänkt.

Det känns i vilket fall som helst inte som något som behöver läggas så mycket energi på. Ligacupen fyller fortsatt en viktig funktion eftersom det som den moderna fotbollens förutsättningar ser ut snarare behövs fler titlar som är realistiska för fler klubbar att vinna, inte färre titlar. Det motsatta synsättet är i allt väsentligt ett rent storklubbsperspektiv. Och för de klubbar som anser sig för fina för Ligacupen finns ju en självklar lösning.

Ställ inte upp! Ni är inte precis oumbärliga.

:::

TRANSFERKOLLEN

Chris Wood, Leeds till Burnley. Burnley jagade en anfallare sedan Andre Gray flyttat till Watford och de har lyckats värva EFL Championships kanske hetaste anfallare det senaste året. Det här är en riktigt bra värvning, en typ av anfallare som bör passa väldigt bra in i Burnleys sätt att spela fotboll, och som ska bli väldigt kul att se i Premier League. Berömlig – (+++++)

Att säga det bygger på utgångspunkten att det här är en typ av match som Man City vann alltför få av förra säsongen. Det var i själva verket sammantaget sex olika klubbar som Man City över huvud taget inte lyckades besegra förra säsongen – Tottenham, Chelsea, Liverpool, Middlesbrough och Celtic var fem av dem. Everton råkade vara den sjätte klubben.

Oförmågan att vinna mot Everton kan sägas ha berott på två olika saker. På Etihad blev det 1-1 sedan Man City missat mängder av målchanser, bland annat två straffar osannolikt nog. På Goodison Park å andra sidan var det snarare defensiven som fullständigt ramlade samman, och 0-4 åsamkade Pep Guardiola dennes största enstaka förlust någonsin.

Pep Guardiola pratade själv vid upprepade tillfällen under förra säsongen om lagets bristande kvalitet och effektivitet i båda straffområdena. Oförmågan att avsluta egna målchanser och oförmågan att försvara motståndarnas. Everton mer än kanske någon annan klubb demonstrerade denna dystra dualitet hos Man City under förra säsongen.

Det perfekta motståndet som någon form av värdemätare således. Möjligen komplicerat i ytterligare utsträckning av att Ronald Koeman är manager för Everton, som har samma taktiska skolning som Pep Guardiola, och som känner väl till Guardiola både som taktiker och som person. Om någon borde kunna läsa Guardiola så vore det kanske just Koeman.

En annan aspekt med just kvällens match mot Everton är att det är Man Citys hemmapremiär. Och det var just på hemmaplan som Man City verkligen tappade greppet om titelstriden förra säsongen. På bortaplan var det i själva verket bara Chelsea som var bättre än dem. Men hemma på Etihad Stadium tog de bara 40 av 57 möjliga poäng, fem lag var bättre än dem.

Det skulle kunna tyckas vara ologiskt men var rimligtvis en konsekvens av Man Citys svårigheter att bryta ned lågt liggande motståndarförsvar, vilket säkert tar sig mer extrema uttryck just på Etihad. Man City har inte råd att tappa lika mycket poäng på hemmaplan den här säsongen om de vill göra skäl för sitt titelfavoritskap. Poängtapp måste vara undantaget, inte regeln!

Matchen mot Brighton gav inga övertydliga indikationer på att problemen från förra säsongen skulle vara som bortblåsta. Det dröjde innan Man City fick hål på Brightons samlade försvar och när det väl skedde var det genom ett misstag på mittplan och därifrån en snabb kontring. 70 minuter dessförinnan hade Man City stångats med Brightons försvar på ett sätt som kändes rätt bekant.

Everton bör å sin sida utgöra ett tuffare prov för Man City. Samtidigt är ju detta ett rätt intressant test även för Everton. Deras försvarsspel har varit felfritt så här långt under säsongen, Everton har ännu inte släppt in ett enda mål, och de har förstärkt sitt försvar sedan förra säsongen. Men så värst mycket tuffare test än en bortamatch mot Man City lär de inte utsättas för under säsongen.

Men det är för Evertons räkning inte bara en fråga om defensiven håller utan också om de kan producera framåt. En anledning att Everton inte förlorade på Etihad förra säsongen var att Romelu Lukaku gav ett målhot framåt, som också realiserades. Kan Everton prestera samma målhot nu? Och den spegelvända frågan, kan Man City defensivt hantera detta målhot på ett bättre sätt nu?

Man City och Everton har också haft en något kinkig relation under 2010-talet, där en viss prestige har infunnit sig. Delvis kanske för att det är två klubbar från Manchester respektive Liverpool så klart. Men inte minst från Evertons sida har det nog funnits en del sura druvor angående Man Citys nya rikedom. Ännu en klubb som snyltar sig upp förbi dem, enligt deras sätt att se saken.

Men kanske är även den balansen nu på väg att förändras. Everton har fått sina egna investeringar och gjort sin egen satsning inför den här säsongen. Inte på samma nivå som Man City så klart men ändå tillräckligt för att göra hela den här ”upstairs, downstairs”-retoriken något förlegad. En rivalitet med rötterna i klasskamp har snarare börjat ta karaktären av fri konkurrens.

Evertons strategi förra säsongen gick ut på att försöka frustrera Man City och det finns ingen anledning att tro att de skulle ha någon annan strategi den här säsongen. Everton har dessutom bättre verktyg för att lyckas med det den här gången. Men på motsvarande sätt har Man City å sin sida bättre och framför allt fler verktyg att hantera och lösa denna frustration.

Investeringen i ytterbackar har gett Man City fler taktiska alternativ och möjligheten att på hemmaplan spela med en trebackslinje i bokstavlig bemärkelse, alltså inte en fembackslinje i realiteten, ger också Man City fler offensiva dimensioner än förut. Det gör Man City mindre förutsägbara och ger laget flera alternativ att lösa olika taktiska problem.

Med det offensiva överflödet riskerar emellertid också komma en slags förbannelse. Att skifta spelare blir nödvändigt men kan också påverka harmonin och flödet i spelet. Det bygger också på, för att hålla alla spelare nöjda och konflikter utanför laget, att laget har framgång. Framgång har många föräldrar. Men i motgång tenderar de flesta bli sin egen bästa vän.

Nu räknar Man City naturligtvis med och planerar för framgång. Märkligt vore så klart annars. Men ska planer bli till verklighet är Everton hemma på Etihad en måndagskväll under flodljusen en match Man City ska vinna. Med andra ord en match för Man City och Pep Guardiola att visa vilka framsteg de faktiskt har gjort under sommaren.

Det vet Pep Guardiola. Det vet Man Citys spelare. Det vet hemmafansen. Det vet även Everton, och de har säkert både ett och annat de vill säga om den saken. Vilken match att avsluta omgången med!

:::

TRANSFERKOLLEN

Jose Izquierdo, Club Brügge till Brighton. Klubbrekord var och varannan dag numer i Premier League. Det här är en värvning jag verkligen gillar. Brighton behöver offensiv kreativitet och Izquierdo har varit Club Brügges bästa och mest kreativa spelare de senaste säsongerna från sin normala position på vänsterkanten. Mycket intressant tillskott som blir roligt att följa. Med beröm godkänd – (++++)

(1) Leicester. En övertygande seger mot Brighton följer upp en i alla fall något oförtjänt förlust mot Arsenal i premiäromgången. Vad som känns mest slående med Leicester så här långt är att laget verkar ha hittat glädjen och friheten igen och det betyder mycket för deras spel. Riyad Mahrez verkar nöjd med tillvaron och har hittat steget igen, och mycket talar också för att han blir kvar i Leicester under säsongen. Leicester kommer alltid jämföras med det ojämförbara men de verkar tillbaka i gammalt slag.

(2) Man Utd. Spring, spring, spring, spring, spring – släpp hästarna fria! Humöret var på topp hos José Mourinho som gnäggade glatt efter matchen. Likaså hos spelarna som alla pratar om sammanhållning och självförtroende som inte fanns på samma sätt förra säsongen. Det ska inte dras för stora slutsatser av de två första matcherna men matchbilden visar tydligt på ett Man Utd som inte bara vinner matcher utan även dominerar matcher. Det finns utrymme för förbättring, men förbättring har också redan skett.

(3) Chelsea. Det behöver nog inte oroas för att Chelsea ska falla igenom ännu en säsong. De indikationerna fick vi redan i andra halvlek mot Burnley och ännu mer den här kvällen. De var hetast ur startgroparna i derbyt mot Tottenham och ledde välförtjänt när Marcos Alonso drog in sin frispark. Defensiva därefter men med ett extremt organiserat försvarsspel som begränsade Tottenhams målchanser. När Tottenham ändå fick in kvitteringen mot slutet var den omedelbara känslan att Chelsea kunde straffa dem igen.

OMGÅNGENS VINNARE: Stoke

Tippade bland nedflyttningskandidaterna av många, bland andra mig, inför säsongen. Det här var en match som gav anledning att ompröva situationen en aning. Det defensivt disciplinerade Stoke var tillbaka. Viktigt med en vinst tidigt på säsongen, inte minst hemma mot en av storklubbarna.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Swansea

Det kan inte råda någon tvekan om att 0-4 sett till matchen som helhet kanske inte riktigt var vad Swansea förtjänade. De hade å andra sidan märkligt svårt att ta sig till målchanser över huvud taget och att se laget ge upp som det gjorde efter Man Utds andra mål var oroväckande.

OMGÅNGENS SPELARE: Javier Hernandez, West Ham

Det kan tyckas märkligt att till omgångens spelare utse en spelare i ett lag som förlorade, men Javier Hernandez lyckades med två för honom typiska men allt annat än enkla mål slita West Ham tillbaka in i matchen från ett underläge med två mål och bara tio man på planen. Strålande anfallare.

OMGÅNGENS MÅL: Aaron Mooy, 1-0 Newcastle (h)

Gillar det mesta med det här målet. Hur Mooy först skapar sig själv yta precis utanför straffområdet med ett enkelt väggspel, för att därefter curla in skottet i bortre hörnet utom räckhåll för målvakten. Ett mål som kräver både spelintelligens och teknisk precision. Viktigt i en i övrigt rätt stängd match.

OMGÅNGENS ?

Alla målvakter gör misstag men Hugo Lloris har det senaste året gjort lite för mycket av en vana av att göra i alla fall ett grovt och ofta avgörande misstag i framför allt de riktigt stora matcherna. Det är i dessa matcher som målvakter i titelvinnande lag inte gör misstag. Måste höja sig.

OMGÅNGENS !

Så här långt är det onekligen debutanternas säsong i Premier League. Och Jesé Rodriguez gjorde oss verkligen inte besvikna med sin debut. Nåväl, att göra en bra debut är inte någon garanti för fortsatt framgång men Jesé visade i alla fall att han har mycket att potentiellt bidra med till Stoke.

OMGÅNGENS WTF?

Hellre fria eller fälla? Det här är ett vanligt uttalande gällande domslut, att domare bara ska döma för något om de är tvärsäkra. Det kan låta vettigt men missar att domslut går åt båda håll. Att fria åt ena hållet är på samma gång att fälla åt det andra, oavsett om det gäller offside, hands eller whatever. När det diskuteras på nätet är antagandet alltid att domaren ska utgå från storlaget, men det är naturligtvis felaktigt. Domaren ska vara neutral. Något supportrar ytterst sällan kan vara.

OMGÅNGENS LOL!

Sällan man ser en leg drop på en fotbollsarena! Den här hade hur som helst till och med Hull Cogan varit helnöjd med.

OMGÅNGENS BTW…

På tal om bra debuter så gjorde Andy Robertson onekligen en imponerande debut för Liverpool på Anfield.

Omgångens Lucy Ewing: Marko Arnautovic.

Känns djupt orättvist att 13 andra Premier League-klubbar får spela Ligacupen i veckan utan att Man Utd får vara med.

Det är tufft att vara linjedomare när de till och med får skit för att de dömer offside rätt.

Huddersfield är enda Premier League-klubben i historien att vara obesegrade och inte ha släppt in ett enda mål.

Pratade om två narrativ i dagens blogg. Jag tycker både Chelsea och Tottenham visade att narrativen är klart överdrivna.

Steven Gerrard: “Mesut Özil is a liability…”

Stormatcherna mellan de här båda klubbarna har duggat så pass tätt de senaste åren att det mesta som finns att säga om själva mötet redan har sagts om och om igen. Att det är två klubbar och två lag som av en mängd olika skäl inte gillar varandra särskilt? Jahapp! Att det är en match som potentiellt påverkar titelstriden som vissa redan påpekat? Jahapp!

Vad som känns mest påtagligt med just den här matchen är att både Chelsea och Tottenham går in till den här matchen med någon form av förhoppning om att kunna sätta stopp för var sitt narrativ. Att misslyckas skulle utan pardon innebära att narrativet istället fortsatte och förstärktes med en potentiellt störande effekt under säsongen.

För Chelsea gäller det narrativet om en klubb i kaos och konflikt som steg för steg är på väg att ramla in i ännu en konstiperad så kallad Mourinhosäsong. Konflikter mellan tränare, spelare och ledning, en antagonistisk manager i form av Antonio Conte, passivt agerande på transfermarknaden, förlust i premiären hemma mot Burnley. Mönstret är både bekant och oroväckande.

Förlust mot Tottenham och mönstret vinner bekräftelse. Det var i början av säsongen som José Mourinhos Chelsea för två år sedan begav sig till en bortamatch mot Man City och förlorade den stort, ett definierande resultat. En liknande förlust mot Tottenham ikväll riskerar att definiera den här säsongen på precis samma sätt.

Allra minst innebär en förlust mot Tottenham att narrativet om kaos och konflikt, och om ett lag med stora problem, kommer fortsätta ältas. Att tro att det inte påverkar, i någon mån även riskerar bli självuppfyllande, vore bara naivt. Små sprickor riskerar bli till stora skrev. En vinst skulle däremot kvickt ge säsongen en positiv profil och sätta stopp för det negativa narrativet.

För Tottenham gäller det narrativet om Wembley. Det är Tottenhams första hemmamatch för säsongen, i den mening vi menar att Tottenham över huvud taget har hemmamatcher den här säsongen. Tottenhams problem på Wembley blev något av ett hjärnspöke förra säsongen i och med att de spelade sina matcher i Champions League på arenan, utan någon framgång.

Det har inte minst blivit ett narrativ eftersom kontrasten är så tydlig med hur Tottenham presterade på White Hart Lane. En arena på vilken de var helt och hållet obesegrade förra säsongen, något som naturligtvis låg bakom mycket av deras stora ligaframgångar. Att plötsligt tappa denna fördel riskerar självfallet bli ett svårt slag för Tottenhams ambitioner och förhoppningar.

Tottenham hade jobbat in ett självförtroende på White Hart Lane, inte minst mot Chelsea för övrigt. Tottenham har gjort några strålande och minnesvärda matcher mot Chelsea de senaste tre åren, men bara på White Hart Lane, aldrig utanför White Hart Lane. Säsongens stora fråga är om Tottenham kan bära med sig detta självförtroende till Wembley.

I någon mening kan jag känna att risken med den tillfälliga flytten till Wembley överdrivs en smula. För det första kan det inte bara tas för givet att Tottenham hade varit obesegrade på White Hart Lane den här säsongen också, det är trots allt ett rätt ovanligt facit. För det andra känns det alltför deterministiskt att bara utgå från att Wembley ska orsaka problem.

Det skulle i själva verket kunna visa sig bli en fördel under säsongen. Att spela på Wembley kommer tämligen bokstavligen bli vardag för Tottenham den här säsongen. Till skillnad från alla motståndare som för en enda gång ska spela bortamatch på Wembley, i flera fall kanske för första och enda gången. Vem är det då egentligen som har den psykologiska fördelen?

Utifrån ett bredare säsongsperspektiv känns det som om Tottenham har mycket att vinna på detta. De borde vara behjälpta av det i Champions League jämfört med förra säsongen, då det var rätt uppenbart att de var drabbade av scenskräck av att behöva byta White Hart Lane till Wembley. Wembley blev en ”stor grej”. Nu blir Wembley rutin.

Men precis som för Chelsea riskerar narrativet bli självuppfyllande. Ju mer Tottenham förlorar eller tappar poäng på Wembley desto mer bränsle kommer narrativet få och desto mer av ett faktiskt problem blir det. Å andra sidan, ju mer Tottenham vinner på Wembley desto mer kommer narrativet förpassas till skräphögen. Allra helst vinster mot motståndare som Chelsea.

Något det inte har pratats så mycket om är betydelsen Tottenhams supportrar faktiskt kan få för säsongen. Skillnaden mellan om de går in till matcherna på Wembley med en positiv, upplyftande inställning jämfört med en avvaktande, pessimistisk attityd är milsvid. Kanske har det aldrig varit tydligare hur vad som sker på läktarna påverkar vad som händer på planen.

Det finns med andra ord mycket som är särskilt intressant att följa med kvällens match mellan Tottenham och Chelsea på Wembley. Eftersom den egentligen oavsett hur den än genomförs och slutar kommer sätta så mycket av agendan för resten av säsongen, för ligan som helhet ska sägas men självfallet inte minst, på gott och på ont, för både Tottenham och Chelsea.

Två klubbar som av en mängd olika skäl inte gillar varandra. Två lag som möts i en match med potentiell påverkan på titelstriden. Men kanske framför allt två lag som med en vinst vill täppa till käften på varsitt irriterande och potentiellt störande narrativ. Men naturligtvis även med vetskapen att just i det avseendet är tveklöst den enes bröd på samma gång den andres död.

Det är med andra ord mycket som står på spel på Wembley mellan Tottenham och Chelsea. Det står poäng på spel. Det står tabellplaceringar på spel. Det står prestige på spel. Men det står inte minst arbetsro, harmoni och självförtroende på spel kontra kaos, konflikt och konstipation. På så vis står kanske hela säsongen på spel.

Supersöndag indeed.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Sean Raggett, Lincoln till Norwich. Dealen inkluderar också att Raggett lånas tillbaka till Lincoln, men bara tills januari inledningsvis. Raggett var stöttepelaren i förra säsongens succélag. Att det var just han som gjorde det sena avgörande hörnmålet mot Burnley var ingen slump, Raggett är en stor pojk och svårslagen i luften. Gjort en handfull mål varje säsong för både Lincoln och Dover. Är han rörlig nog för The Championship, är han rörlig nog för Farkes tyska spelstil? Det återstår att se. Smart att låna tillbaka honom till Lincoln. Väl godkänd – (+++)

Sean Scannell, Huddersfield till Burton (lån). Det är ganska typiskt av Burton att köpa någon som var hetare för några år sedan. Man shoppar gärna efter Championship-rutin. Är inte säker på att Scannell är särskilt bra. Bidrar inte med särskilt mycket mål eller assists för en ytter och ibland anfallare. Spelade för Palace och Huddersfield främst när de var mediokra mittenlag. Ett lån skadar aldrig och Scannell spelade trots allt en del för Huddersfield ifjol. Godkänd – (++)

Därför känns det på något sätt som en sorts ödets ironi att behöva konstatera att vad som kanske inte får Man Utd att falla ur en titelstrid den här säsongen, men åtminstone gör det troligt att de kommer att falla kort i en sådan titelstrid, snarare är deras defensiv. Att den helt enkelt inte håller tillräcklig kvalitet för att kunna vinna världens svåraste liga att vinna.

Men Man Utds defensiv var ju näst bäst i Premier League förra säsongen skulle då vara invändningen mot detta påstående. Vilket kanske stämmer i någon slags ytlig mening men inte riktigt när man skrapar på ytan. Det var en taktiskt betingad defensiv, baserad på ett ofta lågt försvarsspel och en defensiv balans i laget, som var ägnad att strypa motståndarnas målchanser.

Dilemmat är självfallet att en sådan taktik kan få defensiven att se bra ut i termer av statistiska aggregat, på samma sätt som Louis van Gaals possession-fotboll kunde ge falska intryck av defensiv kompetens, men att detta mer eller mindre undantagslöst får konsekvenser för lagets offensiv. Men bra defensiv på mästarnivå ger ett försvarsspel utan bekostnad på lagets offensiv.

Det är dessutom lurigt med statistiska aggregat. Det kan ge oss en bred och svepande bild men på samma gång dölja specifika nyanser. Det pratas om poäng som Man Utd tappade på grund av oförmåga att göra mål, men ett annat tema under förra säsongen var även tappade poäng på grund av misstag i försvarsspelet – t ex mot Arsenal, Stoke, Everton med flera.

För att Man Utd ska kunna vinna Premier League krävs att de börjar dominera matcher igen i en utsträckning vi inte har sett på många år nu. Det bygger i sin tur på en offensiv balans i laget som ställer större krav på backlinjen, vad gäller både organisation och individuell skicklighet. Där finns alltså inte utrymme för de misstag och den tveksamhet vi sett mycket av under senare år.

Det finns naturligtvis bra spelare i Man Utds backlinje, och inte minst finns där en beundransvärd bredd av kompetenta spelare, men förmodligen skulle ingen få för sig att ens antydningsvis jämställa Man Utds nuvarande backlinje med kvaliteten i den backlinje som var grunden för Man Utds senaste mästarlag, och som varit grunden för Man Utds alla mästarlag genom åren.

Där finns några förhållandevis unga mittbackar – Eric Bailly, Phil Jones och Victor Nilsson Lindelöf – som under kommande år kan växa ut till stora mittbackar i Premier League. Antagandet att de ska klara av att hålla den nivån redan den här säsongen känns däremot grundat mest i önsketänkande än i någon seriös och realistisk spelaranalys.

På ytterbackspositionerna känns läget också osäkert. Antonio Valencia har varit en av ligans bättre högerbackar under senare år, men bakom honom är det tunt med alternativ. Uppenbart i Man Utds spel har också varit avsaknaden av en vänsterback som på samma gång klarar offensiva och defensiva uppgifter, och styrkan där beror på vad vi tror och hoppas om Luke Shaws framtid.

Men med Nemanja Matic som defensiv mittfältare får backlinjen ett helt annat skydd än förut skulle då invändningen kunna tänkas vara. Och det är så klart sant till viss del. Men det måste kanske också kommas ihåg att långt ifrån alla matchbilder den här säsongen kommer se ut som den gjorde på Old Trafford mot West Ham i premiäromgången.

Det är lätt att låta sig luras av den typen av enstaka intryck, i synnerhet när man så gärna vill tro på illusionen. Nemanja Matic kommer naturligtvis vara en väldigt nyttig spelare för Man Utd, så viktig för både defensiv och offensiv, men han kan inte vara överallt hela tiden. Även med en Matic i storform får West Ham ett jätteläge precis innan halvtid. 1-1 där och matchbilden är en annan.

När motståndet är av ännu högre kaliber än West Ham, när motståndet är i bättre slag än vad West Ham var förra helgen, eller när matchen som idag går på bortaplan, kommer risken för den typen av jättelägen att öka i motsvarande utsträckning. Poängen är så klart att med en defensiv och en backlinje av mästarkvalitet så uppstår helt enkelt inte dessa jättelägen på samma sätt.

Det vore alltför definitivt att säga att Man Utd, på grund av defensiven inte kan vinna Premier League, som gick att säga med Louis van Gaals fotboll, men det är ett konstaterande som till stor del bygger på en insikt att konkurrenternas försvar i flera fall inte precis övertygar de heller. Försvarsspelet i Premier League är inte vad det har varit, vilket måste åtgärdas för europeisk framgång.

Med två veckor kvar av transferfönstret är det självfallet inte omöjligt att Man Utd förstärker vad som med viss marginal måste beskrivas som deras svagaste lagdel. Inte minst på vänsterbacken har det också spekulerats i att Man Utd skulle söka efter alternativ. Däremot framstår det som osannolikt att det kommer några fler mittbackar.

Om inte managergeniet hade sett till att göra sig av med Jonny Evans och Michael Keane, två av Premier Leagues just nu bästa mittbackar och därtill viktiga ledargestalter i olika åldrar, hade kanske inte detta varit något större problem. Man Utd bär däremot fortfarande de praktiska kostnaderna av dåliga beslut som fattades under åren efter Alex Fergusons avgång.

Kostnader vars defensiva saldo innebär att Man Utd trots premiäromgångens övertygande vinst mot West Ham på Old Trafford ändå inte kan betraktas som favoriter eller särskilt troliga vinnare av ligatiteln den här säsongen. Defensiven snarare än offensiven är alltså vad som med störst sannolikhet kommer sätta käppar i hjulet för Man Utds ambitioner den här säsongen.

Vilket kanske inte är vad folk normalt väntar sig av ett av José Mourinhos fotbollslag. Och det är kanske som sagt inte omöjligt att effektiv organisation och individuell utveckling kan visa sig vara ”just about enough” i slutänden. Men det är ändå vad som måste ses som den bistra verkligheten bakom stela stereotyper och simpel statistik.

Och det finns inget att stoltsera med över detta. Ingen möjlighet att gömma sig bakom floskler om att hellre spela rolig fotboll och att medvetet välja att spela fotboll med hög risk, som om där faktiskt fanns någon motsättning. Inte om man faktiskt vill vinna Premier League. Fotboll är både anfall och försvar, och en Premier League-mästare måste behärska både och.

Det gjorde inte Man Utd förra säsongen. Det är ytterst tveksamt om de gör det den här säsongen.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Omar Bogle, Wigan till Cardiff. Har gjort en Vardy-resa genom divisionerna. Inledde sin seniorkarriär i engelska sjättedivisionen (norra) där hans målskytte tog honom till Grimsby. Gjorde 19 mål på en halv säsong i League Two innan Wigan värvade honom i vintras. Ganska stor, stark, vänsterfotad anfallare. Mittemellan Sturridge och Lukaku på en vänsterfotad anfallare-skala. Sett till spelstil ganska lik Cardiffs nuvarande anfallstjärna Kenneth Zohore. Är han ersättaren till Zohore om han flyttar eller bara en back-up? Väl godkänd – (+++)

Dimitri Cavare, Rennes till Barnsley. Högerback som också kan spela centralt. Har spelat en hel del i Ligue 1 för Lens och pyttelite för Rennes ifjol. Dragits med allvarliga skadebesvär sedan han gick till Rennes. Var på provspel hos Huddersfield tidigare i somras. Bör vara en jättebra värvning för lilla Barnsley. Hade nog sniffat på 5+ ifall man inte redan gjort flera värvningar där bak, eller om jag faktiskt sett Cavare spela, och dessutom verkar Andy Yiadom faktiskt stanna i Barnsley. Eller om Barnsley bara tänker låta Yiadom spela igen som en förhandlingstaktik mot Huddersfield och andra köpare. Med beröm godkänd – (++++)

Cauley Woodrow, Fulham till Bristol City (lån). Jag är inte särskilt övertygad om Woodrows talang, att få Fulhamfans tror på honom hjälper inte. Har fått gott om chanser i olika lag men gjort ytterst få mål eller annat användbart. Ganska bra i Burton ifjol, som rimligt nog ville ha tillbaka honom, men ser inte alls vad han ska göra i Bristol City. Bristol har ju för närvarande ligans skyttekung i den konverterade box-to-box-mittfältaren Bobby Reid. Woodrow vore en duglig tredjeanfallare antar jag? Att Fulham i behov av anfallare ständigt lånar ut honom borde göra ett ambitiöst Bristol City oroliga. En utköpsklausul gör potentiellt värvningen bättre, ifall Woodrow faktiskt har en bra säsong. Underkänd – (+)

Rui Fonte, Braga till Fulham. Rui Fonte, det var inte igår! Spelat i mindre portugisiska klubbar och större lags reservlag sedan han lämnade Arsenal. Ifjol hade han en väldigt bra säsong i Braga (13 mål!) vilket lockat Fulham. Är som både ytter och anfallare anpassad till Fulham som gärna spelar yttrar som anfallare. Spelade mestadels anfallare för Braga, är han verkligen den anfallare som Fulham letat efter? Vet folk att han är José Fontes lillebror? Väl godkänd – (+++)

En vinst vore dessutom välbehövlig för Burton Albion som har förlorat samtliga av säsongens tre första matcher, mot Cardiff, Hull City och Middlesbrough, och som följaktligen efter tre omgångar ligger sist i EFL Championship, den enda klubben som ännu inte tagit en enda poäng. Inte någon bra början för ett redan från början nedflyttningstippat lag.

Det finns i det avseendet både likheter och olikheter med förra säsongen, då Burton Albion slutade på 20:e plats, i slutänden en enda poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Burton Albion förlorade då sina två första matcher, men vann samtidigt två av sina fem första matcher. Generellt sett fick Burton Albion en förhållandevis bra början på säsongen, de gick bra under hösten.

Där fanns ett annat mönster som Burton Albion följde förra säsongen. Under hela säsongen förlorade Burton Albion inte en enda match i vilken de gjorde första målet. På motsvarande sätt vann de å andra sidan bara en enda match under hela säsongen där de släppte in första målet, hemma mot Wolves. Att göra första målet har alltså vanligen varit viktigt för Burton Albion.

Hittills den här säsongen har läget varit det motsatta. Där Burton Albion förra säsongen ofta var relativt bra på att absorbera press men ändå få in första målet har Burton Albion den här säsongen tvärtom haft mycket av spelet i alla sina tre första matcher men därefter släppt in första målet på mer eller mindre motståndarnas första anfall.

Burton Albion har med andra ord inte lyckats visa upp samma motståndskraft defensivt som de hade förra säsongen. Naturligtvis blir det heller inte lättare när Burton Albion som i de två senaste matcherna har dragit på sig röda kort, något som nog blev avgörande inte minst mot Hull City. Men defensivt har hittills inte funnits samma hårdhet som förra säsongen.

Men det går inte heller att blunda för skillnaderna offensivt. Hittills den här säsongen har Burton Albion lyckats göra ett mål på tre matcher. Förra säsongen gjorde Burton Albion mål i var och en av sina sju första ligamatcher, mer konkret tolv mål på dessa sju matcher. Från 1,7 mål per match (1,1 över hela säsongen) till 0,3 mål per match således.

Nigel Clough kan så klart peka på viss otur i det här avseendet. Jackson Irvine, målskytten mot Hull City, blev också utvisad i den matchen och var alltså avstängd mot Middlesbrough. Anfallsnyförvärvet Liam Boyce drog på sig en allvarlig knäskada bara några dagar efter att ha skrivit på för Burton Albion, och blir borta mest hela säsongen.

Tunn trupp således för Burton Albion, inte minst anfallsmässigt. Nigel Clough pekar här emellertid på svårigheterna med transfermarknaden den här sommaren. Burton Albion har ändå gjort några riktigt bra värvningar, som Matty Lund och Stephen Warnock. Ändå har de drabbats av flera bakslag och framför allt drar övergångar ut på tiden.

I just det avseendet brottas Burton Albion självfallet med problemet att vara klart minst och resursmässigt svagast i ligan. Det regnar pengar också över EFL Championship. Burton Albion kan inte erbjuda höga löner eller ens några transfersummor och flera klubbar och spelare avvaktar gärna och ser om det dyker upp bättre anbud från större klubbar innan transferfönstret stänger.

Det var bragdartat av Burton Albion att hålla sig kvar i EFL Championship redan förra säsongen. Att upprepa bedriften vore ännu mer imponerande. För en liten klubb som Burton Albion kräver det i någon mening att marginalerna är på deras sida. Hittills den här säsongen har marginalerna varit mot Burton Albion, med skadan på Liam Boyce som värsta exempel på detta.

Det är med andra ord ett jättejobb Nigel Clough har framför sig att hålla Burton Albion kvar i EFL Championship. Hemmavinsten mot Birmingham City var ett stort steg mot förra säsongens bragd. Ett stort steg som Clough och Burton Albion säkert hoppas kunna upprepa ikväll hemma på Pirelli Stadium mot Harry Redknapps Birmingham City.

Men vem gör målen för Burton Albion?

Är detta viktigt? Nej, egentligen inte. För det första har jag svårt att se att vi som supportrar över huvud taget bryr oss om jubileum av det här slaget när det kommer till ligor, cuper eller dylikt. För det andra känns det desto mer avlägset att engagera sig i något som i grund och botten bara var ett namnbyte och formell förändring. Men det är så klart nostalgi.

Mer intressant är kanske i så fall att följa diskussioner och reflektioner om de 25 åren med Premier League. Att med tidens distans och eftertankens sunda hy kunna på samma gång minnas men också ompröva några av milstolparna i Premier League-historien. Framför allt en diskussionspanel med Thierry Henry, Roy Keane och Kenny Dalglish var intressant att lyssna på.

