Det är inte lätt att vara Arsene Wenger. Under de senaste tio åren har han hunnit med att få ett omryktat dåligt facit mot de allra flesta övriga storklubbar. Man City, Liverpool, Man Utd, Chelsea, de har samtliga besegrat Arsenal oftare än vad som är att anse som normalt i matcher mellan storklubbar. Ett dåligt facit som blivit något av en markör för Arsenals och Arsene Wengers brister.
Desto lättare i så fall att vara Antonio Conte. Han har inte varit med i engelsk fotboll ens i närheten av lika länge som Arsene Wenger, men under sitt dryga år i ligan har han ändå lyckats få något av ett övertag på de flesta andra tränare och storklubbar. Man Utd, Man City och Tottenham har alla förlorat mot Contes Chelsea och Liverpool fick bara 1-1 på Anfield.
Därför känns det nästan som någon form av absurditet att den ende manager Arsene Wenger faktiskt verkar ha fått någon form av övertag på är just Antonio Conte av alla. Eller att Antonio Conte ska behöva brottas med känslor av obehag mot just Arsene Wenger av alla. Men så är det sedan Arsenal vunnit tre av fyra matcher mot Antonio Contes Chelsea, varav de två senaste på Wembley.
Den första matchen är kanske inte att säga så mycket om, det var innan Chelsea hade hunnit hitta sina fötter under Antonio Conte. Andra matchen på Stamford Bridge blev en förutsägbar Chelseaseger. Men både i FA-cupfinalen och sedan i Community Shield var Arsenal det tydligt bättre laget, speglandes Contes föredragna trebackslinje med sin egen variant.
Arsenal har i båda dessa matcher lyckats med att exploatera utrymmet bakom Chelseas wingbacks. De är ett av få lag som har lyckats med det på ett hyfsat systematiskt sätt. Vi kan räkna med att det är något som Arsenal kommer försöka göra igen, och behöver göra igen. Rimligtvis kör de vidare med sin trebackslinje, som fungerat förut, och som kanske gör sig bäst i dessa matcher.
Förvisso har ett annat gemensamt drag i dessa båda matcher varit att Chelsea dragit på sig kostsamma röda kort. Det var i båda fallen tämligen onödiga kort att dra på sig och det fick inte minst Antonio Conte att uppgivet sucka om att han kanske behövde utforma en särskild taktik för att spela med tio man. Att försöka undvika röda kort vore kanske den mest effektiva taktiken.
Orosmolnet för Arsenalfansen borde vara laguppställningen. Arsene Wengers laguttagning till matchen mot Liverpool fick många att lyfta på ögonbrynen. Det borde vara givet att Sead Kolasinac spelar, liksom det borde vara givet att Alexis Sanchez och Alexandre Lacazette spelar, men man vet aldrig. Kanske är det bara mot Liverpool på Anfield som Wenger försöker ”hitta på” saker.
Kanske är det klokare att köra vidare på sitt grundkoncept. De problem Arsenal har haft i dessa matcher handlar dessutom knappast i första hand om taktiska uppställningar, utan om lagets organisation och spelarnas attityd. Det viktigaste är att spelarna är beredda på uppgiften och mentalt på rätt ställe, inte att ännu en gång i efterhand behöva prata om spelarnas brist på ”mental strength”.
När Alexis Sanchez inte startade mot Liverpool på Anfield förra säsongen så pratades det om taktiska skäl, vilket vi aldrig riktigt fick förklarade vilka dessa faktiskt var, även om det nog mer handlade om disciplinära skäl. Ingen vet varför Sead Kolasinac inte spelade på Anfield för några veckor sedan. Alexandre Lacazette spelade inte eftersom han behövde anpassa sig som det hette.
Det kan tyckas vara märkligt att värva en stjärnanfallare för mer än £50m för att sedan inte spela denne i sina största matcher. Desto märkligare är hur detta ständiga behov av anpassning verkar vara något unikt för Arsenal. Romelu Lukaku behövde sannerligen inte anpassas i Man Utd. Kanske är det för dagen mer relevant att inte heller Alvaro Morata behövde någon särskild anpassning.
Något säger detta kanske om hur mycket bättre laget Chelsea fungerar som organisation för närvarande. Eller närmare bestämt om hur Arsenal inte fungerar organisatoriskt. I lag med bra organisation och samspel mellan olika lagdelar och spelare brukar det normalt sett vara förhållandevis enkelt att integrera nya spelare. När detta inte går bra är det ofta ett tecken på brister i strukturen.
Å andra sidan får vi konstatera att Alexandre Lacazette absolut inte har presterat dåligt när han väl har spelat för Arsenal. Han har redan två mål i Arsenaltröjan och hade med lite mer tur kunnat haft ännu ett. Mot Liverpool och mot Köln spelade han som bekant inte. Han har alltså bara misslyckats göra mål i en enda match han faktiskt spelat. Alltså är det dumheter om han inte spelar.
Det handlar med andra ord kanske mer om att Arsene Wenger lyckas bekämpa sina egna impulser att ”hitta på något smart”. Det kan förvisso vara förståeligt att Wenger brottas med sådana impulser. Han vet naturligtvis mycket väl vad som kommer vara reaktionen om Arsenal skulle förlora dagens match. Men i den situationen har han satt sig helt och hållet själv.
Antonio Conte har å sin sida gjort ett strålande jobb med att bända den här säsongen till sin fördel. Snacket runt laget inför säsongen lät inte alls positivt och desto värre blev det efter förlusten mot Burnley i ligapremiären. Därefter har det däremot varit idel vinster för Chelsea, några av dem dessutom synnerligen imponerande. Chelsea känns återigen som ett lag att räkna med.
Vilket Chelsea har möjlighet att betona ytterligare den här dagen, och på samma gång slänga en rejäl näve grus i ett redan hackande Arsenalmaskineri. Men då krävs att Antonio Conte inte bara återfinner sin tappade röst utan ett sätt att besegra Arsene Wenger. Vilket i den galna och oförutsägbara värld som utgör Premier League är något han har haft märkligt svårt för.
Vilket får dagens match på Stamford Bridge att på förhand kännas jämnare och mer oviss än vad den kanske egentligen borde vara sett till var dessa båda lag befinner sig för närvarande.