Vilka engelska klubbar har presterat bäst i Europa hittills?

Det har förvisso bara klarats av ett halvt gruppspel i det här läget och det är självfallet sant som många har varit noga med att påpeka att det är inte under hösten som Champions League ska avgöras. Samtidigt är det under gruppspelet som grunderna läggs för slutspelet och vi kan nog vara ganska säkra på att om engelska klubbar så här långt svarat för liknande resultat som de spanska och de tyska klubbarna så hade inga sådana hänsyn tagits i kritiken av dem.

Men hur har egentligen de engelska klubbarna presterat i det europeiska cupspelet hittills den här säsongen, och i vilken utsträckning har de faktiskt imponerat? Detta kan syfta på olika saker, dels hur ett lag faktiskt har presterat i de matcher de spelat, dels hur detta lags chanser att gå långt eller till och med vinna bedöms. Jag försöker väga ihop båda sidorna av saken, och kommer fram till denna rullande ranking av de engelska klubbara i Europa:

(7) Everton – (-)

Evertons säsongsinledning överlag har varit rent ut sagt bedrövlig och en stor del i detta har varit en mer eller mindre katastrofal start på gruppspelet i Europa League där Everton trots två hemmamatcher ännu bara lyckats ta en enda poäng. En storförlust borta mot Atalanta följdes upp av en pinsamt tappad vinst mot Apollon Limassol och sedan förlust mot Lyon. Everton behöver ett mirakel för att ta sig vidare från gruppspelet härifrån, och att missa slutspel vore så klart ett jättefiasko.

(6) Liverpool – (++)

Den förlösande storsegern borta mot slovenska Maribor i förra omgången fick sent omsider lite fart på Liverpools Champions League-säsong. Omgångarna innan hade sett Liverpool kasta bort två mer eller mindre givna segrar hemma mot Sevilla och borta mot Spartak Moskva. Detta poängslöseri innebär att Liverpool alltjämt har en spänd andra halva av gruppspelet kvar att avklara, med slutspelsplatsen en klar möjlighet men ingen självklarhet. Förlust borta mot Sevilla och sista omgången riskerar bli ett nervdaller.

(5) Arsenal – (++)

Gruppspelet i Europa League, i synnerhet som lottningen föll, ska vara en promenadsträcka för Arsenal och gruppspelet i Europa League ser ut att vara en promenadsträcka för Arsenal. Det vore kanske fel att säga att Arsenal har imponerat i någon större utsträckning men Arsenal har gjort precis vad som har krävts av dem, och det är inget fel med det. Full pott efter tre omgångar, varav två bortamatcher, innebär att Arsenal redan är i praktiken klara för slutspel, vilket säkert var vad Arsene Wenger hela tiden hoppades på.

(4) Man Utd – (+++)

Det ska absolut inte fnysas åt tre vinster på tre matcher, som alltid brukar kunna vara lite svårare än vad man ibland vill medge. Att två av vinsterna kommer på bortaplan ger naturligtvis pluspoäng, även om insatsen senast mot Benfica knappast var något att skriva hem till mamma om. Överkörningarna innan dess av Basel och CSKA Moskva desto mer imponerande. Ändå är det givet gruppens svårighetsgrad lite svårt att säga exakt var vi har Man Utd i europeiskt cupspel så här långt. Svårare test kommer.

(3) Man City – (+++)

Även Man City har tre vinster på sina tre matcher, och det går naturligtvis inte att begära mer än så av något lag, man kan bara slå de motståndare som står på andra sidan planen. Överkörningen av Feyenoord var mycket imponerande, vinsten mot Shakhtar stabil, och vinsten mot Napoli meriterande om än också med sina uppenbara orosmoment. En match som inledningsvis såg ut att kunna sluta typ 6-0 till Man City ändrade under andra halvlek karaktär till att lika gärna kunna sluta oavgjort eller med vinst för Napoli.

(2) Chelsea – (++++)

Det var många som beskrev Chelseas vinst borta mot Atlético som den bästa prestation av ett engelskt klubblag i Europa på många år. Det kan finnas flera skäl att stämma in i den bedömningen. Det var en alltigenom imponerande match av Chelsea, och i slutänden en vinst med mersmak. Vinsten mot Qarabag finns inte så mycket att säga om. Hemma mot Roma visade Chelsea upp styrkor och svagheter på en och samma gång och matchen slutade på så vis rätt logiskt 3-3. En vinst där hade behövts för fem plus.

