Vi har genom åren vant oss vid att när det kommer till Premier League så existerar ofta det vardagliga arm i arm med det absurda. Något Tottenham onekligen har fått uppleva under veckan när deras säsongsuppladdning befann sig mitt i en medial såpastorm sedan Danny Rose valt att i en intervju med The Sun gå ut och kräva värvningar, titlar och säga sig villig att lämna klubben.
The Sun gjorde naturligtvis mesta möjliga av den intervjun. De marknadsförde den med fantombilder som om de precis hade säkrat en intervju med Osama Bin Laden, Kim Jong-Un, Donald Trump eller någon annan galning. Därefter slog de i stora rubriker upp väl valda delar av vad Danny Rose faktiskt sa, samtidigt som de tonade ned annat som kanske inte var riktigt lika intressant.
Det var samtidigt svårt att komma ifrån känslan att det hela egentligen mest av allt var en storm i ett vattenglas. För det första var vad Danny Rose faktiskt hade att säga i den där intervjun, åtminstone om man läste allt han sade, inte särskilt kontroversiellt eller problematiskt. För det andra finns skäl att tänka att andemeningen förmodligen missförstods eller medvetet missuppfattades.
Visst, Danny Rose valde att någon dag senare gå ut med en ursäkt för sin intervju. Värt att notera med den ursäkten är emellertid att den syftade på timingen med intervju snarare än dess innehåll. Det kändes mer än något annat som en ursäkt för formalitetens skull. Formen och tidpunkten för intervjun var kanske illa vald, bara några dagar innan premiärmatchen mot Newcastle.
Men vad finns egentligen att invända mot innehållet i intervjun? Mycket av det som Danny Rose kritiserar i intervjun, Tottenhams relativa brist på värvningar och särskilt profilvärvningar, deras relativt låga lönestruktur, är sådant som även Tottenhams supportrar själva uttryckt sin oro för. Mauricio Pochettino själv har pratat om ett behov av några nya värvningar.
Danny Rose nämner klubbarna uppe i norr, rimligtvis måste det vara klubbarna i Manchester han då avser, att han skulle kunna ha en betydligt högre lön i någon av de klubbarna, och att han inte vill avsluta sin karriär utan att ha vunnit titlar längs vägen. Att nämna andra klubbar är så klart alltid känsligt hur realistiskt saken än är, och pengar är så klart alltid fult att prata om.
Men det kan vara värt att lägga märke till att Danny Rose faktiskt aldrig under intervjun distanserar sig från Tottenham. Han pratar alltid om Tottenham i vi-form och ser helt uppenbart sig själv som en del av laget. Det ger inte ett intryck av en spelare som mentalt letar efter andra alternativ. Alltså finns det skäl att tänka att Danny Rose har ett annat syfte med den här intervjun.
En möjlighet är självfallet att se Roses intervju inte som ett uttryck för bitterhet eller girighet, utan som ett uttryck för både kollektiv och egen ambition. Rose vill helt enkelt väldigt mycket, både för Tottenham och för sig själv. Han vet att Tottenham behöver förstärka och höja sina löner för att kunna konkurrera på lång sikt. Att säga det blir att utöva påtryckning på klubbens styrelse, och att utöva en form av ledarskap.
Därför tror inte jag att Danny Roses intervju kommer skapa någon större oreda i Tottenham inför säsongen. Många spelare lär nog tänka på samma sätt som Rose, i synnerhet i fråga om lönestrukturen. Det visar att det är ett ambitiöst lag, ett lag som vill vinna titlar. Jag vore inte ens särskilt förvånad om Rose hade fått Mauricio Pochettinos välsignelse innan han gav den där intervjun.
Vad det kanske framför allt demonstrerar är hur Tottenham som alla klubbar i någon mening är politiska institutioner där vilka beslut som fattas bestäms i en pågående förhandling mellan olika grupper med måhända en liknande bild av vad de vill med klubben men med olika värderingar och prioriteringar vad gäller vägen dit. Det politiska spelet handlar om att bestämma vilka prioriteringar som till sist styr klubben.