Det är självfallet alltid värdefullt att få perspektiv på sådana händelser vi själva känner så väl till från de som faktiskt på ett eller annat sätt var där, som faktiskt var en del av själva händelserna. Detta förutsätter så klart nästan alltid att det är personer som fått distans till sina upplevelser. Några punkter från den här 90 minuter långa diskussionen jag tog med mig är:

Thierry Henry vill att Premier League-titeln ska döpas till Sir Alex Ferguson Trophy. På pappret inget jättekonstigt med detta kan tyckas. Ferguson har vunnit 13 titlar, ett enastående facit, och han vann inte minst den första. Men är det kanske för känsligt, för kopplat till en specifik klubb?

Mindgames är överskattat från ett spelarperspektiv. Roy Keane och Thierry Henry är båda rätt eniga om att som spelare bryr man sig mycket lite om vad som sägs mellan olika tränare i media. Möjligen något förenklat, men stämmer väl ihop med en känsla att detta är något som alltid överdrivs i media.

Ett positivt omklädningsrum med starka karaktärer är nödvändigt för alla vinnande lag. Ett tema som flödar genom diskussionen är att alla lag som vinner Premier League har haft en positiv stämning i omklädningsrummet och starka karaktärer bland spelarna. Teknik kompenserar inte mentalitet.

Behovet av ”nya röster” i långsiktigt framgångsrika fotbollslag. Thierry Henry nämner flera gånger hur han såg att Man Utd ofta förnyade staben och fick fram nya ”tvåor” och vad han ser som fördelen med det. Svårt att inte tycka detta är en indirekt kommentar om en av Arsenals brister.

Distinktionen mellan långbollar och långa passningar. En poäng som görs mot slutet när panelen diskuterar Leicester. Ofta klumpas långa passningar ihop med långbollar bara för att de är långa, men det ena är en precis aktion med tanke och det andra mest en åtgärd på måfå.

Att gå obesegrade anses ha begränsad betydelse. Hela panelen är så klart överens om att det är en fin bonus och en stor bedrift, men både Roy Keane och Thierry Henry menar att det är knappast något spelarna tänker på eller egentligen bryr sig så mycket om, relativt att vinna titeln.

Osannolikt att vi får se en rivalitet som mellan Arsenal och Man Utd igen. Ej inräknat derbyn tror inte panelen att en dylik rivalitet är trolig igen. Vilket inte är så troligt givet att det bygger på att två klubbar är framför alla andra och jagar ligatiteln, när utvecklingen tvärtom går mot många fler klubbar.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Sheyi Ojo, Liverpool till Fulham (lån). Jag gillar Ojo starkt, vilket antagligen beror för mycket på att han var väldigt bra för Liverpool i flera matcher sent på säsongen 2015-16. Tycker personligen det är precis den sortens spelare som stora Premier League-klubbar borde ta vara på och ge speltid. Det verkar dock som att Ryan Kent, succé i Barnsley ifjol, gått förbi Ojo i rangordningen. Till Fulhams stora lycka! Fulham behöver en anfallare mer men en ytter som bidrar med mål och assist är alltid välkommet. Med beröm godkänd – (++++)

Frederico Venancio, Vitoria Setubal till Sheffield Wednesday (lån). Ganska ung mittback som varit lagkapten i flera säsonger för Vitoria i den portugisiska högstadivisionen. Owls har sedan tidigare behövt en mittback men nyligen har det blivit än mer akut till den grad att man bara hade en frisk mittback att tillgå mot Sunderland. Carvalhals värvningar från Portugal har inte varit de bästa men Venancio är åtminstone behövlig. Väl godkänd – (+++)

Evertons vettigaste strategi att hantera denna utmaning kan egentligen bara vara en enda – att i praktiken försöka avgöra detta playoff redan ikväll i den första matchen på Goodison Park. Därmed skulle returmötet kunna reduceras till en bisats och allt fokus istället riktas mot de båda ligamatcherna. Det skulle också innebära att Everton stod tämligen trygga inför vad som faktiskt skulle kunna vara en klurig bortamatch inför en het Hajdukpublik.

Strategin känns självklar. Att Everton har verktygen att genomföra strategin är inte riktigt lika självklart. Everton har spelat tre matcher hittills den här säsongen och vunnit dem alla tre, men endast med 1-0. Några mycket enkla slutsatser går att dra av detta. Att Everton har fått god ordning på sin defensiv men även att lagets offensiv ännu inte sprudlar av effektivitet. Att bara avgöra mötet med Hajduk Split i första matchen är alltså lättare sagt än gjort.

Evertons tunna målskörd kan sägas bero på lite olika saker. Mot Ruzomberok i säsongens första match för tre veckor sedan var det uppenbart både att laget inte alls var samspelt och att lagets fysiska status inte alls var på topp. Mot Stoke i helgen i Premier Leagues premiäromgång var det kanske mer en fråga om bristande effektivitet där Everton förmodligen borde ha gjort ett eller annat mer mål.

Evertons fysiska status bör alltså vara desto bättre nu när laget möter Hajduk Split i Europa Leagues playoff. Återstår att se om Everton kan bli mer effektiva i sitt anfallsspel. Om något orosmoln finns för Everton den här säsongen så gäller det så klart lagets målskytte sedan de under säsongen sålt Romelu Lukaku till Man Utd. Sandro Ramirez är en bra värvning men inte någon alldeles självklar ersättare målmässigt till Lukaku redan under sin första säsong.

Om Everton oroar sig över vem eller vilka som faktiskt ska göra målen den här säsongen så ser de med värvningen av Gylfi Sigurdsson onekligen till att lösa detta med att åtminstone skapa målchanser. Under de tre senaste säsongerna har bara Christian Eriksen bland ligans mittfältare varit direkt delaktig i fler mål än Sigurdsson, och då ska vi alltså ta med i beräkningen att Sigurdsson under dessa säsonger har spelat för ett lag i Premier Leagues bottenstrid.

Letar Everton efter ännu en anfallare? Det har hävdats att Everton i själva verket behöver en anfallare mer än vad de faktiskt behöver Gylfi Sigurdsson, även om kopplingen känns tveksam. En möjlighet är självfallet att Everton ser Wayne Rooney som det fullt tillräckliga komplementet till Sandro Ramirez i anfallet, något som i så fall sannerligen fick vatten på sin kvarn under Evertons vinst mot Stoke.

Kanske är det i någon utsträckning som Jamie Carragher spekulerade om i Monday Night Football, att Wayne Rooney kan bli mer effektiv som målskytt i Everton än vad han har varit de senaste åren i Man Utd just eftersom han förstår att han måste bidra med fler mål. Omedvetet kan det ansvaret ha skjutits över på andra spelare i Man Utd de senaste åren. Att få en nystart i Everton efter några svåra år i Man Utd ska heller inte underskattas.

Frågetecknen i övrigt gällande Evertons offensiva produktion gäller Ronald Koemans val av taktisk uppställning. Med en trebackslinje och två defensiva mittfältare har Everton haft en viss slagsida åt defensiv balans som kan ligga dem i fatet under en hel säsong. Givet betydelsen av bortamål i europeiskt cupspel, och vikten av att hålla nollan hemma mot Hajduk Split, är det däremot inte osannolikt att Koeman väljer en försiktig taktik även ikväll.

Defensiva i sitt tänkande lär definitivt Hajduk Split själva vara. De vill nog mer än något annat få med sig ett spelbart resultat hem till Kroatien för returmötet, exempelvis ett oavgjort resultat eller en uddamålsförlust som mest. Räkna alltså med något av ett taktiskt ställningskrig under matchen. Kanske kan Evertons fysiska överlägsenhet visa sig viktig under den här matchen. Ett tidigt mål vore naturligtvis värdefullt även det.

En av de stora frågorna för Everton den här säsongen är hur de kommer att hantera ligaspel tillsammans med europeiskt cupspel. Dessa kommande tio dagar lär ge oss ett tämligen tydligt svar på det. Ett så värst mycket svårare spelschema än så här lär inte Everton behöva hantera under återstoden av säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joselu, Stoke till Newcastle. Kreativ offensiv mittfältare med potential som han har haft svårt att få utväxling på i Stoke. Kan lyckas bättre i Newcastle som saknar en spelartyp som Joselu att sy ihop centralt mittfält med anfallet och ytterpositionerna. Knappast någon spektakulär värvning för Newcastle men en kompetent värvning. Väl godkänd – (+++)

Jésé Rodriguez, PSG till Stoke (lån). På pappret en strålande värvning för Stoke som får en spelare som befunnit sig på utkanten av Real Madrids Champions League-vinnande fotbollslag de senaste åren innan han blev såld till PSG och under förra säsongen utlånad efter skada till Las Palmas. I realiteten en värvning som känns lite som en chansning under svåra omständigheter både för Stoke och för Jésé Rodriguez själv. Väl godkänd – (+++)

Gylfi Sigurdsson, Swansea till Everton. En av Premier Leagues absolut mest produktiva mittfältare de senaste säsongerna, spelandes för ett bottenlag. Spelintelligent och lysande på fasta situationer. Strålande värvning för Everton och en spelare som lyfter laget minst en nivå och gör Everton till ett helt annat offensivt hot än vad de var tidigare. Berömlig – (+++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Tom Lawrence, Leicester till Derby. Ganska exakt vad Derby behöver. Efter ha sålt Tom Ince har man saknat en ytter som skapar chanser och kan avgöra matcher. Lawrence var en av ligans bästa offensiva spelare förra säsongen, spelandes för Ipswich! Klart bättre än Andreas Weimann eller Johnny Russell som startat på kanterna för Derby hittills. En spelare Derby behöver ifall man ska utmana i toppen av tabellen. Berömlig – (+++++)

Inledningen blir desto mer problematiskt givet att motståndet har varit på förhand överkomligt för Sheffield Wednesday. Preston på bortaplan följdes upp med QPR hemma på Hillsborough, två matcher från vilka Sheffield Wednesday borde haft rimliga förhoppningar om sex poäng, eller åtminstone fyra poäng att roa sig med. Till skillnad från möjliga toppkonkurrenter som Middlesbrough, Wolves och Fulham har Sheffield Wednesday inte avverkat några toppmöten.

Allt detta gör självfallet kvällens match på Hillsborough mot Sunderland desto viktigare. Viktigt för att ta säsongens första seger i ligaspelet. Viktigt för att ta tre poäng och minska det begynnande gapet till tabelltoppen. Viktigt för att Sunderland själva har fått en något överraskande bra start på säsongen, bland annat med en mycket övertygande seger borta mot Norwich. Viktigt för att känna att säsongen verkligen har kommit igång.

Vinst eller förlust. Matchens resultat har en avgörande effekt på hur vi kan se på Sheffield Wednesdays säsongsinledning. Vinn matchen, fyra poäng efter tre omgångar, inte jättebra men heller inte alltför illa, och stämningen känns ändå positiv runt Hillsborough. Förlora matchen, en poäng på tre matcher, ännu ingen vinst i ligaspelet, avståndet till konkurrenterna blir ännu större, och det kommer vara oroligt runt Sheffield Wednesday.

Något säger det kanske också om hur små marginalerna är inom fotbollen, i synnerhet så här i början av säsongen. Och något om hur godtyckligt pendeln faktiskt svänger, att ett enda resultat i en enda fotbollsmatch faktiskt skulle göra sådan skillnad.

Fast riktigt så enkelt är det heller inte. Det är en match som följer på spelet och resultaten i två tidigare matcher, som i sin tur följer på erfarenheterna från två tidigare säsonger under Carlos Carvalhal. Dejphon Chansiri, den thailändske ägare, vill naturligtvis se Sheffield Wednesday gå upp i Premier League. Han kan knappast vara omedveten om de frågetecken som ändå fanns kring Carlos Carvalhal redan innan den här säsongen.

Inledningen på säsongen i EFL Championship har sett Sheffield Wednesday brottas med både förutsedda och oförutsedda problem.

Förutsedda måste bristerna i anfallsspelet ha varit. Ett mål på två matcher är något signifikativt. Det finns något ironiskt ett överflöd av anfallare och målskyttar men på samma gång ett underskott av kreatörer och chansskapare, vilket något drastiskt uttryckt gör Sheffield Wednesday bra på att avsluta målchanser som alltför sällan kommer. Här ser inte Carlos Carvalhal ut att riktigt ha hittat någon lösning.

Den situationen underlättas inte av att Fernando Forestieri än en gång verkar ha gjort sig till ett problembarn. Det var samma situation förra säsongen då han jobbade för en flytt till Norwich. Nu har han hamnat i bråk med övriga spelare i truppen, i synnerhet Sam Winnall, och blivit avstängd av klubben. Forestieri hade svårt att hitta tillbaka förra säsongen och lär få det svårt igen. Även en spelare som hade kunnat ta en mer tillbakadragen kreativ roll på planen.

Oförutsedda var emellertid problemen i backlinjen. Sheffield Wednesdays stora styrka under Carlos Carvalhal har varit försvarsspelet. Men plötsligt brottas laget med stora luckor i mittförsvaret sedan både Sam Hutchinson och Glenn Loovens drabbats av skador. Bakom dem visade det sig vara tunt med spelare och man har fått pröva med ytterbacken Daniel Pudil som mittback. Vilket har tvingat Sheffield Wednesday ut på marknaden för mittbackar.

Det är tidigt på säsongen, i synnerhet alldeles för tidigt att börja drabbas av kristankar baserat på en knapp handfull matcher. Sheffield Wednesdays skadade spelare kommer snart tillbaka, Sheffield Wednesday kommer värva spelare och har i själva verket redan värvat en mittback i Vitórias Frederico Venancio. Sheffield Wednesday vore knappast det första laget att flyttas upp i Premier League efter en svag start på säsongen.

En vinst hemma på Hillsborough mot Sunderland skulle vara en bra signal om att det är allt vad detta var för Sheffield Wednesday – en svag start. En förlust och resultaten riskerar börja ses som symptom på ett allvarligare problem.

Det är ett förslag som tas upp på klubbarnas eget initiativ. Vilket innebär att det mesta talar för att förslaget också kommer röstas igenom. Det tog heller inte lång tid för Football League att meddela att de överväger att följa Premier League i spåren. Redan från och med nästa säsong kan vi alltså se ett helt annat transferfönster än vad vi hittills har sett.

Anledningen är egentligen rätt enkel. Många klubbar och tränare har påtalat hur svårt det är att faktiskt planera för säsongsinledningen när det inte går att veta vilka spelare man i slutänden har tillgång till. Det finns ett önskemål om att vid en tidpunkt innan säsongen börjar kunna dra ett streck över sommaren och konstatera att detta är de spelare vi har tillgång till.

Naturligtvis handlar det, för att konkretisera, om att klubbar exempelvis inte vill behöva hamna i en situation som Liverpool nu befinner sig i, där de ska spela några av säsongens absolut viktigaste matcher utan tillgång till sin kanske bästa men konstrande spelare. Eller i en situation som Southampton som lär få spela minst tre omgångar utan sin bästa mittback.

I och med att det är Premier League själva som står för initiativet så är det ett beslut begränsat till England. I och med att det inte är något UEFA- eller FIFA-initiativ är det alltså så att övriga länders transferfönster fortsatt kan stängas när det nu stänger, alltså ett antal veckor efter England. En förhoppning är kanske att Premier League ska vara en föregångare för övriga ligor.

Här hittar vi också den vanligaste invändningen mot förslaget. Om övriga ligors transferfönster stänger senare än Premier League så kan spelare i engelska klubbar fortfarande börja konstra. Risken är självfallet att engelska klubbar kan bli tvingade att sälja spelare under augusti, men utan möjlighet att köpa någon ersättare.

Det här är en tämligen institutionaliserad invändning. Läget som helhet skulle förändras om transferfönstret plötsligt stängde tidigare för engelska klubbar, de skulle tvingas att planera snabbare och agera tidigare. Det här är egentligen inte något som är svårt i praktiken, det är bara något att förhålla sig till. Engelska klubbar är som alla andra synnerligen deadlinestyrda.

Men framför allt är det ju något som andra europeiska klubbar då också kommer känna till. De kommer veta med sig att engelska klubbars deadline är i början av augusti, och därefter kommer de vara ytterst ovilliga att sälja av för dem viktiga spelare. Alltså blir de också tvingade att agera tidigare, om de vill ha en i alla fall realistisk chans att kunna värva en spelare de vill köpa.

Visst kan det teoretiskt bli så att en klubb under andra halvan av augusti blir utsatt för ett värvningsförsök av en av deras viktigaste spelare från en europeisk storklubb, som får spelaren att börja konstra. I det avseendet skiljer det sig däremot inte från hur det redan fungerar, och där finns ett formellt skäl att vägra sälja som är lättare för spelaren att svälja.

Fördelarna med att stänga ned transferfönstret innan säsongen faktiskt börjar känns däremot uppenbara. Det tvingar de engelska klubbarna att agera snabbare och därmed planera bättre. Det gör i sin tur de engelska klubbarna bättre förberedda inför säsongen som kommer. Framför allt ger det oss en inledning på säsongen som inte genomförs som inom en form av parentes.

Sillyindustrin har blivit närmast löjeväckande de senaste åren. Vi har inte minst sett det den här sommaren. Det behöver kanske inte vara något problem med det så länge det faktiskt inte kannibaliserar på själva fotbollen, vilket i nuläget faktiskt har blivit fallet. Premier Leagues förslag att stänga transferfönstret tidigare innebär att sillyindustrin begränsas och att var sak har sin tid.

Transferfönstret hör till sommaren och till perioden mellan säsongerna, inte under själva säsongen.

:::

Väntat under en längre tid men nya ägare i Southampton alltså. Gao Jisheng har köpt 80% av Southampton för £210m. Räkna inte med att det innebär några större förändringar i hur klubben styrs eller finansieras. Katharina Liebherr behåller sin ägarandel om 20%, inga förändringar görs i klubbens ledning och samma styrelse sitter kvar tills vidare.

:::

TRANSFERKOLLEN

Gareth Barry, Everton till West Brom. Om vi skulle försöka hitta en definition på en typisk Tony Pulis-värvning så utgör väl det här ett alldeles lysande exempel på vad som menas. Det finns så klart en anledning att Ronald Koeman menade att om Barry ville lämna Everton så var det okej. Kan fungera som bra utfyllnad men tillför knappast något nytt till West Brom. Godkänd – (++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Isaac Vassell, Luton till Birmingham. Slog igenom för Luton ifjol och var bidragande till att de gick till playoff. Började denna säsongen med två mål mot Yeovil i Lutons 8-2-massaker. Var bättre än hans målskörd visade ifjol men steget från League Two till ett potentiellt topplag i Championship är långt. Känns inte tillräcklig för att förstärka Brum nämnvärt. Kusin till Darius! Godkänd – (++)

Men låt gå! Det var för det första den omedelbara reaktionen direkt efter en match där de alltså precis tappat två poäng på ett synnerligen onödigt sätt. För det andra är det så klart inte omöjligt att Liverpool och Jürgen Klopp redan hade ögonen på matchen tre dagar senare mot Hoffenheim. Viktigare kanske att inte börja ägna sig åt självtvivel inför den matchen.

Kanske är det klokt att försöka bevara åtminstone det lilla lugn som ändå finns kvar. För det stormar i övrigt runt Liverpool. Det är i alla fall så situationen beskrivs de senaste dygnen. Beroende på vilka vi läser är Liverpool en klubb i kris, en splittrad klubb, en klubb som mår dåligt och det pratas redan som om säsongen vore mer eller mindre över.

Detta känns hysteriskt. För bara lite drygt en vecka sedan skrev jag en blogg som gick ut på att Liverpool under Jürgen Klopp var en mer välmående och stabil klubb än de varit på 25 år, och detta oavsett vad som skulle komma att hända med Philippe Coutinho. Av reaktionerna att döma på bloggen var det ett omdöme de allra flesta då verkade dela.

Två saker har hänt sedan dess. Philippe Coutinho har lämnat in en transfer request i syfte att tvinga fram en flytt till Barcelona, och så lyckades Liverpool alltså bara få 3-3 borta mot Watford i lördags. Plötsligt var lugnet som bortblåst och av reaktionerna av döma så stod Liverpool nu inför världens ände och klubbens omedelbara undergång på en och samma gång.

Men inget med detta förändrar grunden i den analys som gjordes för en vecka sedan. Liverpool är inte plötsligt förändrad som klubb eller lag. Liverpool står inte och faller med Philippe Coutinho, vilket Roberto Firmino, Sadio Mané och Mohamed Salah för övrigt visade mycket tydligt mot Watford. Situationen är kanske inte ideal, men knappast heller katastrofal.

Det kom knappast som någon nyhet den här veckan att Barcelona mycket väl skulle kunna få huvudet att snurra på en spelare som Coutinho. Det var känt redan tidigare. Timingen är så klart något olycklig för Liverpool, bara några dagar innan ligapremiären och i samband med att de ska genomföra ett väldigt viktigt Champions League-playoff.

Varför ett oavgjort resultat borta mot Watford i ligapremiären skulle skapa sådan panik är också oklart. Det var säsongens första match till att börja med, och bortamatcher kan alltid vara luriga. Tvärtom visade kanske Liverpools vändning under andra halvlek just på lagets potential. Det var inte en match utan positiva tecken, även om resultatet inte blev det önskade.

Vad Liverpool i själva verket borde oroa sig för är betydligt mer handfast än prestigekamper på transfermarknaden eller resultat i enskilda matcher. De borde oroa sig för det som Liverpool spelare och Jürgen Klopp så spektakulärt valde att blunda för efter matchen mot Watford. Nämligen lagets game plan, defensiva organisation och försvar på fasta situationer.

Detta är inte så mycket en fråga om att värva spelare. Oavsett vilka spelare som än värvas kommer detta fortsätta vara ett problem om inte laget coachas och organiseras på exempelvis fasta situationer. Med andra ord om laget inte tränar på det. Alla signaler från Jürgen Klopp tyder på att det här inte är något han tycker är så väldigt viktigt.

Men det är viktigt i Premier League och det kan visa sig vara väldigt viktigt mot just Hoffenheim, som av en händelse råkar vara väldigt bra på just fasta situationer. De 16 mål Hoffenheim gjorde på fasta situationer motsvarade en fjärdedel av deras totala målproduktion i Bundesliga. Det är uppenbart något som Julian Nagelsmann har jobbat väldigt mycket med.

Vad Jürgen Klopp och Liverpool å sin sida har jobbat väldigt mycket med och som kan visa sig väldigt värdefullt mot Hoffenheims normala trebackslinje är snabba anfall längs kanterna. Sadio Mané och Mohamed Salah kommer vara väldigt viktiga spelare för Liverpool under säsongen, och de kommer inte minst vara viktiga i detta dubbelmöte med Hoffenheim.

Det kan verka hårt att ha ett för säsongen så avgörande dubbelmöte så här tidigt på säsongen, men så är hur som helst läget. Det är en förskräckligt viktig match för Liverpool. De måste helt enkelt vinna mot Hoffenheim. Att åka ur Champions League redan innan gruppspelet skulle ligga som en våt filt av misslyckande över hela resten av säsongen.

Det vore naturligtvis ett hårt slag också för Jürgen Klopp, i och med att det i sådan utsträckning måste anses definierande för hans tid i Liverpool som ovillkorlig framgång eller som viss besvikelse att ta sig till Champions League, med vilket ändå måste avses i alla fall gruppspelet. Klopp har ofta haft problem i finaler, detta är att betrakta som likvärdigt med en final.

Ironiskt nog är det mot mer eller mindre en yngre klon av sig själv som Jürgen Klopp nu ställs. Det var inte särskilt länge sedan som Klopp själv var det hetaste nya inom europeisk klubbfotboll, här tar han däremot snarare på sig rollen som det gamla lejonet. Och möter ett yngre lejon och ett Hoffenheim som kan gå in i det här mötet med precis allt att vinna och inget att förlora.

Det är en mentalt besvärlig situation. En vanlig metod för ett lag att hantera mentalt besvärliga matcher är att falla tillbaka på god organisation, en tydlig game plan och ett starkt försvar på fasta situationer. Med andra ord precis vad som saknades mot Watford. Vad Liverpool alltså måste göra är att visa att det var en engångsföreteelse, eller i alla fall olikt dem.

Bättre att få den påminnelsen innan matchen mot Hoffenheim än under matchen mot Hoffenheim, kan jag tycka. Kanske måste vi alltså inte besvärja apokalypsens fyra ryttare för ett oavgjort resultat mot Watford. Kanske är det istället som en väckarklocka vi ska se den matchen. Läget ikväll är dessutom att ett oavgjort resultat vore alldeles utmärkt för Liverpool.

Mer dramatiskt än så behöver det faktiskt inte vara.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Leandro Bacuna, Aston Villa till Reading. Aston Villa gör sig av med en av sina många mittfältare, även om Bacuna var nyttig med sin mångsidighet. Hans mångsidighet och holländska pass blir bra i Reading. Känns dock som att Reading mestadels värvar spelare som andra lag inte riktigt behöver. Såg dock väldigt bra ut i helgen mot Fulham. Väl godkänd – (+++)

Mycket riktigt skulle det visa sig redan under premiärhelgen där förlusten i Community Shield mot Arsenal följdes upp av en synnerligen oväntad förlust mot Burnley hemma på Stamford Bridge. Ett resultat som i mångt och mycket kändes som en om möjligt ännu värre spegling av Chelseas poängtapp mot Swansea under premiäromgången för två år sedan. Chelsea skulle förlora nio av de 15 följande matcherna, och bara vinna fyra.

Det är alldeles för tidigt att kunna konstatera att Chelsea nu skulle vara på väg in i en motsvarande säsong, en Mourinhosäsong som Antonio Conte har varit vänlig nog att beskriva saken. Förlusten mot Burnley kan mycket väl vara ett olycksfall i arbetet, utvisningen på Gary Cahill påverkade så klart matchbilden, och Chelseas andra halvlek lovade trots allt gott. Ändå går det inte att blunda för de rätt uppenbara varningstecknen, i flera fall samma nu som då.

Ansträngd relation mellan manager och klubbledning

Sommaren har puttrat på med olika rapporter om att Antonio Conte har varit missnöjd med Chelseas agerande på transfermarknaden. Många tog för givet att Chelsea mest inväntade sin nya tröjsponsor, men icke. Relationen har aldrig varit riktigt nära att bli infekterad, åtminstone inte utåt, men när Conte skrev på ett nytt kontrakt som däremot inte innebar någon förlängning så var det både rätt udda och en signal om hans inställning.

Ansträngd relation mellan manager och spelare

En inte riktigt lika självklar punkt totalt sett. Men att Antonio Conte inte har dragit jämnt med Diego Costa framstår som uppenbart. Costa som i en nyss publicerad exklusiv intervju ger sin version där Conte beskrivs som distanserad till spelarna och som en manager mer allvarlig till sinnet än en i övrigt jovialisk spelartrupp. Hur mycket motiverade spelartruppen ”sig själv” förra säsongen med ett revanschbegär från fiaskot säsongen innan?

Utagerande manager med fokus på fel saker

Vi har ännu inte kommit till stadiet av utbrott på lagläkarna eller åtta minuter långa monologer i matchintervjuerna. Ändå fanns det något som gick att känna igen i Antonio Contes lätt bisarra utspel om att behöva utveckla ett taktiskt system för att spela med tio spelare. Även Contes klädstil går att fundera kring hur fånigt det än kan tyckas. Men steget från mörk kostym till träningsoverall är rätt långt, och sänder naturligtvis sina signaler om synen på sin egen roll.

Dålig disciplin på planen från spelarna

Det är sällan något lag tvingas avsluta en match med bara nio spelare kvar på planen. Visst kan Gary Cahills röda kort beskrivas som mest klumpigt och kanske en smula otur, men Cesc Fabregas utvisning är ett skolboksexempel på dåligt omdöme och en spelare som inte använder huvudet. Huvudlöst såg det långa stunder också ut i spelet på planen under åtminstone första halvlek, vilket till sist ledde till att Chelsea förlorade matchen.

Chelseas förberedelser inför och under matchen mot Burnley kändes på många sätt ofokuserade. Antonio Conte i träningsoverall istället för mörk kostym ger ett intryck av en person som vill framställa sig mer som observatör än som chef och den som bestämmer. Laguttagningen kändes något nonchalant, inte minst med nyförvärvet Alvaro Morata börjandes på bänken. Kontrasten efter bytet förstärkte det intrycket.

Har Chelsea som klubb hamnat i en liknande situation där de befann sig för två år sedan, då de som regerande ligamästare inte riktigt verkade förstå behovet av att förnya och förstärka spelartruppen? Chelsea har värvat spelare skulle så klart kunna påpekas. Men sett i sitt sammanhang har dessa värvningar inte inneburit någon större förstärkning i och med att Alvaro Morata ersätter Diego Costa och Tiémoué Bakayoko ersätter Nemanja Matic.

Chelseas avbytarbänk mot Burnley var rätt talande, med utöver Alvaro Morata och Willy Caballero en besättning bestående av Kenedy, Charly Musonda, Andreas Christensen, Fikayo Tomori och Kyle Scott. Givet att Eden Hazard, Victor Moses, Pedro Rodriguez och Tiémoué Bakayoko alla var otillgängliga för spel av olika skäl så skulle det naturligtvis kunna se bättre ut, men ändå inte helt upplyftande.

Det hade naturligtvis kunnat se bättre ut om inte Chelsea samtidigt sålt flera av sina unga talanger. Kanske var det i slutänden ofrånkomligt i och med att dessa spelare är alldeles för gamla för att inte spela regelbunden fotboll. Antonio Conte uttalade sig ganska märkligt även i den här frågan genom att hävda att spelarna saknade tålamod. Vilket ändå känns rätt märkligt att säga om spelare som Nathan Aké, Nathaniel Chalobah och Ruben Loftus-Cheek.

Chelseas spelartrupp har alltså, åtminstone så här långt, blivit tunnare inför den här säsongen när de samtidigt ska spela i Champions League, än vad den var under förra säsongen när de bara spelade i Premier League. Det var inte vad vi hade förväntat oss. Oftast pratas det om problemet med en för tunn spelartrupp i termer av skador och slitage, en oförmåga att rotera. Men för Chelsea kan problemet även ha en taktisk dimension.

Många lyfter fram behovet av taktisk flexibilitet och förnyelse som centralt för att ha bestående framgång i Premier League. Leicester gjorde succé i Premier League ena säsongen med sin låga och extremt direkta spelstil men hamnade i problem säsongen därpå när motståndarna läst in sig på systemet. Chelsea tillämpade även de ett liknande system under större delen av förra säsongen, med stor framgång, men börjar nu visa liknande tecken på att köra fast.

Chelsea skulle med andra ord behöva arbeta med ett större mått av taktisk variation, kunna hitta olika taktiska lösningar på de problem de ställs inför. I synnerhet den här säsongen när de samtidigt stöter på europeiskt motstånd under veckorna. Men med en tunn spelartrupp finns inte samma möjlighet till variation och taktisk flexibilitet, det finns helt enkelt färre spelare att välja mellan och därmed färre taktiska egenskaper och möjliga kombinationer.

Varningsklockorna ringer alltså för Chelsea. Många tecken som förebådade Chelseas förra så kallade Mourinhosäsong kan ses även nu. Fördelen för Chelsea den här gången är åtminstone att de nu borde känna igen tecknen och kan visa att de lärt sig av dem. Chelsea har under återstoden av augusti alla möjligheter att åtgärda bristerna i spelartruppen, och Antonio Conte alla möjligheter att samla och fokusera sina spelare.

Annars finns den uppenbara risken att en manager i Chelsea om några år finner anledning att prata om detta som en Contesäsong. Man anar i alla fall att det skulle vara en replik lite för söt för José Mourinho att hålla sig ifrån.

(1) Chelsea. Man undrade lite hur Antonio Conte egentligen tänkte när han under veckan började dra några rätt onödiga och olycksbådande referenser till att göra en så kallad ”Mourinho season”. Något kändes det ju som att besvärja sin egen olycka. Mycket riktigt. Contes val av klädstil är också något som går att fundera på vad det egentligen säger. Hur som helst kan man lära sig något om ett lag utifrån hur det agerar i exempelvis ett 0-3-underläge, och där måste man ändå säga att Chelsea gav några bra svar.

(2) Everton. Wayne Rooney gör mål i sin första ligamatch tillbaka i Everton, det är så klart en fantastisk story! Annars är det kanske mest på Ronald Koemans val av uppställning man reagerar. Tre mittbackar på planen, framför dem två defensiva mittfältare. Everton har på hittills tre tävlingsmatcher inte släppt in ett enda mål, men samtidigt aldrig gjort fler än ett mål per match. Varför syns i Evertons speluppbyggnad. Everton har ett potentiellt riktigt bra lag men har Koeman en för defensiv grundinställning?