(1) Tottenham – (+++++)

Alla pratade om vilken svår lottning Tottenham fått i Champions League, men väldigt få såg det myntets andra sida, nämligen att det hade även Real Madrid och Dortmund fått. Åtminstone en av dessa båda klubbar har ett rykte om sig som skriver checkar som lagets kvalitet inte alla gånger ger täckning för. Det stora examensprovet för Tottenham kom borta mot Real Madrid och man får säga att de stod pall. Konsekvensen är att Tottenham i dödens grupp har en i praktiken säkrad slutspelsplats efter bara tre omgångar. Det är starkt.

Newcastle är en speciell engelsk fotbollsklubb på samma sätt som Newcastle är en speciell engelsk stad. I mångt och mycket är staden och klubben svåra för att inte säga omöjliga att skilja åt. Det är ett symbiotiskt förhållande där när laget vinner det går vibrationer genom staden, samtidigt som staden består av supportrar som lojalt följer sitt lag oberoende av dess titelchanser. Kanske är Neapel och Napoli den närmaste och bästa jämförelsen att göra.

Stolthet är ett relevant ord i sammanhanget. För så mycket med klubben snurrar kring att känna en stolthet och en tillhörighet till Newcastle. Det har under de tio senaste åren varit en svårt tärd stolthet med Mike Ashley som ägare, med en många gånger tveksam moralisk kompass, låga ambitioner, sunkiga sponsorer och tveksamma kopplingar till dennes övriga affärsintressen. Men det är också en stolthet som under det senaste året växt sig starkare igen.

Rafa Benitez är naturligtvis en stor anledning till det. Världstränaren som följde klubben ned i EFL Championship och tillbaka igen, och som med vinst borta mot Burnley ikväll tar upp Newcastle till sjätteplatsen i Premier League efter tio spelade omgångar. Med stoltheten har också kommit nya förhoppningar, inte minst om nya ägare. Det ryktas friskt om nya köpare och det konkreta intresse som sägs finnas bakom Amanda Staveleys sonderingar.

Det där har det ju spekulerats om hejvilt de senaste veckorna. Mycket talar alltså för att ett uppköp av Newcastle är å stundande, och naturligtvis är det något som väcker både hopp och intresse bland såväl Newcastles supportrar som mer neutralt intresserade av engelsk fotboll. De flesta funderar säkerligen på det ena eller andra sättet i linje med Shay Givens resonemang om vad detta innebär för hur bra Newcastle faktiskt kan bli. Nästa Man City, verkar Given mena.

Den resan blir självfallet inte riktigt lika enkel och snabb som var fallet för just Man City. Tiderna har förändrats, konkurrensen och reglerna med den. Men vad som kanske framför allt är intressant med den här frågeställningen är vad det skulle ha för betydelse i det större perspektivet för engelsk fotboll om Newcastle faktiskt blev en klubb som, om inte nödvändigtvis exakt nästa Man City, vad nu det innebär, men av ungefär den storleken och ambitionsnivån.

Från mitt sätt att se på saken är nämligen Newcastle annorlunda i detta avseende än många andra engelska klubbar. Vi har naturligtvis hört sådant här prat om andra klubbar förut, men ingen av dem känns riktigt lika betydelsefull som just Newcastle. Skälet är att det är just Newcastle, både som klubb och som stad, och att detta på ett annat sätt än vad som vore fallet med andra klubbar har potential att vara en den engelska fotbollens game-changer.

Mycket av utvecklingen inom engelsk fotboll har varit en geografisk koncentration av de riktigt stora klubbarna till några få städer. Manchester, London och Liverpool dominerar engelsk fotboll i en utsträckning vi nog aldrig förut sätt. Många menar att detta är en irreversibel utveckling, och att klubbar i andra städer och områden för en tynande tillvaro. Förvisso både ett hysteriskt och inte med verkligheten överensstämmande perspektiv.

