Det pratas förvisso alltid om att tränare ska lämna eller få sparken av europeiska storklubbar, åtminstone så fort det inte råder fullständig harmoni. Det ska inte alltid tas på något större allvar. Men när det på samma gång kommer rapporter att Carlo Ancelotti planerar återvända till Premier League nästa säsong, och Julian Nagelsmann mer eller mindre går ner på knä och friar till Bayern München, är det lätt att tro att under röken så brinner åtminstone något.
Det räckte med andra ord med en enda vinst mot ett truligt Bayern München för Julian Nagelsmann att förtränga att han blev tagen till skolan av Jürgen Klopp och Liverpool för bara några veckor sedan, där Klopp själv knappast framstår som något taktiskt tränarsnille för närvarande. Återstår att se om Bayern Münchens uppvisar samma förmåga till förträngning. Hur som helst är så klart tanken om Carlo Ancelotti tillbaka i Premier League högst intressant.
Den är intressant eftersom det inte på något sätt känns uppenbart vilken klubb som i så fall vore aktuell. Carlo Ancelotti är vad bara kan beskrivas som en av den europeiska fotbollens supertränare, vilket ett CV med Juventus, Milan, Chelsea, PSG, Real Madrid och Bayern München onekligen demonstrerar. Visst finns det goda skäl för Ancelotti att vilja ta sig till Premier League, onekligen supertränarnas främsta hemvist för närvarande. Men med vilka?
Uteslutningsmetoden blir på något sätt informativ. Båda Manchesterklubbarna har investerat sig själva hårt i Pep Guardiola respektive José Mourinho och det finns för närvarande absolut ingenting som skulle tyda på att någon av dem är på väg att lämna sin klubb. Dessa båda klubbar har med andra ord redan sin supertränare, och de lär av den anledningen inte vara något alternativ för Carlo Ancelotti, som alltså får söka sig någon annanstans.
Ett intuitivt alternativ vore så klart Chelsea, där Carlo Ancelotti redan har varit en gång tidigare med viss framgång. Förvisso kan Chelsea anses befinna sig i samma läge som Manchesterklubbarna, de har redan sin supertränare i Antonio Conte. Och även om relationen mellan Chelsea och Conte kanske inte har känts helt friktionsfri så finns egentligen mycket litet som talar för att han skulle vara på väg att lämna. Dessutom tveksamt om Ancelotti vill återvända.
Liverpool kan uteslutas av liknande skäl. De har redan Jürgen Klopp och det finns om möjligt ännu mindre än i någon av de redan nämnda klubbarna som talar för att Liverpool och Klopp skulle gå skilda vägar. Arsenal skulle möjligen kunna vara en möjlighet, om Arsene Wenger väljer att lämna klubben efter den här säsongen. Wenger skrev däremot på ett tvåårskontrakt i somras och han är som vi redan vet notoriskt ovillig att lämna Arsenal.
Tottenham kommer aldrig självmant säga upp Mauricio Pochettino och dennes väg till någon av de andra engelska storklubbarna är för närvarande blockerad på samma sätt och av samma skäl som för Carlo Ancelotti. Vad som däremot skulle kunna hända är att Barcelona eller PSG skiljer sig från sina respektive hyfsat lågprofilerade tränare och att detta skulle vara omöjligt för Pochettino att motstå. I så fall skulle Tottenham vara ett fullt troligt alternativ för Ancelotti.
Everton kan kanske redan sägas ha gått igenom den processen med Ronald Koeman den här sommaren. Barcelona bytte tränare och Koeman var ett av namnen som nämndes. Han blev dock inte utvald och därmed blev Koeman kvar i Everton. Det hela skulle möjligen kunna upprepa sig med PSG alternativt någon av Milanoklubbarna, men det troligaste alternativet är ändå att Koeman blir kvar i Everton.
Med hjälp av uteslutningsmetoden har vi då eliminerat flertalet av de största klubbarna i Premier League. De är inte alla omöjliga destinationer för Carlo Ancelotti, men de måste betraktas som i alla fall osannolika. Det är ett rätt spännande prospekt, eftersom det betyder att det måste finnas andra klubbar som i så fall är sannolika, och för vilka det vore något närmast revolutionerande att anställa en manager som Carlo Ancelotti.
West Ham. Inledningsvis det mest uppenbara alternativet. Förtroendet för Slaven Bilic är minst sagt skakigt. West Ham är en klassisk engelsk klubb med stora ambitioner utan att riktigt ha haft någon plan för att förverkliga dem. En stor arena, en bred supporterbas och inte minst hemmavisten i London är faktorer som mycket väl kan fresta Carlo Ancelotti. Onekligen ett kliv in i finrummet för West Ham i så fall.
Newcastle. Ska det talas om sovande jättar inom engelsk fotboll är det omöjligt att inte ha med Newcastle i samtalet. En stor, klassisk klubb uppe i nordöstra England, välkänd över hela världen, en massiv och entusiastisk supporterbas, en stor arena, en proper football club. Newcastles supportrar vill nog helst ha kvar Rafa Benitez men frågan är om Benitez vill vara kvar. Mike Ashleys ägarskap är ett problem, men Carlo Ancelotti har jobbat för svåra ägare förut.
Leicester. Även om Leicesters ligatitel möjligen var en engångsföreteelse så ska det heller inte underskattas hur den ligatiteln faktiskt har placerat Leicester på den europeiska fotbollskartan. Det är inget dåligt fotbollslag Leicester håller på att bygga på resterna av sitt gamla lag. Craig Shakespeares längre framtid som tränare får anses vara osäker. De thailändska ägarna har haft positiva upplevelser med italienska tränare förut.
Stoke. Den här känns lite lurig men i mina ögon samspelar tre olika faktorer för att göra detta till ett fullt möjligt alternativ för Carlo Ancelotti. Stoke har under en längre tid strävat efter att spela en mer offensiv och positiv fotboll, Stoke har samtidigt strävat efter att ta nästa kliv uppåt i sin utveckling utan att riktigt lyckas, och Mark Hughes har efter att inledningsvis ha lyft laget stannat upp något i utvecklingen. Carlo Ancelotti vore en genuin hävstång.
Leeds. Det här må synas som ett rejält långskott men det kan vara värt att lyssna innan man stenar mig. Det bygger för det första på att Leeds tar sig upp i Premier League, och det ser sannerligen inte ut att vara omöjligt. Om de lyckas kommer säkert de flesta tycka att Leeds bör behålla Thomas Christiansen, men det vore inte första gången en klubb ”byter upp” sig när de väl tagit sig upp i Premier League. Leeds är en storklubb, Andrea Radrizzani är italienare.
Så tänker hur som helst jag. Hur tänker ni?