Supersöndag säger reklamen och supersöndag säger innehållet. Tottenham mot Chelsea på Wembley motsvarar naturligtvis även de allra högst ställda kraven på jättematch i Premier League. Förra säsongens odiskutabla etta och tvåa ställs mot varandra redan i den andra omgången. Återigen på Wembley, liksom i FA-cupsemifinalen i våras.
Stormatcherna mellan de här båda klubbarna har duggat så pass tätt de senaste åren att det mesta som finns att säga om själva mötet redan har sagts om och om igen. Att det är två klubbar och två lag som av en mängd olika skäl inte gillar varandra särskilt? Jahapp! Att det är en match som potentiellt påverkar titelstriden som vissa redan påpekat? Jahapp!
Vad som känns mest påtagligt med just den här matchen är att både Chelsea och Tottenham går in till den här matchen med någon form av förhoppning om att kunna sätta stopp för var sitt narrativ. Att misslyckas skulle utan pardon innebära att narrativet istället fortsatte och förstärktes med en potentiellt störande effekt under säsongen.
För Chelsea gäller det narrativet om en klubb i kaos och konflikt som steg för steg är på väg att ramla in i ännu en konstiperad så kallad Mourinhosäsong. Konflikter mellan tränare, spelare och ledning, en antagonistisk manager i form av Antonio Conte, passivt agerande på transfermarknaden, förlust i premiären hemma mot Burnley. Mönstret är både bekant och oroväckande.
Förlust mot Tottenham och mönstret vinner bekräftelse. Det var i början av säsongen som José Mourinhos Chelsea för två år sedan begav sig till en bortamatch mot Man City och förlorade den stort, ett definierande resultat. En liknande förlust mot Tottenham ikväll riskerar att definiera den här säsongen på precis samma sätt.
Allra minst innebär en förlust mot Tottenham att narrativet om kaos och konflikt, och om ett lag med stora problem, kommer fortsätta ältas. Att tro att det inte påverkar, i någon mån även riskerar bli självuppfyllande, vore bara naivt. Små sprickor riskerar bli till stora skrev. En vinst skulle däremot kvickt ge säsongen en positiv profil och sätta stopp för det negativa narrativet.
För Tottenham gäller det narrativet om Wembley. Det är Tottenhams första hemmamatch för säsongen, i den mening vi menar att Tottenham över huvud taget har hemmamatcher den här säsongen. Tottenhams problem på Wembley blev något av ett hjärnspöke förra säsongen i och med att de spelade sina matcher i Champions League på arenan, utan någon framgång.
Det har inte minst blivit ett narrativ eftersom kontrasten är så tydlig med hur Tottenham presterade på White Hart Lane. En arena på vilken de var helt och hållet obesegrade förra säsongen, något som naturligtvis låg bakom mycket av deras stora ligaframgångar. Att plötsligt tappa denna fördel riskerar självfallet bli ett svårt slag för Tottenhams ambitioner och förhoppningar.
Tottenham hade jobbat in ett självförtroende på White Hart Lane, inte minst mot Chelsea för övrigt. Tottenham har gjort några strålande och minnesvärda matcher mot Chelsea de senaste tre åren, men bara på White Hart Lane, aldrig utanför White Hart Lane. Säsongens stora fråga är om Tottenham kan bära med sig detta självförtroende till Wembley.
I någon mening kan jag känna att risken med den tillfälliga flytten till Wembley överdrivs en smula. För det första kan det inte bara tas för givet att Tottenham hade varit obesegrade på White Hart Lane den här säsongen också, det är trots allt ett rätt ovanligt facit. För det andra känns det alltför deterministiskt att bara utgå från att Wembley ska orsaka problem.
Det skulle i själva verket kunna visa sig bli en fördel under säsongen. Att spela på Wembley kommer tämligen bokstavligen bli vardag för Tottenham den här säsongen. Till skillnad från alla motståndare som för en enda gång ska spela bortamatch på Wembley, i flera fall kanske för första och enda gången. Vem är det då egentligen som har den psykologiska fördelen?
Utifrån ett bredare säsongsperspektiv känns det som om Tottenham har mycket att vinna på detta. De borde vara behjälpta av det i Champions League jämfört med förra säsongen, då det var rätt uppenbart att de var drabbade av scenskräck av att behöva byta White Hart Lane till Wembley. Wembley blev en ”stor grej”. Nu blir Wembley rutin.
Men precis som för Chelsea riskerar narrativet bli självuppfyllande. Ju mer Tottenham förlorar eller tappar poäng på Wembley desto mer bränsle kommer narrativet få och desto mer av ett faktiskt problem blir det. Å andra sidan, ju mer Tottenham vinner på Wembley desto mer kommer narrativet förpassas till skräphögen. Allra helst vinster mot motståndare som Chelsea.
Något det inte har pratats så mycket om är betydelsen Tottenhams supportrar faktiskt kan få för säsongen. Skillnaden mellan om de går in till matcherna på Wembley med en positiv, upplyftande inställning jämfört med en avvaktande, pessimistisk attityd är milsvid. Kanske har det aldrig varit tydligare hur vad som sker på läktarna påverkar vad som händer på planen.
Det finns med andra ord mycket som är särskilt intressant att följa med kvällens match mellan Tottenham och Chelsea på Wembley. Eftersom den egentligen oavsett hur den än genomförs och slutar kommer sätta så mycket av agendan för resten av säsongen, för ligan som helhet ska sägas men självfallet inte minst, på gott och på ont, för både Tottenham och Chelsea.
Två klubbar som av en mängd olika skäl inte gillar varandra. Två lag som möts i en match med potentiell påverkan på titelstriden. Men kanske framför allt två lag som med en vinst vill täppa till käften på varsitt irriterande och potentiellt störande narrativ. Men naturligtvis även med vetskapen att just i det avseendet är tveklöst den enes bröd på samma gång den andres död.
Det är med andra ord mycket som står på spel på Wembley mellan Tottenham och Chelsea. Det står poäng på spel. Det står tabellplaceringar på spel. Det står prestige på spel. Men det står inte minst arbetsro, harmoni och självförtroende på spel kontra kaos, konflikt och konstipation. På så vis står kanske hela säsongen på spel.
Supersöndag indeed.
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Sean Raggett, Lincoln till Norwich. Dealen inkluderar också att Raggett lånas tillbaka till Lincoln, men bara tills januari inledningsvis. Raggett var stöttepelaren i förra säsongens succélag. Att det var just han som gjorde det sena avgörande hörnmålet mot Burnley var ingen slump, Raggett är en stor pojk och svårslagen i luften. Gjort en handfull mål varje säsong för både Lincoln och Dover. Är han rörlig nog för The Championship, är han rörlig nog för Farkes tyska spelstil? Det återstår att se. Smart att låna tillbaka honom till Lincoln. Väl godkänd – (+++)
Sean Scannell, Huddersfield till Burton (lån). Det är ganska typiskt av Burton att köpa någon som var hetare för några år sedan. Man shoppar gärna efter Championship-rutin. Är inte säker på att Scannell är särskilt bra. Bidrar inte med särskilt mycket mål eller assists för en ytter och ibland anfallare. Spelade för Palace och Huddersfield främst när de var mediokra mittenlag. Ett lån skadar aldrig och Scannell spelade trots allt en del för Huddersfield ifjol. Godkänd – (++)