PSG:s värvning av Kylian Mbappé från Monaco har väckt stor uppmärksamhet under sommaren. Till stor del så klart eftersom PSG med den värvningen ger en käftsmäll till ännu en spansk superklubb. Men också på grund av värvningens märkliga konstruktion där Mbappé först lånas ut till PSG ett år för att därefter genomföra en permanent övergång.
Motiven bakom denna konstruktion är lika praktiska som de till synes är helt och hållet cyniska. Det är helt enkelt ett sätt att manövrera sig runt UEFA:s regler för financial fair play genom att fördela totala transferamorteringar över åren på ett för PSG mer fördelaktigt sätt. UEFA kan rimligtvis bara betrakta detta som en kastad handske och ett misstroendevotum för financial fair play som helhet.
PSG:s strategiska utnyttjande av lånesystemet för att ta sig runt UEFA:s regelverk är i själva verket bara ett av många uttryck för lånesystemets skadliga inverkan på fotbollens konkurrens och integritet. Ändå är det ett system som knappt alls diskuteras och än mindre kritiseras. Trots detta är lånesystemet i själva verket den moderna fotbollens största gissel.
Det där är kanske inte någon helt uppenbar ståndpunkt för de som så ofta tar sig tid att försvara lånesystemet. Den som i dessa dagar håller på West Brom tycker nog det är alldeles förträffligt i och med att det verkar ta Grzegorz Krychowiak till klubben. För många mindre klubbar längre ned i seriesystemet är lån ett sätt att fylla ut en spelartrupp utan överdriven finansiellt risktagande.
Men ingen annan enskild beståndsdel inom den globala fotbollen bidrar i samma utsträckning till den koncentration av ekonomisk resursmakt många anser har förändrat fotbollen för alltid till det sämre. Men kritiken riktas istället mot pengarna i sig, TV-avtal och prispengar. Kritiken skjuter i själva verket över målet. En ytterst bekväm red herring för de lånesystemets egentliga vinnare.
Fotbollens produktionsfaktorer är arbete och kapital, enligt gammal och känd tradition. Arbetet utförs av spelarna. Vad lånesystemet gör, och som påpekats under lång tid, är att det möjliggör för de största klubbarna att hamstra och horda de allra bästa spelarna och största talangerna på lager, även utan att faktiskt behöva garantera dem speltid i sitt eget a-lag.
Det dränerar inte bara de mindre klubbarna på dessa spelare utan ger de största klubbarna kontrollen över arbete såväl som kapital. För även om spelarna därefter lånas ut till mindre klubbar äger fortfarande de största klubbarna fortfarande de ekonomiska rättigheterna till dessa spelare. Vilket innebär att all vinst vid framtida försäljning tillfaller dem.
En rent marxistisk samhällsanalys utgår från att makten i samhället ligger hos dem som kontrollerar produktionsfaktorerna. Fotbollens lånesystem leder till att mer eller mindre all makt över produktionsfaktorerna koncentreras hos de allra största klubbarna. Ett lånesystem som kortsiktigt till synes gynnar mindre klubbar exploaterar dem i själva verket för de största klubbarnas vinning.
Vad bör då göras frågade sig redan en gång Lenin?! Jo, naturligtvis så snart som möjligt och en gång för alla demontera detta lånesystem. Fanns inget lånesystem skulle de största klubbarna inte längre lika obekymrat kunna samla på sig ens tillnärmelsevis lika många av världens bästa spelare och talanger på hög. De skulle bli tvingade till måttlighet.
Betydligt många fler av dessa spelare som nu alltså tillhör någon av dessa största klubbar skulle istället bli kvar i eller gå till klubbarna som för närvarande befinner sig strax under de största, och så vidare längre ned i den globala fotbollens näringskedja. Konkurrensvillkoren skulle jämnas ut, alltfler klubbar skulle kunna delta i konkurrensen på mer lika villkor.
Mot detta talar naturligtvis de största klubbarnas strategiska intressen. De ser i första hand om sitt eget hus, och tuffare konkurrens för dem innebär så klart också en mer osäker tillvaro. Osäkerhet är aldrig önskvärt i dessa sammanhang. De mindre klubbarna skulle kunna göra processen kort med hela systemet om de bestämde sig för det, men mot detta talar också deras kortsiktiga intressen.
Det skulle i någon mening kunna liknas vid ett spelteoretiskt dilemma, ett slags fångarnas dilemma. På lång sikt skulle de mindre klubbarna tjäna på att samarbeta i frågan om lånesystemet, men på kort sikt finns för mycket för enskilda mindre klubbar att vinna på att ”fuska”, det vill säga låna spelare, så något sådant samarbete är svårt att få till stånd.
Naturligtvis tycker säkert West Brom att det är alldeles utmärkt att kunna låna spelare när de får Grzegorz Krychowiak. Liksom Swansea nog inte har några invändningar när de kan få låna Renato Sanches. Eller Huddersfield som förra säsongen kunde låna Aaron Mooy. Vidvinkellinsen de behöver är att utan ett lånesystem skulle de inte behöva låna, utan lättare kunna äga dessa spelare.
Frågeställningen som nu öppnar upp sig i och med PSG:s försök att via lånesystemet kringgå UEFA:s financial fair play-regler är om PSG faktiskt har sett till att skita vid matbordet. Om de i och med detta på samma gång har orsakat dödsstöten för lånesystemet som sådant genom att UEFA och de nationella förbunden täpper till det kryphålet.
Har i så fall Qatar ovetandes gjort sin kanske främsta insats för världsfotbollen?!
:::
TRANSFERKOLLEN
Juan Foyth, Estudiantes till Tottenham. Ännu en ung mittbacksvärvning av Tottenham som på samma gång antyder en vilja att bredda spelartruppen samt planera för en framtida successionsordning. Kommer kanske inte få överdrivet med speltid den här säsongen men bör göra Tottenham mindre känsliga än förra säsongen för skador i backlinjen. Väl godkänd – (+++)
Grzegorz Krychowiak, PSG till West Brom (lån). Gregor Clegane hade känts som en mer sannolik värvning till West Brom innan sommaren. Kanondeal för West Brom naturligtvis och väldigt intressant att se vad Krychowiak kan göra i Premier League. Var en av Europas bättre centrala mittfältare innan ett år av saftblandning i PSG. Berömlig – (+++++)
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Sone Aluko, Fulham till Reading. Lillebror till den oerhört illa behandlade Eniola Aluko. Var en starkt bidragande ytter/anfallare i förra säsongens Fulham. Gjorde nästan tio mål och tio assists ifjol. Att han säljs beror främst på en maktkamp mellan Jokanovic som vill behålla honom och transfer/analys-avdelningen som vill föryngra laget/sälja honom medan hans värde är högt. Spelmässigt har Fulham gott om spelare och sägs försöka värva in Dwight Gayle innan fönstret stänger. Reading fortsätter värva väldigt bra spelare som större klubbar något arrogant inte vill behålla. Passar in i ett Reading som denna säsongen föredragit att spela utan en naturlig anfallare. Med beröm godkänd – (++++)
Nouha Dicko, Wolverhampton till Hull City. Bildade tidigare i sin Wolveskarriär den härliga duon Sacko & Dicko som öste in mål för ett annars mediokert Wolves. Har därefter berövats åtminstone en säsong av skadeproblem och varken återfunnit målskyttet eller managerförtroende. Kan säkerligen fortsätta vara en produktiv anfallare. Särskilt för Hull som efter Abel Hernandez allvarliga skada behöver fler anfallare som kan ta vara på chanserna Grosicki skapar. Väl godkänd – (+++)