(3) West Ham. Att möta Man Utd på Old Trafford i premiärmatchen är knappast den lättaste uppgiften som finns, så det finns stor risk att det dras för snabba och för stora slutsatser av kvällens 0-4-resultat. Samtidigt var det en kollektivt svag prestation West Ham stod för, ett lag som ser lika oorganiserat ut som förra säsongen, och där det i slutänden bara var Javier Hernandez som såg ut att ha någon fajt kvar i kroppen. Slaven Bilic är en mycket sympatisk person, men är han rätt manager för West Ham?

OMGÅNGENS VINNARE: Arsenal

Det var en på många sätt typisk Arsenalprestation, for better and for worse i uttryckets riktiga mening. Det vore dumt att låta segern förblinda en för de uppenbara brister laget alltjämt uppvisar men det går inte heller att blunda för hur otroligt viktigt det var för Arsenal att vända och vinna den här matchen, och inte inleda säsongen i katastrofläge.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Crystal Palace

Samtidigt som Chelseas och Liverpools fans sitter och tycker synd om sig själva så kan man spara några tankar åt Crystal Palace. En förnedrande förlust hemma mot en av ligans nykomlingar förstärktes av intrycket att laget inte alls befann sig på rätt våglängd för den fotboll Frank De Boer vill spela. Detta måste bli mycket bättre mycket snabbt, annars kommer det bli en nedflyttningsstrid de inte boerde bli.

OMGÅNGENS SPELARE: Steve Mounié, Huddersfield

Vad nya lag i Premier League ofta saknar är en gedigen målskytt. Kanske är det i själva verket vad Huddersfield har hittat i Mounié, som i själva verket bara gjorde ett mål mindre än Kylian Mbappé i Ligue 1 förra säsongen. Två mål i debuten för Mounié gav Huddersfield en viktig seger och tre viktiga poäng. Viktigt också eftersom Huddersfields spel i övrigt knappast motiverade att de sulle göra hela tre mål.

OMGÅNGENS MÅL: Stephen Ward, 0-2 Chelsea (b)

Visst finns det alltid något speciellt med när just ytterbackar gör mål, möjligen för att det är på samma gång oväntat samt kräver en form av initiativförmåga vi sällan ser. Wards mål mot Chelsea var en riktig pärla, en bra första touch avrundat med ett lysande skott.

OMGÅNGENS ?

Alvaro Morata började på bänken för Chelsea. Det var annars debutanternas omgång detta i Premier League, i synnerhet kanske för anfallarna. Antonio Conte kan naturligtvis ha tänkt att varför inte ge Michy Batshuayi en chans, det är ju ändå bara Burnley på hemmaplan, men det kändes ändå som ett märkligt beslut på förhand att ha sin £70m-anfallare på bänken i säsongens första match. Och, som skulle visa sig, ett kostsamt beslut.

OMGÅNGENS !

Roberto Firmino svarade för en i många avseenden mycket bra insats mot Watford och verkar ha gjort framsteg som spelare. Visade att det även utan Adam Lallana och Philippe Coutinho ändå finns en spelare som kan axla manteln av kreatör och framspelare på offensiv tredjedel. Bra samspel med både Sadio Mané och Mohamed Salah.

OMGÅNGENS WTF?

Liverpool inleder säsongen på ungefär samma sätt som vi såg dem genomföra förra säsongen, alldeles för svaga och sårbara på fasta situationer. Deras problem i det här avseendet kan knappast ha kommit som någon överraskning för dem. Jürgen Klopp skrattar efter matchen som om han hade inget med saken att göra, och pratar om otur och domslut. What the f— har Liverpool ägnat försäsongen åt?!

OMGÅNGENS LOL!

Jonjo Shelvey är en fascinerande och frustrerande spelare. Även om man är så gammaldags att man inte anser att en sådan där stampning behöver rendera i rött kort så förtjänar han så klart rött kort bara för dumheten att göra det när domaren står alldeles intill och tittar på. Det är bara att skratta åt den totala idiotin med det hela. Otroligt dyrbart för laget också i och med att Tottenham omedelbart därefter tog över matchen helt.

OMGÅNGENS BTW…

Chelseas förlust mot Burnley är så klart sådant som händer nu när Chelsea även måste spela i Champions League!

Undrar om det möjligen var lite känsligt när David Wagner gjorde kvällens vanliga snacka lite skit-samtal till Jürgen Klopp i lördags innan sängdags?!

Det borde vara förbjudet att prata om någon ligatabell åtminstone innan det första landslagsuppehållet.

Som vi har saknat Premier League! Till och med the haters har inte kunnat slita sig.

The Sun gjorde naturligtvis mesta möjliga av den intervjun. De marknadsförde den med fantombilder som om de precis hade säkrat en intervju med Osama Bin Laden, Kim Jong-Un, Donald Trump eller någon annan galning. Därefter slog de i stora rubriker upp väl valda delar av vad Danny Rose faktiskt sa, samtidigt som de tonade ned annat som kanske inte var riktigt lika intressant.

Det var samtidigt svårt att komma ifrån känslan att det hela egentligen mest av allt var en storm i ett vattenglas. För det första var vad Danny Rose faktiskt hade att säga i den där intervjun, åtminstone om man läste allt han sade, inte särskilt kontroversiellt eller problematiskt. För det andra finns skäl att tänka att andemeningen förmodligen missförstods eller medvetet missuppfattades.

Visst, Danny Rose valde att någon dag senare gå ut med en ursäkt för sin intervju. Värt att notera med den ursäkten är emellertid att den syftade på timingen med intervju snarare än dess innehåll. Det kändes mer än något annat som en ursäkt för formalitetens skull. Formen och tidpunkten för intervjun var kanske illa vald, bara några dagar innan premiärmatchen mot Newcastle.

Men vad finns egentligen att invända mot innehållet i intervjun? Mycket av det som Danny Rose kritiserar i intervjun, Tottenhams relativa brist på värvningar och särskilt profilvärvningar, deras relativt låga lönestruktur, är sådant som även Tottenhams supportrar själva uttryckt sin oro för. Mauricio Pochettino själv har pratat om ett behov av några nya värvningar.

Danny Rose nämner klubbarna uppe i norr, rimligtvis måste det vara klubbarna i Manchester han då avser, att han skulle kunna ha en betydligt högre lön i någon av de klubbarna, och att han inte vill avsluta sin karriär utan att ha vunnit titlar längs vägen. Att nämna andra klubbar är så klart alltid känsligt hur realistiskt saken än är, och pengar är så klart alltid fult att prata om.

Men det kan vara värt att lägga märke till att Danny Rose faktiskt aldrig under intervjun distanserar sig från Tottenham. Han pratar alltid om Tottenham i vi-form och ser helt uppenbart sig själv som en del av laget. Det ger inte ett intryck av en spelare som mentalt letar efter andra alternativ. Alltså finns det skäl att tänka att Danny Rose har ett annat syfte med den här intervjun.

En möjlighet är självfallet att se Roses intervju inte som ett uttryck för bitterhet eller girighet, utan som ett uttryck för både kollektiv och egen ambition. Rose vill helt enkelt väldigt mycket, både för Tottenham och för sig själv. Han vet att Tottenham behöver förstärka och höja sina löner för att kunna konkurrera på lång sikt. Att säga det blir att utöva påtryckning på klubbens styrelse, och att utöva en form av ledarskap.

Därför tror inte jag att Danny Roses intervju kommer skapa någon större oreda i Tottenham inför säsongen. Många spelare lär nog tänka på samma sätt som Rose, i synnerhet i fråga om lönestrukturen. Det visar att det är ett ambitiöst lag, ett lag som vill vinna titlar. Jag vore inte ens särskilt förvånad om Rose hade fått Mauricio Pochettinos välsignelse innan han gav den där intervjun.

Vad det kanske framför allt demonstrerar är hur Tottenham som alla klubbar i någon mening är politiska institutioner där vilka beslut som fattas bestäms i en pågående förhandling mellan olika grupper med måhända en liknande bild av vad de vill med klubben men med olika värderingar och prioriteringar vad gäller vägen dit. Det politiska spelet handlar om att bestämma vilka prioriteringar som till sist styr klubben.

Det här är självfallet inte ett riktigt lika underhållande perspektiv som det som har drivit media de senaste dygnen. Där finns det naturligtvis ett intresse av att hellre betona möjliga personkonflikter, i all synnerhet som det dessutom spelar rätt väl in i sillysäsongens ständiga rykteskarusell. Men det är förmodligen ett mer konstruktivt och instruerande perspektiv.

Situationen känns med andra ord förhållandevis harmonisk i Tottenham inför säsongspremiären. Det kan möjligen tyckas att det stormas och drängas en aning på ytan men strax därunder känns det mesta harmoniskt. Omvänt skulle kanske Newcastle kunna beskrivas där det tvärtom känns någorlunda lugnt på ytan men där man istället anar ett rejält bubblande missnöje under ytan.

Det är en på förhand spännande match. St James’ Park lär vara på kokpunkten med Newcastle tillbaka i Premier League. Rafa Benitez är tillbaka i Premier League och att få se honom taktiskt duellera med Mauricio Pochettino i den här matchen ska bli intressant. Tottenham har självfallet kommit betydligt längre i sitt lagbygge och verkar som sagt mer harmoniska.

Tottenham inleder hur som helst Premier League-säsongen på ett som har hunnit med att bli tradition för dem, på bortaplan. Närmare bestämt för sjunde säsongen i rad. De har bara lyckats vinna två av de tidigare sex premiärerna, och när de 2012-13 senast mötte just Newcastle på bortaplan i premiären blev det faktiskt förlust.

Tillfälligheter eller ej? Redan idag finns i vilket fall som helst möjlighet att visa vilka framsteg Tottenham har gjort som lag under de här åren. Och inte minst visa att även om det stormar så var det ändå bara ett vattenglas.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Kazenga LuaLua, Brighton till QPR (lån). En spektakulär men ojämn ytter. Hade några säsonger då han spelade mycket för Brighton men har tappat sin plats i matchtruppen. Aldrig varit riktigt bra igenom en hel säsong. Var också ifjol utlånad till QPR. Var ingen dundersuccé men bidrar med stunder av briljans till ett lag som kan behöva det. Väl godkänd – (+++)

Harvey Barnes, Leicester till Barnsley (lån). En av få Barnsleyspelare som någonsin spelat i Champions League. Barnes gjorde nämligen ett kort inhopp mot Porto ifjol. Annars spelade Barnes framför allt för det förfallande Milton Keynes ifjol. Gjorde det också ganska bra med sex mål på drygt tjugo matcher. Imponerade i somras i Toulonturneringen där han delade på skytteligatiteln med fyra mål. Särskilt imponerande då han främst spelar ytter eller offensiv mittfältare. Väl godkänd – (+++)

Lewis Baker, Chelsea till Middlesbrough (lån). Gjort två imponerande säsonger i Vitesse. Särskilt ifjol då han gjorde en Lampard-esque säsong med tio mål från mittfältet. Känns onekligen redo för en stor roll i ett bra lag i Championship, om inte på nedre halvan av Premier League. Det något oroande är att Boro nu kanske börjar bli för offensivt balanserade? Väldigt intresserad av att se Baker i The Championship. Baserat på helgens match mot Sheff Utd kan Boro behöva lite mer playmaking och målskytte från centralt mittfält. Med beröm godkänd – (++++)

Mamadou Thiam, Dijon till Barnsley. Barnsley värvar sin egna anfallare från Frankrike, som tydligen alla lag måste göra. Antagligen måste jag börja kolla på Ligue 2 för att hänga med. Gjorde nio mål och några assists ifjol för Clermont på lån ifrån Dijon. Anfallare som också kan spela på högerkanten. Nödvändig värvning då Barnsley bara har en annan anfallare som inte är tonåring. Väl godkänd – (+++)

Spola fram några månader till starten av den här säsongen och Watford skulle istället kunna ses som en av Premier Leagues mest intressanta klubbar. En ny manager i form av Marco Silva är ett tungt bidragande skäl till det. Hans förmåga att organisera ett begränsat spelarmaterial med Hull City ger höga förhoppningar om att han ska lyckas ännu bättre med Watfords betydligt bättre spelartrupp.

Ett sådant påstående känns inte omotiverat. Sebastian Prödl och Miguel Britos tillsammans med Younes Kaboul och Craig Cathcart är kompetenta mittbackar. Daryl Janmaat får den här säsongen konkurrens av Kiko Femenia på högerbacken. José Holebas är en bra vänsterback. Heurelho Gomes som målvakt och det finns inga skäl att klaga på Watfords försvar.

Det var å andra mer eller mindre exakt samma försvar som förra säsongen bara släppte in färre mål än Sunderland, Swansea och Hull City. Men mycket av det hade att göra med ett dåligt organiserat försvarsspel. Var det något Marco Silva visade med Hull City så var det en förmåga att organisera ett effektivt försvar, som under våren var nära nog 30% bättre än under hösten.

Men det är mittfältet och offensiven som är den riktiga kickern. Så såg det inte riktigt ut förra säsongen för Watford då avsaknaden av spelidé fick ett andefattigt anfallsspel som följd, och Watford såg många gånger alldeles för beroende av vad Troy Deeney kunde hitta på för att det skulle vara det minsta hälsosamt.

Anfallet var också vad som möjligen såg problematiskt ut även inför den här säsongen. Men Roberto Pereyra är tillbaka från skada och han gjorde ett väldigt spännande intryck redan förra säsongen. Värvningarna av Richarlison och Andre Gray bara den här senaste veckan innebär också att Watfords anfall plötsligt fått en helt annan kaliber än förut.

Med Marco Silva har vi också fått se en annorlunda transferpolicy. Tidigare år har det i stor utsträckning handlat om journeymen från kontinenten. Den här sommaren har Watford istället riktat in sig på relativt unga engelska talanger, där inte minst duon med Will Hughes och Nathaniel Chalobah ger Watfords mittfält en mycket spännande karaktär och utvecklingspotential.

Karaktär är kanske ett passande ord. För plötsligt börjar Watfords former träda fram ur en tidigare ofta oigenkännlig massa. Inte många hade förra säsongen kunnat beskriva Watfords taktiska uppställning och startelva med någon större säkerhet. Den här säsongen framstår det som betydligt lättare, utan att det för den sakens skull beror på brist på alternativ för Watfords räkning.

Watfords nya tänk kring spelarvärvningar kan antas ha lite olika motiv. Ett sådant motiv är tveklöst att föryngra spelartruppen. Åldern på Watfords spelartrupp förra säsongen var näst äldst i Premier League, bara West Brom har en äldre trupp. Ingen spelare som värvat hittills den här sommaren är över 26 år, tre av dem är 22 år eller yngre.

Ett annat motiv kan vara att knyta laget närmare supportrarna, som verkar ha haft svårt att identifiera sig med laget under senare år. Fyra nya brittiska spelare, dessutom två med tidigare koppling till Watford, tyder bland annat på en vilja att få med sig supportrarna. Något som Watford helt tydligt inte hade under förra säsongen med Walter Mazzarri.

Det är inte helt självklart vad som ska förväntas av Watford den här säsongen. Från supportrarnas synvinkel verkar det mest handla om att undvika nedflyttning. Det känns samtidigt inte alldeles orealistiskt om allt faller på plats för Watford att de skulle kunna hugga på övre halvan. Spännvidden är stor för Watford. Utfallet kan rimligtvis tänkas bli något mellan dessa båda ytterligheter.

För Watford som klubb handlar det kanske i första hand om att faktiskt börja visa tecken på stabilitet. Två säsonger i rad har Watford inlett mycket positivt för att sedan falla samman under våren. Farhågen efter förra säsongen var att om detta fortsätter att det med tiden skulle leda till oundviklig nedflyttning. Ett steg i rätt riktning för Watford vore således att bryta denna trend.

Marco Silva har själv identifierat en viktig faktor för sådan framgång, nämligen formen på hemmaplan. Han vill se ett fort på Vicarage Road. Ingen oväntad åsikt från honom givet att han byggt sina framgångar just på ett väldigt starkt hemmafacit. När Hull City förlorade mot Sunderland på hemmaplan i maj, och i praktiken åkte ur Premier League, var det i själva verket Silvas första förlust på hemmaplan på flera år.

Därför blir det en spännande värdemätare just i dagens premiär. Det är inte vilken motståndare som helst, utan Liverpool kommer på besök. Ett utmärkt tillfälle för Watford och för Marco Silva naturligtvis att stämma i bäcken redan från början hemma på Vicarage Road. Och med Liverpool som motståndare, i säsongspremiären, kommer hemmafansen vara på sitt allra bästa humör.

Förra säsongen avslutades i frustration och besvikelse, med spelare, ledare och supportrar strävandes i alla möjliga riktningar. Watford inleder den här säsongen med ett leende på läpparna och ett skutt i stegen. Den känslan kan bära långt på Vicarage Road idag mot Liverpool. Den känslan kan bära Watford långt den här säsongen.

En gammal kinesisk förbannelse lyder: Må ni leva i intressanta tider! Att tycka att Watford känns väldigt intressanta den här säsongen skulle med andra ord kunna framstå som något olycksbådande. Men Watford som precis har upplevt ett eller två fundamentalt ointressanta år ser det förmodligen hellre som en välsignelse.

Detta är intressanta tider för Watford!

:::

TRANSFERKOLLEN

Soufyan Ahannach, Almere till Brighton. Kan nog mest betraktas som en värvning för bredden och för framtiden, givet vad Brighton redan har i truppen och i övrigt ser ut att vara på väg att värva. Knappast en spelare som kommer ha någon större betydelse den här säsongen, men bra att ha packat med i bagaget. Godkänd – (++)

Hur kommer det sig? Det kan vara flera olika saker. Exempelvis vanlig hederlig förträngning i kombination med en ny säsongs fromma förhoppningar. Eller något så banalt som värvningen av Alexandre Lacazette, värvningar brukar ju kunna ha den effekten. Kanske kan det vara att det trots allt var en säsong som avslutades med FA-cupfinalsegern mot Chelsea.

Mest av allt verkar det däremot ha med det nya taktiska systemet att göra, eller Det Nya Systemet som det med vördnad i rösten benämns. Kapitälerna låter ana den närmast religiösa symbolism som tillskrivs systemet. På varje fråga vad som egentligen talar för att Arsenals problem nu är lösta till skillnad från tidigare år inleds svaret med D.N.S. – det nya systemet.

De nyfrälsta anför vissa påstått objektiva omständigheter för det nya systemets gudomlighet. Efter att ha introducerat systemet mot Middlesbrough i mitten av april vann Arsenal sju av åtta återstående ligamatcher, vilket lyfte dem från sjätteplatsen till den eftertraktade femteplatsen. Parallellt med detta, och förmodligen viktigare, så vann de också FA-cupen med systemet.

Här går det så klart att göra vissa invändningar. Spelschemat i ligan var under dessa åtta matcher milt uttryckt inte det svåraste, i själva verket förlorade de också den på förhand svåraste matchen. Arsenal vann visserligen övriga matcher, men inte alltid helt övertygande. De båda vinsterna i FA-cupen är desto mer övertygande men heller inte utan marginalerna med sig.

Gynnsamma omständigheter kan alltså ha bidragit till att Det Nya Systemet upplevdes som så framgångsrikt. Till just ett sådant sammanhang kan läggas att Arsenal med viss hävd faktiskt brukar gå bra under säsongens avslutning när solen börjar skina igen och gör hela kohagen grön. Kanske var resultaten lika mycket eller i viss utsträckning en sådan effekt.

En annan effekt som måste nämnas är att resultaten kan ha kommit som en reaktion på förändringen i sig, mer än exakt vilken typ av förändring det faktiskt var. Arsenal var ett lag i kris och utan självförtroende i sitt sätt att arbeta. De behövde ett nytänk inte minst kanske för att börja känna sig mindre hjälplösa än förut. Men varje sådan effekt är till sin natur tillfällig och avtagande.

Det Nya Systemets kortsiktiga effekt går möjligen inte att ifrågasätta. Vi kan hur som helst säga att om Arsene Wenger inte gör sitt taktiska skifte så blir det nog ingen större uppryckning i ligaspelet, och det blir med intill visshet gränsande säkerhet ingen FA-cuptriumf. Den krångligare frågeställningen är i vilken utsträckning detta garanterar någon långsiktig effekt.

Det kan synas tveksamt i och med att Arsenals grundläggande problem aldrig i huvudsak har varit vare sig taktik eller spelarmaterial. Arsenals problem är som många inklusive jag utvecklat tidigare först och främst kulturellt. Klubben, laget och spelarna har marinerats i en attityd där det under alltför lång tid har varit acceptabelt att bara vara nästan bäst.

Detta kulturproblem adresseras inte på något direkt sätt med något nytt taktiskt system. Enda sättet att angripa det specifikt är med en ny kravbild från styrelse och lagledning. Det här är självfallet något som är närmast omöjligt att observera utifrån under sommaren, det är bara något som går att sätta fingret på när säsongen väl är igång.

Indirekt skulle vi däremot möjligen kunna säga att vissa signaler ändå sänds med Det Nya Systemet. Vad det framför allt kan sägas signalera är ett skifte mot att det viktigaste nu faktiskt är att vinna fotbollsmatcher, snarare än att klamra sig fast vid något ideal om att spela på rätt sätt, vad nu det är. Först kommer käket, sedan kommer moralen, som Brecht en gång sade.

Det är en möjlighet, som kanske ändå förutsätter lite god vilja för att se. Det går att säga egentligen samma sak utifrån en rent taktisk aspekt. Det är svårt att se hur Det Nya Systemet direkt hjälper Arsenal med vad som brukar vara ett av deras klassiska problem när de tappar oväntade poäng, nämligen när de kör fast mot ett organiserat försvar.

Indirekt går det däremot, återigen med lite god vilja, att hävda att Det Nya Systemet reducerar Arsenals öppenhet bakåt. Dels innebär det att de i teorin kommer vara mindre sårbara och släppa in färre mål i onödan. Dels leder det i teorin till att Arsenals offensiva spelare blir mer trygga i att släppa tyglarna och gå framåt vilket gör offensiven vassare.

Slutsatsen måste hur som helst vara att det är alldeles för lätt att överskatta Det Nya Systemets konkreta och omedelbara betydelse. Det kan mycket väl vara en metod eller ett hjälpmedel bland flera för Arsenal att adressera och åtgärda problemet klubben och laget har brottats med i ett årtionde, att hitta en lösning på detta problem.

Vad som däremot är oroväckande är att så många verkar se det inte som en väg till lösningen utan som själva lösningen. Vilket mest ger ett intryck av att de helt enkelt inte har förstått problemet. Alternativt, som en väldigt känd dvärg kanske skulle ha sagt, vissa problem är för stora för våra hjärnor att hantera så vi letar hellre efter mindre och mer hanterbara problem.

Under sommaren har det så klart mest bara varit möjligt att spekulera i de här frågorna. Men tiden för spekulation är nu förbi. För första gången i Premier Leagues historia, jag är benägen att vilja säga den engelska högstadivisionens historia, sparkar säsongen igång en fredag kväll. Jag vet inte vad jag egentligen vill tycka om den saken, men det är i alla fall så det är.

Arsenal möter Leicester hemma på Emirates i vad som är på många sätt en fascinerande öppningsmatch. Det kommer vara otroligt viktigt för Arsenal att få en bra start på den här säsongen. Det är svårt att se någon annan klubb i Premier League vara mer känsliga för motgång än Arsenal den här säsongen, sådan är alltjämt miljön runt klubben.

Det Nya Systemet är en taktisk lösning på ett kulturellt problem. Det är med andra ord alltså inte någon lösning på Arsenals problem. Men det kan vara en bra början. Ett första steg längs vägen. Och just den här dagen och kvällen borde vi ju kunna känna viss varm förtröstan över detta med en ny början och första steg.

För idag börjar Premier League igen. En ny säsong tar sina allra första steg.

:::

TRANSFERKOLLEN

Timothy Fosu-Mensah, Man Utd till Crystal Palace (lån). Mycket förtjust i den här lånvärvningen, åtminstone utifrån Crystal Palaces och Fosu-Mensahs perspektiv. Väldigt lovande och mångsidig spelare som passar väldigt bra in i Frank De Boers tänkta sätt att spela fotboll. Kan ge stort värde både till laget och till spelarens utveckling. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Sebastian Larsson, Sunderland till Hull. En rutinerad spelare som både är pålitlig och mångsidig. Väger upp sin brist på snabbhet i benen med sin motormun. Hull behöver spelare generellt och Larsson håller fortfarande på hög nivå. Kan förhoppningsvis bidra med några frisparksmål. Väl godkänd – (+++)

Precis som förra säsongen delas det här klassiska säsongstipset upp i fyra olika delbloggar under kommande kvällar. Främst i syfte att kunna koncentrera diskussionen till tabellens olika delar. Till skillnad från förra säsongen så gör jag och Linhem den här gången gemensam sak i vårt tips, precis som vi alltså gjorde med Football League förra veckan.

Toppstriden i Premier League är bred, omfattande och oviss. Lika logiskt hade egentligen varit att låta åtta klubbar ingå i den här sista bloggen. Precis som vi har sett de senaste säsongerna kan egentligen den inbördes ordningen mellan klubbarna i toppstriden bli precis hur som helst. Det är naturligtvis inte minst det som gör Premier League så väldigt engagerande.

De slutliga placeringarna är genomsnittet av våra båda tips. I samband med våra motiveringar presenterar vi även våra individuella tips. I den händelse att två klubbar har fått samma genomsnittliga placering så placeras den klubb högst som fick bäst individuell placering. Betygsättningen av respektive klubbs manager (taktik) och lagdelar (spelare) är Linhem oskyldig till.

(5) MANCHESTER UNITED

(4-3-3): David De Gea – Antonio Valencia, Eric Bailly, Phil Jones, Luke Shaw – Ander Herrera, Nemanja Matic, Paul Pogba – Juan Mata, Romelu Lukaku, Marcus Rashford.

Spelare in: Victor Nilsson Lindelöf, Romelu Lukaku, Nemanja Matic. Spelare ut: Zlatan Ibrahimovic, Wayne Rooney, Adnan Januzaj, Sam Johnstone.

José Mourinho – (++++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (+++++)
Anfall – (++++)

Hyllman. Man Utds mittfält börjar se så smått formidabelt ut. Om Romelu Lukaku tar klivet som stjärnanfallare upp också på den allra högsta nivån samtidigt som övriga offensiva spelare presterar mer i nivå med vad de är kapabla till, så börjar även anfallet se riktigt vasst ut, även om frågetecken alltjämt finns kring taktik och koordination. Orosmolnet finns däremot i defensiven där backlinjen har många frågor att besvara innan den går att lita på helt och hållet, och går den inte att lita på så får det lätt förutsägbara följdeffekter på offensiven. Man Utd var förra säsongen ett lag som letade efter sin egen borttappade auktoritet. Har de till den här säsongen hittat sin auktoritet så vankas det titelstrid. Annars inte. (#4)

Linhem. Det känns lite futtigt att prata om ligaprestationer eller formationer när det gäller Man Utd. Behöver man verkligen spela matcher när man säljer lika många tröjor som Man Utd gör? Vore det inte bättre för Pogbas varumärke ifall han gjorde något mindre hälsovådligt än att spela fotboll där risken finns att han skadar sig eller blir tunnlad inför hela internet. Man Utd skulle antagligen vara som bäst ifall man ständigt kunde befinna sig i silly season där man länkas med Griezmann, Bale, eller varför inte en återkomst för Ronaldo? Att faktiskt tvingas se på Man Utd spela, med långbollar på Fellaini eller i en långsam uppspelsfas, är en rejäl besvikelse i jämförelse. Ju mindre kidsen nuförtiden faktiskt kollar på hela fotbollsmatcher, ju mindre betydelse har faktiska tabellpositioner för fotbollsvärldens globala affärsledare. Är Lukaku bättre än Zlatan? Vad tillför Matic annat än att göra Man Utd ännu köttigare och desto mer anpassade till sin biljonär-Pulisfotboll? Mourinhos tredje säsong kan inte komma snart nog. (#5)

(4) LIVERPOOL

(4-3-3): Simon Mignolet – Nathaniel Clyne, Joel Matip, Dejan Lovren, James Milner – Jordan Henderson, Georginio Wijnaldum, Adam Lallana – Mohamed Salah, Sadio Mané, Philippe Coutinho.

Spelare in: Mohamed Salah, Andy Robertson, Dominic Solanke. Spelare ut: Andre Wisdom, Lucas Leiva, Kevin Stewart.

Jürgen Klopp – (++++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (++++)
Anfall – (++++)

Hyllman. På sina bästa dagar kan Liverpool besegra alla motståndare och då är de spelmässigt på par med vilket lag som helst. Men Liverpool har några frågor att brottas med den här säsongen. Hur hanterar de att behöva kombinera ligaspel med Champions League? Kan de uppvisa större taktisk flexibilitet den här säsongen än förra och inte tappa lika många onödiga poäng? Kan de undvika en oroande tendens från tidigare säsonger under Jürgen Klopp att vara lite av ett fair-weather team? Försvaret är fortfarande ett område som oroar med Liverpool om de vill uppnå alla sina drömmar. Men Liverpool gjorde stora framsteg förra säsongen och gör de motsvarande framsteg den här säsongen blir de livsfarliga. (#5)

Linhem. Något frustrerande med Klopp är att han verkar alldeles för säker och principfast när det gäller vissa saker. Han gillar inte att värva för mycket och han verkar ha rivit ut kapitlet om defensiva mittfältare i sin taktikbok. Man gillar att han inte värvar i onödan och att han genuint verkar vilja satsa på den nuvarande lovande kullen av unga scousers. Trent Alexander-Arnold ser bra nog ut att Man City lär vilja värva han för £50m om några säsonger och han kanske behåller högerbacksplatsen om inte Clyne återvänder från skada snart. Men samtidigt finns där väldigt tydliga hål och problem som det inte borde vara svårt att täppa till. Det är på gränsen till Wengerskt beteende att förlita sig på en mittback som Ragnar Klavan eller försöka spela med enbart offensiva mittfältare. Salah och Solanke har verkligen imponerat på försäsongen. Den första med sin speed och målskytte, den senare har gjort det bra utanför boxen och framför allt stått för flera nickmål. Det stora frågetecknet är ifall Coutinho blir kvar eller flyttar till Barcelona likt en svensk tjej med mycket studielån. Han har åtminstone sett spelsugen ut på försäsongen och gjort tre-fyra assists som är helt magiska. Generellt orolig över att laget saknar ledarfigurer och att man släppte in drygt var sjunde skott man fick emot sig ifjol, vilket var allra sämst i Premier League. Kanske bör Karius få chansen. (#4)

(3) TOTTENHAM HOTSPUR

(4-3-3): Hugo Lloris – Kieran Trippier, Toby Alderweireld, Jan Vertonghen, Danny Rose – Victor Waynama, Mousa Dembele, Christian Eriksen – Dele Alli, Harry Kane, Heung-Min Son.

Spelare ut: Kyle Walker, Federico Fazio, Clinton Njie, Josh Onomah.

Mauricio Pochettino – (+++++)
Försvar – (++++)
Mittfält – (+++++)
Anfall – (++++)

Hyllman. Tottenham har i praktiken slutat tvåa två säsonger i rad så jag misstänker att absolut ingen kommer tacka mig för att jag tippar dem tvåa igen. Har jag dessutom rätt så blir det återigen ett nytt lag som håller dem borta från den engelska fotbollens allra finaste pris. Tottenham har ett otroligt bra och samspelt fotbollslag, det ska inte glömmas bort. Spelare för spelare väl på nivå med vad andra lag har att ställa upp med. Många oroar sig över uteblivna värvningar men detta ska också ses som ett styrketecken. Några spelare lär nog också värvas. Den stora oroshärden är att Tottenham nu spelar hemmamatcher på Wembley, även om jag tror eller möjligen vill tro att faran med detta överdrivs. (#2)

Linhem. Tottenham är ett av fotbollsvärldens få sympatiska topplag (lägre divisioner ej inräknat) och det är nästan värre. Bara Arsenalfans har egentligen anledning att ogilla dem. De spelar underhållande, blandar unga engelska spelare med spännande importer. På så sätt är man likt tidigare Spurs-lag och bibehåller en slags Spurs-kultur, med den avgörande skillnaden att man nu är legitimt bra och utmanar om ligatiteln varje år. Man är bäst på att skapa chanser och att inte släppa in mål. Deras enda problem är att andra lag varit marginellt bättre. Kanske lite mer cyniska, lite mer rutinerade. Hur mycket förlorar Spurs på att tappa Kyle Walker? Vad kan man förbättra i nuvarande lag? Bör Pochettino bestämma sig för en formationen eller vinner man mer på den flexibilitetet man uppvisade ifjol? Det blir intressant att se hur man hanterar flytten till Wembley då denna säsongen potentiellt kan vara Spurs bästa chans att vinna titeln med nuvarande lag. (#3)

(2) CHELSEA

(3-4-3): Thibaut Courtois – Cesar Azpilicueta, David Luis, Antonio Rüdiger – Victor Moses, Cesc Fabregas, N’golo Kanté, Marcos Alonso – Pedro, Alvaro Morata, Eden Hazard.