Men det är ändå en utveckling i grova drag. Och att då plötsligt få en engelsk storklubb, med resurser och ambitioner motsvarande nuvarande superklubbar, uppe i nordöstra England, skulle i ett svep rita om den engelska fotbollskartan och ändra dess geopolitiska maktbalans. Englands norra delar skulle inte längre vara periferin inom engelsk fotboll, med några enstaka fyrtorn skinandes i mörkret, utan betydligt mer dess centrum.

Om Newcastle går supernova skulle det ge ett helt nytt liv till staden och till hela regionen i fotbollstermer, och det skulle kunna fungara som ett exempel och som en väckarklocka inte bara till övriga större klubbar i närområdet utan även till klubbar av motsvarande storlek i städer och regioner av motsvarande storlek, bland annat med innebörden att det är ingen naturlag att Manchester, London och Liverpool har ett maktmonopol inom engelsk fotboll.

Jämförelsen låter sig än en gång göras med Neapel och Napoli, där italiensk fotboll normalt sett alltid har snurrat runt Turin och Milano, med Rom som ett ankare söderöver. Vad som gjorde Napoli till en så stor upplevelse under 1980-talets andra halva, och kanske vad som gör Napoli så speciellt också i dessa dagar, var att de för en stund lyckades flytta den italienska fotbollens centrum söderut på ett sätt ingen hade förväntat sig.

Newcastle har möjligheten att flytta den engelska fotbollens centrum norrut. De har förvisso ingen Diego Maradona. Men de har Rafa Benitez och förhoppningar om en ljusnande framtid med nya ägare. Newcastle är inte bara en sovande jätte inom engelsk fotboll. Newcastle är också en game-changer, en klubb med potential att ändra engelsk fotboll i grunden.

(1) Man Utd. Det var inte någon våldsamt imponerande insats av Man Utd, men det var tre poäng mot en toppkonkurrent och det kan ibland vara bra nog, allra helst som lagets chanser till det var ifrågasatta inför matchen. Målet var sett till matchbilden inte ologiskt när det väl kom. Det oroväckande med Man Utd för närvarande bör däremot vara att även om de kan se riktigt bra ut när de väl får en energiboost och trycker på turboknappen, så förblir de ett lag utan en riktigt tydlig idé med sitt anfallsspel.

(2) Arsenal. Det är en fin liten run Arsenal ändå befinner sig i, och de var bättre än Swansea mest hela vägen. De har vunnit fem av sina sju senaste ligamatcher trots allt. Dessutom har de vunnit sina två senaste efter att ha vänt ett underläge no less. Det kan förvisso vara en positiv sak att vända underlägen till vinst, när det händer någon gång och beroende på mot vem, hur och när, men när ett lag börjar visa upp en tendens att hamna i underlägen är det snarare skäl till oro. Arsenal kommer från en lättare period i sitt ligaspel, nu väntar en svårare period.

(3) Tottenham. Mauricio Pochettino beger sig till Old Trafford och tar sig an matchen på ett tämligen konservativt sätt, uppenbarligen koncentrerad på att i första hand inte förlora matchen. Det är märkligt hur samma sak ibland kan få passera obemärkt när det samtidigt är världens undergång bara någon vecka eller två tidigare. Det var så klart inget direkt fel med Pochettinos ansats, men visst fanns det ett intryck både av att Tottenham saknade Harry Kane och en tveksamhet kanske härledd från veckans förlust mot West Ham.

OMGÅNGENS VINNARE: Stoke

Det har mullrats en hel del kring Stokes prestationer hittills under säsongen och Mark Hughes börjar än en gång bli ifrågasatt. Det är i sådana lägen som Stoke plötsligt brukar plocka fram en vinst ur rockärmen och det var precis vad de gjorde borta mot Watford. Imponerande och även viktigt för Stoke inte bara att vinna utan också att hålla nollan på bortaplan.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Bournemouth

Har vi varit så insnöade på sagoaspekten med Bournemouth och Eddie Howe att vi helt enkelt inte riktigt lagt märke till att de faktiskt inte alls är särskilt bra den här säsongen?! En förlust mot Chelsea behöver inte vara något att orda om, men det ska inte behöva vara möjligt att åka till Bournemouth och bara plocka hem poängen utan att ens behöva oroa sig längs vägen. Nedflyttning väntar om Bournemouth fortsätter så här.

