Kontrasten känns i sig själv absurd. Efter att Arsenal förlorat UEFA-cupfinalen 2000 mot Galatasaray på straffar var spelare och lagledning synbart bedrövade och besvikna, Arsenal var då ett av Englands och Europas allra bästa fotbollslag och hade ställt ut ett starkt lag genom hela turneringen i syfte att vinna en europeisk cupturnering. Sådan var inställningen då.
17 år senare och Arsenal kan endast med en mycket generös definition räknas bland Englands och Europas allra bästa fotbollslag. De befinner sig återigen i Europa League (UEFA-cupen) men den här gången handlar tongångarna mer om att hellre prioritera ligaspelet, om att vila sina bästa spelare i turneringen, och om att betrakta titeln mer som någon form av andrasortering.
Det är svårt att inte se att detta hänger samman. Ett tungt vägande skäl att Arsenal runt millennieskiftet var ett så formidabelt lag är att de ville vinna alla matcher och alla cuper de deltog i, de drevs av en vilja att vara bäst. Arsenals nuvarande problem kan alla spåras tillbaka till att det har krypit in en acceptans av att inte vara bäst, en förnöjsamhet med att i alla fall vara nästan bäst.
Något sötsurt skulle kunna konstateras att om nu Arsenal och Arsene Wenger har ägnat åtminstone de senaste tio åren åt att etablera Arsenal som ett andra klassens fotbollslag så vore det väl om inte annat därför rätt märkligt av Arsenal att anse sig för fina för en andra klassens fotbollsturnering. Europa League känns ju onekligen som en cup för just de som är nästan bäst.
Men det finns självfallet en mängd andra skäl för Arsenal att gå för vinst i Europa League. Den mest konkreta och uppenbara är naturligtvis att Europa League ger en plats i Champions League, och är en utmärkt backup-plan. Någon tillfällighet är det inte att engelska storklubbar plötsligt börjat prestera i Europa League sedan UEFA genomförde den förändringen; ett väl fungerande incitament.
Det kan inte heller blundas för att det vore något Arsene Wenger själv skulle behöva. Den tomma rutan i hans eftermäle med Arsenal är frånvaron av stora framgångar i europeiskt cupspel. Wenger är troligtvis den störste fortfarande aktive managern att aldrig ha vunnit en europeisk cup. Dessutom den ende att ha förlorat finaler i samtliga tre stora europeiska cupturneringar.
Ett annat uppenbart skäl är den dåliga stämning av negativism som omgärdar Arsenal som klubb och har blivit ett konkret problem för Arsenal som lag. Vid sidan av en fullständigt osannolik ligatitel är en Europa League-triumf Arsenals bästa och enda chans att göra något åt den. Det må vara en andra klassens turnering, men det gör inte resan, minnena och känslorna mindre värda.
En annan sak med Europa League är att det är en unik turnering på så vis att Arsenal kommer att genomföra förmodligen varje match i turneringen som rätt klara favoriter. Just detta är något Arsenal genomgående har haft problem med vilket också ställt till det i ligaspelet. Att lyckas hantera den situationen vore värdefullt på flera sätt för Arsenal, en positiv erfarenhet att bära med sig.
En positiv sak med att vinna Europa League är betydelsen för självkänslan relativt sina närmaste rivaler. En god sak för Man Utd med att vinna Europa League, inte huvudsaken men väl en lustig sidosak, var hur det så tydligt gick Man City-fansen på nerverna, och norpade strålkastarljuset. Givet Tottenhams vinst mot Dortmund igår kväll ska inte den betydelsen för Arsenal underskattas.
Alla dessa skäl innebär inte att Arsenal och Arsene Wenger för den sakens skull gör fel som roterar mängder av spelare till Europa League, specifikt den här kvällens match i Europa League mot Köln. Arsenal är självfallet bra nog att både vinna den här matchen och ta sig vidare från gruppspelet mer eller mindre oavsett vilket lag de än ställer ut på planen. Annars justerar man efter hand.
Men det är något med Arsenals retorik kring Europa League som behöver förändras. Ingen förväntar sig att de ska måla upp Europa League till något det inte är, men det kan med intill visshet gränsande sannolikhet sägas att inget lag någonsin har vunnit en turnering efter att ha ägnat tid och energi åt att på olika sätt konstatera hur oviktig och meningslös den är.
Kanske är det i första hand en fråga för Arsenal att faktiskt äga sin egen situation. Arsenal befinner sig i Europa League på grund av sina egna brister och tillkortakommanden. Det må vara hänt. Den större frågan är då hur detta hanteras. Äger man situationen bäst genom att gråta över spilld mjölk eller genom att göra bästa möjliga av den och försöka vinna det som finns chans att vinna?!
Detta att äga sin situation har inte varit Arsenals paradgren under de senaste tio-tolv åren. Även här är det svårt att inte se hur det hänger samman med klubbens nuvarande situation. Ta tillvara möjligheten till europeisk framgång, till matcher mot nya och ovanliga motståndare. Långsiktig framgång bygger inte på att aldrig falla – alla faller! – utan på förmågan att resa sig igen.
Vilket bättre och mer lyckomaximerande sätt att resa sig på finns realistiskt sett för Arsenal den här säsongen än att vinna Europa League?!