Spelare in: Willy Caballero, Antonio Rüdiger, Tiemoue Bakayoko, Alvaro Morata. Spelare ut: Juan Cuadrado, Asmir Begovic, Dominic Solanke, Nathan Aké, Nathaniel Chalobah, Ruben Loftus-Cheek, Bertrand Traoré, Ola Aina, Kurt Zouma, Izzy Brown, Tomas Kalas, Nemanja Matic.

Antonio Conte – (+++++)
Försvar – (++++)
Mittfält – (+++++)
Anfall – (++++)

Hyllman. Det finns kanske inga formella skäl till oro för Chelsea. De har förstärkt sin backlinje. De är än så länge någorlunda jämnt upp på centralt mittfält. De har värvat en så pass bra ersättare till Diego Costa som faktiskt är möjlig att värva. Ändå finns det en oro i luften kring Chelsea. Kanske är det en residual från förra gången de skulle försvara en ligatitel. Kanske är det vetskapen att de den här säsongen även måste spela i Europa. Kanske är det bara något så simpelt som att andra lag har värvat ännu mer. Men titelstriden känns given för Chelsea, även om utfallet kan bli annorlunda. (#3)

Linhem. Chelsea förra säsongen var en bulldozer, en juggernaut, en lavin. Försvaret höll tätt och där framme kombinerade Eden Hazard och Diego Costa. Det var en väldigt rik mans version av Leicester säsongen innan, denna gången med en Kanté doppad i guld. Frågan till denna säsongen är ifall andra lag började lista ut dem under vårsäsongen? De såg inte alls lika bekväma ut och Conte började tinkra lite med uppställningen. Hur löser sig situationen med Diego Costa? Alvaro Morata är verkligen ingen färdiggjord ersättare som har flera målrika säsonger bakom sig. I Community Shield såg man hur det kan se ut för ett Chelsea utan Costa och utan en skadad Hazard, det såg inte alls bra ut. Chelsea känns mer än vissa lag beroende på enskilda spelare, åtminstone offensivt. Hur hanterar man stundande Champions League-spel och börjar man ana att Conte inte är lika harmonisk som en ligavinnare borde vara? Det är inte alltför avlägset eller omöjligt att se ett Chelsea ha svårt att skapa tillräckligt offensivt och därmed bli tvungna att offra lite av sina defensiva stabilitet. Truppen ser faktiskt ganska tunn ut ifall inte några av klubbens yngre förmågor anförtros större roller (*paus för skratt*). En Hazard utan Costa kan vara ligans viktigaste spelare för sitt lag. (#2)

(1) MANCHESTER CITY

(4-3-3): Ederson – Kyle Walker, Nicolas Otamendi, Vincent Kompany, Benjamin Mendy – Yaya Touré, Kevin De Bruyne, David Silva – Bernardo Silva, Gabriel Jesus, Leroy Sané.

Spelare in: Bernardo Silva, Ederson, Kyle Walker, Danilo, Benjamin Mendy. Spelare ut: Willy Caballero, Pablo Zabaleta, Gael Clichy, Jesus Navas, Bacary Sagna, Angus Gunn, Aaron Mooy, Nolito, Joe Hart, Aleksandr Kolarov, Fernando, Kelechi Iheanacho.

Pep Guardiola – (++++)
Försvar – (++++)
Mittfält – (++++)
Anfall – (+++++)

Hyllman. Inga titlar alls första säsongen och det håller ju helt enkelt inte en andra säsong i rad. Man City hade redan ett formidabelt lag inför säsongen och har värvat galet, bra och galet bra under sommaren. Offensiven känns i en klass för sig i Man City som däremot måste visa upp ett väsentligt bättre försvarsspel den här säsongen än de gjorde förra säsongen. Det är inte en så mycket en fråga om kvaliteten på spelarna utan om lagets organisation på planen. Förra säsongen verkade tanken vara att anfallet skulle kompensera för de defensiva bristerna, vilket var omöjligt och så får inte tanken vara nu. Att jag tippar Man City som etta och ligavinnare bygger på att jag inte tror att det kommer vara tanken, utan försvaret kommer vara bra nog, samtidigt som anfallet är bättre än alla andras. (#1)

Linhem. Borde Man City vinna titeln denna säsongen? Är Pep Guardiola ett misslyckande ifall man inte gör det? Jag är inte rätt person för dessa frågor. Jag är en enkel man som bara vill se Guardiola försöka spela udda eller väldigt specifika formationer med de bästa spelarna som kan köpas för pengar. Jag vet inte heller om Guardiola gör vad som faktiskt är bäst att göra men det är underhållande och egensinnigt, vilket jag föredrar. Hans Bayern vann inte lika mycket som förväntades eller som de vunnit innan men det är något romantiskt med att Guardiola försökte förbättra dem och försökte med galna ideér som Alaba som en mittback/offensiv mittfältare eller använda sina ytterbackar som extra centrala mittfältare. Antagligen hade Man City kunnat vinna billigare och mer effektivt med en manager mindre övertygad av sina egna föreställningar om hur fotboll ska spelas men om man ändå har mer pengar än gud, varför inte försöka bygga Babels Torn? Jag har fortfarande frågetecken kring Man Citys centrallinje och deras generella defensiva kompetens. De hade verkligen behövt en defensiv mittfältare och kanske en mittback till istället för ytterligare ytterbackar eller Silvas. Det är också lite oklart om Gabby Jesus är bättre än Agüero över en hel säsong men att man inte längre kan förlita sig på en skadedrabbad Kun är tydligt. (#1)

Att skytteligan är viktig för de aktuella spelarna känns däremot givet. Det finns en skröna från 2003 efter att Man Utd spelat sista matchen mot Everton och firade på planen innan de skulle lyfta ligatiteln, men Ruud van Nistelrooy sprang istället in i omklädningsrummet för att ta reda på om Thierry Henry hade lyckats passera honom i skytteligan eller ej.

Det har också varit tydligt på Harry Kane de två senaste säsongerna att det har betytt något för honom att vinna skytteligan. Och det är väl som det ska vara med det, anfallare mäts i huvudsak i offentlighetens ljus utifrån hur många mål de gör. Dessutom är det ju ofta så att för att ett lag verkligen ska gå bra så behöver de förmodligen i alla fall en anfallare som gör många mål.

Så hur går det med skytteligan den här säsongen då? Det här är ju egentligen omöjligt att säga med någon som helst form av precision i början på säsongen, och i synnerhet reducerat ned till fem kandidater. Det finns ju så väldigt många okända faktorer, inte minst skador exempelvis. Här är hur som helst min vilda gissning!

(5) Manolo Gabbiadini, Southampton

Gjorde viss succé sedan han kom till Southampton i januari. Har målskyttet i blodet, och det var minst sagt glädjande att se en klassisk sniper i Premier League igen, de har blivit alltmer ovanliga. Med Mauricio Pellegrino finns alla chanser att Southampton blir lite mer offensivt balanserade än tidigare år och då kommer Gabbiadini få sina chanser. Och då brukar det ofta bli mål. Kan göra över 20 mål den här säsongen.

(4) Jamie Vardy, Leicester

Jamie Vardy hade en fantastisk säsong målmässigt när Leicester vann ligan men en mer beskedlig fjolårssäsong. Den här säsongen tror jag däremot att Vardy hittar tillbaka till målformen och skulle mycket väl kunna närma sig 25 mål under säsongen om allt vill sig väl. Motståndet hade börjat läsa Vardy förra säsongen men Leicesters köp av Kelechi Iheanacho kan också bidra till att ge Vardy betydligt mycket mer utrymme.

(3) Gabriel Jesus, Man City

Man City kommer göra mängder med mål den här säsongen, och dessa mängder av mål kommer göras av många olika spelare. Utan att ha bekymrat mig med att ta reda på saken så skulle jag kunna tänka mig att det här blir första säsongen som Man Citys bästa målskytt inte blir Sergio Agüero sedan denne kom till klubben. Ruggigt imponerad av Gabriel Jesus redan förra säsongen och jag gissar att han kommer vinna den interna skytteligan.

(2) Harry Kane, Tottenham

De två senaste säsongernas vinnare av skytteligan, och Harry Kane kommer närmast garanterat ligga runt toppen igen. Spelar i ett av ligans bästa lag, som skapar mängder med chanser, och Kane blir bevisligen bara bättre och bättre med åren. Närmade sig 30 mål redan förra säsongen och det är absolut inte någon omöjlighet att Kane den här säsongen spränger den gränsen. Galet nog lätt att glömma bort Kane i sommarens köporgie av europeiska anfallare.

(1) Romelu Lukaku, Man Utd

Drar till med någon av en chansning här men Romelu Lukaku har presterat mål i Premier League fem säsonger i rad och krigade med Harry Kane om vinsten av skytteligan ända in i förra säsongens kakel, och då spelade han ändå för Everton vilket måste betraktas som sämre förutsättningar. Pressen på honom kommer vara större i Man Utd, men även möjligheterna kommer vara större, och min tanke är att han tar vara på dem.

:::

TRANSFERKOLLEN

Andre Gray, Burnley till Watford. Det brukar pratas om bomber på marknaden och det här är en bomb, även om den briserar lite nedanför de mest populära klubbarna. Watford får en beprövad anfallare som de behöver samtidigt som Burnley försvagas i motsvarande utsträckning. God chans för Gray att utvecklas ännu ett steg med Watford. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Connor Ripley, Middlesbrough till Burton (lån). League Ones bästa målvakt ifjol för ett ofta belägrat Oldham och jag hade nästan hoppats att han skulle få chansen i Boro nu. Men han tar åtminstone ett rejält kliv uppåt till Burton som är i kraftigt behov av en målvakt efter att McLaughlin från ifjol lämnat. Har något av en oskriven regel att inte ge 5+ till lån eftersom de är kortsiktiga och kan avbrytas men det är skillnad när det gäller en målvakt som lär gå rakt in i laget och vara en nödvändig poängräddare. Berömlig – (+++++)

Niclas Eliasson, IFK Norrköping till Bristol City. Oväntat att Bristol City skulle värva från Allsvenskan igen efter misslyckandet med Gustav Engvall. Eliasson är dock en helt annan spelare och känns som en mer internationell spelartyp. Påminner en del om Jota som varit framgångsrik i Brentford. Väldigt vänsterfotad ytter som gjort flera drömmål i Allsvenskan och framför allt denna säsongen stått för tio assists. Väldigt spännande att se han i ett underhållande Bristol City. Väl godkänd – (+++)

Precis som förra säsongen delas det här klassiska säsongstipset upp i fyra olika delbloggar under kommande kvällar. Främst i syfte att kunna koncentrera diskussionen till tabellens olika delar. Till skillnad från förra säsongen så gör jag och Linhem den här gången gemensam sak i vårt tips, precis som vi alltså gjorde med Football League förra veckan.

Den övre halvan i Premier League påminner lite om en väldigt populär fest i en alldeles för liten lokal. Alla de riktigt stora gästerna är redan där. Mängder av andra heta gäster står i kön och vill komma in. Att ta sig upp på övre halvan av tabellen har blivit något flera klubbar använder som ett kvalitetsmått och många är på jakt efter den där överblivna europeiska cupplatsen.

De slutliga placeringarna är genomsnittet av våra båda tips. I samband med våra motiveringar presenterar vi även våra individuella tips. I den händelse att två klubbar har fått samma genomsnittliga placering så placeras den klubb högst som fick bäst individuell placering. Betygsättningen av respektive klubbs manager (taktik) och lagdelar (spelare) är Linhem oskyldig till.

(10) LEICESTER CITY

(4-4-2): Kasper Schmeichel – Danny Simpson, Robert Huth, Harry Maguire, Ben Chilwell – Riyad Mahrez, Wilfried Ndidi, Vicente Iborra, Demarai Gray – Jamie Vardy, Kelechi Iheanacho.

Spelare in: Harry Maguire, Vicente Iborra, Eldin Jakupovic, Kelechi Iheanacho. Spelare ut: Ron-Robert Zieler, Bartosz Kapustka.

Craig Shakespeare – (++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (++++)
Anfall – (++++)

Hyllman. Förra säsongen var närmast katastrofal för Leicester. Den här tror jag blir betydligt bättre. Dels spelar de inte längre mot sina egna spöken. Dels har Leicester förstärkt klokt under sommaren. Harry Maguire, Kelechi Iheanacho och Vicente Iborra är tre klassvärvningar som kompletterar en redan stark spelartrupp. Det finns uppenbara frågetecken kring Craig Shakespeare som manager men han har fräschat upp Leicester taktiskt. Det är en ny tid för Leicester och den tiden tror jag de kommer sniffa på de europeiska cupplatserna. (#8)

Linhem. Var har vi Leicester nu? De har trots allt inte förlorat några viktiga spelare från deras titelvinnande lag och nu har de inget Champions League som distraherar dem. Shakespeares stora tränargärning ifjol verkade vara att helt enkelt ändra tillbaka till hur man vann ligan. Potentialen att utmana om en Europa League-plats skulle kunna finnas där men hur motiverade är Mahrez och Vardy numera? Hur länge håller deras långsamma och ålderstigna mittbackspar? Kommer man inte vara väldigt lättlästa eller är helt enkelt deras taktik tidlös och fortsatt ganska effektiv? Det som talar för att Leicester inte bara är en blek kopia av laget från två säsonger sedan är att man har gott om unga lovande spelare. Harry Maguire kan ta över efter Wes Morgan i mittförsvaret, Demarai Gray och Tommy Lawrence är två av landets mest lovande yttrar, och Ben Chilwell visade redan ifjol att han likt Drinkwater är mer än bara en vätskerelaterad instruktion. (#12)

(9) WEST HAM UNITED

(4-2-3-1): Joe Hart – Pablo Zabaleta, Jose Fonte, Winston Reid, Aaron Cresswell – Cheikhou Kouyaté, Pedro Obiang – Andre Ayew, Manuel Lanzini, Marko Arnautovic – Javier Hernandez.

Spelare in: Joe Hart, Marko Arnautovic, Javier Hernandez, Pablo Zabaleta. Spelare ut: Jonathan Calleri, Gökhan Töre, Alvaro Arbeloa, Håvard Nordtveit, Reece Oxford, Raphael Spiegel, Enner Valencia, Darren Randolph, Ashley Fletcher.

Slaven Bilic – (++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (++++)

Hyllman. Mycket blandat med West Ham. Den här gången känns det i alla fall som om West Ham har värvat ambitiöst, även om inte det är någon garanti för att de därför blir helt lyckade. Mycket av mina frågetecken med West Ham skulle ligga runt det centrala mittfältet som jag tycker känns svagt och som riskerar exponera ett försvar som Slaven Bilic har haft notoriskt svårt att få någon ordning på under sina år i klubben Lyckas han åtgärda dessa båda punkter blir West Ham riktigt farliga den här säsongen. (#9)

Linhem. Man skulle kunna flytta West Ham till Olympus men deras förkärlek för äldre spelare och dyra namn kan man aldrig ta ifrån dem. Vi vet alla att ”The Academy of Football” eller ”We play on the ground” är myter och att West Hams sanna identitet är överbetalda 30-åringar. Du säger en ung Rio Ferdinand, jag säger en Davor Suker. Du säger Joe Cole, jag säger Paulo Futre. Du säger VM 1966, jag säger Intertoto-cupen 1999. Med det sagt brukar också West Ham ändå lyckas stundtals med sina åldrade lag och det leder inte sällan fram till en lovande ungdomskull. Två bra värvningar tror jag att Joe Hart och Javier Hernandez är, även om de förstås inte är billiga. Det finns definitivt ett bra lag hos West Ham men det finns också gott om större personligheter och skaderisker. Dessutom finns alltid risken att Slaven Bilic får sparken eller föredrar att satsa på sin karriär som rockstjärna hemma i Kroatien. Jag räknar med att Andy Carroll (med totalt 40 starter på tre säsonger) kommer vara VM-aktuell efter han gör två-tre mål under samma månad strax innan nästa skada. (#10)

(8) SOUTHAMPTON

(4-2-3-1): Fraser Forster – Cedric Soares, Jack Stephens, Maya Yoshida, Ryan Bertrand – Oriol Romeu, Steven Davis – Nathan Redmond, James Ward-Prowse, Dusan Tadic – Manolo Gabbiadini.

Spelare in: Jan Bednarek. Spelare ut: Cuco Martina, Martin Caceres, Jay Rodriguez, Harrison Reed.

Mauricio Pellegrino – (+++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (+++)

Hyllman. Om förra säsongens åttondeplats och Ligacupfinal inte ansågs bra nog så vet man att kraven är högt ställda för Mauricio Pellegrino. Nu fanns det andra skäl varför Claude Puel fick sparken efter bara en säsong, men Pellegrino kommer hur som helst få det svårt att göra det bättre. Det har varit märkligt tyst runt Southampton vad gäller värvningar och det finns ett stort frågetecken kring om de lyckas behålla Virgil Van Dijk. Behöver avsluta fönstret starkt om de vill sikta på övre halvan av tabellen. (#10)

Linhem. Saints förändras inte nämnvärt. Man tappar ständigt managers, ersätter dem med någon som i stort sett är lika bra. Man tvingas sälja spelare till Liverpool för att Liverpool har samma film-OCD som Jack Nicholson i “As good as it gets” och inte kan hantera att gå någon annanstans för att köpa spelare. Allt Saints gjort i sommar är att värva en polsk mittback och lånat ut några ungdomar lite varstans. Hur hanterar den nya managern Mauricio Pellegrino Premier League? Hans namn bådar gott och senaste gången Southampton tillsatte en dålig manager var Jan Poortvliet. Hjälper det dem att man slipper Europa League-spel? Det vore fint att se Ward-Prowse bygga vidare på sina fina insatser i U21-EM och även Matt Targett, Jack Stephens, och Sam Gallagher såg redo ut för större roller. Något möjligen oroande är att truppen ser ganska tunn ut och man saknar några nya spelare. Mycket hänger förstås på Van Dijks vara eller inte vara och ifall en frisk Charlie Austin eller Manolo Gabbiadini kan göra tillräckligt med mål. Southampton var nämligen ett av ligans minst effektiva anfallslag ifjol. Skulle vara kul att se dem vinna den cuptitel man förtjänade ifjol. (#8)

(7) EVERTON

(4-3-3): Jordan Pickford – Cuco Martina, Michael Keane, Ashley Williams, Leighton Baines – Idrissa Gana Gueye, Morgan Schneiderlin, Davy Klaassen – Yannick Bolasie, Sandro Ramires, Kevin Mirallas.

Spelare in: Jordan Pickford, Davy Klaassen, Sandro Ramirez, Wayne Rooney, Michael Keane, Cuco Martina. Spelare ut: Romelu Lukaku, Tom Cleverley, Brendan Galloway, Aiden McGeady, Matthew Pennington.

Ronald Koeman – (++++)
Försvar – (++++)
Mittfält – (++++)
Anfall – (+++)

Hyllman. Everton är laget det har pratats mest om under sommaren givet deras satsning och deras värvningar. Det råder en verklig optimism runt Goodison Park och inte utan anledning. Det är för tidigt att prata om en plats bland de fyra bästa menade Ronald Koeman och jag är nog benägen att hålla med honom. Ett starkt försvar och ett ramstarkt mittfält kommer dock göra Everton mycket svåra att hantera under säsongen, och om anfallet gör succé så kan det ske stora saker med Everton redan i år. (#6)

Linhem. Det känns ibland nedlåtande hur supportrar från större klubbar gillar Everton (som ett ”andralag”) och tippar att de ska göra en Tottenham och etablera sig i toppen. Det kändes lite troligt i början på sommaren men sedan förlorade de Lukaku och snart lär också folk inse att Ronald Koeman älskar att spela flera defensiva mittfältare för mycket för att göra Everton till ett topplag. Med Gueye, Barry, Schneiderlein, Besic, och McCarthy lär Koeman aldrig behöva se Barkley tappa bollen på mittplan eller försöka sig på ett befängt långskott. Är Michael Keane och Jordan Pickford tillräckligt bra eller bara hajpade unga engelsmän? Vad finns kvar i artisten före detta känd som Wayne Rooney? Rykten går om att han numera bara feströker och bara dricker alkohol till maten. Hoppas få se Yannick Bolasie i sina mest eleganta dribblingsform och att Tom Davies aldrig låter världen förändra honom. Kan inte sluta tänka på att någon kallade Sandro Ramirez för en spansk Conor Sammon när de såg han spela i U21-EM. Jag tycker dock han ser Aspas-bra ut på Youtube. (#7)

(6) ARSENAL

(3-4-2-1): Petr Cech – Skohdran Mustafi, Laurent Koscielny, Gabriel Paulista – Hector Bellerin, Mohamed Elneny, Granit Xhaka, Alex Oxlade-Chamberlain – Mesut Özil, Alexis Sanchez – Alexandre Lacazette.

Spelare in: Sead Kolesinac, Alexandre Lacazette. Spelare ut: Wojciech Szczesny.

Arsene Wenger – (++++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (++++)
Anfall – (++++)

Hyllman. Var förra säsongen en engångsföreteelse? Nej, om något så tvärtom, Arsenals fall ut ur de fyra bästa var något de flesta hade förväntat sig under flera år redan, med goda skäl. Det känns också tveksamt om Arsenal faktiskt har adresserat lagets faktiska problem under sommaren. Marginalerna är så klart väldigt små i toppen av Premier League, men framåt våren kan dessutom Europa League börja framstå som alltmer frestande att hålla ögonen på. Den stora frågan under augusti är så klart vad som händer med Alexis Sanchez och, om inget händer, vad det i så fall betyder. (#7)

Linhem. Det känns hårt att sätta Arsenal så här lågt. Men nu när de trillat ur toppfyran blir det inte lättare att ta sig tillbaka. Att de ännu inte förlorat Alexis Sanchez kanske betyder att han stannar? Isåfall har Arsenal helt klart potentialen att ta sig tillbaka till toppen. Särskilt med en Lacazette som gör vara en kraftig upgradering av Giroud. Oroande tecken för Arsenal är att man enligt expected goals antagligen är ännu längre ifrån övriga i Big Six än vad tabellen visar och att man snarare är i paritet med Everton och Southampton. Mycket på grund av en oförmåga att hindra motståndare att skapa chanser samtidigt som man inte skapar lika många chanser som till exempel liknande defensivt sköra Liverpool. Det känns inte som att försvaret eller defensivt mittfält utvecklats nämnvärt, kanske är deras nya formation svaret på problemet? Vinner man FA-cupen igen och får den omdöpt till The Wenger Trophy? (#6)

Det är på något sätt ett naturligt flöde. Det är när säsongen väl inleds som en klubbs förväntningar möter resultatens kalla verklighet. I vissa fall kan det så klart handla om en klubb som börjar känna krisen närma sig efter en väldigt svag säsongsinledning. I andra fall är det klubbar som länge övervägt att göra ett managerbyte, kanske utan alternativ, men som inväntat sakliga skäl.

Det brukar finnas några normala hållpunkter under säsongen då managerbyten är mer aktuella än annars. Runt de båda landslagsuppehållen i oktober och november så klart. Annars är jul- och nyårstiden även det ett populärt tillfälle, strax inför januarifönstret. Under våren brukar det alltid dyka upp ett och annat exempel när paniken börjar slå in.

Vilka managers är det egentligen som ligger pyrt till under den här säsongen i Premier League? Naturligtvis kan det vara så att resultaten under den här säsongen kan omvärdera rätt många managers jobbsäkerhet i efterhand, men här tänker jag mig enbart de som faktiskt riskerar att bytas ut mitt under brinnande säsong. Vilka är de fem som i stigande ordning leder säckaracet?

(5) Paul Clement, Swansea

Det här är förmodligen inga tankar som Swansea går omkring med i det här läget, om något så tvärtom. Samtidigt har inte Swansea det allra bästa läget inför säsongen och kan mycket väl hamna i en nedflyttningsstrid. Samtidigt har Swansea en viss historik av gärna rycka i avtryckarfingret. Tony Pulis och Sean Dyche kanske förtjänar hedersomnämnanden, men Clement känns marginellt mer osäker.

(4) Rafa Benitez, Newcastle

Möjligheterna är ganska många och varierande när det kommer till Benitez i Newcastle, och det kan lika gärna visa sig bli succé. Och minst lika sannolikt som att Benitez skulle få sparken är kanske att han själv tröttnar och säger upp sig. Relationen med Mike Ashley och klubbledningen framstår inte som alldeles friktionsfri och visar det sig att resultaten uteblir kommer båda parter kanske på att de helst slipper varandra.

(3) Craig Shakespeare, Leicester

Shakespeares ställning i Leicester känns något tveksam. Känslan är lite att sedan Claudio Ranieri fick sparken så fick Shakespeare jobbet på tillfällig grund och gjorde det därefter så bra under våren att Leicesters styrelse kände sig lite halvt tvingade att ge honom förlängt uppdrag. Men går förtroendet inte djupare så är det kanske inte heller så mycket att hålla i om resultaten visar sig inte leva upp till styrelsens förväntningar.

(2) Slaven Bilic, West Ham

Var enligt ihärdiga rapporter på god väg att bytas ut redan under förra säsongen men blev ändå kvar, mycket eftersom West Ham inte hade någon given ersättare, som det sades. West Hams förra säsong var en besvikelse och laget måste visa framsteg den här säsongen, några fler chanser får inte Bilic och känslan är att han lever på lånad tid. Vad händer exempelvis om Rafa Benitez blir tillgänglig, hur tänker West Ham då?

(1) Mark Hughes, Stoke

Det brukar inte precis ingå i Stokes och Peter Coates metoder att vara särskilt otåliga med sina managers. Men Stokes situation känns besvärlig, det finns ett missnöje bland spelarna och Hughes verkar ha svårt att få någon riktig balans i taktiken. Oviljan att värva spelare tyder på en styrelse som är tveksam att satsa mer pengar på Hughes. Det kom en varning redan förra säsongen att Stokes spel och resultat behövde förbättras. Högst osäkert om det blir så.

:::

TRANSFERKOLLEN

Richarlison, Fluminense till Watford. Anfallet har sett oroväckande tunt ut i Watford, den lagdel som förmodligen imponerat minst. Richarlison kan spela både centralt och i ytterposition, även om det spontant känns som att vad Watford möjligen behöver bäst är en central anfallare. Men en intressant värvning som kan visa sig bli värdefull. Väl godkänd – (+++)

Mario Lemina, Juventus till Southampton. Den globala fotbollens häftigaste polisonger kommer till Premier League. Det här är en riktigt bra värvning av Southampton. En mångsidig centralt mittfältare som har legat precis strax under att kunna slå sig in i Juventus a-lag. Ung och utvecklingsbar, en spelare som gjord för Liverpool att försöka värva om några år. Med beröm godkänd – (++++)

Adam Legzdins, Birmingham till Burnley. Sean Dyche måste känna att han behöver bättre backup bakom Tom Heaton. Något annat syfte kan inte gärna finnas med den här värvningen. Något vettigt alternativ i den händelse att Tom Heaton skulle vara på väg att lämna Burnley är det knappast, givet Legzdins begränsade speltid i Birmingham de senaste åren. Underkänd – (+)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Martyn Waghorn, Rangers till Ipswich. Waghorn och Ipswichs premiärmålskytt Garner var två av de många Championship-spelarna Warburton tog med sig norrut. Waghorn har ett löjligt namn men han har några fina säsonger i bagaget. Likt Garner har de främst varit på lägre nivå. Förrförra säsongen gjorde han nästan 30 mål för Rangers i skotska andradivisionen, innan han ifjol var klart mindre effektiv. Ingen dum värvning men Waghorn gör ingen större skillnad. Godkänd – (++)

Alex Baptiste, Middlesbrough till QPR. Det är lätt att glömma att Baptiste gick till Boro ifjol, för att han spenderade mer tid av säsongen i Preston. Är en typisk stabil Championship-försvarare. Helst högerback, ibland mittback. Holloway-favorit från Blackpool-tiden. Väl godkänd – (+++)

Precis som förra säsongen delas det här klassiska säsongstipset upp i fyra olika delbloggar under kommande kvällar. Främst i syfte att kunna koncentrera diskussionen till tabellens olika delar. Till skillnad från förra säsongen så gör jag och Linhem den här gången gemensam sak i vårt tips, precis som vi alltså gjorde med Football League förra veckan.

Detta så kallade ingen mans land i Premier League tenderar bli lite av slasket från övriga tips. De klubbar vi tror är lite för bra för att åka ur. De klubbar vi inte tror är tillräckligt bra för att blanda sig i europeiskt cupspel. Det är genom uteslutningsmetoden vi ofta landar i dessa lag. Som vanligt har vi ofta fel i båda ändar. Något av dessa lag kommer dras med i nedflyttningsstriden. Något lag kommer överraska.

De slutliga placeringarna är genomsnittet av våra båda tips. I samband med våra motiveringar presenterar vi även våra individuella tips. I den händelse att två klubbar har fått samma genomsnittliga placering så placeras den klubb högst som fick bäst individuell placering. Betygsättningen av respektive klubbs manager (taktik) och lagdelar (spelare) är Linhem oskyldig till.

(15) HUDDERSFIELD TOWN

(4-2-3-1): Jonas Lössl – Tommy Smith, Michael Hefele, Christopher Schindler, Scott Malone – Jonathan Hogg, Aaron Mooy – Elias Kaschunga, Tom Ince, Rajiv van La Parra – Steve Mounié.

Spelare in: Laurent Depoitre, Aaron Mooy, Jonas Lössl, Steve Mounié, Tom Ince, Kasey Palmer, Danny Williams, Scott Malone, Mathias Jörgensen. Spelare ut: Jack Payne.

David Wagner – (+++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (++)

Hyllman. Ingen klubb i Premier League har värvat lika mycket som Huddersfield har gjort hittills under sommaren. Det känns onekligen som att de har haft en klar blick över vad de behöver och vad de vill ha. Det är inga enorma namn som dyker upp här men Huddersfield har ändå hela tiden handlat om den kollektiva insatsen. Tom Ince sticker ut som en värvning som kan ge Huddersfield en helt annan kreativ joie-de-vivre. Huddersfields taktik passar mot skickligare motståndare och i Premier League möter de nästan bara skickligare motståndare. (#13)

Linhem. Det kan låta skevt men en anledning till att jag tror Huddersfield kommer hålla sig kvar i Premier League är att man verkade väldigt harmoniska och kunde utan problem skaka av sig större eller viktiga förluster. Bortsett från ett taktiskt upplägg som har sina bra och dåliga sidor visade Wagner sig vara bra på att höja flera spelare som tidigare inte presterat på någon högre nivå. Denna transfersommar är också en intressant blandning av guldkorn från andra Championship-lag och utländska stjärnor, framför allt är det enkelt att se tanken bakom varje värvning. Något Huddersfield saknade i viss grad förra säsongen var individuellt skickliga offensiva spelare och av försäsongen att döma visar Mounie och Tom Ince tecken på att kunna vara den sortens matchvinnare för Huddersfield. De stora frågorna är ifall Wagners dortmundska spelstil fungerar lika bra med ett lag på nedre halvan (bättre när man inte för matcher?) och ifall en väldigt Premier League-oerfaret (drygt 30 matcher totalt om man exkluderar Dean Whitehead) spelartrupp håller måttet. (#17)

(14) WEST BROMWICH ALBION

(4-3-3): Ben Foster – Allan Nyom, Craig Dawson, Ahmed Hegazy, Chris Brunt – Jake Livermore, Jonny Evans, Nacer Chadli – Jay Rodriguez, Salomon Rondon, Matt Phillips.

Spelare in: Jay Rodriguez, Ahmed Hegazi. Spelare ut: Darren Fletcher, Sebastien Pocognoli.

