Så var vi då här igen. Champions League drar igång igen och för första gången någonsin deltar hela fem engelska klubbar i turneringen. Kanske inte så mycket ett testamente till den engelska fotbollens spets som till dess smått osannolika bredd. Nytt är också att Chelsea, Man Utd och Liverpool samtliga är tillbaka i Champions League igen, Englands av hävd mest framgångsrika klubbar i turneringen.
Det finns de som hävdar att detta är en föraning om att engelska klubbar än en gång ska prestera starkare i Champions League. Andra hävdar att konkurrensen i Premier League, och inte minst dess nuvarande betoning på underhållning framför organisation och kvalitet, är något som talar mot engelska klubbar i Champions League. Rory Smith driver exempelvis den tesen rätt hårt i New York Times.
https://www.nytimes.com/2017/09/11/sports/soccer/champions-league-jose-mourinho-manchester-united.html
Det är inte Rory Smiths bästa artikel. Den innehåller i min mening en alltför tendentiös uppdelning i underhållning och excellens där klubbar trycks in under en rubrik för att göra en poäng, liksom jag tycker det görs en överbetoning på Premier Leagues betoning på underhållning. Men den sätter ändå fingret på att det har blivit alltför vanligt bland storklubbarna i Premier League att blunda för värdet och nödvändigheten med organisation och kvalitet.
Vilket bevisligen har kostat engelska klubbar i Champions League under de senaste fem åren. Det finns helt enkelt inte utrymme i europeiskt utslagsspel att vara så defensivt släpphänta och taktiskt naiva som flera engelska klubbar har varit under dessa år. Och det ska inte minst av den anledningen bli intressant att följa Chelseas och Man Utds återkomst i Champions League, då det är två klubbar som betonar just organisation och defensiv soliditet.
Gärna anfallsspel naturligtvis, men utifrån en stabil defensiv grund, inte på bekostnad av en stabil defensiv grund. Chelsea bemästrade den ekvationen ypperligt förra säsongen. Man Utds väl dokumenterade besvär under de senaste tre säsongerna har till stor del utgått från en oförmåga att få någon ordning på just den ekvationen. Den här säsongen ser däremot Man Utd ut att ha gjort viktiga framsteg på det området.
Man Utd är näppeligen Englands bästa fotbollslag. Man City har förmodligen den bättre offensiven. Liverpool har det mer genomtänkta anfallsspelet. Chelsea har tyngden och rutinen i sitt försvarsspel. Tottenham har de betydligt vassare övergångarna mellan försvarsspel och anfallsspel och tillbaka. Man Utd skulle något vänligt kunna sägas ha lite av varje. Frågan är ändå om inte Man Utd är den engelska klubb med bäst förutsättningar att gå långt i Champions League.
Tottenham är måhända det bättre fotbollslaget för närvarande men har att brottas med en hiskeligt tuff grupp, med Wembley, och med en bristande rutin av sådana här sammanhang. Potentialen i både Man City och Liverpool är hög men båda visar upp en defensiv naivitet som kan komma att kosta. Chelsea är däremot bra rustade för att gå riktigt bra i Champions League, även om det aldrig hittills har varit Antonio Contes paradgren.
Man Utds försvarsspel är förvisso även det ett bryderi. Det är inte på något sätt något dåligt försvarsspel men jag har redan i en tidigare blogg konstaterat eller hävdat att det saknar mästarkvalitet. Och mästarkvalitet är vad som behövs för att kunna gå riktigt långt i Champions League. Det här är så klart en beskrivning som rivit ned protester från olika håll, även om det av någon anledning var märkligt tyst efter matchen mot Stoke i lördags.
Analysen gällde emellertid Premier League och över en ligasäsong som helhet under vilken defensiva brister oundvikligen kommer hinna blottas och bestraffas genom att kosta poäng över en hel säsong. Ekvationen blir en annan i Champions League och europeiskt cupspel. Spetskvaliteten på de allra bästa lagen är naturligtvis högre i genomsnitt, men det är avgränsade matcher och där defensiva brister inte nödvändigtvis hinner avslöjas.
Man Utd har i själva verket bara varit utanför Champions League vid två tillfällen under de senaste 20 åren, båda under de tre senaste säsongerna. Ändå känns det alltså verkligen som något av en återkomst när nu Man Utd förbereder sig för sin första match, mot Basel på Old Trafford. Kanske för att Man Utd för första gången sedan Alex Ferguson slutade återigen börjar påminna om den klubb som under 20 år var en av Champions Leagues anläggningstillgångar.
Det är så klart osäkert hur långt det egentligen räcker redan den här säsongen för Man Utd. Vidare från gruppspelet ska de naturligtvis ta sig, även om det också ska göras. Benfica, Basel och CSKA Moskva har alla tre tidigare befunnit sig i grupper ur vilka Man Utd misslyckats med att ta sig vidare. Därefter är det slutspel och väl där gäller naturligtvis bara principen om en match i taget och allt kan hända, något beroende på motstånd.
Närvaron av fem engelska klubbar – bland dem Chelsea, Man Utd och Liverpool – är inte det enda nya med Champions League den här säsongen. För första gången på ett bra tag ger gruppspelet en annan känsla än den gamla vanliga av ren transportsträcka. Även det måste självfallet ses som något i grund och botten positivt. Att fyra eller fem engelska klubbar återigen börjar hävda sig även i slutomgångarna kan bara vara positivt för Champions League.
Detta kräver däremot att pendeln svänger tillbaka mot lagets organisation och kvalitet, kanske även rutin i viss utsträckning, och att detta värderas i alla fall lika högt som underhållning. Just i det avseendet känns Man Utd för närvarande bäst eller bland de bäst rustade engelska klubbarna att den här säsongen gå långt i Champions League. Man Utd är förmodligen inte Englands bästa fotbollslag. Men de bästa lagen går inte alltid längst i Champions League.
Champions League tenderar snarare tillhöra lagen med minst svagheter.