När Champions League-lottningen genomfördes i torsdags kväll var det som om något saknades. Lite som när alla i familjen sätter sig vid julbordet och mitt i julgröten upptäcker man att farfar har suttit fast på toa hela tiden. Ironiskt nog är det så att säsongen då England har fler klubbar med i Champions League än någonsin tidigare även är den första då inte Arsenal är med vars hela grej har varit att de alltid är med.
Det här kommenterades så klart friskt på sociala medier, där det vanligaste skämtet verkade vara att säga att man hade tänkt skämta något om saken men valde att strunta i det. Det lär hur som helst vara en vecka då Arsenal, klubben som alltid har befunnit sig på insidan, har fått en mycket påtaglig påminnelse om hur det känns att istället befinna sig på utsidan och vilja ta sig tillbaka på insidan igen.
Hur ska då en sådan vecka avslutas på teatraliskt bästa sätt? Jo, naturligtvis med match mot den klubb som förmodligen mest av alla under det senaste årtiondet har varit klubben som befunnit sig på utsidan och tittat in, men som nu befinner sig på insidan och kan sägas vara den klubb som mer än någon annan har tagit just Arsenals plats, och mycket möjligt även den klubb som Arsenal måste knuffa ut igen för att ta sig tillbaka in.
Match mot Liverpool på Anfield således. En på många sätt viktig match. Förlust för Arsenal skulle innebära två raka förluster inför landslagsuppehållet, och således en bekymmersam säsongsinledning för Arsenal. Det skulle inte bara innebära att efter tre omgångar redan befinna sig fyra poäng bakom Liverpool, utan fyra-sex poäng efter tabelltoppen. Men kanske framför allt en bekräftelse av den där påträngande känslan av utanförskap.
Kampen mot utanförskapet är en fortsättning på samma kamp från förra säsongen, då det var mellan Arsenal och Liverpool som kampen om den fjärde och sista Champions League-platsen stod ända in i slutomgången, men den här gången med rollerna ombytta. Trots att det alltså är minst sex storklubbar som slåss om fyra platser så behöver man inte bli alltför dramatiskt manipulativ för att hävda en mer specifik konkurrens mellan Liverpool och Arsenal.
Vi kan se många paralleller mellan Liverpool och Arsenal. Två klubbar som onekligen inte själva saknar resurser men som har att bestämma hur de vill förhålla sig i kampen med vad de upplever som resursmässigt betydligt starkare klubbar. Två klubbar med vad som kanske bäst skulle kunna beskrivas som ett något ambivalent förhållande till spelarköp och transfermarknaden, på vilken de ofta ger intryck av att vilja spela efter sin alldeles egen logik.
Två klubbar som inte minst den här sommaren båda befinner sig i något av en sticky wicket med sina respektive stjärnspelare. Arsenal har naturligtvis tassat på tårna runt Alexis Sanchez mest hela sommaren samtidigt som denne jobbat för en flytt till Man City. Liverpool har under augusti fått se Philippe Coutinho få huvudet fyllt med drömmar om Barcelona. Det får ses som osäkert att någon av dem spelar för Arsenal eller Liverpool ikväll – eller över huvud taget.
För båda klubbarna är båda dessa transfersagor i någon mening en symbolisk strid i kampen mot utanförskapet. Båda klubbarna behöver visa att de inte står utanför sällskapet av europeiska storklubbar, att de inte är någons slagpåse och står starka i konkurrensen. Arsenal eftersom de precis hamnat utanför både Champions League och det mesta av allt titelprat. Liverpool eftersom de precis återvänt till Champions League.
Vad som utgör en seger i dessa symboliska strider är inte alldeles självklart på förhand. Det finns naturligtvis alltid en slags prestige i att inte sälja sina bästa spelare till andra klubbar så klart. Vad som faktiskt är det mest rationella beslutet är i båda fall inte uppenbart, lika lite som det egentligen är något som går att säga på förhand. Så mycket av svaret beror på de båda spelarnas olika personligheter och på respektive tränares skicklighet.