Tony Pulis – (+++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (++)

Hyllman. West Brom imponerade under långa stunder förra säsongen men packade ihop prylarna så fort de hade passerat det magiska 40-strecket. Tråkigt att se och något jag tror kommer förfölja dem den här säsongen. Har tappat en viktig spelare i Darren Fletcher utan att göra några omfattande förstärkningar av spelartruppen. Behöver få ett betydligt effektivare anfall än vad de har haft under tidigare säsonger. (#15)

Linhem. Jag tror Tony Pulis är en av få managers som skulle föredra en stabil placering på nedre halvan snarare än ett konkurrera om en Europa League-plats som ifjol. Att ge supportrar och ledningen hopp om att man kan ta sig högre upp i näringskedjan sätter bara onödig press på Tony Pulis som är här för att hämta sina 40 poäng och sedan gå ut med hunden. Pulis är beviset på att en spelstil inte behöver vara utdöd så länge man är bäst på den och vet hur den ska användas mot diverse nymodiga försök att ändra fotbollen. Potentiellt grus i Pulis evighetsmaskin är ifall de kinesiska ägarna har större ambitioner än att hålla sig kvar bekvämt. Övriga frågetecken: Är McAuley äntligen för gammal? Är truppen för tunn eller kommer Pulis ge ytterligare speltid till sina lovande ungdomar? (#14)

(13) WATFORD

(4-2-3-1): Heurelho Gomes – Daryl Janmaat, Younes Kaboul, Miguel Britos, José Holebas – Abdoulay Doucouré, Nathaniel Chalobah – Nordin Amrabat, Tom Cleverley, Roberto Pereyra – Jerome Sinclair.

Spelare in: Tom Cleverley, Will Hughes, Kiko Femenia, Nathaniel Chalobah. Spelare ut: Mario Suarez, Steven Berghuis.

Marco Silva – (+++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (++)

Hyllman. Att se Watford spela fotboll de senaste säsongerna har påminnt lite för mycket om att sticka ner en pinne i en myrstack och röra om. Watfords spelartrupp innehåller en hel del kvalitet men de har sprungit åt alla håll. Det är något Marco Silva kan åtgärda precis som han gjorde med Hull City förra säsongen. Watfords akilleshäl torde vara anfallsspelet där de saknar någon helt uppenbar målskytt av hög kvalitet. Hittar Watford en sådan anfallare under augusti kan övre halvan vara fullt realistiskt. (#11)

Linhem. Watford har i några säsonger varit ett levande bevis på att ett lag kan vara tråkigt trots att man byter manager varje säsong. Deras förra säsong var så tystlåten att det kändes som att deras matcher inte livesändes utan gick direkt till DVD. Capoue var i stort sett den enda spelaren som gjorde ett avtryck. Den här säsongen utlovar dock lite mer spänning. Värvningar som Chalobah (som imponerade på lån i klubben i början av sin utlånade karriär) och Will Hughes skickar goda signaler till en annars färglös samling av spelare värvad av olika managers. Dessutom visade Marco Silva mycket potential med ett hopplöst fall i Hull och får i Watford jobba med en trupp som är lik Hulls sett till mängden potentiellt skickliga utländska spelare som inte hittat sin roll i England. (#16)

(12) NEWCASTLE UNITED

(4-4-1-1): Rob Elliott – Javier Manquillo, Florian Lejeune, Ciaran Clark, Paul Dummett – Matt Ritchie, Jonjo Shelvey, Mikel Merino, Christian Atsu – Ayoze Pérez – Dwight Gayle.

Spelare in: Christian Atsu, Florian Lejeune, Jacob Murphy, Javier Manquillo, Mikel Merino. Spelare ut: Florian Thauvin, Mats Selz, Vurnon Anita, Yoan Gouffran, Daryl Murphy.

Rafa Benitez – (++++)
Försvar – (++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (+++)

Hyllman. Sommaren har mest handlat om rykten och röksignaler om osämja mellan Rafa Benitez och Mike Ashley gällande spelare som ska värvas och säljas. Ändå har Newcastle faktiskt värvat ett antal spelare redan. Bör inte ha några problem att hänga med spelmässigt i Premier League offensivt men det finns skäl att fundera på om det försvar som höll måttet i The Championship klarar av att ta klivet upp till Premier League. Den lagdel som är i mest akut behov av förstärkning. (#14)

Linhem. Newcastle har inte imponerat lika mycket på transfermarknaden som man kunnat tro och relationen mellan Mike Ashley har varit ganska frostig. Det oroar mig lite att truppen känns bättre anpassad för att bli uppflyttade än att hålla sig kvar och många av förra säsongens bästa spelare är jag inte alltför imponerad av. Att de i min mening underpresterade ifjol talar i och för sig om att det borde finnas potential att hämta ut. Det vägs också upp av en väldigt kompetent manager som är både taktiskt skicklig och en god människa överlag, varav det senare gör det svårt att se honom och Mike Ashley som det minsta kompatibla. Fascinerande att se ifall Jonjo Shelvey och Dwight Gayle växte tillräckligt ifjol för att fortsätta vara nyckelspelare. Man glömmer lätt att det är två ganska råa spelare som aldrig tidigare haft den typer av bärande roll över en hel säsong. (#11)

(11) BOURNEMOUTH

(4-4-2): Asmir Begovic – Adam Smith, Steve Cook, Nathan Aké, Charlie Daniels – Jordon Ibe, Harry Arter, Lewis Cook, Max Gradel – Josh King, Jermain Defoe.

Spelare in: Asmir Begovic, Jermain Defoe, Nathan Ake. Spelare ut: Lewis Grabban.

Eddie Howe – (+++)
Försvar – (++)
Mittfält – (++)
Anfall – (+++)

Hyllman. Bournemouth har gjort två efter förutsättningarna riktigt bra säsonger i Premier League. Klarar de av att ta det ett steg till? Om de ska lyckas så måste Eddie Howe förbättra Bournemouths försvarsspel, där de har varit alldeles för släpphänta. Asmir Begovic och Nathan Aké är två bra värvningar med det syftet. Mer tveksam är jag i så fall till värvningen av Jermain Defoe när Bournemouth redan anfallare av hög kvalitet. Men på mittfältet känns Bournemouth tunna. (#12)

Linhem. Bournemouths humle-liknande framgångar har närmast blivit tråkiga nu när de etablerat sig i mitten av tabellen. Eddie Howe verkar inte ens behöva göra värvningar för att förstärka truppen. Josh King kan gå från den mest ojämna spelaren jag sett till att bli en målskytt man kan ställa klockan efter. Efter just King men även Fraser blir det intressant vilken tidigare truppspelare som kan få en nyckelroll denna säsongen. Då försvaret kan behöva förbättras håller jag tummarna för den unga mittbacken Caily Bargill. Däremot gjort några riktigt fina värvningar i form av Nathan Ake, Asmir Begovic, och Jermain Defoe. Som tydligt passar vad Howe söker och behöver. Det kan oroa att truppen är tunn men å andra sidan brukar man inte rotera alltför mycket eller riktigt fokusera på cupspelet. En cupframgång vore annars något som Bournemouth nu rimligen borde vara mogna för denna säsongen. (#9)

Det finns naturligtvis en sorts prestige och konkurrens mellan Man Utd och Real Madrid, två historiskt klassiska storklubbar i tungviktsklassen. Men någon rivalitet i ordets rätta bemärkelse är det knappast fråga om. Hur globaliserad fotbollen än har blivit är rivalitet fortfarande något som i första hand existerar och reproduceras i ett lokalt sammanhang.

Visst, det har varit några segdragna transferhistorier de senaste åren som skapat lite friktion mellan klubbarna, men det är väl bara naturligt när en klubb vill ha någon som en annan klubb inte vill ge. När det samtidigt börjar pratas om hur de båda klubbarna har börjat gnabbas om hotell och träningstider så börjar rapporteringen mer likna skvallertidningsprat.

Kvällens match i UEFA Super Cup mellan Real Madrid och Man Utd är alltså inte någon bitter rivalfejd eller någon grudge match. Men däremot är det en högst relevant värdemätare för Man Utd. Real Madrid är de senaste årens absolut bästa fotbollslag i världen. När Man Utd nu tar klivet in i Champions League igen är det mot lag som Real Madrid de vill och behöver kunna hävda sig.

Hur stort är steget? Vi vet att skillnaderna alltid överdrivs på nätet, där sådant som nyansering knappast värderas särskilt högt. Real Madrid befinner sig för närvarande på toppen av sin förmåga, på en högre nivå än där Man Utd för stunden befinner sig. Det är till den nivån som Man Utd nu steg för steg arbetar för att ta sig tillbaka. Hur långt har de kvar?

Det vore naivt att tro att kvällens match kommer ge ett fullständigt svar på den frågan. Men det är en match som definitivt kan ge en känsla för det. Var Real Madrid står vet vi ganska tydligt. Var Man Utd står, särskilt ur ett europeiskt perspektiv, är betydligt mycket mer osäkert. Slutspel i Champions League borde vara fullt möjligt visst, men därefter?

Det har alltid varit en utmaning för engelska klubbar att hitta en taktik och spelare som är effektiva i både engelskt ligaspel och europeiskt cupspel. Ofta sker det ena på bekostnad av det andra. Man Utd känns för stunden ensidigt kaliberad på att fungera i ligaspel, alltså i Premier League. Inte så märkligt, den här säsongen finns förmodligen inte Europa League som skyddsnät.

Hur långt det räcker i Champions League känns den här säsongen som något av en parallell frågeställning. Relevant utan att vara helt relaterad. Men just därför är UEFA Super Cup en intressant värdemätare, en europeisk variant av ungefär samma art och karaktär som Community Shield. Som titel inte särskilt viktig men som match och som upplevelse ändå betydelsefull.

Ingen som följde Man Utd förra säsongen kunde undgå att lägga märke till hur mycket vikt det faktiskt lades vid betydelsen av att vinna titlar. Det var så tydligt att det måste varit medvetet. En av José Mourinhos största uppgifter är att återställa Man Utds självförtroende och auktoritet som lag, deras swagger. Att lyfta europeiskt silver mot Real Madrid vore sett till det inte alls oviktigt.

Inställningen till UEFA Super Cup har varit något splittrad genom åren. Chelsea har till exempel förlorat sina två senaste försök. Man Utd har förlorat de två senaste av sina tre matcher, mot Lazio 1999 och Zenit 2008, med kanske inte fullt fokus på matchen. Samtidigt ska det inte glömmas bort att UEFA Super Cup har inneburit några av engelska klubbars finaste stunder.

Som när Liverpool besegrade Hamburg med 6-0 i returmatchen på Anfield 1977 och vann sammanlagt med 7-1. Eller Nottingham Forests 1-0-vinst hemma på City Ground 1979 mot Barcelona innan de klarade 1-1 på Camp Nou. Aston Villas vinst 1982 efter förlängning med 3-0 mot Barcelona på Villa Park. Vi ska inte heller glömma Liverpools 3-2-vinst mot Bayern München 2001.

Gradvis känns det som om UEFA Super Cup har omskurits eller blivit skarpare, beroende på synsätt. Det började som dubbelmöten hemma och borta vid starten 1972 och så höll det i sig i 25 år. 1998 gjordes UEFA Super Cup om så att det bara var ett möte som spelades på neutral plan, närmare bestämt Stade Louis II i Monaco, inför begränsad publik.

Från och med 2013 verkar det ha gjorts ett nytt omtänk. Sedan dess har UEFA Super Cup tourat runt på ovanliga platser i Europa. Prag, Cardiff, Tbilisi, Trondheim och så i år alltså Skopje i Makedonien. Nästa år flyttar den till Tallinn. Det finns naturligtvis något genuint positivt med att en sådan här match med sådana klubbar letar sig ut över hela Europa.

Kanske har även beslutet att lägga UEFA Super Cup i tid innan ligasäsongen faktiskt drar igång bidragit till att ge lite extra studs till matchen. Fram tills för bara några år sedan spelades den här matchen i slutet av augusti, precis innan det första landslagsuppehållet, och det kan naturligtvis ha bidragit till att ge den en känsla av att vara ett oälskat styvbarn i matchkalendern.

UEFA visar emellertid ringa respekt för klassisk engelsk cuptradition när de lägger den här matchen samma kväll som Ligacupen kör största delen av sin allra första omgång. Vilket i alla fall för mig är ett stort booboo. Jag har alltid funnit ett stort nöje i just den här engelska cupkvällen. Ofrånkomligen blir jag nu splittrad mellan det ena och det andra.

Sådant kan ju onekligen få en att börja bua under UEFA-hymnen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Davy Pröpper, PSV till Brighton. Energisk och passningsskicklig central mittfältare som har hållit hög nivå i PSV och som också har skapat sig en plats i det holländska landslaget. Brighton sätter nytt transferrekord med honom och det här är nog en spelare de är mycket nöjda med. En mittfältsmotor som laget behöver. Med beröm godkänd – (++++)

Eric Maxim Choupo-Moting, Schalke till Stoke. Kamerunsk forward som Stoke säger sig ha haft ögonen på ett tag. Tre mål i ett dokumenterat målvänligt Bundesliga förra säsongen är kanske inte något målfacit som direkt får det att vattnas i munnen. En värvning som känns ljummen mellanmjölk och som ett rätt fantasifritt sätt att försöka ersätta Marko Arnuatovic. Godkänd – (++)

Sead Haksabanovic, Halmstad till West Ham. Är väl på det berömda håret om detta är en värvning jag borde betygsätta, men regler är till för att brytas, särskilt regler man hittar på själv. Otroligt talangfull offensiv mittfältare som nog redan växt ur Allsvenskan. Tveksamt hur mycket speltid han får i West Ham under säsongen men stor potential under kommande år. En typ av värvning som normalt har hamnat i Bundesliga förut, men strålande om Premier Leagues medelklass börjar ta dem istället. Med beröm godkänd – (++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Marco Stiepermann, Bochum till Norwich. Såg faktiskt den här värvningen annonseras på tysk tv när jag nyss mellanlandat på Berlins retro-flygplats. Farke gör det mesta av mitt jobb för mig när han beskriver Stiepermann som allround och att han tidigare var mer av en offensiv mittfältare men spelade mycket defensiv mittfältare eller vänsterback ifjol. Utifrån Norwichs premiärmatch kanske Farke snarare behöver mer klarhet gällande vilka som ska starta och var. Väl godkänd – (+++)

Cameron Borthwick-Jackson, Man Utd till Leeds (lån). En förbjuden flytt i mångas ögon. Särskilt på den här bloggen. Leeds får en välbehövlig förstärkning på vänsterbacksplatsen, där de saknat någon bättre än den våldsbenägna Berardi ända sedan Charlie Taylor inledde sin bojkott ifjol. Imponerade på mig ifjol när han fick speltid. Med beröm godkänd – (++++)

Precis som förra säsongen delas det här klassiska säsongstipset upp i fyra olika delbloggar under kommande kvällar. Främst i syfte att kunna koncentrera diskussionen till tabellens olika delar. Till skillnad från förra säsongen så gör jag och Linhem den här gången gemensam sak i vårt tips, precis som vi alltså gjorde med Football League förra veckan.

Bottenstriden i Premier League är alltid väldigt hätsk och vad som gör den så svår att förutse är att den så ofta innehåller managerbyten som här och nu är mer eller mindre omöjliga att förutse. Det här kan vara en säsong som blir extra svår för nykomlingarna i och med att botten i Premier League känns bättre än under tidigare säsonger.

De slutliga placeringarna är genomsnittet av våra båda tips. I samband med våra motiveringar presenterar vi även våra individuella tips. I den händelse att två klubbar har fått samma genomsnittliga placering så placeras den klubb högst som fick bäst individuell placering. Betygsättningen av respektive klubbs manager (taktik) och lagdelar (spelare) är Linhem oskyldig till.

(20) BURNLEY

(4-4-2): Tom Heaton (c) – Phil Bardsley, James Tarkowski, Ben Mee, Stephen Ward – Scott Arfield, Jack Cork, Ashley Westwood, Robbie Brady – Jonathan Walters, Andre Gray.

Spelare in: Charlie Taylor, Jonathan Walters, Jack Cork, Phil Bardsley. Spelare ut: Michael Kightly, Joey Barton, Jon Flanagan, Michael Keane.

Sean Dyche – (++)
Försvar – (++)
Mittfält – (++)
Anfall – (++)

Hyllman. Burnley gjorde succé förra säsongen när de för första gången höll sig kvar i Premier League. Grunden för detta lades med ett mycket starkt facit på hemmaplan. Det kommer bli svårare att upprepa den här säsongen. Burnley har även tappat en mycket viktig spelare i Michael Keane. Det är svårt att se hur Burnley skulle kunna göra en bättre säsong än förra säsongen. Det är desto lättare att se hur de skulle kunna göra en sämre säsong. (#19)

Linhem. Dyche har lyckats bygga ett väldigt svårslaget lag. Man försvarar som ett lag och anfaller ibland. Likt andra old school-managers har Dyche lite tålamod för spelare som inte gör exakt vad som förväntas av dem. Man kan undra hur länge det fungerar att spela sämre spelare istället för att vara lite tålmodig med yngre eller mer taktiskt råa spelare. Deras främsta argument för att hålla sig kvar är att man i stort sett är samma lag som ifjol och om man antar att deras starka hemmaform faller tillbaka på jorden lär också deras bottenlösa bortaform bli bättre? Åker Burnley ur lär man snart hitta Dyche i en tv-studio klagandes på hur alla älskar utländska managers som om de vore söta kattungar. (#18)

(19) STOKE CITY

(4-2-3-1): Jack Butland – Geoff Cameron, Kurt Zouma, Ryan Shawcross (c), Erik Pieters – Darren Fletcher, Joe Allen – Xherdan Shaqiri, Joselu, Bojan Krkic – Mame Biram Diouf.

Spelare in: Darren Fletcher, Kurt Zouma. Spelare ut: Jonathan Walters, Glenn Whelan, Marko Arnautovic, Phil Bardsley.

Mark Hughes – (++)
Försvar – (++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (+)

Hyllman. Känslan är att något inte står rätt till med Stoke. Redan förra säsongen var ett steg tillbaka både i termer av prestation och tabellposition, samtidigt som Mark Hughes gjorde oroande referenser till hur Stoke tidigare hade överträffat förväntningarna. Flera spelare har redan lämnat Stoke och andra viktiga spelare ryktas vara på väg bort. Stoke känns stabilare i grunden men är ändå den klubb som den här säsongen mest påminner om Aston Villa och Sunderland under de två tidigare säsongerna. (#18)

Linhem. Kanske är det väldigt hårt mot Sparky att Stoke plötsligt ska falla ihop men tecknen finns där. Man har ganska fantasilöst hängt i mitten på tabellen och förra säsongen föll man några placeringar. Tillsammans med ett fantasilöst spel och att man fortsatt förlita sig på otillräckliga spelare. Man har dock börjat rensa ut en del dåliga spelare (hej då Bardsley!) men också tappat mycket av sin spetskvalitet. Kanske kan Butlands återkomst ge dem ett lyft? Att de har en enorm obalans till förmån för utgående transfers tyder på att Hughes inte drunknar i förtroendekapital. (#19)

(18) SWANSEA CITY

(4-3-3): Lukasz Fabianski – Kyle Naughton, Federico Fernandez, Alfie Mawson, Martin Olsson – Roque Mesa, Tom Carroll, Leroy Fer/Gylfi Sigurdsson – Wayne Routledge, Tammy Abraham, Jordan Ayew.

Spelare in: Tammy Abraham, Roque Mesa. Spelare ut: Gerhard Tremmel, Marvin Emnes, Bafetimbi Gomis, Borja Baston, Jordi Amat, Jack Cork.

Paul Clement – (++)
Försvar – (++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (++)

Hyllman. Tongångarna var väldigt positiva i Swansea efter förra säsongen men det var samtidigt med mycket liten marginal de faktiskt höll sig kvar i Premier League. Några större förstärkningar har Swansea heller inte mäktat med hittills under sommaren och om de blir av med Gylfi Sigurdsson som det har ryktats ihärdigt om under sommaren så börjar det se riktigt illa ut. Tammy Abraham är en intressant värvning till anfallet även om han inte imponerande på mig under U21-EM. Men framför allt är det försvarsspelet som Paul Clement måste få rejäl ordning på. (#17)

Linhem. Jag är inte säker på hur Swansea sjönk så här långt. Kanske är jag undermedvetet väldigt sugen på att få se ett South Wales-derby igen. Antagligen överskattar jag någon nykomling. Det känns som att man har högre potential än många andra lag ifall Paul Clement verkligen kan bibehålla vårens form och bygga vidare på den. Man står dock ganska stilla truppmässigt och ifall Sigurdsson lämnar har man ett rejält håll offensivt. Känslan generellt är att man inte är tillräckligt bra på det mesta. Finns där tillräckligt med kompetens i båda ändarna av planen? Spännande att få se Tammy Abraham i Premier League, särskilt i ett lag som är mycket likt det Bristol City han spelade ifjol. (#20)

(17) BRIGHTON & HOVE ALBION

(4-4-2): Mathew Ryan – Bruno (c), Shane Duffy, Lewis Dunk, Markus Suttner – Anthony Knockaert, Dale Stephens, Davy Pröpper, Solly Marsh – Izzy Brown, Glenn Murray.

Spelare in: Pascal Gross, Mathew Ryan, Markus Suttner, Izzy Brown, Ales Mateju, Davy Pröpper. Spelare ut: Elvis Manu, Oliver Norwood.

Chris Hughton – (++)
Försvar – (+++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (+)

Hyllman. Det finns mycket positivt att säga om Brighton, men på samma gång måste även bristerna påtalas. Det var en åldrande spelartrupp som förra säsongen kom tvåa i The Championship, och än så länge har det inte skett några större uppgraderingar av spelartruppen. Anfallslinjen överpresterade förra säsongen vilket blir svårt att upprepa. Bottenskiktet i Premier League är starkare än på väldigt länge. (#20)

Linhem. Brighton är väldigt redo för Premier League, så redo att man inte ens orkade försvara sin ligatitel efter att uppflyttningen var ett faktum. Det ska inte ta bort fokus från att man är ett väldigt stabilt och välorganiserat lag. Hamnat lite i skymundan av ett större Newcastle och mer underhållande Huddersfield. En ny mer kontinental målvakt kanske kan ge försvaret hicka men annars har man i Duffy och Dunk ett starkt och ungt mittförsvar som bara blir bättre. De kommer säkerligen följa förra säsongens trend av unga inhemska mittbackstalanger från Football League. Mycket lär hänga på Anthony Knockaert offensivt och det kan bli ensamt. Lite oroande är det att man inte förstärkt truppen nämnvärt men det finns en hel del potential att hämta. Personligen är jag mycket förtjust i yttern Solly March som ett alternativ till andra sidan om Knockaert. Får gärna värva mer till centralt mittfält och en Plan B ifall inte Glenn Murray löser anpassningen till Premier League. (#13)

(16) CRYSTAL PALACE

(3-5-2): Wayne Hennessey – Jairo Riedewald, Scott Dann, Martin Kelly – Andros Townsend, Luka Milivojevic, Yohan Cabaye, Jeffrey Schlupp, Jason Puncheon (c) – Wilfried Zaha, Christian Benteke.

Spelare in: Ruben Loftus-Cheek, Jairo Riedewald. Spelare ut: Steve Mandanda.

Frank De Boer – (+++)
Försvar – (++)
Mittfält – (+++)
Anfall – (+++)

Hyllman. Frank De Boer är den förste icke-brittiske managern någonsin i Crystal Palace, ej inkluderat Attilio Lombardos veckor under 1990-talet. Visst är det en anställning som signalerar ambition men även en taktisk reform som kommer ta tid att faktiskt genomföra. De Boer betonar bollinnehav och spelskicklighet i alla lagdelar men har i huvudsak spelare som inte känns helt naturliga för uppgiften. Det kan komma att kosta Crystal Palace inte minst defensivt och det lär sänka dem i tabellen. (#16)

Linhem. Från ett ganska charmigt lag med många egna produkter och en egen stil i Championship har Palace nu snarare apat efter Fulham och QPR till att bli London-Lag X. Lockar lätt till sig spelare tack vare sin position som London-klubb och nu har man ett stort tränarnamn dessutom. Hur bra kommer De Boer lyckas i England? Hans tränarfilosofi kan bäst beskrivas som Van Gaalen. Hur bra fungerar det med Palace som lag? Har man en stark defensiv att förlita sig på och kommer Townsend och Zaha passa in rätt taktiskt? Utan tvekan är Palace ett av de mer spännande lagen på nedre halvan av tabellen. (#15)

Det där kan så klart låta lite konstigt. ”Nästa säsong…” har ju blivit något av ett begrepp med vilket det går att göra sig lite lustiga över Liverpool, liksom ett begrepp med vilket de också har börjat skoja med sig själva. Det är naturligtvis inte på något sätt första gången under Premier League-eran som Liverpool har höga eller för höga tankar om sig själva inför en säsong.

Men de är kanske för första gången motiverade, i meningen att de är helt och fullt realistiska. Liverpool är tillbaka i Champions League, åtminstone med förbehållet att de lyckas besegra Hoffenheim i ett kommande playoff. Och att döma av förra säsongen bör Liverpool ha goda förhoppningar om att kunna hänga med i ännu en titelstrid.

Det sker inga tokiga utfästelser om att Liverpool den här gången ska vinna Premier League, inget slåendes sig själva på bröstet om hur man har hittat någon sista pusselbit, eller annat trams. Viljan är naturligtvis att vinna, liksom för alla storklubbar, men det är en lång väg dit som inte blir lättare av att binda ris åt egen rygg med dryga utspel.

Vad vi har sett med Liverpool sedan FSG för snart två år sedan fattade beslutet att anställa Jürgen Klopp som ny manager är en klubb som har hittat sin plats i tillvaron och växa i sina egna kläder. En klubb som har börjat agera lugnare och mer eftertänksamt än vad som varit fallet dessförinnan. Kanske har Liverpool tidigare agerat med testosteron men sällan med kalkylerat självförtroende.

Det måste i hög utsträckning tillskrivas FSG, Liverpools ägare, som har tagit med sig ett professionellt sätt att driva en fotbollsklubb, vilket naturligtvis innebär system och rutiner i klubben och utanför planen, ordning och reda i beslutsprocesserna. Men som vi också har sett genom åren så krävs också ett bra tandem med managern som sköter laget och själva fotbollen.

Brendan Rodgers var den förste som helt och hållet var FSG:s eget val som manager för Liverpool. Det var på många sätt ett inspirerat val men kanske saknade Rodgers något i personlig auktoritet och erfarenhet, vilket bland annat tog sig uttryck i stundtals lite väl entusiastiska utspel i media. Testosteronet, passionen och karaktären tenderade att ta överhanden.

Jürgen Klopp tog med sig en annan auktoritet in i uppdraget. Han hade egen erfarenhet i bakfickan med Bundesligatitlar och en Champions League-final med Dortmund. Där fanns helt enkelt inget behov av att kompensera för något med stora ord. Det spreds ett ömsesidigt förtroende inom klubben och med ett ökat förtroende följde större enighet och reducerad stress.

Tydligast av allt ser vi kanske effekterna av detta på transfermarknaden. Det var alldeles för vanligt med åtta-tio värvningar per sommar dessförinnan, och det var sällan tydligt vilken idé värvningarna faktiskt hade. Sedan Klopp har kommit till Liverpool har det snarare handlat om fem-sex värvningar, var och en med en mycket tydlig idé. Och resultatet har blivit betydligt bättre.

Kanske ser man annorlunda på Liverpool utifrån. Från mitten av 1990-talet var Liverpool stundtals strålande men sällan stabila. 2009 kände sig Liverpool redo att erövra världen men det syntes som ett långskott redan innan de fick för sig att sälja Xabi Alonso. 2014 var nog ändå de allra flesta rätt medvetna om att en sådan möjlighet var osannolik att dyka upp igen.

Liverpool har under alla år av Premier League kunnat nå väldigt höga höjder utan att någonsin kännas robusta. Men det nya Liverpool som håller på att växa fram ur skuggan av det gamla Liverpool är annorlunda. Än så länge har kanske inte Liverpool nått riktigt de högsta höjderna som tidigare Liverpool-lag har gjort, men de kan vara på väg, och det känns nu betydligt mer hållbart.

Kanske kan den stora skiljelinjen för Liverpool sammanfattas som att de för första gången på 25 år som klubb har börjat tänka framåt istället för att titta bakåt. Liverpool har under alla år framstått som gisslan till sin egen ärofyllda historia, vilket ofta lett till orimliga förväntningar, vilket drivit fram ett sökande efter quick-fixes och frestelsen att spela på dessa förväntningar.

Historien är naturligtvis inte bortglömd för Liverpool. Men den har ändrat roll och karaktär från härskare till tjänare. Liverpool med Jürgen Klopp jobbar med blicken riktad framåt, mot kommande uppgifter snarare än gamla bedrifter. En mer metodisk syn på utveckling där varje nytt steg tas genom hårt arbete och disciplin, hellre än försöka ta alla steg i ett enda obalanserat hopp.

Det kan spekuleras i om Jürgen Klopp i det här avseendet har varit behjälpt av att Liverpoolikoner som Jamie Carragher och Steven Gerrard faktiskt hade lämnat klubben som spelare innan han kom dit. Det ska inte ses som någon kritik av dem, det bara är vad det är. De fick i mångt och mycket bära Liverpools historia på sina axlar, och det hade varit svårt att skaka sig fria från.

Det finns en skröna om hur en av Liverpools ledande befattningshavare mitt i deras dominans under 1980-talet varnade för att om de där på andra änden av motorvägen får ordning på sina prylar så får vi passa oss. Mycket riktigt som det skulle visa sig. Detsamma har kunnat sägas om Liverpool. Om de får ordning på sina prylar så får vi passa oss.

Jürgen Klopps betydelse för Liverpool, huruvida han har varit framgångsrik eller ej, har diskuterats det senaste året. Det finns olika uppfattningar beroende på utgångspunkt. Vad som inte rimligtvis borde kunna diskuteras är att Jürgen Klopp, oavsett vad man annars anser om Liverpools resultat, har sett till att Liverpool har fått ordning på sina prylar igen.

Därför finns inte längre samma anledning för Liverpool att känna någon större oro för att Philippe Coutinho eventuellt går till Barcelona. Det vore så klart inte bra! Men det finns inga skäl att tro att detta skulle leda till samma förutsägbara lagkollaps som när Xabi Alonso såldes 2009 eller när Luis Suarez såldes 2014, eftersom Liverpool står på starkare grund nu än vad de gjorde då.

Det finns alltså all anledning för Liverpool att ha höga tankar och förhoppningar inför och om den här säsongen. ”Nästa säsong…” kan faktiskt bli riktigt bra på riktigt. Naturligtvis finns det en hel del frågor för Liverpool att besvara som de behöver hitta positiva svar på. Men för första gången på 25 år går det att känna att det är befogat med riktigt höga tankar om Liverpool.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Förra säsongen blev mer jämn och oviss än kanske någonsin tidigare. Pengarna som ständigt flödar in i den engelska fotbollen har svämmat över bräddarna i Premier League och rinner nu alltså in även i The Championship. Det är en utveckling vi ser fortsätter och accelerar den här säsongen. Konkurrensen är hårdare än någonsin förut.

Toppstriden i The Championship har blivit mer eller mindre omöjlig att förutse då så många klubbar har resurserna, taktiken, kvaliteten och kompetensen att verkligen kunna utmana. Storleken verkar inte ha någon betydelse i The Championships toppstrid. Här är vårt gemensamma tips hur toppstriden slutar i EFL Championship 2017-18.

