Det har varit ett turbulent VM-kval för England. Ikväll har England däremot en möjlighet att slå om inte den sista så åtminstone den avgörande spiken i dess kista genom att besegra Slovakien hemma på Wembley och därmed i praktiken säkra förstaplatsen i kvalgruppen och VM-biljetten till sommarens mästerskap i Ryssland. Ännu ett kval avklarat således.
Läget hade kunnat vara ett helt annat. Om inte Adam Lallana hade gjort 1-0 till England med matchens sista spark borta mot Slovakien för på dagen ett år sedan hade, allt annat lika, Slovakien varit gruppetta en poäng före England. Gareth Southgate kan skicka en tacksamhetens tanke till vad som skulle visa sig bli Sam Allardyces enda bidrag som Englands förbundskapten.
Under VM-kvalet till Ryssland har England fått sin förbundskapten sparkad och avsatt under skandalösa omständigheter. En ny förbundskapten har anställts som inneburit en förändring i synen på vem som kan bli förbundskapten. Mitt under VM-kvalet har landslagets kapten och störste stjärna valt att avsluta sin landslagskarriär. Resultaten liksom spelet har knappast övertygat.
Det kan med andra ord sägas ha varit något av ett annus horribilis för England och det går att spåra dess ursprung till en annan match mot just Slovakien. De flesta kommer kanske mest ihåg förlusten mot Island i EM 2016, men det var i matchen dessförinnan, den sista gruppmatchen mot Slovakien, en ytterst trög match som slutade 0-0, som rötan först fick fäste i det engelska landslaget.
Den matchen innebar att England inte vann sin EM-grupp, att den positiva stämningen som uppstått i laget efter vinsten mot Wales försvann, och att luften och självförtroendet gick ur landslaget. Förtroendet för Roy Hodgson försvann, England åkte under förnedrande former ur EM redan i åttondelsfinalen, Roy Hodgson fick sparken och karusellen var i rullning.
Den dåliga stämningen försvann inte efter EM och verkar med andra ord vara något som helt enkelt har blivit integrerat med Englands landslag. Det märks i bevakningen i press och media där negativismen är omfattande. Det märks även på supportrarna där missnöjet bubblar under ytan och där inte mycket krävs, som en seg match mot Malta, för att det ska få uttryck också på läktarna.
Det är alltså ingen tillfällighet att Gareth Southgate efter matchen mot Malta kände sig tvingad att försvara Englands spel och insats med att det är sällan man ser någon champagnefotboll i ett VM-kval. Eller att Southgate, förmodligen mot bättre vetande, skickar en uppmaning till de som kommer till Wembley ikväll att verkligen ge England ett stöd som bara 80,000 engelsmän skulle kunna.
Mest talande är förmodligen att det knappt ens längre går att föreställa sig ett England som har ens i närheten av det stöd från sina egna supportrar som Wales hade under deras dramatiska 1-0-vinst hemma mot Österrike, där den store talangen Ben Woodburn till slut avgjorde med något av ett drömmål i den 74:e minuten. Där befinner sig spelare och supportrar i symbios.
Detta är inget nytt. Den negativa och i stora drag förgiftade miljön som omger Englands landslag har funnits där under minst ett årtionde. Det är en miljö som både påtagligt och högst synligt gör spelarna sämre. Det beror näppeligen på att spelarna är så värst mycket sämre. Den tanken kan tvärtom avfärdas både via klubblagen och via ungdomslandslagen.
Den avgörande frågan för varje landslagsledning måste vara om det här är en miljö och ett klimat som faktiskt går att förändra tillbaka till något positivt. Det finns inget enkelt svar på detta, definitivt ingen enkel lösning. Enda utvägen måste till synes vara att England gör vad de egentligen aldrig lyckats med sedan 1990 – att göra ett överraskande positivt mästerskap, helst VM.
Det skulle självfallet göra Englands alla supportrar glada igen och ge tillbaka hoppet om det engelska landslaget, göra det tillåtet att börja drömma igen, den funktion alla landslag måste försöka fylla. Det skulle ge spelarna tillbaka glädjen och det positiva i att dra på sig landslagströjan. Men naturligtvis måste då den negativa spiralen brytas. Och för det skulle krävas ett annus mirabilis.
Det skulle kräva ett England som visste precis hur de skulle spela, vilka som skulle spela, och som var väldigt välorganiserade som lag på planen. Då finns åtminstone minimiförutsättningen för att England skulle kunna kompensera för ett relativt svagare spelarmaterial än andra länder. Mindre länder har lyckats förut. Men Gareth Southgate har en bra bit kvar dit med detta England.
Ett steg i taget. Och det första steget för England är att faktiskt ta sig till VM i Ryssland, vilket en vinst mot Slovakien ikväll i praktiken skulle garantera. Men inte bara England hoppas på en vinst mot Slovakien ikväll, även Skottlands VM-drömmar beror på den. Vinst för England samtidigt som Skottland vinner mot Malta skulle ge Skottland möjlighet till andraplatsen i gruppen, och playoff.
Skottland och Slovakien möts nämligen i nästa omgång i Skottland, och i den matchen har Skottland i så fall möjlighet att vid vinst passera Slovakien. The Auld Enemy kan alltså göra Skottland en rejäl tjänst. Inte för att det är något som skottarna behöver bekymra sig så mycket för. De kan med all rätt hävda att England ändå bara som vanligt såg till att i första hand hjälpa sig själva.
Inte för att det är något de har gjort särskilt bra under det senaste årtiondet. Så en vinst mot Slovakien på Wembley kan ju knappast ses som någon självklarhet. Men för några av Englands Tottenhamspelare vore det ju värdefullt att pröva på hur det känns att vinna på Wembley. Kanske kan det vara Tottenham till hjälp.