Gick det att hitta ens den minsta ljuspunkt i någon av Crystal Palaces fyra första matcher? Det var ett förhållandevis bekvämt spelschema, det blev ändå fyra raka förluster, utan att Crystal Palace lyckades göra ett enda mål, ett hackande spel där spelarnas osäkerhet lyste igenom, och inget lag har gjort en sämre säsongsinledning sedan mitten av 1920-talet.
Fanns det ens det minsta tecken i skyn att Crystal Palace var på väg att klicka igång under Frank De Boer? Knappast sett till spelet på planen där spelarna inte verkade införstådda med hur De Boer ville att de skulle spela. Knappast sett till spelarmaterialet som aldrig riktigt kändes anpassat till De Boers filosofi. Om något såg det däremot ut att kunna bli betydligt värre.
Crystal Palaces beslut att sparka Frank De Boer efter fyra ligamatcher och totalt 77 dagar inklusive en försäsong måste ses som den slutliga bekräftelsen på idén att först kommer käket, sedan kommer moralen. Att sträva efter långsiktig filosofi är beundransvärt, men att bygga filosofi förutsätter resultat och trygghet. Prat om filosofi blir billigt jämfört med risken att åka ur Premier League.
Om Crystal Palaces anställning av Frank De Boer var att se som ett slags test för värdet med en långsiktig filosofi som Ajaxmodellen för en klubb i Premier Leagues bottenregion så blev svaret nedslående. En klubb som Ajax, dominanta på sin hemmamarknad, har utrymme att arbeta på det sättet. Arbetsutrymmet för en klubb som Crystal Palace är betydligt mindre, närmast obefintligt.
Kanske är det en mer framkomlig strategi för en klubb som redan befinner sig i EFL Championship och därifrån vill lägga en långsiktig grund att jobba sig uppåt ifrån. En sådan klubb har möjligheten att bygga sig starka. Men ingen klubb vid sina sinnens fulla bruk som redan befinner sig i Premier League kommer vilja ta klivet ned i EFL Championship bara för något abstrakt filosofibygge.
Crystal Palaces beslut att sparka Frank De Boer efter endast fyra ligamatcher och 77 dagar kommer naturligtvis häcklas och kritiseras. Kritiken kommer som vanligt riktas mot den korta tiden och att De Boer borde ha fått längre tid på sig, allra helst om hans uppdrag var att utveckla klubben långsiktigt, men som vanligt kommer också kritiken att skjuta vid sidan av målet.
Om Crystal Palace drog de slutsatser som inledde den här bloggens två första stycken finns kanske bara ett enda rationellt beslut att fatta, och bättre då att fatta beslutet förr än senare. Det kan mycket väl vara så att det inte ser snyggt ut men det bör åtminstone minimera skadan. Om det enda skälet att inte sparka en manager är att det inte var länge sedan han anställdes är läget knappast bra.
Andra saker lämpar sig desto bättre för kritik. Gjorde sig Crystal Palaces ägare och Steve Parish skyldiga till vad Jason Puncheon efter förra säsongen beskrev som att inte komma ihåg att Crystal Palace var en bottenklubb när de valde att anställa en kontinental managerfilosof? Om resultaten i sig var så viktiga varför i så fall inte hålla fast vid det som bevisligen fungerat förut?
Det är förvisso inte något direkt fel med att blicka framåt och vilja mer med sin klubb än det man redan har. Men när Crystal Palace ändå anställde Frank De Boer, och gav sig ut på ett mer långsiktigt projekt, varför backade de då inte upp honom rejält i termer av nya spelare? Att spelartruppen knappast var anpassad för De Boers fotboll var väl känt. Ändå kommer knappt några nya spelare in.
Kanske är det i någon utsträckning så att Frank De Boer helt enkelt inte är tillräckligt skicklig som manager. Att lyckas med Ajax är en sak, att lyckas i Serie A och i Premier League en helt annan. Ändå är det en påträngande känsla att Crystal Palace tänkte att de köpte en manager och fick filosofin på köpet, snarare än att faktiskt vilja arbeta som klubb med och för denna filosofi.
Utan resultat i ryggen är det svårt att bygga en långsiktig filosofi. Crystal Palace hade all rätt att förvänta sig bättre resultat av Frank De Boer. Utan en identitet som passar ihop med filosofin är det svårt att få den långsiktigt hållbar. Crystal Palace har aldrig förut haft en icke-brittisk manager och har varit ett av de mest ”brittiska” lagen i Premier League.
Under sådana förutsättningar blir filosofi snabbt och lätt föga mer än tomma ord.
Allt tyder nu på att det är Roy Hodgson som tar över som manager för Crystal Palace. Från ung, kontinental manager till mossig, brittisk manager således, lite elakt uttryckt. Onekligen back to basics – igen. Något säger det så klart också om konsistensen i Crystal Palaces långsiktiga när de går från Sam Allardyce via Sean Dyche till Frank De Boer och därefter Roy Hodgson. Ingen rät linje precis.
Det må kännas som ett oinspirerat val av Crystal Palace. Men det är inte för den sakens skull ett dumt val. Spelartruppen passar betydligt bättre ihop med Roy Hodgsons sätt att tänka fotboll. Huruvida Hodgson fortfarande passar ihop med dagens Premier League och dagens fotboll är en mer öppen fråga, men spelar Crystal Palace till sina styrkor är deras chanser att hålla sig kvar goda.
Det vore också en anställning inte utan sin romantik. Roy Hodgson är född och uppvuxen i Croydon, den del av södra London där just Crystal Palace har sin hemvist. Det var i Crystal Palace som Roy Hodgson inledde sin karriär inom fotbollen innan den tog honom ut i världen. Det vore på något sätt fint och passande om Roy Hodgson avslutade sin karriär i just Crystal Palace.
En mer cynisk tolkning är att det är ett steg närmare pensionen. För Frank De Boer ter sig framtiden oviss även för honom. Han kom till Crystal Palace under något av varningsflagg efter sin tid med Inter. Att få sparken så här snabbt också från Crystal Palace skulle kunna avsluta en karriär. Men som sagt, samma filosofi men med början i EFL Championship, kanske är det en mer framkomlig väg.
Aston Villa? Frank, my dear, I don’t give a damn!