De slutliga placeringarna är genomsnittet av våra båda tips. I samband med våra motiveringar presenterar vi även våra individuella tips. I den händelse att två klubbar har fått samma genomsnittliga placering så placeras den klubb högst som fick bäst individuell placering:

(8) DERBY COUNTY

Hyllman. Det känns som att jag kanske underskattar Derby County. De har förvisso tappat både Will Hughes och Tom Ince men har å andra sidan värvat Curtis Davies, Tom Huddlestone och Andre Wisdom. Kanske lite mindre sylt i muffinsen men definitivt också lite mer kött på benen. Jag gillar Gary Rowett på samma gång som han kanske tillskrevs lite väl messianska egenskaper efter att orättfärdigt fått sparken av Birmingham. Min stora fråga är om mentaliteten egentligen finns i klubben att ta det här med uppflyttning på allvar. (#9)

Linhem. Det finns fortfarande ett topplag kvar i Derby, någonstans. De har dessutom i Gary Rowett en av Englands mest lovande och bästa managers. Det som gör mig tveksam till att tro de kan gå till playoff är snarare att Derby varit misslyckade i några säsonger och inte riktigt förnyat sitt spelarmaterial. Är Chris Martin tillbaka från Fulham som ett nyförvärv? Blir man bättre som lag genom att förlora Tom Ince och hans ego? Ifall Huddlestone och Butterfield fortsätter spela tillsammans som under försäsongen finns det faktiskt lite kreativitet på mittfältet. Snälla låta George Thorne hålla sig skadefri en hel säsong. (#8)

(7) BRENTFORD

Hyllman. Det har alltid funnits någon form av jantemisstänksamhet mot Brentford. Vilka tror de egentligen att de är som kommer här och tror att de ska kunna göra saker annorlunda än som vi alltid har gjort dem? Men alla sätt är bra utom de dåliga, och Brentford är verkligen inte dåliga. Ollie Watkins från Exeter är en sådan där värvning som skulle kunna få mig att gråta av lycka om jag nu trodde på att gråta eller på lycka. Sjundeplats kan faktiskt vara att undersälja Brentford en aning. Frågan för närvarande är om jag skulle bli gladare för någon annan klubb som faktiskt gick upp i Premier League. (#7)

Linhem. Det är alltid lockande att tro på Brentford. Inte för att jag älskar deras ägares idé om betting för riskkapitalister men för att man konsekvent oavsett spelare brukar vara underhållande och ger unga spelare chansen tidigt och ofta. Har i de offensiva värvningarna Neal Maupay och Ollie Watkins gjort två av mina favoritvärvningar denna sommaren. Där finns väldigt hög potential och det tillsammans med ett lag som redan i våras hotade toppen av tabellen. Jota var en av ligans bästa spelare ifjol på bara ett dussin matcher och Lasse Vibe öste in mål äntligen efter flytten från Sveriges framsida. I sedvanlig Brentford-stil har man också värvat in spännande flera spelare från Eredivisie och Danmark. Har framför allt inte förlorat en enda spelare av betydelse. Efter ha sett vilket lag de ställde upp med i träningsegern mot Celta Vigo vill jag nästan tippa dem för direkt uppflyttning. (#5)

(6) NORWICH CITY

Hyllman. Ett mysterium förra säsongen. Gjorde mängder med mål men släppte in lika många. Vann många matcher på hemmaplan men vann knappast en enda match på bortaplan. Detta saboterade Norwichs alla tankar på uppflyttning förra säsongen. Den här säsongen tänker de gå i nya fotspår, eller rättare sagt Huddersfields fotspår. Daniel Farke lovar att vi får se ännu en variant av gegenpressande inom engelsk fotboll, och de två tidigare har ju trots allt fungerat rätt bra. Spelartruppen känns ungefär likvärdig som förra säsongen men taktiskt borde Norwich vara bättre den här gången Kan bli farlig konkurrent om automatisk uppflyttning om allt vill sig riktigt väl. (#5)

Linhem. Min tro på Norwich grundar sig mer i hur bra man ändå var ifjol trots uselt målvaktspel och närmast obefintligt bortaspel. Kanske underskattar det Alex Neil att tro på Farke som åtminstone en förbättring. Jag tror mindre på att Farke nödvändigtvis kommer återskapa Wagners framgångar från förra säsongen. Chansen finns att Norwich blir sämre av att försöka förändra ett ganska stabilt lag som ändå utmanade om playoff förra säsongen. Jacob Murphy blir ett tungt avbräck men som någon som nästan är Mengele-fascinerad av tvillingar tror jag Josh Murphy blir en fullgod ersättare. Tror dessutom att mixen av de gamla Norwichtrotjänarna och Farkes nya germanska förstärkningar kan bilda ett starkt lag. Även om man också måste belysa att en splittring av dessa två delar av truppen skulle kunna bli väldigt förödande. (#6)

(5) LEEDS UNITED

Hyllman. Var det en överprestation vi såg av Leeds förra säsongen? Nej, kanske var det snarare en fråga om att de för kanske första gången på mycket länge faktiskt presterade på en nivå som de var kapabla. Svårt nog förvisso. Det ska inte tas ifrån Garry Monk men lika fel tror jag det är att lägga all förtjänst på just Monk. Det finns många frågetecken runt Thomas Christiansen i och med att han är så okänd som han ändå är, men jag gillar hur han och Leeds har värvat under sommaren och hur det både gör Leeds bredare och taktiskt mer flexibla än de var förra säsongen. (#4)

Linhem. Olikt den Leeds-älskande kamrat Hyllman är jag evigt tveksam till Leeds. Jag var nog en av få som inte räknade med att de skulle hålla ut i toppen förra säsongen. Nya managern Christiansen är ett frågetecken men hans värvningar lovar väldigt gott. Dock skulle man behöva ta tillbaka Kyle Bartley och ge Chris Wood bättre understöd innan jag tror de kommer vara bättre nästa säsong. Jag tycker fortfarande de överpresterade ifjol och att Garry Monk var en stor anledning till det. Gillar deras värvning av tyska Wiedweld då jag inte alls förstod Monks tro på Bob Green förra säsongen. (#7)

(4) WOLVERHAMPTON WANDERERS

Hyllman. Det har pratats mycket om de unga stjärnspelarna som Wolves har värvat under sommaren tack vare sina kontakter med Jorge Mendes, men frågan är om ändå inte Nuno Espirito Santo som manager kommer visa sig vara ännu viktigare. För mycket av frågan om hur Wolves lyckas tror jag kommer bero på hur de lyckas med sin taktik. De måste framför allt bli effektivare i sitt målskytte än de var förra säsongen. Jag tror Wolves lyckas göra stora framsteg den här säsongen. Det kan räcka längre än en sjätteplats, men jag tror också pressen och orutinen på Wolves kommer ta ut sin rätt denna första säsong under Santo. (#6)

Linhem. Förstärkta av klubbens skugg-sportchef Jorge Mendes ser Wolves ut som ett troligt topplag. Monstervärvningar och flera andra värvningar under radarn som mycket väl kan förstärka laget. Det som oroar är att det känns som att laget omkring stjärnor som Neves och Costa mestadels är utfyllnad. Räcker två storstjärnor, några bra spelare, och sedan några statister för att man ska vara ett topplag? Eller handlar det bara om att jag ännu inte känner till alla de nya namnen i flocken? Deras försäsongslag tyder på att Wolves lär vara en riktig främlingslegion nästa säsong. (#3)

(3) SHEFFIELD WEDNESDAY

Hyllman. Mina marker hade varit satsade på att Carlos Carvalhal skulle lämna Sheffield Wednesday efter förra säsongens andra raka playoff-förlust. Att en otålig ägare skulle leta efter en ny lösning. Ändå är Carvalhal kvar och det tyder på att där ändå finns en tro från båda parter att Carvalhal kan utveckla laget ytterligare. Problemet för Sheffield Wednesday har varit offensiven och att faktiskt få ihop försvar och anfall. Lyckas Carvalhal knäcka den gåtan kan Sheffield Wednesday mycket väl vinna serien. (#1)

Linhem. Två raka playoff-förluster, blir det tredje gången gillt? Jag tippar dem visserligen på en playoff-plats men magkänslan är snarare att de kommer sluta antingen på uppflyttningsplats eller utanför playoff-strecket. Wednesday blev inte bättre förra säsongen och deras januarifönster verkar snarare ha sinkat lagets uppflyttningschanser. Kommer det istället löna sig denna säsongen? Om Jordan Rhodes börjar ösa in mål kan man nämligen vara ligans bästa lag inom kort. Tyder sommarens sparsamma handel på att Carvalhal inte har befogenhet att spendera eller att man verkligen tror på den truppen man har? (#4)

(2) MIDDLESBROUGH

Hyllman. Under Aitor Karanka visade Middlesbrough upp ett många gånger mycket bra försvarsspel. Samtidigt var kritiken att laget hade en alldeles för utpräglad defensiv balans. En kritik som skulle visa sig helt riktig under lagets säsong i Premier League. Med mängder av anfallarvärvningar den här sommaren ser det ut som om Garry Monk istället slår över åt den andra sidan mot en mer offensiv balans. Det här kan så klart bli både spännande och mycket effektivt om vi tänker oss att likt i Everton efter David Moyes försvinner inte lagets defensiva kompetens i ett nafs. En av storfavoriterna till automatisk uppflyttning. (#2)

Linhem. De senaste säsongernas fina försvar tillsammans med en bra manager i Garry Monk och flera dyra anfallsinvesteringar gör Boro till en självklar toppkandidat. Har förlorat förvånande lite spelare från förra säsongen. Ben Gibson är kvar! De stora utroptecknen är anfallare som Assombalonga, Braithwaite, och Ashley Fletcher. Hur ska Boro ha plats för all offensiv eldkraft? Finns det tillräckligt med framspelare för att mata det månghövdade anfallsmonstret? Hur offensivt vågad kommer Monk låta Boro bli? Hur lite verkligt offensivt spel behövs för att behaga utsvultna Smoggies? (#2)

(1) FULHAM

Hyllman. Spelade en långa stunder strålande fotboll förra säsongen och hade kanske med en något större offensiv effektivitet i playoff-spelet varit ett Premier League-lag nu. Slavisa Jokanovic har gjort ett strålande jobb och även om han har uttryckt missnöje med Fulhams insatser på transfermarknaden under sommaren måste han ändå vara mycket nöjd med att Fulham har lyckats behålla nästan alla av sina mest tongivande spelare. Fulhams mittfält är en sight for sore eyes men det är i de båda ändarna av planen som jag tror Fulhams planer riskerar gå om intet. (#3)

Linhem. Det har kommit fram en del oroande uppgifter om Fulham nyligen. Jokanovic verkar ha en intern maktkampt med en rapporterat mäktig statistik-avdelning inom klubben som har någon form av medbestämmande rätt gällande värvningar. De vill bland annat sälja lagets äldre spelare och köpa in mindre kända och billigare ersättare. I vilket fall är Jokanovic van med struliga organisationer och Fulham har fått behålla i stort sett hela det laget som charmade fotbollsvärlden förra säsongen. Med Malone klar för Huddersfield kan nyfödde Sessegnon mycket väl bli lagets ordinarie vänsterback. Spelade så otroligt underhållande och bra i slutet på förra säsongen att jag inte kan se dem sämre än något annat lag. Skulle Jokanovic tröttna på sin situation kan detta tips se väldigt dumdristigt ut snart. Å andra sidan kanske deras värvningsansvariga är lika bra på att hitta managers som de är på att hitta spelare. (#1)

Matchen som avslutade förra säsongen är samma match som inleder den här säsongen. Lagen är desamma. Arenan är exakt densamma. Arsenal och Chelsea möter varandra i Community Shield. De möttes naturligtvis i FA-cupfinalen för drygt två månader sedan. En match som slutade med Arsenal som något överraskande vinnare.

På samma sätt som det med FA-cupfinalen var viktigt att avsluta säsongen positivt är det med Community Shield betydelsefullt att inleda säsongen på ett positivt sätt. Om en lång säsong är att betrakta som en resa vore det bara naivt att tänka sig att hur och varifrån den resan påbörjas inte påverkar vart den därefter tar vägen.

Säsongsinledningen har blivit viktig för både Chelsea och Arsenal. Det är i själva verket två klubbar och två managers som, trots att förra säsongen slutade så fundamentalt olika för dem båda, under sommaren har hamnat i vad som skulle kunna beskrivas som liknande utgångspunkter där en dålig inledning på säsongen kan skicka laget på en mycket vansklig bana.

Både Arsenal och Chelsea har haft ganska besvärande försäsonger. Arsenal har förlorat mot både just Chelsea och mot Sevilla. Chelsea har i sin tur åkt på rätt tuffa förluster mot både Bayern München och Inter. Träningsmatcher är alltid just bara det, men det är aldrig positivt att förlora matcher. Det har skapat en del frågetecken inför säsongen.

Både Arsene Wenger och Antonio Conte har haft kontraktssituationer som levt sitt eget lilla liv. Mer eller mindre hela andra hälften av förra säsongen ägnades åt kontroversen huruvida Wenger skulle erbjudas och skriva på ett nytt kontrakt med klubben. Conte å sin sida har precis skrivit på ett nytt kontrakt som däremot inte innebar någon förlängning, en något märklig kompromiss.

Både Arsenal och Chelsea har pågående situationer med sina främsta offensiva spelare. Huruvida Alexis Sanchez stannar i Arsenal eller lämnar Arsenal har varit och fortsätter vara en av den här sommarens mest utdragna historier. Läget med Diego Costa känns jämförelsevis betydligt mycket mer klart, men ändå verkar inte konflikterna runt spelaren vara utredda.

Både Arsenal och Chelsea arbetar med en helt ny anfallarsituation efter att ha värvat varsin stjärnanfallare under sommaren. Arsenal värvade Alexandre Lacazette och verkar ha hängt upp det mesta av sina tankar om förstärkning på honom. Chelsea värvade å sin sida Alvaro Morata som ska ersätta den mycket lyckade Diego Costa. Båda måste nu leverera.

Både Arsenal och Chelsea brottas med ett visst mått av missnöje i de egna leden, om än i olika utsträckning. Missnöjet i Arsenal är känt sedan förra säsongen och det puttrar vidare under ytan för att när som helst kunna koka upp. Missade transfermål, uteblivna värvningar och försäljning av spelare har gett Chelseafansen vibbar av det förra titelförsvaret.

Det är ett Community Shield som både blir viktigare och mer meningsfullt av att det är två direkta rivaler och konkurrenter som möts. Det finns naturligtvis en helt självklar prestige mellan Chelsea och Arsenal. Att förlora Community Shield vore en förlust inte bara av matchen utan också i prestige. En vinst kan å andra sidan ge energi till hela klubben.

Det hela känns av naturliga skäl mer extremt för Arsenal. Redan vid 0-3 mot Chelsea under försäsongen började det tisslas om ”Wenger Out” igen. Till stor del skämtsamt men bakom skämt brukar alltid finnas ett drag av allvar. Arsene Wenger har pratat om en hemsk och fientlig miljö för spelarna att prestera i. Utrymmet för minsta motgång är mycket litet, nästan obefintligt.

Chelsea brottas inte med samma problem på samma sätt. Men där finns ändå en känsla av att behöva visa att förra säsongen inte var någon tillfällighet, inte bara en effekt av att slippa europeiskt cupspel, att laget kan prestera två år i rad och så vidare. Även Chelsea har under de senaste säsongerna gett ett klart intryck av att vara ett lag i medgång och ett helt annat lag i motgång.

Både Arsenal och Chelsea vet hur trevligt och upplyftande det faktiskt är att vinna en fotbollsmatch på Wembley. Det ger ett språng i stegen och ett lyft i sinnet. Att det är Community Shield ändrar inte på detta. Att som lag tillsammans lyfta silver framför de egna fansen är alltid en positiv upplevelse, oavsett om det sker i början eller slutet av säsongen.

På så vis är Community Shield en viktig titel. Och därför är dagens match mellan Arsenal och Chelsea också en match med betydelse. Även om det är något många inte kommer vilja kännas vid. Det är ju något som blivit mer och mer populärt detta de senaste åren, föreställningen att titlar inte betyder något och att det inte spelar någon roll om matcher förloras.

Men det är samtidigt mycket sällan som klubbar där den här föreställningen har fått fotfäste faktiskt vinner vad de vill vinna.

Förra säsongen blev mer jämn och oviss än kanske någonsin tidigare. Pengarna som ständigt flödar in i den engelska fotbollen har svämmat över bräddarna i Premier League och rinner nu alltså in även i The Championship. Det är en utveckling vi ser fortsätter och accelerar den här säsongen. Konkurrensen är hårdare än någonsin förut.

Mittenregionen i The Championship är en enda röra. Det tenderar vara här som struliga klubbar som ramlar ned från Premier League hamnar, fångar av sin egen medelmåttighet. Liksom vi här hittar klubbar som vill mer men vars förutsättningar ännu inte mognat att bära dem längre. Här är vårt gemensamma tips hur mittenregionen slutar i EFL Championship 2017-18.

De slutliga placeringarna är genomsnittet av våra båda tips. I samband med våra motiveringar presenterar vi även våra individuella tips. I den händelse att två klubbar har fått samma genomsnittliga placering så placeras den klubb högst som fick bäst individuell placering:

(16) BRISTOL CITY

Hyllman. Inledde förra säsongen mycket starkt och såg ett bra tag ut att kunna utmana om playoff, men föll bakåt i oroande hastighet och var mot slutet av säsongen betydligt mer bekymrade för nedflyttning. Det kändes till stor del som en konsekvens av att laget avslöjades taktiskt där framför allt defensiven blev ett stort problemområde. Inget mycket tyder på att detta ska ha förbättrats avsevärt under sommaren. Håller sig kvar men åstadkommer inget anmärkningsvärt. (#17)

Linhem. En spännande start och en glödhet Tammy Abraham mynnade ut i en imponerande förlustsvit under vintern som höll på att sänka hela klubben. Den här säsongen kan vara en nystart. Mycket tyder på att Bristol City är bättre än man bevisade ifjol men vad säger egentligen att man kommer vara mer stryktåliga denna säsongen? Får ett imponerande mittbackspar ifall Aden Flint stannar annars är man tillbaka på status quo. Kan Lee Johnson likt sin far före honom ta Bristol City ända till toppen av tabellen eller lever han bara på sitt familjenamn? (#16)

(15) SUNDERLAND

Hyllman. Hade Sunderland högre upp i min mentala tabell för någon vecka sedan innan några av de sista pinsamheterna läckte ut från en klubb som ser ut att vägra sluta göra sig själva till åtlöje. Simon Grayson var en mycket smart anställning men också en typ av manager som säger något om hur Sunderland själva ser på sin närmaste framtid. Grayson har ett stort jobb bara att få Sunderland på fötter igen den här säsongen. (#16)

Linhem. Innan de plockade in Grayson var jag beredd att underhålla tanken att Sunderland skulle kunna åka rakt igenom tabellen. Med Grayson lär de kunna åtminstone vara ett stabilt fotbollslag men i nuläget är man allt annat än stabila. Oavsett om sanningshalten i Darron Gibsons uttalande är lika hög som hans dåvarande alkoholhalt är det uppenbart att Sunderland har grava problem. Det blir ett rejält test för Grayson, som å andra sidan varit Leeds-manager tidigare. Bryr sig lagets tyngsta utländska lönekuvert om laget? Spelar det någon roll ifall Grayson snarare satsar på spelare med Championship-erfarenhet och några guldkorn av deras imponerande U23-lag? Ingen möjlig tabellplacering för Sunderland skulle riktigt förvåna mig. (#12)

(14) READING

Hyllman. Var straffsparkar från Premier League förra säsongen så vad har jag för business att placera dem på undre halvan den här säsongen? För det första för att jag aldrig riktigt lyckades förstå varför Reading låg där de låg i tabellen förra säsongen. För det andra eftersom en av de stora förklaringarna jag ändå hittade, målvakten Ali Al-Habsi, har lämnat Reading. Och om Readings defensiv återgår till det normala så tror jag inte en förstärkt offensiv med bland andra Jon Dadi Bodvarsson hjälper. (#13)

Linhem. Det är lätt att känna sig smart och peka ut att den statistiska sannolikheten kommit för att ta ner Reading på jorden. Jag tror dock deras problem kommer vara att man helt enkelt är sämre utan ligans bästa målvakt i Al-Habsi och en slitstark mittfältare som Danny Williams. Samtidigt som värvningarna varit få. Ryktet om Sone Aluko från Fulham vore en riktig kupp för ett annars glest anfall. Tror ändå Jaap Stams Reading har någonting speciellt med sin spelstil men att truppen inte räcker till. Kermorgant lär inte vara lika bra som förra säsongen då han otroligt nog var en av ligans mest effektiva anfallare. (#14)

(13) SHEFFIELD UNITED

Hyllman. Tillbaka där de hör hemma. Tillbaka i samma serie som Sheffield Wednesday vilket så klart innebär att vi har några härliga stålderbyn att se fram emot. Känns klart starkast av de tre nykomlingarna och en klubb som verkligen har chans att etablera sig i den här divisionen. Vad som talar emot dem den här säsongen är att få av deras viktigaste spelare förra säsongen egentligen har någon erfarenhet alls från The Championship. (#12)

Linhem. Känns garanterat som den bästa nykomlingen ur en ganska svag skara. Lyckades äntligen bryta sin League One-förbannelse. Detta med en Sheffield-son som manager i Chris Wilder och en tidigare småtjock Sheffield-grabb som lagkapten och skyttekung i Billy Sharp. Lär vara underdogs i Stålderbyt men jag är bara glad över att vi får ett av Championships bästa derbyn tillbaka. Har inte värvat alltför mycket, hur väl håller förra säsongens mästarlag? Förväntansfull inför att äntligen se Jack O’Connell och John Fleck bland andra i The Championship efter ha glänst i lägre divisioner. Kan O’Connell vara nästa Mawson eller Maguire? Ifall Ched Evans och Leon Clarke gör mer än fem ligamål sammanlagt blir jag otroligt förvånad. (#15)

(12) HULL CITY

Hyllman. Mycket är som det brukar vara med Hull City, det bråkas i klubben och är oroligt i klubbledningen med ägare som vill sälja klubben utan att riktigt lyckas. Mycket är också annorlunda med Hull City, med flera spelare som har lämnat klubben och med en helt ny manager i Leonid Slutsky. Kanske något missvisande ger ett mer stabilt intryck än vad som faktiskt är motiverat för att de så lätt jämförs med Sunderland. Borde inte behöva falla längre än mitten av tabellen dock. (#14)

Linhem. Hull är än mer nyckfulla än nedflyttade lag brukar vara i och med att man förlorat många spelare och särskilt sin manager från förra säsongens tappra bottenstridande. Hur klarar Slutskij av anpassningen till engelsk fotboll? I kulturstaden Hull lär han känna sig som hemma i Ryssland i flera avseenden. Kan Hull bygga ihop sitt försvar igen och kan man återfinna den Championship-skyttekungen som finns i Abel Hernandez? Har efter en tyst inledning värvat starkt de senaste veckorna. Risken för en kollaps känns mindre än tidigare men ägarfamiljen Allam har inte gjort sig kända för sin diplomati eller långsiktighet. (#11)

(11) NOTTINGHAM FOREST

Hyllman. Nottingham är en av de mest svårförutsägbara klubbarna inför säsongen. Så mycket beror på vad den nye ägaren Evangelos Marinakis faktiskt vill med och betyder för klubben. Men oavsett vilket måste det vara ett uppköp från den förre ägaren. Mark Warburton har bevisat sig i den här serien förut och kan jobba med flertalet spelare från en av de främsta akademierna i England. Detta talar för en säsong av framsteg för Nottingham. (#11)

Linhem. Det är ganska oroande att man har en ny ägare som potentiellt har haft hela händerna involverade i diverse skandaler inom grekisk fotboll. Det är heller inget styrkebesked att behöva sälja sin bästa målskytt i Assombalonga, även om det nog är en smart försäljning. Har redan från förra säsongen flera väldigt lovande unga spelare som behöver ta ännu ett kliv framåt ifall denna säsongen ska bli bättre än den förra. Unge anfallaren Ben Brereton kan bli hela ligans stora genombrott denna säsongen. Mark Warburton gjorde ett väldigt bra jobb med Brentford senast när han var i Championship. Ifall ryktet om att Kevin McDonald är på ingång stämmer kan det vara sommarens bästa värvning. (#13)

(10) ASTON VILLA

Hyllman. Känslan när Aston Villa anställde Roberto Di Matteo inför förra säsongen var att de bara anställde ett managernamn som skulle lösa biffen åt dem. Känslan när de under säsongen sedan anställde Steve Bruce var rätt precis densamma, fast på annat sätt. Fortfarande är det däremot svårt att uttyda vad Steve Bruce egentligen har för plan för vad han vill med Aston Villa, annat än att värva stora och gamla namn. Bruce anställdes för sin vana vid att ta upp lag från The Championship, men The Championship har förändrats sedan Bruce senast tog sig upp därifrån. (#10)

Linhem. Det som gör att Villa är favoriter hos de flesta spelbolag är stora investeringar, ett välkänt managernamn i Steve Bruce, och att man är Aston Villa. Jag är däremot väldigt skeptisk. De var inte alls bra i våras när Steve Bruce tog över och värvade in ett halvt lag. Nu är deras främsta värvningar två föråldrade mittbackar som spelat väldigt sporadiskt de senaste säsongerna. Samtidigt som man gav bort lagets nästbästa mittback i Nathan Baker. Dessutom känns det inte alls som att Bruce riktigt vet hur man ska spela eller med vilka i laget. Kanske är jag för pessimistisk på grund av hur fantasilös, kortsiktig, och oinspirerande Aston Villas försök att ta sig tillbaka till Premier League är. (#9)

(9) BIRMINGHAM CITY

Hyllman. Stylin’ and profilin’. The Nature Boy Harry Redknapp inledde silly-sommaren som om han verkligen menade allvar med Birmingham den här säsongen, men därefter har det stannat av en aning. Birmingham var däremot i grunden aldrig riktigt det lag som var bara målskillnad från att inte ens hålla sig kvar i The Championship förra säsongen. Möjligen känns Birmingham något för taktiskt begränsade för att vara säkra på en plats på tabellens övre halva, men jag tror att Redknapps aura kan få laget att höja sig. (#8)

Linhem. Det såg väldigt spännande ut i början på sommaren. Brum värvade toppspelare i form av en målvakt, en mittback, en rejäl box-to-box-mittfältare, och dessutom Midlands egen Craig Gardner. Därefter har det avstannat. ‘Arry himself har beklagat sig över bristen av värvningar de senaste veckorna. Har ägarna lovat för mycket? I nuläget har man en ganska bred trupp men med alltför lite kvalité för att utmana i toppen. Kan i synnerhet behöva en anfallare, delvis för att det är den sortens prestigevärvning som alla topplagsutmanare brukar göra. Lär åtminstone kunna bli ett svårslaget lag igen som man var med Rowett i början av förra säsongen. Vad har Harry Houdini för knep kvar? (#10)

Klasskampen sitter i den engelska fotbollens ryggmärg. Det var från början ett fritidsnöje för överklassen. Den formulerade fotbollens regler tillsammans med dess amatörideal som tidigt dominerade engelsk fotboll. Men i takt med urbanisering och industrialisering kom den engelska fotbollen att gradvis tas över av arbetarklassens massor.

Det var en utveckling pådriven och uppmuntrad av kapitalägare och företagare som ägde arbetarnas fabriker. För dem var fotbollen ett utmärkt sätt att ge sina arbetare ett tidsfördriv och en känsla av tillhörighet med sin arbetsplats. Inte långt efter att Karl Marx förklarat att religion var opium för folket blev fotbollen folkets religion.

Med fotbollsklubbar med sitt ursprung i gruvorna och fabrikerna, och ägda av kapitalister och företagare, kom ett driv mot professionalisering. Att vinna blev en källa för prestige och stolthet. Klubbarna började tänja på regler och normer och anställa arbetare utifrån som i praktiken var betalda fotbollsspelare, något som under 1800-talets andra halva fortfarande var inte var accepterat av FA.

Finansiella motiv drev som en följd fram bildandet av Football League 1888, när William McGregor i ett brev till ett antal klubbar föreslog att de tio-tolv främsta klubbarna skulle skapa en gemensam liga. Ökade kostnader innebar att det fanns en vilja att med hjälp av en gemensam liga och ett garanterat antal matcher hemma och borta också garantera klubbarnas intäkter.

Ett öga mot intresse och ekonomi var säkert även vad som till sist låg bakom vilka tolv klubbar som bildade Football League. Sex klubbar från nordväst och sex klubbar från Midlands uppnådde två saker. För det första att alla klubbar låg inom för tiden överkomligt resavstånd. För det andra garanterade det ett stort antal möten mellan lokala rivaler.

Football League fortsätter att 129 år senare befinna sig mitt i skärpunkten av den engelska fotbollens klasskamp. Premier League bröt sig ur Football League för 25 år sedan av liknande skäl och motiv som Football League organiserade sig gentemot FA för alla dessa år sedan. Fotboll League ses av många, även av sig själva, som bevarare av gamla traditioner och värderingar.

När sammanräknat 72 klubbar den här helgen sparkar igång säsongen i Football League är det mer än kanske något annat ett testamente för styrkan i den vision som William McGregor blåste liv i mot slutet av 1800-talet. 92 klubbar om vi som vi borde räknar med Premier League. Football League har blivit en omistlig del av det engelska samhället och kulturarvet.

EFL Championship tjuvstartade redan igår kväll. McGregors gamla idé att ha en liga där alla matcher hade en gemensam avsparkstid är frånsprungen sedan länge av ekonomiska och mediala skäl. Men med nio matcher att genomföras under dagen är det den här lördagen som känns som den riktigt formella avsparken av ännu en fantastisk säsong i Football League.

Och det börjar ju sannerligen med ett rasande tempo. Redan idag och under den här premiäromgången har vi att se fram emot två matcher med potentiellt och omedelbart intresse för den här säsongens toppstrid. Fulham möter Norwich på Craven Cottage och på Molineux tar Wolves emot Middlesbrough, fyra klubbar med mycket höga förväntningar på sig.

Kvällsmatchen mellan Aston Villa och Hull City är möjligen inte en match mellan två väntade topplag, men ändå en intressant match givet de båda klubbarnas senaste år, och kanske inte minst för att se hur många jungfrur som Holte End offrar till John Terry för att vinna dennes ynnest och för att lyfta upp dem till det Premier League där han ju ändå sade sig inte vilja spela.

Football League är alltigenom professionaliserat genom sina tre divisioner, det är i grunden ett av dess definierande karaktärsdrag. Att som klubb flyttas upp i Football League är att ta klivet upp i den professionella fotbollen. De finansiella motiv som låg till grund för ligans bildande är aktuella än idag, men drivs av och driver så här 129 år senare andra stora trender än professionalisering.

Vi ser en påfallande internationalisering av Football League, i EFL Championship men även League One och Two. Spelare har länge importerats men det har ökat i omfattning. Ägandet av klubbar har globaliserats. Men under senare år har framför allt antalet utländska tränare som ökat, särskilt i toppen av EFL Championship. Sportslig och ekonomisk strävan leder till inflöde av kompetens.

Inte bara produktionen utan även konsumtionen av Football League blir alltmer internationell. Digitalisering är en viktig motor i den här utvecklingen. Från den här säsongen kommer alla matcher i EFL Championship, och många matcher från övriga Football League, vara digitalt tillgängliga för tittare över hela världen, ett enormt steg.

Här anar vi den fortfarande pågående klasskampen. Football League har länge positionerat sig som riktig fotboll för riktiga fans, det vill säga vilja bevara en mer engelsk syn på fotboll och ett mer traditionellt supporterperspektiv. Men att ställa sig utanför modern samhällsutveckling är sällan en hållbar strategi, så utmaningen är att undvika den gentrifiering som plågat Premier League.

Kvällstid under veckoslutet går som synes jag och Linhem genom hur vi plats för plats tror att EFL Championship slutar den här säsongen. De två andra divisionerna har vi inte berört så mycket. Här följer därför några korta ord om de klubbar jag anser vara de fem favoriterna i League One respektive League Two. Vilket så klart inte bådar väl för dem.

:::

FEM FAVORITER I LEAGUE ONE

Blackburn. Har en spelartrupp som borde kunna dominera den här serien. Men att Blackburn räknas till de stora favoriterna den här säsongen kan till största delen tillskrivas Tony Mowbray som så när höll dem kvar i Championship förra säsongen. Under sommaren har Mowbray framför allt förstärkt Blackburns mittfält.

Wigan. Wigan vann League One för två säsonger sedan och kommer definitivt försöka upprepa bedriften. De har vad som mycket väl kan vara seriens allra bästa spelartrupp utan någon enda riktigt svag lagdel, med spelare som måste räknas bland stjärnorna i League One. Paul Cook har tagit över som manager och han brukar sällan misslyckas med sina lag.

Bradford. Var nära uppflyttning redan förra säsongen men föll på Wembley mot ett disciplinerat Millwall. Stuart McCall har däremot fått Bradford att spela bra fotboll och de har alla chanser att ta nästa steg i sin utveckling. De är en klubb som hör hemma i Championship. Några viktiga spelare har lämnat klubben men viktiga spelare som Romain Vincelot och Nicky Law är kvar.