OMGÅNGENS SPELARE: Joe Hart, West Ham

Hart får mycket skit för sina prestationer, nästan så man kan tro att han blivit något av en allmän hackkyckling. Mot Crystal Palace höll han under långa stunder av andra halvlek ensam kvar West Ham i ledningen med några smått enastående räddningar, innan han i slutsekunden fick rycka kniven ur ryggen, dithuggen av sin egen lagkamrat.

OMGÅNGENS MÅL: Georginio Wijnaldum, 3-0 Huddersfield (h)

Valde mellan det här målet och André Ayews mål för West Ham. Båda påminner om varandra i det att de är hårda skott rätt upp i nättaket. Fastnar för Wijnaldums eftersom det sker på liten yta, bygger vidare på en snygg rörelse i sidled, och eftersom skottet trots målvaktens närvaro känns på samma gång oväntat och otagbart. Matchen var i det här läget redan avgjord, efter en spänd och chansfattig första halvlek.

OMGÅNGENS ?

David Unsworth har sagt alla de rätta sakerna, att han vill ha Evertonjobbet på fast basis. Men två förluster i hans två första matcher är knappast den bästa möjliga arbetsintervjun som är möjlig att ha. Everton ser ut som förlorare på fotbollsplanen och det är värt att fundera över om, givet att Everton inte lyckas få någon riktig ordning på sin managerposition, Everton faktiskt riskerar åka ur Premier League.

OMGÅNGENS !

Det är lite tidigt att vara alltför definitiva gällande Leicester under Claude Puel, men det var sannerligen en mycket lovande debutmatch. Leicester böljade framåt i fina anfall och det var svårt att se varför så många tog för givet att det här skulle vara en grå, defensiv och tråkig anställning. Leicester känns plötsligt som ett lag med profil igen, och var kanske bästa möjliga annonspelare för Everton att inse att de inte kan förbli inaktiva.

OMGÅNGENS WTF?

Det kändes udda redan när Slaven Bilic mitt i andra halvlek, och under rejäl press av Crystal Palace, beslutade sig för att byta in Michail Antonio istället för Pablo Zabaleta. Vad som egentligen gick genom Antonios huvud när han nere vid motståndarnas hörnflagga ger bort bollen till Crystal Palace i absoluta slutminuten vet nog ingen, allra minst Joe Hart, men det slutade hur som helst i Wilfried Zahas kvittering.

OMGÅNGENS LOL!

José Mourinho hyschar TV-kameran direkt efter slutsignalen, vilket känns som peak Mourinho, inte riktigt tillfreds om han inte får slåss med någon eller med något. Vilket jag gillar, även om det kan gå till överdrift. Ingen stor grej kan tyckas, det finns journalister som gjort sig förtjänta av det och var det riktat mot buande bland publiken under matchen så var det nog inte alldeles oförtjänt det heller.

OMGÅNGENS BTW…

Finns något smått udda med att se David Wagner och Jürgen Klopp med poppys på sig.

Undrar just vilka sweet little nothings som Ashley Young viskade i Dele Allis högra öra?!

Salford Citys målvakt Max Crocombe utvisad i den 87:e minuten för att ha urinerat på planen. Pissigt.

76% av West Broms fans vill se Tony Pulis säckad.

Det var alls ingen tillfällighet att Brighton vann den matchen. West Ham hade mycket av vad som kan kallas för illusorisk kontroll av matchen och tendenser till chanser som aldrig var riktiga chanser. Kanske lät sig kommentatorerna luras av detta. För Brighton hade i grund och botten full kontroll på matchbilden, och lät med ett disciplinerat försvarsspel aldrig West Ham riktigt komma nära.

Vad Brighton framför allt har insett är värdet av det smutsiga jobbet, det där som aldrig riktigt respekteras i studiosnacket efteråt. Brighton sprang mest genom sitt centrala mittfält med Dale Stephens och Davy Pröpper och sina kreativa spelare Pascal Gross och Glenn Murray. Brighton sprang också oftast där Anthony Knockaert och José Izquierdo hade flest rusher av alla spelare, händelsevis också de snabbaste rusherna.

Den perfekta bortamatchen kallade Chris Hughton matchen mot West Ham för, och det är lätt att förstå att han var så nöjd. Brighton lyckades i och med segern nämligen slå hål på två farhågor som fanns med Brighton inför säsongen: Att de inte skulle kunna göra tillräckligt många mål, samt att de inte skulle kunna plocka tillräckligt många poäng på bortaplan.

