En vanlig uppfattning förra säsongen var att Man Utd föll ur titelstriden på grund av sin offensiv, att de helt enkelt gjorde för få mål och missade alldeles för många chanser. Detta är naturligtvis sant i viss utsträckning, i meningen att om de istället hade vunnit en mängd matcher de istället bara spelade oavgjort i så hade deras tabellplacering varit en helt annan.
Därför känns det på något sätt som en sorts ödets ironi att behöva konstatera att vad som kanske inte får Man Utd att falla ur en titelstrid den här säsongen, men åtminstone gör det troligt att de kommer att falla kort i en sådan titelstrid, snarare är deras defensiv. Att den helt enkelt inte håller tillräcklig kvalitet för att kunna vinna världens svåraste liga att vinna.
Men Man Utds defensiv var ju näst bäst i Premier League förra säsongen skulle då vara invändningen mot detta påstående. Vilket kanske stämmer i någon slags ytlig mening men inte riktigt när man skrapar på ytan. Det var en taktiskt betingad defensiv, baserad på ett ofta lågt försvarsspel och en defensiv balans i laget, som var ägnad att strypa motståndarnas målchanser.
Dilemmat är självfallet att en sådan taktik kan få defensiven att se bra ut i termer av statistiska aggregat, på samma sätt som Louis van Gaals possession-fotboll kunde ge falska intryck av defensiv kompetens, men att detta mer eller mindre undantagslöst får konsekvenser för lagets offensiv. Men bra defensiv på mästarnivå ger ett försvarsspel utan bekostnad på lagets offensiv.
Det är dessutom lurigt med statistiska aggregat. Det kan ge oss en bred och svepande bild men på samma gång dölja specifika nyanser. Det pratas om poäng som Man Utd tappade på grund av oförmåga att göra mål, men ett annat tema under förra säsongen var även tappade poäng på grund av misstag i försvarsspelet – t ex mot Arsenal, Stoke, Everton med flera.
För att Man Utd ska kunna vinna Premier League krävs att de börjar dominera matcher igen i en utsträckning vi inte har sett på många år nu. Det bygger i sin tur på en offensiv balans i laget som ställer större krav på backlinjen, vad gäller både organisation och individuell skicklighet. Där finns alltså inte utrymme för de misstag och den tveksamhet vi sett mycket av under senare år.
Det finns naturligtvis bra spelare i Man Utds backlinje, och inte minst finns där en beundransvärd bredd av kompetenta spelare, men förmodligen skulle ingen få för sig att ens antydningsvis jämställa Man Utds nuvarande backlinje med kvaliteten i den backlinje som var grunden för Man Utds senaste mästarlag, och som varit grunden för Man Utds alla mästarlag genom åren.
Där finns några förhållandevis unga mittbackar – Eric Bailly, Phil Jones och Victor Nilsson Lindelöf – som under kommande år kan växa ut till stora mittbackar i Premier League. Antagandet att de ska klara av att hålla den nivån redan den här säsongen känns däremot grundat mest i önsketänkande än i någon seriös och realistisk spelaranalys.
På ytterbackspositionerna känns läget också osäkert. Antonio Valencia har varit en av ligans bättre högerbackar under senare år, men bakom honom är det tunt med alternativ. Uppenbart i Man Utds spel har också varit avsaknaden av en vänsterback som på samma gång klarar offensiva och defensiva uppgifter, och styrkan där beror på vad vi tror och hoppas om Luke Shaws framtid.
Men med Nemanja Matic som defensiv mittfältare får backlinjen ett helt annat skydd än förut skulle då invändningen kunna tänkas vara. Och det är så klart sant till viss del. Men det måste kanske också kommas ihåg att långt ifrån alla matchbilder den här säsongen kommer se ut som den gjorde på Old Trafford mot West Ham i premiäromgången.
Det är lätt att låta sig luras av den typen av enstaka intryck, i synnerhet när man så gärna vill tro på illusionen. Nemanja Matic kommer naturligtvis vara en väldigt nyttig spelare för Man Utd, så viktig för både defensiv och offensiv, men han kan inte vara överallt hela tiden. Även med en Matic i storform får West Ham ett jätteläge precis innan halvtid. 1-1 där och matchbilden är en annan.
När motståndet är av ännu högre kaliber än West Ham, när motståndet är i bättre slag än vad West Ham var förra helgen, eller när matchen som idag går på bortaplan, kommer risken för den typen av jättelägen att öka i motsvarande utsträckning. Poängen är så klart att med en defensiv och en backlinje av mästarkvalitet så uppstår helt enkelt inte dessa jättelägen på samma sätt.
Det vore alltför definitivt att säga att Man Utd, på grund av defensiven inte kan vinna Premier League, som gick att säga med Louis van Gaals fotboll, men det är ett konstaterande som till stor del bygger på en insikt att konkurrenternas försvar i flera fall inte precis övertygar de heller. Försvarsspelet i Premier League är inte vad det har varit, vilket måste åtgärdas för europeisk framgång.
