Det var kanske inte sommarens jobbigaste transfersaga, inte heller kändes den som sommarens mest utdragna, även om den rimligtvis ändå måste ha varit sommarens längsta transfersaga, så lång att den till och med drog ut längre än transferfönstret och ända in på förhösten. Men till sist och för någon vecka sedan blev alltså Diego Costas flytt tillbaka till Atlético Madrid från Chelsea klar.
Det hade så klart kunnat vara bakgrunden till en betydligt hetare återförening när nu Chelsea beger sig in i Champions League på riktigt, efter att ha förnedrat stackars Qarabag på hemmaplan i premiären, borta mot just Atlético. En match med potentiellt stor betydelse för gruppens utfall. Men Atléticos transferban och Costas sena flytt gör att den återföreningen får vänta till ett eventuellt slutspel.
Det är kanske på sitt sätt lite synd. För det hade onekligen varit en intressant extra krydda till en redan smakstark måltid. Diego Costa ger onekligen intrycket av att vara en person som onekligen är långsint på det där sättet som får i alla fall mig att sucka djupt av beundran. Och det verkar vara en rejäl grudge som växt fram mellan honom och Antonio Conte.
Nu kommer det så klart bli en fascinerande match ändå. Atléticos första europeiska cupmatch hemma på sin nya arena, döpt efter något som påminner om en komedisuccé från 1980-talet. För Chelsea det första tillfället av riktigt värde då deras lagbygge under Antonio Conte ska testas på den europeiska arenan för att se om det bär eller om det brister.
Det går inte heller att blunda för dramaturgin i att det är just dessa båda klubbar som ställs mot varandra, i det att de i sådan hög utsträckning faktiskt påminner om varandra. Atlético Madrid är i mångt och mycket La Ligas Chelsea, eller om Chelsea är Premier Leagues Atlético Madrid, beroende på hur man vill se på saken. Att Diego Costa känns hemma i båda klubbarna är ingen tillfällighet.
Think about it.
Atlético Madrid i sin moderna tappning är byggt från grunden egentligen med ett enda syfte, att utmana den spanska hegemonin som under årtionden har utgjorts av Real Madrid och Barcelona. Chelsea i sin moderna tappning byggdes från grunden med den uttryckliga ambitionen att knäcka den dåvarande engelska hegemonin av Arsenal och Man Utd.
Både Chelsea och Atlético Madrid är stöpta i en form av motståndets kultur centrerad kring en karismatisk antihjälte till manager. Steget är knappast långt från José Mourinho i Chelsea för drygt tio år sedan till Diego Simeone i Atlético Madrid under de senaste fem åren. Det är mer eller mindre samma typ av småful streetsmart manager. Och Antonio Conte är en variant på samma tema.
Där finns uppenbara taktiska likheter mellan de båda klubbarna. Vare sig Chelsea eller Atlético Madrid har förvisso varit det minsta dåliga på att anfalla men det som utgjorde grunden för deras respektive framgångar var och är alltjämt att ha tagit den defensiva sidan av fotbollen till helt nya nivåer. Inte minst Antonio Contes titelvinnande Chelsea är stöpt i Atléticos exakta anda.
Syfte, kultur, taktik –tre hörnstenar i vilka Chelsea och Atlético Madrid är varandras spegelbilder.
Hur kommer då det här påverka matcherna mellan Chelsea och Atlético Madrid under det här gruppspelet, och då kanske i synnerhet kvällens match? Svår fråga att besvara. Normalt sett när två så likartade lag möter varandra brukar det kunna innebära en låst matchbild, och då kanske skillnaden främst utgörs av individuella insatser på planen mer än någon kollektiv plan.
I det avseendet kan det tyckas att Atlético Madrid har något av en fördel ikväll, allra helst som matchen dessutom går på deras hemmaplan. En annan sak som talar för Atlético Madrid, givet att båda lagen tillämpar en liknande taktisk grundidé, är att de inte bara har tillämpat den under längre tid än Chelsea, utan dessutom är vana vid den i det specifika sammanhanget av europeiskt cupspel.
Det blir också något av ett taktiskt mandomsprov för Antonio Conte som, om det ska kunna riktas någon kritik alls mot dennes managergärning så här långt, ännu inte riktigt bevisat sig i just europeiskt cupspel. För detta finns både goda skäl och rena tillfälligheter, faktum kvarstår att innan något faktiskt har uträttats så är prat i själva verket rätt billigt. Det gäller att leverera.
Conte ställs mot en ringräv i den andra hörnan som onekligen inte gjort något annat än levererat i europeiskt cupspel under de senaste sex-sju åren. Det är egentligen en enastående bedrift Diego Simeone har lyckats med, inte minst att göra Atlético Madrid till det närmast optimala cuplaget. Det är sannerligen inte någon lätt uppgift Chelsea och Antonio Conte har framför sig.
Samtidigt har Chelsea och Antonio Conte redan den här säsongen visat med all önskvärd tydlighet att de är kapabla att överraska positivt även när förväntningarna talar till deras nackdel. Få gav dem någon chans på bortaplan mot Tottenham men de svarade upp med en i det närmaste felfri taktisk insats. Chelsea är anpassliga, och de har förmågan att höja sig. Farliga egenskaper.
De har däremot inte längre Diego Costa i laget, en spelare som onekligen hade kunnat ge dem något viktigt i en sådan här match. Han kommer däremot helt säkert sitta och titta på matchen någonstans på läktarna. Chelsea har däremot Alvaro Morata som återvänder till Madrid och ikväll har alla chanser att visa världen att Chelsea inte har någon anledning att sakna Diego Costa.
Antonio Conte säger sig inte ha något otalt med Diego Costa. Han skulle självfallet aldrig säga något annat. Ändå är det svårt att tänka sig att han inte skulle mysa lite extra om Alvaro Morata vann den här matchen åt Chelsea.