Det här är självfallet inte ett riktigt lika underhållande perspektiv som det som har drivit media de senaste dygnen. Där finns det naturligtvis ett intresse av att hellre betona möjliga personkonflikter, i all synnerhet som det dessutom spelar rätt väl in i sillysäsongens ständiga rykteskarusell. Men det är förmodligen ett mer konstruktivt och instruerande perspektiv.
Situationen känns med andra ord förhållandevis harmonisk i Tottenham inför säsongspremiären. Det kan möjligen tyckas att det stormas och drängas en aning på ytan men strax därunder känns det mesta harmoniskt. Omvänt skulle kanske Newcastle kunna beskrivas där det tvärtom känns någorlunda lugnt på ytan men där man istället anar ett rejält bubblande missnöje under ytan.
Det är en på förhand spännande match. St James’ Park lär vara på kokpunkten med Newcastle tillbaka i Premier League. Rafa Benitez är tillbaka i Premier League och att få se honom taktiskt duellera med Mauricio Pochettino i den här matchen ska bli intressant. Tottenham har självfallet kommit betydligt längre i sitt lagbygge och verkar som sagt mer harmoniska.
Tottenham inleder hur som helst Premier League-säsongen på ett som har hunnit med att bli tradition för dem, på bortaplan. Närmare bestämt för sjunde säsongen i rad. De har bara lyckats vinna två av de tidigare sex premiärerna, och när de 2012-13 senast mötte just Newcastle på bortaplan i premiären blev det faktiskt förlust.
Tillfälligheter eller ej? Redan idag finns i vilket fall som helst möjlighet att visa vilka framsteg Tottenham har gjort som lag under de här åren. Och inte minst visa att även om det stormar så var det ändå bara ett vattenglas.
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Kazenga LuaLua, Brighton till QPR (lån). En spektakulär men ojämn ytter. Hade några säsonger då han spelade mycket för Brighton men har tappat sin plats i matchtruppen. Aldrig varit riktigt bra igenom en hel säsong. Var också ifjol utlånad till QPR. Var ingen dundersuccé men bidrar med stunder av briljans till ett lag som kan behöva det. Väl godkänd – (+++)
Harvey Barnes, Leicester till Barnsley (lån). En av få Barnsleyspelare som någonsin spelat i Champions League. Barnes gjorde nämligen ett kort inhopp mot Porto ifjol. Annars spelade Barnes framför allt för det förfallande Milton Keynes ifjol. Gjorde det också ganska bra med sex mål på drygt tjugo matcher. Imponerade i somras i Toulonturneringen där han delade på skytteligatiteln med fyra mål. Särskilt imponerande då han främst spelar ytter eller offensiv mittfältare. Väl godkänd – (+++)
Lewis Baker, Chelsea till Middlesbrough (lån). Gjort två imponerande säsonger i Vitesse. Särskilt ifjol då han gjorde en Lampard-esque säsong med tio mål från mittfältet. Känns onekligen redo för en stor roll i ett bra lag i Championship, om inte på nedre halvan av Premier League. Det något oroande är att Boro nu kanske börjar bli för offensivt balanserade? Väldigt intresserad av att se Baker i The Championship. Baserat på helgens match mot Sheff Utd kan Boro behöva lite mer playmaking och målskytte från centralt mittfält. Med beröm godkänd – (++++)
Mamadou Thiam, Dijon till Barnsley. Barnsley värvar sin egna anfallare från Frankrike, som tydligen alla lag måste göra. Antagligen måste jag börja kolla på Ligue 2 för att hänga med. Gjorde nio mål och några assists ifjol för Clermont på lån ifrån Dijon. Anfallare som också kan spela på högerkanten. Nödvändig värvning då Barnsley bara har en annan anfallare som inte är tonåring. Väl godkänd – (+++)