Portsmouth. Michael Eisners köp av klubben blev helt klart under veckan, och med nytt ägande blandas oro med höga hopp om framtiden. Med Kenny Jackett som manager siktar Portsmouth på en andra raka uppflyttning. Inte någon omöjlighet för Portsmouth men laget och publiken måste anpassa sig taktiskt till Jacketts mer defensiva attityd.

Scunthorpe. Slutade trea förra säsongen och har under sommaren förstärkt laget med Rory McArdle i backlinjen. Scunthorpe kan mycket väl ha seriens allra bästa försvar men frågetecknet om de verkligen ska kunna ta sig hela vägen har mer med anfallet att göra. Anfallaren Paddy Madden behöver ha en bättre säsong än förra säsongen.

:::

FEM FAVORITER I LEAGUE TWO

Luton. Hade egentligen lika gärna kunnat gå upp förra säsongen men med ett flertal större klubbar redan uppflyttade från serien så öppnar det upp för Luton att ta sig upp i League One. Har förstärkt både försvar och mittfält under sommaren och hade redan ett av seriens mest formidabla anfall förra säsongen. Favoriter till uppflyttning.

Mansfield. Steve Evans har lyckats med uppflyttning nio gånger tidigare i sin karriär och nu siktar han på sin tionde. Mansfield har värvat friskt under sommaren, 13 nya spelare av hög kaliber för League Two, inte minst David Mirfin i backlinjen och Will Atkinson på mittfältet. Bör sikta på en av de automatiska uppflyttningsplatserna.

Swindon. Var med Tim Sherwood som någon form av ohelig hybrid mellan sportchef och manager något av åtlöje i League One förra säsongen. Ägaren och ordföranden Lee Power hade all anledning till lite själaskådning. Vilket verkar ha gett effekt med anställningen av David Flitcroft som manager och värvningarna av mittbacken Chris Robertson och mittfältaren James Dunne.

Coventry. Med ägarsituationen som den är kan det naturligtvis gå lite hur som helst för Coventry. Samtidigt visade Blackpool förra säsongen att det inte måste vara något som diskvalificerar. Coventry har värvat smart under sommaren, fem spelare från de nyss uppflyttade lagen från League Two. Inte minst gläder nog att värva tillbaka klubblegenden Michael Doyle.

Stevenage. Avslutar med en kurvboll. Darren Sarll är med sina 34 år en av de yngsta tränarna i Football League men har samtidigt gjort stor succé med sin tuffa attityd, höga krav på sina spelare och höga pressfotboll. Kan på bra dagar vinna mot alla lag i den här serien. Måste bara få tillräckligt många bra dagar. I det avseendet något av League Twos Liverpool.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ales Mateju, Viktoria Plzen till Brighton. Ung? Tjeck! Lovande? Tjeck! Högerback? Tjeck! Är kanske inte tänkt som ordinarie högerback redan från början men där finns en uttalad förhoppning att Mateju ska kunna slå sig in i laget under säsongen. Bra backup till en åldrande Bruno och Brighton har därmed förstärkt båda ytterbackspositionerna under sommaren. Godkänd – (++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Modou Barrow, Swansea till Reading. Det har inte varit lätt att bedöma hans nivå efter sparsamt med spel i Swansea och ute på lån. Känns ändå som han kan vara en bra ytter på denna nivån. Målfarlig och individuellt skicklig också vilket lär passa Readings system. Med beröm godkänd – (++++)

Kieran Dowell, Everton till Nottingham Forest (lån). En av de spelarna som utmärkte sig mest när England vann U20-VM. Spelskicklig mittfältare som lär passa in perfekt i ett ungt och progressivt Nottingham. Kan mycket väl bli en nyckelspelare i Forest denna säsongen. Warburton har goda kontakter och en tradition av att låna in rätt spelare från Premier League-klubbar. Med beröm godkänd – (++++)

Aaron Wilbraham, Bristol City till Bolton. Det känns fel att vara hård mot en till synes hyvens man och bra lagkamrat som Wilbrahimovic. Men han är snart 40 år nu och har aldrig varit någon vidare målskytt. Är hans target man-färdigheter tillräckliga? Det är uppenbarligen en truppvärvning för att få in rutin men tillför väldigt lite annars till ett lag som behöver det. Underkänd – (+)

Brad Potts, Blackpool till Barnsley. Det är ganska typiskt Barnsley att värva två spelare som glänste i League Two för Blackpool ifjol. Barnsley är i stort sett ett allstar-lag för League Two de senaste säsongerna. Har nu om inte stjärnor på mittfältet åtminstone många potentiella stjärnor varav några lär passa in. Passar också Barnsley i och med att han är en offensiv och poängplockande mittfältare. Med beröm godkänd – (++++)

Förra säsongen blev mer jämn och oviss än kanske någonsin tidigare. Pengarna som ständigt flödar in i den engelska fotbollen har svämmat över bräddarna i Premier League och rinner nu alltså in även i The Championship. Det är en utveckling vi ser fortsätter och accelerar den här säsongen. Konkurrensen är hårdare än någonsin förut.

Bottenregionen i The Championship är en salig blandning av klubbar som antingen redan slåss gott och väl ovanför sin egen viktklass, av klubbar som brottas med gamla ekonomiska synder, och av klubbar vars taktiska utveckling inte är i led med de taktiska framsteg vi ser i serien som helhet. Här är vårt gemensamma tips hur bottenstriden slutar i EFL Championship 2017-18.

De slutliga placeringarna är genomsnittet av våra båda tips. I samband med våra motiveringar presenterar vi även våra individuella tips. I den händelse att två klubbar har fått samma genomsnittliga placering så placeras den klubb högst som fick bäst individuell placering:

(24) MILLWALL

Hyllman. Kändes begränsade redan förra säsongen i League One, där de slutade på sjätteplats. Väl i playoff visade de däremot prov på vad som kanske har varit lagets stora styrka under senare år, cupspelet. Inga konstigheter med försvarsspelet och ett klassiskt effektivt anfallsspel. Ytterst tveksamt hur detta räcker till i en högre division där de ställs mot bättre motstånd varje vecka. Kommer kunna störa en och annan motståndare, men kommer inte kunna störa i tabellen. (#24)

Linhem. Gick segrande ur ett inte alltför starkt League One-playoff. Har inte förstärkt laget nämnvärt och lite tyder på att de är mer Championship-redo än när de senast åkte ur. Kan Lee Gregory gör många mål eller är han uppblåst av för många straffmål ifjol? Håller Steve Morison fortfarande eller sjunger han på sista versen? Gott om antingen unga eller åldrade spelare som känns otillräckliga. Lär dock inte alls vara lika avsågade eller hopplösa som Rotherham ifjol utan lär ge alla gäster ett otrevligt välkomnande. (#24)

(23) BOLTON WANDERERS

Hyllman. Det är ett strålande jobb som Phil Parkinson har gjort med att få ihop ett sargat lag i en krisande klubb. Det var laganda och kampmoral som tog Bolton tillbaka till The Championship förra säsongen, men det är mycket tveksamt om det verkligen räcker till i The Championship. Allra helst som laget helt enkelt inte heller har förstärkt särskilt mycket under sommaren. Måste överprestera för att hålla sig kvar. (#23)

Linhem. Det känns som att de blev uppflyttade för tidigt sett till lagbygget och att man fortfarande är i för mycket ekonomiska bekymmer för att kunna investera i truppen. Å andra sidan lär högre inkomster och ett bättre skyltfönster hjälpa deras ekonomiska problem. Var väldigt beroende av fasta situationer ifjol, sitter det i Boltons DNA sedan landsfadern Big Sam eller kommer hörnmålen slipas bort? Har ett svagt anfall, någon likt inlånade Adam Armstrong lär behöva blomma ut till en skyttekung ifall de ska hålla sig över strecket. (#23)

(22) BURTON ALBION

Hyllman. Mindre kvantitet men kanske mer kvalitet i Burton den här säsongen är känslan sedan Nigel Clough värvat in bland andra Liam Boyce till anfallet och Stephen Warnock till försvaret. Ändå var det en rejäl bedrift av Burton att hålla sig kvar i The Championship förra säsongen och det krävs en minst liknande bedrift för att lyckas även den här säsongen. Kan lyftas av den ständigt positiva atmosfären runt klubben. (#21)

Linhem. Stackars Burton är enbart tippade att öka ur av genomsnittet av våra båda tips som individuellt tror man klarar sig. Burton är dock vana att motbevisa ett negativt konsensus. Med små medel och egensinniga metoder är man experter på att överprestera. Kollar man på spelartruppen ser det ut som ett sämre lag i League One. Behöver definitivt en riktig målskytt efter förra säsongen, kan Liam Boyce fylla den rollen? Kommer man hitta en målvakt snart eller nöja sig med den experimentella konstnären Stephen Bywater? Hur många avstängningar drar ligans elakaste mittbackspar Turner-McFadzean på sig denna säsongen efter förra säsongens nio matcher? (#21)

(21) IPSWICH TOWN

Hyllman. Mycket lite talar egentligen för Ipswich den här säsongen. Klubbens ambitioner på transfermarknaden verkar ärligt talat rätt begränsade, även om både Emyr Huws och Bersant Celina är intressanta förstärkningar. Tom Lawrence är däremot ett kostsamt tapp. Mick McCarthys taktik var kraftigt ifrågasatt redan förra säsongen och absolut ingenting tyder på någon annan melodi den här säsongen. Tvärtom talar kanske mycket för ett uppslitande managerbyte cirka halvvägs in på säsongen. (#20)

Linhem. Jag tror att skeppet har seglat för Big Mick och ett Ipswich vars spenderarbyxor nu är i small jämfört med många mer ambitiösa ägare. Anfallet har bara varit bra när Daryl Murphy nästan gjorde 30 mål och försvaret har börjat stagnera. Det saknas kreativitet på mittfältet och Joe Garner på topp lär skrämma försvarare mer med sina armbågar än med sitt målskytte. Det kan vara positivt att man har en ganska ung och utvecklingsbar trupp men å andra sidan kan bristen på konsistens vara en akilleshäl i bottenstriden. (#22)

(20) PRESTON NORTH END

Hyllman. Även om Simon Grayson hade varit kvar i Preston tror jag de hade fått det svårt den här säsongen. Det faktum att Grayson inte är kvar i Preston får mig att tänka att det kan gå ännu sämre. Preston har alltid jobbat med mycket små resurser i förhållande till sin konkurrens och känns inte helt givet att Alex Neil kommer lyckas lika bra med detta. Men det ska betonas att min bedömning av Prestons möjligheter verkligen är att betrakta som något av ett worst-case scenario. (#22)

Linhem. Ett lag på övre halvan med Simon Grayson; ett bottenlag utan Grayson? Möjligen för hårt mot Alex Neil men redan ifjol kan Preston sägas ha överpresterat sina underliggande nummer och att man plockade många enkla poäng mot klara lag under våren. Å andra sidan har man det mesta av ett väldigt bra lag kvar och med flera värvningar Grayson gjorde innan han lämnade gör att man borde vara i gott skick. Det blir ett intressant experiment att se ifall skillnaden mellan Grayson och en genomsnittlig Championship-manager i Alex Neil är markant. Spännande att få se Barkhuizen en hel säsong i Preston efter en stark vår. (#18)

(19) CARDIFF CITY

Hyllman. Det känns som om vi har sett Cardiff förut i skepnaden av till exempel Blackburn eller Blackpool. Vincent Tans entuasiasm för sin klubb verkar ha dalat betänkligt och i ungefär samma takt som Cardiff har dalat i det engelska seriesystemet. Cardiff borde kunna undvika nedflyttning i och med att de har Neil Warnock som manager, som inte krånglar till saker i onödan och som känns som motsvarigheten till Big Sam i The Championship, han vet vad som krävs för att hålla sig kvar. Men kanske är också serien på väg att springa iväg från tränare som Warnock. (#18)

Linhem. De var en av vårens formstarkare lag med en skållhet Kenneth Zohore längst fram. Känslan är dock att Cardiff är närmare Blackburn, Bolton, eller Ipswich för den delen vad det gäller gamla topplag i Championship i förfall. Warnock gör sällan lag besvikna men fesljumna värvningar och en ganska anonym spelartrupp lär inte räcka långt denna säsongen. Om Warnock blir kvar har jag ändå en känsla att Cardiff med kanske ligans bästa mittbacksuppsättning kan placera sig ovanför många lag som till synes spelar bättre fotboll. Utan Zohore eller med en mindre pålitlig manager än Warnock hade jag tippat nedflyttning för walesarna. (#19)

(18) BARNSLEY

Hyllman. Gjorde succé förra säsongen men den succén ser ut att på samma gång göra dem rika och stå dem dyrt. Conor Hourihane och Sam Winnall lämnade redan under förra säsongen och den här sommaren ser betydligt fler spelare ut att lämna. Ska Barnsley kompensera för detta så kräver det att deras scoutingorganisation visar sig lika effektiv som förut och att värvade spelare från lägre divisioner klarar av att ta steget upp i The Championship. Paul Heckingbottom har däremot haft stora framgångar med den metoden tidigare. (#19)

Linhem. Fjolårets stora sensation har blivit fullständigt lemlästade av större och rikare klubbar. Om Andy Yiadom lämnar, vilket verkar vara en tidsfråga, har man bara fyra spelare kvar från förra säsongen som startade 20 eller fler matcher. Vad Barnsley varit väldigt bra på innan är dock att ersätta sina spelare med nya hungriga spelare från lägre divisioner eller större klubbars reservlag. Cameron McGeehan kan bli en sensation på mittfältet och Jason McCarthy är den mest stabila högerbacken de kan hitta. Blir spännande att se ifall skotska nyförvärvet Stevie Mallan kan mer än bara slå snygga frisparkar. (#17)

(17) QUEENS PARK RANGERS

Hyllman. Kanske övervärderar jag QPR som lag i och med att de har ett antal spelare jag faktiskt är rätt förtjust i. Ian Holloway fick däremot QPR att göra framsteg under förra säsongens andra halva, även om det kanske inte säger så väldigt mycket. Värvningen av Josh Scowen till defensivt mittfält gillar jag eftersom det ger QPR möjlighet till ett mer offensivt balanserat mittfält, och därmed underlättare deras möjligheter till ett konstruktivt anfallsspel som de saknade förra säsongen. (#15)

Linhem. Har efter flera rikare säsonger antagligen återvänt till deras pre-Warnockska tid som ett underhållande ungt lag på nedre halvan av tabellen. Holloways rykte har svalnat sedan Blackpool-tiden och även om QPR kan plocka russin ur mindre kakor som Barnsley lär man inte ha varken resurser eller kunnighet för att göra väsen av sig inom en snar framtid. Har ett potentiellt spännande mittfält men på planens andra delar ser man ganska bleka och fantasilösa ut. Ett av flera större lag i serien som kan behöva se sig över axeln så man inte trillar på nedflyttningstrecket. (#20)

Liverpool är Englands mest framgångsrika fotbollsstad. Liverpool och Everton har tillsammans vunnit 27 ligatitlar, nio europeiska cuptitlar av varierande storlek samt 20 engelska cuptitlar. Under mer eller mindre hela 1980-talet var det mellan Liverpool och Everton det stod om herraväldet över den engelska fotbollen. Liverpool var engelsk fotbolls huvudstad.

Under de 30 följande åren har andra städer tagit över taktpinnen. Manchester och London har varit och är två tunga maktbaser inom engelsk fotboll. Liverpool har aldrig försvunnit från kartan men har tvingats inte bara dela med sig av utrymmet utan även slåss för utrymme. Nu verkar däremot Liverpool återigen redo att ta steget upp på jämn fot med övriga städer.

Både Everton och Liverpool är två klubbar som befinner sig i en tydlig period av ambitiös satsning och positiv utveckling. Liverpool har med Jürgen Klopp som manager till sist börjat få ordning på finanser och organisation och har för kanske första gången på länge börjat tänka mer framåt än bakåt. Everton har med ny ägare fått betydligt större resurser och långt gånga planer på ny arena.

Det finns med andra ord någon form av symmetri med att Liverpool således gör gemensam sak i den här säsongens europeiska playoff. Liverpool i Champions League och Everton i Europa League. För båda ett definierande mått på sina respektive framsteg. På samma gång en slags parallell rivalitet där den ena klubbens resultat sätts i kontrast med den andra klubbens resultat.

Det är med andra ord ett playoff som blir något av en förlängning av vad vi kommer se i ligaspelet under säsongen. Båda klubbarna har naturligtvis sina ambitioner i tabellen som helhet, men hur de förhåller sig till varandra i tabellen liksom hur det går i deras inbördes möten, kommer vara en subplot av större intresse än på många år.

Det är ett playoff med Merseysidekaraktär. Både Liverpool och Everton är seedade inför sina respektive playoff. Vilket innebär att båda kan förvänta sig en något enklare lottning men också att båda åtminstone formellt och på förhand måste betraktas som favoriter att vinna sina respektive playoff. Vilket engelska klubbar nog alltid är, men så enkel är sällan verkligheten.

LIVERPOOL

Den tredje kvalomgången hade några oväntade resultat. Detta innebär att Liverpool som seedad klubb kommer lottas mot en av följande klubbar – Nice, Steaua Bukarest, Young Boys, Hoffenheim eller Istanbul Basaksehir. Young Boys vinst mot Dynamo Kiev, liksom Nices vinst mot Ajax, innebar att både CSKA Moskva och Sporting Lissabon flyttades upp till de seedade klubbarna.

Detta känns som motstånd på tre olika nivåer. Fågel måste för Liverpool utan tvekan anses vara att lottas mot Steaua Bukarest eller Young Boys. Detta är två klubbar som Liverpool bara ska besegra. Man City gjorde exempelvis processen ytterst kort med Steaua Bukarest i samma playoff förra säsongen. Young Boys som fotbollslag skrämmer ungefär lika lite som namnet antyder.

Fisk vore det emellertid att lottas mot Hoffenheim eller Nice. Hoffenheim hade en oväntat strålande säsong i Bundesliga och leds av nya tyska tränardarlingen Julian Nagelsmann, blott 30 år gammal. Så hip att Jürgen Klopp framstår som en VHS-spelare i jämförelse. Nice var klar trea i Ligue 1, och det vore så klart något typiskt om Mario Balotelli sparkade Liverpool ur Champions League.

Mittemellan hittar vi Istanbul Basaksehir, som förra säsongen slutade tvåa i den turkiska superligan, före Fenerbahce och Galatasaray. Inte något fantastiskt fotbollslag samtidigt som turkiska klubbar aldrig bör underskattas, särskilt inte på bortaplan. Inte en klubb med samma europeiska kultur och rutin som någon av de tre klassiska turkiska storklubbarna.

Omdöme: Liverpool är favoriter oavsett motstånd. Drömlottning vore Young Boys, ett lag som känns taktiskt och spelarmässigt mer förutsägbara än Steaua Bukarest. Mardrömslottning vore Nice, ett bra men underskattat lag som kan överraska. Hoffenheim är försvagat, känns mer lättviktiga och kommer inte kunna överraska Liverpool på samma sätt.

EVERTON

Givet att Everton i skrivande stund har 22 möjliga motståndare de kan lottas mot i sitt playoff så är det naturligtvis ogörligt att göra samma sammanställning för dem som för Liverpool. Under fredagen kommer däremot alla klubbar delas in i lottningsgrupper, vilket snävar ned möjliga motståndare till en handfull olika klubbar.

Något kan ändå sägas om tuffheten på möjliga motståndare. De som känns som på förhand svårast motståndare för Everton, låt oss i relativa termer kalla det för mardrömslottning, är Panathinaikos, Rosenborg, Röda Stjärnan och AEK Aten. Grekisk tragedi vore alltså en risk för Everton. Videoton, Vitorul, FH och Süduva Marijampole känns sportsligt som möjliga drömlottningar.

En drömlottning utifrån ett helt annat perspektiv, även om det förmodligen vore att betrakta som en bra lottning även sportsligt, vore naturligtvis om Everton drogs mot Östersunds FK. Där skulle vi verkligen kunna börja prata om ett uppsnackat möte. Vilken upplevelse för Östersund att få spela på Goodison Park, och vilken upplevelse att se Everton i de jämtländska skogarna.

Det föll några storheter i den tredje kvalrundan. PSV Eindhoven, Bordeaux, Freiburg och Sparta Prag fick alla säga farväl till Europa League. Det visar om inte annat på hur kluriga de här kvalrundorna i Europa League faktiskt är och att det knappast finns något lag som går säkert. Det gäller naturligtvis även i ett kommande playoff.

Omdöme: Panathinaikos, AEK Aten, Röda Stjärnan och Rosenborg känns som möjliga mardrömslottningar. Det vore å andra sidan motståndare som Everton mentalt kan förbereda sig för som svåra på förhand. Mer lömska lottningar vore kanske Maritimo, Apollon Limassol eller Domzale i och med att de kan visa sig bli obehagliga överraskningar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Kelechi Iheanacho, Man City till Leicester. Mycket lovande anfallare som har alla möjligheter att nå sin fulla potential med Leicester. Kommer vara en intressant kombination tillsammans med Jamie Vardy och ger Leicester en helt annan spets och fler dimensioner i sitt anfallsspel. Borde även ge Leicester möjligheten att jobba med alternativa taktiska uppställningar. Berömlig – (+++++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Robbin Ruiter, Utrecht till Sunderland. Jag vet ytterst lite om denna 30-åriga holländska målvakt men han har en ganska gedigen karriär i Utrecht bakom sig. Oklart hur det översätts men Sunderland var verkligen i behov av målvakt efter att ha tappat både Pickford och Mannone. Väl godkänd – (+++)

Linhem: Han har bättre förutsättningar, han har bättre spelare och så många nya Mendesfynd att det inte lär märkas om några av dem drunknar till havs eller knappt får speltid. Ska man ta den där vinsten mot Leicester på allvar är det noterbart att Ivan Cavaleiro gjorde ett drömmål efter ha haft en väldigt hackig säsong ifjol. Han gjorde ändå fem mål och fem assists trots att han bara startade 17 matcher. Verkar sitta inne på stor talang och ger Wolves anfall ytterligare bredd. Apropå Wolves yttrar är jag väldigt förväntansfull att få se Jordan Graham igen. Han må inte vara portugis men han är en massiv talang. Han missade hela säsongen på grund av skada ifjol och det vore sorgligt ifall han försvinner i mängden bland alla Mendes-klienter. Man får väl ändå tänka sig att några inhemska spelare kommer få plats i Wolves främlingslegion? Ett frågetecken om Wolves jag inte hört är annars att de kanske är för unga samtidigt som väldigt många är nya i både laget och landet. Tror du det kan skada Wolves topplagskandidatur?

Hyllman: Det stämmer nog rätt bra. Om inte annat behöver han ju inte brottas med att komma in mitt i säsongen och försöka ersätta Walter Zenga, vilket ju känns lite som att försöka vinna ett 100m-lopp där motståndarna har ett försprång med fem sekunder. Om det mesta med Wolves förberedelser inför förra säsongen kändes som kaos så verkar de inför den här säsongen betydligt bättre förberedda och genomtänkta. Även om lagen om alltings jävlighet så klart innebar att målvakten Carl Ikeme skulle dra på sig ett cancerbesked mitt under försäsongen.

Just ungdomligheten och mängden nya spelare gör så klart att jag känner vissa tvivel kring Wolves förmåga att verkligen leva upp till förhoppningarna och visa sig vara tillräckligt jämna över en hel säsong. Jag betvivlar egentligen inte att där finns kvaliteten i tillräcklig utsträckning, men är de verkligen tillräckligt elaka för att över en lång säsong ta upp kampen med Middlesbrough, Sheffield Wednesday med flera? Mycket tror jag kommer bero på hur väl Nuno Espirito Santo lyckas med sitt taktiska upplägg, där försäsongsrapporterna tyder på att det blir den ack så populära 3-4-3-uppställningen. Vilket ju är lite intressant eftersom det möjligen omdefinierar Wolves behov av yttrar en aning och alltså kan innebära både förändring och omställning. Hur ser du själv på en sådan förändring för Wolves, öppnar det upp möjligheter eller ser du snarare problem på horisonten?

Linhem: Att börja spela 3-4-3 skulle väl ändra en del saker. Framför allt känns det inte som om man har tillräckliga wingbacks ifall man inte till exempel använder just Graham. Annars känns laget mer anpassat till en formation som tillåter fler offensiva mittfältare. Det man har är gott om mittbackar och centrala mittfältare, samt några spelare som Romain Saiss och Conor Coady som kan spela på flera olika positioner i backlinjen och på mittfältet. 3-4-3 kan ju dock sägas ge plats åt Helder Costa och Cavaleiro att spela med ännu mindre defensivt ansvar och i ganska fria roller.

Det som också kan försvåra en lyckad övergång till detta spelsystem är att man behöver en pålitlig klassanfallare. Har Wolves detta? De hade det inte förra säsongen, även om jag tycker Nouha Dicko förtjänar mer speltid. Kan värvningen av Leo Bonatini på lån från Al-Hilal vara tillräcklig? Hur sanna är ryktena om att man ska värva Wolverhampton-sonen Andre Gray? För det är den sortens anfallare de kommer behöva för att konkurrera i toppen av tabellen. Sedan så bör man inte lägga för mycket vikt på en potentiell formation. Viktigare blir att se hur Santo anpassar sig till The Championship. Som portugis måste man ju anta att han kommer förespråka extremt cynisk fotboll toppat med några individuellt skickliga offensiva spelare med stora friheter. Vad tror du om Wolves-projektet den här och kommande säsonger? Kan man åstadkomma vadsomhelst med mycket pengar och Jorge Mendes-kontakter?

Hyllman: Just behovet av wingbackar var nog det jag också kändes som mest uppenbart. Det hade också varit intressant att se om Nuno Espirito Santo i så fall hade gjort om några av yttermittfältarna enligt samma typ av mönster som vi har sett i några andra klubbar på sistone. Men det är väl dessutom ett rätt säkert antagande att Wolves inte är färdigvärvade den här sommaren.

Jag tror att det är möjligt att åstadkomma väldigt mycket mer eller mindre oavsett metod så länge det finns en långsiktig plan i bakgrunden och en genomtänkt strategi för att göra planen till verklighet. Det här har vi ju sett flera exempel på i The Championship under de senaste fem-tio åren. Om Wolves har en långsiktig plan och en genomtänkt strategi så är naturligtvis deras pengar och Jorge Mendes-kontakter en väldigt värdefull tillgång för dem som borde ge dem goda chanser att ta sig upp till Premier League om inte redan den här säsongen så inom de närmaste åren. Om en sådan plan och strategi saknas så finns däremot en risk att Mendes inflytande bara skapar kaos och oreda och håller Wolves tillbaka. Förra säsongen kändes det som om en plan faktiskt saknades. Den här säsongen känns det däremot som om det börjar finnas en tydlig plan. Kanske inte någon alldeles ologisk utveckling, var sak har sin tid. Men jag tror det är på egen risk man avfärdar Wolves projekt bara för att det inte blev så lyckat redan den första säsongen. Men så är det ju alltid med nya former av klubbägande. Hur bedömer du själv Wolves chanser den här säsongen?

Linhem: Jag bedömer Wolves chanser som ganska goda denna säsongen. Det finns några bevisade stjärnor, några som säkert kommer vara bra, och en del ganska stabila britter som fyller ut laget. Det är svårt att bedöma en ny tränare men att han är en respekterad portugis hjälper definitivt. Tror de kan blanda sig in i toppstriden men som sagt tidigare känns man långt ifrån klara och jag vet inte alls vilka som kommer starta.

Flera andra utländska managers som Wagner och Carvalhal har ändå bevisat sig vara ganska rättvisa när det gäller att välja spelare oavsett nationalitet. Det som är en faktor i detta fallet är hur insyltad Jorge Mendes verkligen är. Är alla spelarna hans klienter? Har han makten att få managern att spela hans spelare? Det är trots allt Mendes vän och första klient som är Wolves manager så chansen finns att han i bästa fall har Mendes respekt att helt själv välja spelare eller så är han snarare delaktig i Mendes affärer. Det finns dock goda exempel på att en nära relation med agenter och andra med orent mjöl i påsen kan vara gynnsamt så länge man har en bra manager. Big Sam Allardyce har trots allt haft en lyckad karriär trots mer än ett decennium av anklagelser om hans nära relation till en agent som råkade representera de flesta av hans värvningar. Det man kan tänka sig är att det bästa för Mendes och hela gänget är ifall Wolves går bra oavsett vilka som spelar men man bör inte applicera vanliga vettiga människors logik på agenter. Det är svårt att se skogen när man har storhetsvansinne, som man säger.

Hyllman: Måste vara därför jag alltid vandrar rätt in i träd. Rätt irriterande faktiskt. Nej, det som är risken är ju att det just inte finns någon riktig eller vettig självständighet mellan Nuno Espirito Santo och Jorge Mendes. Vem är det i så fall som bevakar klubbens intressen skulle man kunna undra? Men givet att det finns i alla fall normala checks and balances mellan dem så måste det ju inte vara något problem. Och det måste ju anses ligga i både deras och klubbens gemensamma intressen att faktiskt ta sig upp i Premier League, så än så länge väljer i alla fall jag att inte ana några ugglor i mossen.

Ändå börjar alltså Everton redan i den tredje kvalrundan av Europa League. De måste alltså klara av två kvalrundor innan de ens tar sig till gruppspelet i den europeiska cupturnering som är en uttalad andraturnering. Rent realistiskt är det via ligaspelet det bästa de alls kan förvänta sig, alternativet vore att lyckas vinna någon av de båda cuperna.

För engelska klubbar under eller strax under de allra största är det alltså som att försöka passera ett nålsöga att ta sig till europeiskt cupspel. Det är exakt samma situation för klubbar som West Ham, Leicester, Southampton, Watford och Newcastle med flera. Antalet platser ut i Europa är helt enkelt för lågt i förhållande till mängden lag av viss kvalitet.

Det är problematiskt eftersom europeiskt cupspel, hur baktalat det än har blivit, är något engelska klubbar behöver. För sin egen taktiska och faktiska utveckling, och eftersom brist på europeiskt cupspel alltid kommer innebära ett glastak som gör det svårare att konkurrera på lång sikt med de som regelbundet deltar i europeiskt cupspel. Det uppstår outsiders och insiders.

UEFA har å sin sida pratat i några år om att skapa en tredje europeisk cup som hade varit tänkt att just ge fler klubbar möjlighet till europeiskt cupspel. Den så kallade Intertoto-cupen vore en tidigare motsvarighet. Men det är samtidigt ett samtal som känns högst preliminärt och som nog ligger många år framåt i tiden om det över huvud taget någonsin blir av.

Är det istället något som skulle kunna arrangeras bilateralt snarare än genom UEFA:s multilaterala apparat? Genom historien finns naturligtvis flera exempel på europeiska cuper som arrangerades i samarbete mellan olika nationella förbund snarare än genom UEFA. Det var bland annat en sådan, gamla Fairs’ Cup, som togs över av UEFA och blev UEFA-cupen, numer Europa League.

Idén att arrangera cupturneringar för klubbar som inte kvalificerat sig för övrigt europeiskt cupspel är inte heller den ny. Vi såg flera exempel under inte minst 1970-talen och 1980-talen på detta, bland annat Texaco Cup, Full Members’ Cup och Anglo-Italian League Cup. Detta var samtidigt som mest halvkokta försök att skapa något allvarligt.

Kanske skulle FA kunna spela en roll för ett sådant här projekt. De är ansvariga för engelsk fotbolls utveckling i stort. Engelsk fotboll står även väldigt stark ute i världen. De sitter samtidigt på världens äldsta, mest hållbara och troligtvis mest framgångsrika cupkoncept redan. Kanske är det dags att lansera en internationell version av FA-cupen – FA International Cup?!

Om inte FA vill driva projektet kanske Premier League tar förarsätet. De har ju i någon mening redan en tanke som tangerar samma idé med sin Premier League International Cup, fast på ungdomsnivå. Visst vore det samtidigt ett sätt att ytterligare bygga ligans varumärke, och kanske samtidigt få ut fotbollen i starka marknader som Asien och USA.

Hur skulle det kunna gå till? Jo, men låt tänka att FA eller Premier League arrangerar en dylik cup. De ger till exempel fyra platser i tur och ordning till de till exempel fyra bäst placerade engelska klubbarna i ligan som inte kvalificerat sig för annat europeiskt cupspel. De bjuder på motsvarande sätt in lika många klubbar från Spanien, Tyskland, Italien och Frankrike.