Med två veckor kvar av transferfönstret är det självfallet inte omöjligt att Man Utd förstärker vad som med viss marginal måste beskrivas som deras svagaste lagdel. Inte minst på vänsterbacken har det också spekulerats i att Man Utd skulle söka efter alternativ. Däremot framstår det som osannolikt att det kommer några fler mittbackar.
Om inte managergeniet hade sett till att göra sig av med Jonny Evans och Michael Keane, två av Premier Leagues just nu bästa mittbackar och därtill viktiga ledargestalter i olika åldrar, hade kanske inte detta varit något större problem. Man Utd bär däremot fortfarande de praktiska kostnaderna av dåliga beslut som fattades under åren efter Alex Fergusons avgång.
Kostnader vars defensiva saldo innebär att Man Utd trots premiäromgångens övertygande vinst mot West Ham på Old Trafford ändå inte kan betraktas som favoriter eller särskilt troliga vinnare av ligatiteln den här säsongen. Defensiven snarare än offensiven är alltså vad som med störst sannolikhet kommer sätta käppar i hjulet för Man Utds ambitioner den här säsongen.
Vilket kanske inte är vad folk normalt väntar sig av ett av José Mourinhos fotbollslag. Och det är kanske som sagt inte omöjligt att effektiv organisation och individuell utveckling kan visa sig vara ”just about enough” i slutänden. Men det är ändå vad som måste ses som den bistra verkligheten bakom stela stereotyper och simpel statistik.
Och det finns inget att stoltsera med över detta. Ingen möjlighet att gömma sig bakom floskler om att hellre spela rolig fotboll och att medvetet välja att spela fotboll med hög risk, som om där faktiskt fanns någon motsättning. Inte om man faktiskt vill vinna Premier League. Fotboll är både anfall och försvar, och en Premier League-mästare måste behärska både och.
Det gjorde inte Man Utd förra säsongen. Det är ytterst tveksamt om de gör det den här säsongen.
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Omar Bogle, Wigan till Cardiff. Har gjort en Vardy-resa genom divisionerna. Inledde sin seniorkarriär i engelska sjättedivisionen (norra) där hans målskytte tog honom till Grimsby. Gjorde 19 mål på en halv säsong i League Two innan Wigan värvade honom i vintras. Ganska stor, stark, vänsterfotad anfallare. Mittemellan Sturridge och Lukaku på en vänsterfotad anfallare-skala. Sett till spelstil ganska lik Cardiffs nuvarande anfallstjärna Kenneth Zohore. Är han ersättaren till Zohore om han flyttar eller bara en back-up? Väl godkänd – (+++)
Dimitri Cavare, Rennes till Barnsley. Högerback som också kan spela centralt. Har spelat en hel del i Ligue 1 för Lens och pyttelite för Rennes ifjol. Dragits med allvarliga skadebesvär sedan han gick till Rennes. Var på provspel hos Huddersfield tidigare i somras. Bör vara en jättebra värvning för lilla Barnsley. Hade nog sniffat på 5+ ifall man inte redan gjort flera värvningar där bak, eller om jag faktiskt sett Cavare spela, och dessutom verkar Andy Yiadom faktiskt stanna i Barnsley. Eller om Barnsley bara tänker låta Yiadom spela igen som en förhandlingstaktik mot Huddersfield och andra köpare. Med beröm godkänd – (++++)
Cauley Woodrow, Fulham till Bristol City (lån). Jag är inte särskilt övertygad om Woodrows talang, att få Fulhamfans tror på honom hjälper inte. Har fått gott om chanser i olika lag men gjort ytterst få mål eller annat användbart. Ganska bra i Burton ifjol, som rimligt nog ville ha tillbaka honom, men ser inte alls vad han ska göra i Bristol City. Bristol har ju för närvarande ligans skyttekung i den konverterade box-to-box-mittfältaren Bobby Reid. Woodrow vore en duglig tredjeanfallare antar jag? Att Fulham i behov av anfallare ständigt lånar ut honom borde göra ett ambitiöst Bristol City oroliga. En utköpsklausul gör potentiellt värvningen bättre, ifall Woodrow faktiskt har en bra säsong. Underkänd – (+)
Rui Fonte, Braga till Fulham. Rui Fonte, det var inte igår! Spelat i mindre portugisiska klubbar och större lags reservlag sedan han lämnade Arsenal. Ifjol hade han en väldigt bra säsong i Braga (13 mål!) vilket lockat Fulham. Är som både ytter och anfallare anpassad till Fulham som gärna spelar yttrar som anfallare. Spelade mestadels anfallare för Braga, är han verkligen den anfallare som Fulham letat efter? Vet folk att han är José Fontes lillebror? Väl godkänd – (+++)