Parallellerna mellan klubbarna hittar vi även på tränarnivå. Arsene Wenger och Jürgen Klopp framstår, på både gott och på ont, som två tränare med mycket liknande värderingar. Båda har att förhålla sig till mer ekonomiskt inriktade ägare och klubbledningar. Båda har en till synes mycket bestämd uppfattning om hur en klubb ska styras och ett lag spela fotboll. Båda har en benägenhet att hellre försöka knöka in verkligheten inom sin egen ideologi.
Till och med taktiskt kan de båda sägas ha vissa strukturella likheter i och med att försvarsspelet till synes är en akilleshäl för dem båda. Detta trots att de i själva verket är taktiskt hyfsat oliktänkande med Arsene Wenger normalt sett mer fokuserad på bollinnehav och passningsspel och Jürgen Klopp istället med blicken riktad mot bollvinst, presspel och snabba kontringar. Två taktiska modeller som har tenderat att tala till Jürgen Klopps och Liverpools fördel.
Jürgen Klopp är Arsene Wenger, fast på tyska! Detta har jag konstaterat tidigrae i olika sammanhang. Det finns något på samma gång löftesrikt och hotfullt med detta. Liverpool skulle helt säkert vilja uppnå den resultatmässiga stabilitet Arsenal har uppvisat de senaste tio-tolv åren, även om detta vore betydligt svårare i dessa nya tider. Däremot skulle Liverpool lika säkert inte vilja stelna i samma form som Arsenal gjort under dessa år.
Liverpool vet naturligtvis var den resan slutar, tillbaka i samma utanförskap de kämpat så hårt och så länge för att undvika. Lärdomen Liverpool alltså måste dra är att inte vara nöjda med att bara vara på insidan. Att hela tiden sträva vidare och uppåt mot nästa trappsteg. En klubb som gör det löper inte samma risk för stelkramp eftersom nya och högre mål ställer krav på förnyelse och ständig utveckling.
Liverpool strålar fortfarande, efter matchen i onsdags och lottningen i torsdags, av den härliga känslan att vara tillbaka i värmen på insidan av Champions League efter alla dessa år. Där vill Liverpool självfallet hålla sig kvar. Att vinna mot Arsenal på Anfield vore ett bra steg i den riktningen. För Arsenal kanske det här är en match som mer handlar om att i alla fall inte förlora. Samtidigt har inget av lagen försvarsspelet som sin särskilda styrka.
Det har gett oss många exceptionellt öppna matcher mellan Liverpool och Arsenal genom åren. Den här matchen lovar att följa i samma spår. Arsenal har förmodligen individerna i större utsträckning, även om det också kräver att de kliver fram i den här typen av match. Liverpool har däremot kollektivet i bättre ordning. En annan sak Liverpool har i den här matchen är självfallet Anfield, som kan stödja Liverpool lika mycket som störa Arsenal.
Vem som än förlorar har ett obekvämt landslagsuppehåll och fyra obekväma dagar kvar av transferfönstret framför sig. Vem som än vinner kan sova desto lugnare. Manodepressivitet har varit och är ett bestående kännetecken både för Arsenals och Liverpools supportrar under senare år. Kvällens match lär inte göra mycket för att förbättra den diagnosen.
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Robert Snodgrass, West Ham till Aston Villa (lån). En ogenomtänkt värvning av West Ham som hade det svåra uppdraget att ersätta Payet. Suverän spelare som håller god Premier League-klass i rätt lag. Problemet här är att Aston Villa är ett rörigt lag utan plan eller taktik. Vet inte riktigt vem man vill spela och har satt tvångströja på sig själva med en TV-studioredo John Terry som lagkapten. Snodgrass kan hjälpa dem att slippa spela alldeles för många anfallare och centrala mittfältare. Berömlig – (+++++)
Cameron Carter-Vickers, Tottenham till Sheffield United (lån). Lovande ung mittback som spelar landslagsfotboll för USA. Lär passa in bra i Blades trebackslinje. Tycker han sett bra ut i cupsammanhang för Spurs och lär passa in i The Championship. Hans amerikanska pappa Howard Carter var en ganska bra basketspelare som spelade några säsonger i NBA innan han hamnade i Europa. Väl godkänd – (+++)