På motsvarande sätt kan klubbar från andra länder och ligor bjudas in, till samma antal som den europeiska koefficienten redan föreskriver. Inget märkligt med detta. Håller vi oss till de högst rankade ligorna skulle en sådan cup den här säsongen innehålla klubbar som Espanyol, Malaga, Fiorentina, Inter, Werder Bremen, Schalke och Saint-Etienne.

Bland andra dessa klubbar hade fått sällskap av Southampton, Bournemouth, West Brom och West Ham. Det här hade självfallet kunnat vara en mycket intressant cupturnering. Om den sedan skulle arrangeras enligt numer typiskt europeiskt format med gruppspel, eller varför inte med bara det klassiska FA-cupformatet, går att ha olika uppfattningar om.

Varför inte? De engelska klubbar som i nuläget inte spelar europeiskt cupspel har ändå inget för sig under de dagar då det spelas europeiskt cupspel. Det begärs inget av dem som inte begärs av sju andra engelska klubbar varje år eller för den delen av betydligt mindre resursstarka klubbar från mindre ligor runtom i Europa. Det vore på alla sätt utvecklande.

Det kan självfallet uppstå problem med matchdagar. För att få igång ett sådant här projekt krävs det att UEFA lättar på sina allmänna restriktioner mot att det ska spelas någon annan fotboll alls de kvällar som det spelas Champions League eller Europa League på. Kanske går det att hitta en kompromiss med olika avsparkstider eller dylikt.

Det skulle också vara en fördel för ligaspelet. En vanlig källa till frustration mot slutet av säsongen är alltid hur vissa klubbar under de sista omgångarna knappt har något att spela om, vilket kan ge olyckliga effekter i både titelstriden och nedflyttningsstriden. Att utöka antalet platser som kvalificerar till europeiskt cupspel skulle proportionellt reducera antalet lame duck-platser i ligan.

Everton har, till skillnad från övriga tretton klubbar i Premier League, ändå en god chans på europeiskt cupspel den här säsongen. Rättare sagt så har de europeiskt cupspel den här säsongen. Men vill de att detta ska fortsätta måste de hålla nerverna i styr ikväll nere i Slovakien. En 1-0-ledning på Ruzemburok är förvisso ett bra resultat men inte något givet avancemang.

Det var varken hackat eller malet hemma på Goodison Park. Det var tydligt att det är väldigt tidigt på säsongen och det var tydligt att det är flera nya spelare i Everton. Det var inte något samspelt lag vi såg. Men Everton släppte i alla fall inte in något bortamål och det var nog väldigt viktigt. Det borde göra dem till klara favoriter till avancemang.

Och sätta upp ett dubbelt Merseysideplayoff under augusti.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Josh Cullen och Reece Burke, West Ham till Bolton (lån). Väldigt bra dubbelvärvning av Bolton som i starkt behov av bättre spelare och bredd. De är dessutom i sitt utsatta tillstånd inte riktigt kapabla att köpa loss spelare, om de ens får göra det just nu. Cullen var en bärande spelare för Bradford ifjol och kan mycket väl få en lika betydande roll i Bolton. Burke hade en liknande lysande säsong för Bradford säsongen innan men lyckades inte lika bra i Wigan. Kan få svårt att slå sig in i Boltons mittförsvar beroende på om de spelar tre där bak eller bara två. Cullen på mittfältet har större chans att slå sig in i laget. Med beröm godkänd – (++++)

När jag gjorde mitt första alldeles för tidiga preliminära ligatips någon gång tidigare i somras, någon kvart efter playoff-finalens slutsignal, hade jag Sunderland sist i tabellen. Det enda som tog dem upp längre upp i tabellen (vart får ni se snart!) var att man i Simon Grayson plockade in en högst kompetent manager. Fler namn hade varit intressanta för Sunderland men Grayson känns perfekt. En rutinerad manager som också är hungrig för att ta nästa steg uppåt i karriären. Han gjorde underverk med relativa parkeringspengar att spendera i Preston och dessförinnan tog han Leeds upp från League One och till toppen av Championship. De gamla magkänslorna om Sunderlands stundande katastrof har dock börjat bubbla igen sedan Darron Gibson på fyllan uttalat sig illa om lagkamrater (att de inte bryr sig, inte ens förstått att de blev nedflyttade osv) och flera andra mer eller mindre anonyma källor har åtminstone bekräftat att det ryker om Sunderlands klubbstuga. Vad säger du om den senaste krisen? Förändrar det din uppfattning om Sunderland?

Hyllman: Det brukar ju sägas att om man vill ha en ärlig uppfattning om något så får man den från antingen barn eller från fyllon. Oavsett vad man nu anser om det omdömesfulla med Darron Gibsons blöta pubrunda går det ju inte heller att bortse från att hans rant nog innehåller både en och annan sanning om situationen i Sunderland. Och jag har nog gått igenom en rätt liknande resa som du själv. När Sunderland anställde Simon Grayson kände jag att här fanns i alla fall möjligheten att saker och ting skulle stabiliseras en aning i klubben och runt laget. Det skulle kanske inte lyfta upp Sunderland mot tabelltoppen men i alla fall kunna landa i något drägligt. Nu är jag nog tillbaka där farhågorna var mot slutet av förra säsongen att vill det sig riktigt illa så luktar detta en andra raka nedflyttning.

Simon Grayson har förvisso fortsatt sin vana från Preston och Leeds att värva både billigt och bra. Aiden McGeady, James Vaughan, Jason Steele och Lewis Grabban är alla habila spelare. Inga fantastiska spelare så klart, men spelare som kan vara väldigt effektiva på den här nivån. Om Grayson samtidigt hade kunnat addera dessa spelare till motiverade spelare av hög kaliber såsom Lamine Kone, Wahbi Khazri och Jermain Lens – de spelare som Gibson bland andra hängde ut – så hade det här kunnat se riktigt bra ut för Sunderland. Men det ser alltmer ut som en from förhoppning, och att döma av vad vi såg förra säsongen borde det ju inte förvåna oss, och det ser alltså mer ut som om Grayson har ett rejält städjobb framför sig innan han ens kan börja fundera på att göra några seriösa framsteg med Sunderland. Fördelen är väl att han borde sitta rätt säkert på jobbet, för vem skulle annars vilja ha jobbet? 0-5-förlusten mot Celtic var ren och skär förnedring. Är det så illa tror du att Sunderland verkligen ska behöva oroa sig för nedflyttning?

Linhem: Om man ska vara hård är det enda som talar för att Sunderland inte ska behöva oroa sig för nedflyttning Grayson och att de rimligen som ett före detta Premier League-lag borde ha några bra spelare. De var dock så bottenlöst usla ibland ifjol och lag som Wolves har tidigare bevisat att det går att falla rakt igenom Championship trots landslagspelare och dyra kontrakt. En bra kommentar om Gibsons uttalande förresten kom från nordöstikonen Julio Arca som påpekade det oproffsiga att ta en rejäl fylla såhär nära säsongstarten. Jag som inte gillar proffsighet eller bra beteende överlag tycker ändå det är lite kul att det finns lite suparkultur kvar. Typiskt nog just i nordöstlagen.

Jag tror ändå Sunderland inte lär behöva oroa sig över nedflyttning. Ifall de spelarna som sägs inte bry sig inte presterar lär det finnas tillräckligt med kvalitet bland andra och särskilt de yngre. Men man ska nog vara realistisk och inse att det blir en mellansäsong. Även om man bortser från inbördeskriget i omklädningsrummet är Sunderlands investeringar långt ifrån till exempel Middlesbrough eller Aston Villa. Bara för att man nyss spelat i Premier League får man inte gå före i kön för att spela där igen. Statistiskt sett är det vanligare för nedflyttade lag att sluta i mitten av tabellen än någon annanstans. Jämför till exempel detta Sunderland laget med det Aston Villa ifjol som spenderade rejält men bara slutade på trettonde plats. Vad tror du om Sunderlands framtid på längre sikt? Bör man till exempel skära ned på sina dyra kontrakt och satsa på den lovande årskullen som nyss gick långt i någon europeisk ungdomsturnering? Man säger ju alltid att lag bör satsa på de unga men här finns de ändå en grund för det?

Hyllman: Jag kan väl i och för sig förstå och hålla med Julio Arca i vad han säger. Samtidigt kan jag väl känna att det också är ett rätt mänskligt sätt att hantera vad man som Darron Gibson kanske upplever som en helt hopplös situation och sin egen desillusion att bara försöka dränka problemen för en kväll. Drabbas man av insikten att det i princip inte längre spelar någon roll vad som görs så är det ju lätt att börja agera som om inget spelar roll. Hur som helst är det ju lätt att sitta på kammaren och moralisera om saken.

Jag tror ju att Sunderland måste börja om från början igen. Det betyder en massa olika saker. De måste rensa ut all dödvikt och få bort de spelare som helt enkelt inte är engagerade i laget, vilket naturligtvis kommer ta sin lilla tid sett till att de sitter på rätt höga löner samt knappast är eftertraktade på marknaden i nuläget. De måste bygga vidare på de spelare de vill ha kvar och värva nya spelare som ska bilda ett nytt Sunderland, naturligtvis gärna med en bas av egna unga spelare. Simon Grayson är helt rätt manager för att genomföra hela den här reformprocessen, men vi måste räkna med att det betyder mer än bara en mellansäsong. Framför allt är det nog helt nödvändigt att Ellis Short lyckas sälja klubben och att Sunderland får en ny ägare. Det borde vara en klubb som intresserar köpare. Paradoxalt nog kan ju däremot en ny ägare utgöra en större fara mot Graysons ställning i klubben än vad som är fallet med nuvarande klubbledning.

Babysteps således. Om Sunderland avslutar den här säsongen med att ha blivit av med några spelare samt lagt grunden till något som börjar se ut som ett nytt fotbollslag så skulle jag betrakta det som en i sammanhanget lyckad säsong för Sunderland och Simon Grayson. Något som åtminstone gör att säsongen avslutas med en viss optimism som definitivt inte finns där bara någon vecka innan den faktiskt börjar. Helt enkelt, för att försöka mig på en liknelse, försöka hamna i en situation inför nästa säsong där de påminner mer om Norwich än om Aston Villa den här sommaren. Även om att påminna om Aston Villa just i nuläget kanske inte framstår som så värst dåligt för Sunderland heller. Värre skulle det kunna bli. Hur ser du avslutningsvis på Sunderland rent taktiskt inför säsongen, hur tänker du dig att Simon Grayson utifrån vad vi vet om honom vill spela fotboll med Sunderland och har de materialet för detta?

Linhem: Grayson är verkligen ingen speciell taktiker. Han får sägas vara ganska flexibel och balanserad, vilket också kan sägas vara en styrka. Preston har flörtat ibland med 3-5-2 men framför allt hållit sig till 4-4-2 eller 4-2-3-1 ungefär vanligtvis. Grayson är inte feg att ändra formation eller pröva spelare på mindre ovana positioner, men det är inte så att han gör en grej av att skola om spelare till nya positioner. Hans strategi kan bäst beskrivas som vettig och ofta lite anpassad efter spelarna till hands. En trollkarl som Aiden McGeady kan få en hel del frihet att göra det han gör utan att laget blir lidande och antalet spelare på centralt mittfält lär variera. Skulle säga att Grayson är ganska traditionell från grunden och det främsta draget är att gå från 4-4-2 till 4-1-4-1 eller 4-4-1-1. Det vill säga överbefolka mittfältet vid behov eller bara få in en extra kreativ spelare snarare än två anfallare.

En intressant sak är att Jordan Pickford före sitt genombrott spelade i Preston för Grayson och att Pickfords ersättare Maxwell är ganska lik Pickford. Annars är det svårt att försöka rita upp Sunderlands förväntade lag nästa säsong. Vilka blir kvar? Vilka är kvar mentalt? Finns det några offensiva spelare i laget alls? Baserat på startelvorna i deras senaste försäsongsmatch försöker man nog spela 4-2-3-1 med ett ganska defensivt starkt centralt mittfält (Ndong-Cattermole till exempel) och sedan fyra väldigt offensiva spelare framför. McGeady, Grabban, och Vaughan har fått mycket speltid. Något mer att säga om Sunderland? Tar det sig ändå till en stabil mittenplacering? Får vi se ett svenskt genombrott för Joel Asoro? Finns det faktiskt spelare i laget som inte förstod att de blev nedflyttade? Jag kan känna att i vilket fall kommer McGeady med bollen vid fötterna vara en god anledning att kolla in Sunderland oavsett hur resultaten går.

Hyllman: På det ena eller andra sättet kommer det definitivt bli fascinerande att följa hur det går för Sunderland den här säsongen.

När Premier League sparkar igång nästa helg blir Brighton och Huddersfield den 48:e respektive den 49:e klubben att delta i Premier League sedan dess att ligan omformades i början av 1990-talet. Ingen annan av de stora ligorna kan visa upp en lika hög rotation i vilka klubbar som deltar i den högsta divisionen och det är naturligtvis en nickning till den engelska fotbollens bredd.

Brighton och Huddersfield tog sig så klart till Premier League på lite olika sätt, och har haft lite olika tid och förutsättningar att förbereda sig mentalt på att spela i Premier League. Men för båda måste det ha varit en drivkraft förra säsongen att få möjligheten att spela fotboll på Anfield, på Emirates, på Old Trafford, på Wembley och så vidare.

Förvisso är det bortamatcher där förväntan normalt sett överträffar själva den faktiska upplevelsen. Klubbar som debuterar i Premier League har normalt sett väldigt tufft på bortaplan. I genomsnitt vinner dessa klubbar tre av sina totalt 19 bortamatcher, och tar i genomsnitt endast 15 av 57 möjliga poäng. Det är på hemmaplan som klubbarna alltså måste stå starka för att hålla sig kvar.

Samtidigt är det även nästan ofrånkomligt att dessa debuterande klubbar också plockar några rejäla skalper längs vägen. Vem kan exempelvis glömma bort Burnleys 1-0-vinst mot Man Utd 2009, eller Cardiffs 3-2-vinst mot Man City under 2013-14?! Under 2000-talet har endast två av 14 debuterande Premier League-klubbar misslyckats med att ta i alla fall någon jätteskalp.

Det här öppnar självfallet upp funderingar kring vilka storklubbar som riskerar gå på en mina. Brightons premiärmatch redan i första omgången hemma på Amex mot Man City får det så klart att vattnas i munnen. Huddersfield möter Tottenham hemma på John Smith i slutet av september, och en dag senare beger sig Brighton till Emirates för en match med Arsenal.

Ingen klubb som debuterar i Premier League har någonsin placerat sig högre än åtta i tabellen, vilket var vad Reading lyckades med 2006-07. Samtidigt är det faktiskt ganska ovanligt att debuterande klubbar åker direkt ur Premier League, trots att de alltid anses som favoriterna att göra det. Bara fem av 14 klubbar har under 2000-talet åkt ur Premier League under sin debutsäsong.

Faktiskt är det så att debuterande Premier League-klubbar i genomsnitt slutar på 15:e plats i tabellen och håller sig kvar i Premier League i åtminstone tre ytterligare säsonger. Brighton och Huddersfield borde med andra ord känna gott hopp för att ha alla chanser att inte bara kunna hålla sig kvar i Premier League utan faktiskt också etablera sig där.

Vare sig Brighton eller Huddersfield tog sig upp till Premier League med hjälp av några extremt produktiva målskyttar, även om Glenn Murray gjorde betydligt fler mål för Brighton än vad hans chanser egentligen motiverar. Däremot visar statistik från de senaste tio åren att 27 av 32 anfallare i uppflyttade lag gör färre mål första säsongen i Premier League.

Vad som alltså borde oroa både Brighton och Huddersfield är målskyttet. Ändå har ingen av dem gett sig ut på marknaden efter någon anfallare hittills den här sommaren. Kanske kan Huddersfield sova lugnare som dels hade fler anfallare som producerade ganska många mål i normal takt, och som samtidigt har förstärkt med Tom Ince.

Brighton har kanske större skäl att känna oro. De tog sig till Premier League till stor hjälp av målskyttet från tre spelare i Glenn Murray, Anthony Knockaert och Sam Baldock. Samtliga dessa tre hade däremot redan i The Championship en sett till volym och kvalitet på antalet chanser en extremt effektiv säsong. Det skulle kunna bli en rejäl backlash i Premier League.

Det där verkar i själva verket vara något som även Newcastle har tänkt på. Nu är förvisso inte de någon debutant i Premier League. Men även deras främsta målskytt, Dwight Gayle, hade en enorm utdelning i sitt målskytte. Ändå eller alltså kanske just därför verkar Newcastle vara på jakt efter en ny anfallare, för att stärka upp sitt eget anfallsspel.

Brighton är en klubb vi lärde oss att tycka om förra säsongen, eller kanske till och med redan säsongen innan. Det bör dock inte få oss att blunda för att det här trots allt talar för att Brighton är den i nuläget svagaste av de tre nya lagen i Premier League den här säsongen. Och att de alltså trots statistiken löper en mycket påtaglig risk att åka ur Premier League lika snabbt som de tog sig upp.

Vad som är en utmaning för alla tre nykomlingarna, men kanske alltså i synnerhet för de båda debutanterna, Brighton och Huddersfield, är att botten i Premier League ser betydligt starkare ut än vad den faktiskt har varit under de två senaste säsongerna. De kan med andra ord inte förvänta sig någon särskild hjälp längs vägen, några kryckor att luta sig mot.

Ska de hålla sig kvar i Premier League måste de göra det helt av egen kraft.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Aboubakar Kamara, Amiens till Fulham. Championship-klubbar verkar älska Ligue 2-anfallare nuförtiden. Det började redan innan Kodjia till viss del men verkar ha eskalerat. Kamara var en bidragande faktor till Amiens uppflyttning till Ligue 1. Fulham sades tidigare ha varit överens med anfallaren Diego Rolan men det verkar ligga på eller under isen. Fulham är i behov av en anfallare även om de tänkt fortsätta spela 4-3-3 utan någon renodlad anfallare om så bara för variationens skull. Väl godkänd – (+++)

Ryan Tunnicliffe, Fulham till Millwall. En talangfull central mittfältare som började sin karriär i Man Utds akademi. Trots en uppväxt i detta internat för mönsterelever har Tunncliffe gjort rubriker för både fyllekörning och för att ha kallat Patrick Bamford bög (“sausage boy” var hans ordval) på twitter. Som spelare har Tunnicliffe haft bra perioder men aldrig riktigt fastnat någonstans. En bad boy passar bra i Millwall, kanske kan de lära honom att bete sig och fokusera på fotbollsplan. Väl godkänd – (+++)

Leo Bonatini, Al-Hilal till Wolverhampton (lån). Ung brasse som via Estoril i Portugal hamnade i Al-Hilal ifjol. Var/är fortfarande delägd av en tredje part som lite skrämmande heter “Traffic Group”. Svårt att bedöma hur bra han är men 17 mål som 22-åring i Estoril är inte dåligt. Wolves är sannerligen i behov av en anfallare då deras bästa målskyttar bara gjorde tio mål var förra säsongen. Sägs vara intresserad av flera andra anfallare vilket vore vettigt. Väl godkänd – (+++)

Linhem: Är det tisdag redan? Jag måste verkligen tappat bort min plats i kalendern så här under semestern. Det fina med att ha en klubb som varit lika jämn som Sheff Wed de två senaste säsongerna och som inte varit alltför aktiva i transferfönstret är att det borde vara lätt att veta var man har dem. Ifall man föreställer sig att de är lika bra som ifjol men att ligan nu saknar tydliga favoriter är det rimligt att tänka sig Owls ta ett kliv uppåt i tabellen. Och ur ett supporterperspektiv är det alltid lätt att tänka sig att man åtminstone kommer vara lika bra som ens lag var förra säsongen.

Det som oroar mig med Wednesday är att de inte blev bättre förra säsongen. Det var hedervärt att man försökte i form av flera anfallsvärvningar men det verkade snarare stjälpa deras uppflyttningschanser. Jag var också beredd att tro på att Wednesday i ännu extremare form än Huddersfield försökte vila upp sig till playoff-spelet men istället var man inte alls lika välorganiserade eller samspelta offensivt som man var säsongen innan. Jag tror fundamentalt att det är bra för klubbar att ha en långvarig manager och ett samspelt lag men det är oroande när en klubb inte utvecklas, när deras försök att utvecklas misslyckas, och när Forestieri gick ifrån lagets stjärna till att spendera många matcher på bänken, utan att något stjärnskott tog hans plats. Grundtipset är att Sheffield Wednesday återigen är mitt i playoff-smeten, ser du tecken på stagnation eller tror du att Sheff Wed flyter uppåt i en potentiellt svagare toppstrid?

Hyllman: Vad som talar för Sheffield Wednesday är att det inte riktigt finns det där laget eller möjligen lagen som förväntas vara klart bättre än alla andra lag i toppstriden. Det gör The Championship mer öppen. Vad som talar mot Sheffield Wednesday är att antalet lag som befinner sig på ungefär samma nivå som dem är till och med fler än förra säsongen. Jag väljer ändå att tro på Sheffield Wednesday den här säsongen just för att de nu faktiskt har erfarenhet av två raka säsonger av uppflyttningsstrider, och kan bära med sig den erfarenheten in i den här säsongen som en tillgång. Men jag tror de gör klokast i att den här gången verkligen sikta in sig på automatisk uppflyttning, för blir det playoff är jag rädd för att det går troll för dem.

Sheffield Wednesday hade ett av seriens allra bästa försvar förra säsongen och var notoriskt både med att släppa till chanser och att släppa in mål. Ändå kändes det mot slutet av säsongen som att det var just där det brast. Sheffield Wednesday skulle absolut kunna vinna på att värva en mittback av hög kaliber och kanske i synnerhet en vänsterback där Daniel Pudil knappast övertygade någon förra säsongen. Mittbackssituationen skulle kunna adresseras genom att flytta ned Sam Hutchinson till backlinjen och istället rikta in sig på att hitta en defensiv mittfältare av riktigt hög kaliber.

Individuellt har ju Sheffield Wednesday ett anfall av mycket hög klass, i alla fall på den här nivån. Steven Fletcher, Fernando Forestieri, Jordan Rhodes och Sam Winnall bland andra skojar man inte bort. Men det var ofta svårt under våren att riktigt se hur Carlos Carvalhal egentligen tänkte sig att spela med dem. Att spela med dem alla känns ogörbart. Hur som helst är det i första hand anfallet som Sheffield Wednesday måste göra något om de vill lyckas den här säsongen, men det är inte ett kvalitetsproblem så mycket som ett taktiskt problem. Vad Sheffield ofta saknade i sitt anfallsspel var farten, det blev helt enkelt alldeles för långsamt och statiskt. Ytterpositionerna har varit ett problem för Sheffield Wednesday under senare år. Är det ett problem där George Boyd, som precis värvats från Burnley, skulle kunna visa sig vara frälsaren som bär upp korset på sina axlar?

Linhem: Jag önskar George Boyd vore lösningen på alla problem. Om det dock är fart som Wednesday söker – vilket du säger om alla! – är George Boyd inte rätt person. Han passar dock Carvalhals filosofi av yttrar som också sköter det defensiva jobbet och kan gå inåt i planen. Han kan också vara en mer kreativ spelare när han slipper Sean Dyches bojor. Är du säker på att Wednesday behöver en ny vänsterback? Utsåg du inte Sheff Weds Adam Reach till ligans bästa vänsterback ifjol? Men jag mer med dig angående Pudil. Det känns som att man vill ha offensiva ytterbackar vilket Pudil och Hunt är men samtidigt lär det finnas sexigare val. Det ganska oväntade med Owls utländska ägare och portugisiska ägare är att man tydligt föredrar inhemska spelare. Greg Cunningham vore en fin värvning från Preston eller Andy Yiadom om inte något PL-lag kan utbuda dem.

Jag kan hålla med dig om en ny mittback, jag ser gärna Hutchinson fortsätta på mittfältet och Glenn Loovens passar bra som lagets tredje mer rutinerade mittback. Annars är det inte dumt att kunna flytta ner Hutchinson och flytta in Barry Bannan när en mer offensiv uppställning passar. Att Wednesday saknar fart är inte fel, de känns något tröga och saknar tydligt någon riktig speedster. När inte Forestieri presterar heller saknar de någon med det lilla extra mellan mittfält och anfall. Där hade jag gärna sett dem förstärka laget. Det kändes förra året som om man behandlade problemet med att skapa chanser med att värva spelare som kan avsluta chanser snarare än skapa dem. Något som jag ser som ett potentiellt problem, som inte är ovanligt för lag i toppen av The Championship, är att Wednesday har gott om anfallare men att de inte passar ihop, inte är tillräckligt bra i sina roller, eller bara inte spelas på rätt sätt. Vad säger du om det?

Hyllman: Det var så klart lite det temat jag var inne på innan jag tydligen började babbla om behovet av fart igen. Delar även din uppfattning om att där i alla fall förra säsongen saknades en spelare som kunde få ihop mittfält och anfall. Och egentligen är kanske det här två frågor som hänger samman i och med att båda så tydligt berör själva uppbyggnadsspelet. Är Fernando Forestieri spelaren som skulle kunna ta den rollen för Sheffield Wednesday och kanske på så vis även få igång honom igen, om de inte värvar någon sådan spelare, och på så vis på samma gång kanske lätta det här överflödets förbannelse som kan finnas i anfallet? Eller är det mer så att Carlos Carvalhal har prioriterat bort just den spelaren i sitt sökande efter defensiv balans?

Linhem: Jag tror Forestieri kan vara den spelaren, han var fortfarande väldigt bra ifjol. Men hans roll var inte lika tydlig och Carvalhal experimenterade oftare med två renodlade anfallare. Jag kan känna att Wednesday borde ha Forestieri och en till mer kreativ spelare däruppe. Barry Bannan är visserligen en bra spelfördelare men han är ingen riktig ytter och det borde inte förstöra lagets organsation att spela han som en av två centralt på mittfältet.

Om Wednesday ska bryta ner försvar krävs det att man vågar lite mer. Det är inte omöjligt att det räcker att spela som tidigare ifall nu Jordan Rhodes kan hitta sin vanliga 20+ mål per säsong-målform men inget i våras tydde på att Sheff Wed är rätt plats för det. Det är lockande att se ett mönster i Rhodes måltorka i två ganska offensivt försiktiga lag som Boro och Wednesday men å andra sidan var inte Blackburn eller Huddersfield några offensiva sensationer heller. Det kanske bara handlar om självförtroende och att anpassa sig till ett nytt lag.

Wednesday känns väldigt stabila. Med samma lag och manager lär man garanterat vara ett topplag. Men finns där tålamod ifall man får en dålig start eller om man ens “bara” tampas om en playoff-plats? Att man varit väldigt tysta i sommar kan tyda på att man inte riktigt har förtroende nog att investera i Carvalhal likväl som man kan vara bekväma och tro på nuvarande spelartrupp. Tredje året är ju avgörande, kommer Wednesday äntligen bli uppflyttade eller slutligen missa playoffs?

Hyllman: Jag sätter mina marker på Sheffield Wednesday som seriesegrare den här säsongen. Men jag gör det med självinsikten att det är i alla fall något av en gambling på att de brister vi precis har pratat om faktiskt kommer att ha åtgärdats under den här säsongen. Sheffield Wednesday har erfarenheten från två säsonger att bygga vidare på, vilket inget annat lag möjligen med undantag av Middlesbrough kan säga på samma sätt, och lägg till det att Carlos Carvalhal och spelarna nog även vet att det är tredje gången gillt för dem. Men som sagt, jag tror de gör klokast i att nå automatisk uppflyttning.

När Premier League för ett halvår sedan släppte sina senaste siffror för sin Elite Player Performance Plan (EP3) var det en klubb som stack ut när det var fråga om att producera flest spelare i sin akademi att ta klivet in i den engelska proffsfotbollen. Rochdale AFC rankades först av alla kategori tre-akademier, tvåa i hela Football League, och trea även inkluderandes Premier League.

Endast två klubbar i hela England producerar alltså fler professionella spelare från sin akademi än Rochdale. Det är smått fantastiskt i sig självt men är på samma gång en förklaring till hur det kan komma sig att en klubb som omsätter ungefär som en medelmåttig League Two-klubb under sina tre säsonger i League One aldrig har varit mer än sex poäng ifrån playoff.

En förklaring på två sätt. För det första att egna akademiprodukter som Callum Camps, Jamie Allen och Andy Cannon alla tre är viktiga spelare för Rochdale i League One. Camps är 21 år gammal dessutom lagkapten. För det andra genom att Rochdale säljer spelare vidare till andra klubbar. Scott Hogan som värvades av Aston Villa i januari är kanske den mest namnkunnige.

Rochdale är i själva verket ett mycket ungt lag på den här nivån. Utöver sina egna produkter hittar vi spelare som Joe Rafferty, Joe Bunney, Oliver Rathbone och Harrison McGahey. Men precis som var fallet i Man Utd under 1990-talet så omges ungdomarna också av rutinerade ringrävar som Ian Henderson, Keith Keane och Calvin Andrew.

Keith Hills betydelse för Rochdales utveckling kan knappast överskattas. Hill gör sedan 2013 sin andra runda som manager för Rochdale efter ett kortare mellanspel i Barnsley, och har varit manager i Rochdale under deras tre raka säsonger i League One. Dessförinnan var han också manager under fem år mellan 2006 och 2011.

Det var Keith Hill tillsammans med Tony Ellis som för exakt tio år sedan satte sig ned och formulerade Rochdales nya strategi baserat på deras egen lönsamma och produktiva akademi. De hade viktigt stöd hos styrelseledamoten Andrew Kelly. Det var i ett vägskäl i Rochdales historia i och med att styrelsen vid den här tidpunkten stod inför beslutet att lägga ned sin akademi.

Det var på dessa tre personer som projektet med Rochdales akademi därefter vilade. Andrew Kelly svarade för kontakterna med företag, skolor och samhälle för att bland annat säkra finansieringen. Tony Ellis blev akademichefen som lade upp dess träning, utbildning och fotbollsfilosofi. Keith Hill var managern som tog på sig att slussa in de unga spelarna i a-laget.

Rochdale formulerade i själva verket en strategi som visar på behovet av att se på akademin utifrån ett helhetsperspektiv. Där måste finnas finansering och goda utbildningsalternativ. Akademin måste producera spelare som utöver att vara rent fotbollskunniga även är självständiga och mogna nog som människor att därefter ta klivet in i seniorfotbollen.

Keith Hills uppgift är därifrån att ta ansvaret för att ge dessa spelare chansen i a-laget. Både Andrew Kelly och Tony Ellis är noga med att påpeka hur absolut nödvändigt just detta steg är, och att allt deras arbete i slutänden vore både fruktlöst och onödigt om inte Hill därefter använde spelarna. En akademis produktivitet är i slutänden beroende av vem som är manager.

Något Rochdale också fick erfara mellan 2011 och 2013 när Keith Hill lämnade Rochdale. Under några jobbiga år var Steve Eyre, Chris Beech och John Coleman managers i Rochdale samtidigt som flödet från akademin till a-laget blev allt tunnare. Erfarenheten verkar ha gjort Rochdale visare. Om Keith Hill lämnar klubben igen skulle hans ersättare rekryteras internt.

Rochdales förmåga att slussa in spelare från akademin kan komma att särskilt prövas den här säsongen. Två av lagets bästa spelare har lämnat klubben. Matty Lund gick till Burton Albion och Nathaniel Mendez-Laing flyttade till Cardiff. I båda fallen alltså The Championship-klubbar. Men det är samtidigt den verklighet Rochdale lever i och har valt att förhålla sig till.

Det gör kanske inte Rochdale till den bästa klubben i League One den här säsongen, men det gör definitivt Rochdale till en av de mest intressanta klubbarna i League One. Och med tre säsonger i rad på tabellens övre halva, blott något stenkast från playoff-spelet var gång, så är det kanske inte alldeles uteslutet att vi får anledning att återkomma till Rochdale i slutet av säsongen.

Många engelska klubbar skulle naturligtvis ha skäl att återkomma till Rochdale redan nu. För något måste en klubb i tredjedivisionen göra rätt när deras akademi är den tredje mest produktiva av alla klubbar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Nemanja Matic, Chelsea till Man Utd. En position på planen som Man Utd onekligen behövde förstärka. Matic är en mycket bra spelare på den positionen, på samma gång defensivt trygg som konstruktiv i spelet. En spelare som kan fördela ansvaret på planen mer effektivt mellan spelarna. En bonus med en spelare som både kan och vill skjuta. Med beröm godkänd – (++++)