På sina fyra bortamatcher innan matchen mot West Ham hade Brighton bara lyckats ta en enda poäng och göra ett enda mål. Så tre poäng och tre mål mot West Ham var naturligtvis ett väldigt bra bevis för dem själva att de kan kombinera en bra defensiv med en effektiv offensiv också på bortaplan. Det kommer inte ske i alla matcher, men i tillräckligt många.

Vad Brighton bör sikta på mot Southampton idag måste vara den perfekta hemmamatchen. Brightons hemmafacit är förvisso bra, med endast en förlust mot Man City på sina fyra hemmamatcher. Två vinster, mot West Brom och mot Newcastle, följdes upp av oavgjort mot Everton. En match som var på väg att vinnas även den innan Brunos armbåge gav bort en otroligt onödig straff i slutminuterna.

Det är den typen av fadäser som Brighton helt enkelt måste försöka eliminera från sin repertoar. Framför allt handlar det däremot om att hitta ett anfallsspel som fungerar även på hemmaplan där motståndarna kanske inte själva trycker på riktigt lika mycket. Givet att det bara har lossnat riktigt i en enda match, mot West Brom märkligt nog, är det något Brighton måste jobba med.

En anledning till detta är att Brighton så här långt in på säsongen inte har lyckats få någon riktig fart på sina kreativa yttermittfältare. Men Anthony Knockaert, som mycket väl kan ha varit EFL Championships klarast lysande stjärna förra säsongen, ser ut att börja hitta fötterna ordentligt i de senaste matcherna. Och mot West Ham visade José Izquierdo varför Brighton valde att slå sitt eget transferrekord på honom.

Får Brighton igång dessa båda spelare kommer en annan mycket smart värvning i form av Pascal Gross få betydligt fler alternativ att jobba med. Gross ligger mycket högt i statistiken över antalet skapade målchanser, vilket naturligtvis är desto mer imponerande när han spelar för ett lag som Brighton. Men den här offensiva kvartetten, även inräknat Glenn Murray, kan visa sig bli ett effektivt anfallsvapen för Brighton.

Allt handlar naturligtvis om att hålla sig kvar i Premier League för Brighton. Och det ser för närvarande ut att kunna bli en rejäl utmaning. Det är egentligen bara två klubbar som börjar se genuint svagare ut än Brighton, i form av Crystal Palace och Bournemouth. Men även de visar livstecken. Annars krävs att någon väsentligt större klubb verkligen faller igenom den här säsongen, någon som egentligen är ”too big to fail”.

Brighton är sannerligen inte för stora. Men om bortamatchen mot West Ham visar sig vara regel mer än undantag under säsongen kan det mycket väl vara så att Brighton helt enkelt är för bra för att åka ur.

:::

På annat håll den här söndagen hittar vi Leicester mot Everton. Claude Puels första match som Leicesters nye manager sker alltså på hemmaplan mot ett krisbetonat och i praktiken managerlöst Everton. Viktigt för Puel så klart att få en bra start. För David Unsworth, som sagt sig vilja ha jobbet som Evertons manager på fast basis, vore det kanske klokt att undvika en andra raka förlust.

:::

Dagen inleds emellertid med derbyt i Birmingham. På St Andrews drabbar ett nedflyttningshotat Birmingham samman med Aston Villa, som i och med en seger kan ta ett rätt rejält kliv upp i toppen av tabellen. Steve Bruce ser faktiskt ut att ha fått lite ordning på Aston Villa, som definitivt har sett bättre ut de senaste veckorna än vad de gjorde i början av säsongen.

Det finns alltså förhoppning om uppflyttning för Aston Villa. Birmingham skulle däremot helt säkert vara rätt nöjda med att ge dessa förhoppningar en riktig dick-kick. Det här brukar vara rejält heta matcher, så det finns alla skäl att ratta in den tidiga matchen. Om inte annat kan man alltid roa sig med att lyssna till vad publiken på St Andrews skriker för barnförbjudna okväden till deras förre manager Steve Bruce.

Ändå är det förmodligen med en skön känsla av både hämnd och hemlig tillfredsställelse som Englands U17 besegrade just Spanien i den här finalen, för det var nämligen mot samma motståndare England nesligen förlorade finalen i U17-EM tidigare i år, efter att ha släppt in kvitteringen på tilläggstid och därefter förlorat på straffar. England var bäst då, och England var bäst igen idag.

England visade i finalen inte bara hög kvalitet utan också stark karaktär. De hamnade i ett tidigt 0-2-underläge men vänder ändå och vinner matchen med 5-2. Phil Foden var superb, men nämnas framför allt bör kanske Fulhams Steven Sessegnon, som spelat sig till en ordinarie plats under turneringen och som var den som spelade fram Englands båda två första mål som vände finalen.

Det är ingen tillfällighet. Englands U17-lag för närvarande räknas till en av landets allra mest spännande generationer på många år. Där finns en handfull av spelare som flera av Englands största klubbar bör hoppas mycket på. Phil Foden i Man City, Angel Gomes i Man Utd, Jadon Sancho i Dortmund, Chelseas Marc Guehi, George McEachran och Callum Hudson-Odoi med flera.

Det var definitivt om dem det pratades mest inför VM, och de har gjort skäl för uppmärksamheten. Men den som stulit de största rubrikerna under VM är istället Rhian Brewster från Liverpool, med sina åtta mål totalt men kanske framför allt genom sina två hattricks i kvartsfinalen och semifinalen. Helt avgörande insatser när det gäller som mest med andra ord.

England gillar sina wonderkids i anfallet. Det finns en särskild romantik runt dem och att Marcus Rashford eller att Eddie Nketiah har väckt sådan reaktion är ingen tillfällighet. Det är en romantik som ligger som allra tätast över just Liverpool, där mytbildningen kring extrema anfallartalanger som Robbie Fowler och Michael Owen alltid svept in Anfield i en tät och våt dimma.

Vad Englands stora och återkommande framgångar på ungdomsnivå visar är att den populära slutsatsen är helt feltänkt. Det råder ingen kvalitetsbrist på unga, engelska spelare, de är tvärtom ruskigt välutbildade, något som även märks i ungdomsturneringar för klubblag. Problemet är alltså inte att unga engelska spelare är för dåliga som det så populärt brukar sägas.

Englands problem är inte ungdomsfotbollen, utan övergången från ungdomsfotboll till seniorfotboll, det vill säga när dessa talangfulla ungdomar ska in och konkurrera på seniornivå med äldre och mer erfarna spelare. Här är analysen över speltid på seniornivå för dessa unga spelare i England jämfört med i exempelvis Spanien eller Tyskland ytterst nedslående läsning.

Det har självfallet sina naturliga förklaringar. Utmaningen är så mycket högre och insatserna är så mycket större i Premier League, där både de sportsliga och de ekonomiska konsekvenserna av mindre bra säsonger kan vara mer eller mindre katastrofala. Mer utsatta managers i dessa avseenden kommer alltid vara mer benägna att satsa på de säkra korten hellre än den elektriska talangen.

Ändå har förutsättningarna förbättrats för engelska talanger under de senaste åren. En stor förklaring till detta är bildandet av U23-ligan som både har gett dessa spelare chansen att mäta sig på högre nivå mot äldre spelare, ett mycket vettigt mellansteg mellan ungdomslagen och a-laget, och förändrat klubbarnas sätt att rekrytera och utbilda sina unga spelare.

Andra metoder borde övervägas. Ett förslag som diskuterades i veckan var att åtminstone Premier League-klubbarna i Ligacupen skulle vara tvingade att spela minst fyra egenproducerade spelare under viss ålder. Inte nödvändigtvis en dum idé och definitivt ett sätt att även profilera Ligacupen. Liknande regler vore inte nödvändigtvis någon dum idé för FA-cupen heller.

Andra möjligheter för engelska talanger är naturligtvis att också våga söka sig utomlands för speltid. Vi har börjat se fler sådana exempel, inte minst Jadon Sancho som alltså flyttade till Dortmund i somras, som var med i Englands VM-trupp under gruppspelet för att därefter kallas hem. Ett vettigt steg att ta om utländska seniorspelare tar deras platser på hemmaplan.

Men för stunden kan England åtminstone glädjas åt att de har vunnit ännu ett VM på ungdomsnivå, att de har en makalöst lovande generation av ungdomar som kommer upp i systemet, och ännu ett styrkebesked för världens just nu kanske bästa ungdomsfotboll.

Framstegen Pochettino ändå har lyckats göra med båda de engelska klubbarna gör däremot att hans stjärna med rätta står väldigt högt på himlen. Ironiskt nog är det kanske ändå just i den här matchen som Pochettino ställs mot sin allra mest tydliga kontrast i frågan om titlar. José Mourinho är för närvarande inte i närheten av lika hyllad som Pochettino men har ändå den grundmurade respekt med sig som följer av förmågan att vinna titlar.

Det senare borde kunna lugna ned José Mourinho en aning kan man tycka, men han gillar som bekant sina grudges och har ett stort ego. Kanske blir det i någon mening extra känsligt mot Mauricio Pochettino, för är det någon manager som Mourinho förmodligen med viss rätta kan misstänka att både Man Utds ledning och supportrar gärna skulle se som Mourinhos mer eller mindre omedelbara efterträdare så vore det väl just Pochettino.

Nu är det förvisso rätt svårt att göra någon konflikt med Mauricio Pochettino, inte minst eftersom han har den mycket osympatiska benägenheten att vara både ödmjuk och trevlig, men också eftersom det knappast anstår sig för en Man Utd-manager att börja hacka på Tottenham, det vore onekligen en strid som bara kan förloras. Inte ens de värsta formerna av brittisk tabloidpress har heller riktigt lyckats konstruera någon sådan konflikt.

Istället har vi en situation som till rätt stor del påminner om vad som kanske var tungviktsboxningens mest klassiska era i början av 1970-talet. George Foreman var den nyblivna världsmästaren och strax nedanför honom fajtades Joe Frazier och Mohammad Ali, nyss återkommen från flera års exil, om rätten och statusen som dennes förste utmanare. Mohammad Ali stod till sist som vinnare och gick vidare till vad som skulle bli den klassiska Rumble in the Jungle.

Det är rätt precis där Man Utd och Tottenham för närvarande befinner sig. Båda slåss för närvarande om rätten och statusen att anses som first contender till Man City, som dragit på sig favoritskapet i titelstriden. Det har tidigare under säsongen mest pratats i termer av Man Utd i det sammanhanget, förmodligen av ren lättja och underskattning av Tottenham, men från och med förra omgången såg vi förmodligen ombytta roller i detta avseende.

Båda ser ut att få slåss utan sina två kanske viktigaste spelare. Det meddelades igår att Tottenham saknar Harry Kane på grund av en hamstringskada. Sedan tidigare saknar Man Utd Paul Pogba av vad som sagts vara samma skäl. Man Utds svårigheter att klara sig utan Pogba har varit uppenbara och ärligt talat rätt onödiga. Tottenhams förmåga att klara sig utan Harry Kane kommer nu prövas på riktigt allvar för första gången den här säsongen.

Upp till bevis således för Tottenhams omhuldade flexibilitet. De saknar knappast målskyttar vid sidan av Harry Kane, men möjligen försvinner en viktig del av deras fear factor i anfallsspelet. Vilket inte minst kan visa sig dyrbart på en arena som Old Trafford och mot en motståndare som José Mourinho. Men i den utsträckning det är upp till bevis för Tottenham så är det naturligtvis dubbelt upp till bevis för Man Utd den här matchen.

En poäng på de två senaste omgångarna har resulterat i detta. Men inte bara poängen utan även spelet under båda dessa matcher har satt press på Man Utd. En stor del av kritiken har varit rätt absurd, men en god poäng som ändå gjordes var att ett alltför passivt förhållningssätt rent taktiskt kan ha negativa konsekvenser på ett lags psykologi och momentum. Framför allt måste detta vara matcher Man Utd inte bara ska kunna vinna utan också kunna dominera.

En vinst mot Tottenham skulle alltså smaka mycket gott för Man Utd och för José Mourinho. Det är nämligen inte minst Tottenham som Man Utd och Mourinho har kontrasterats den senaste veckan, med Tottenhams överkörning av Liverpool på Wembley taget som bevis för det befängda med Mourinhos matchplan på Anfield. Förvisso två helt och hållet olika matcher på alla sätt, men perception betyder ofta mer än verklighet.

Även för Tottenham är det något av en sticky wicket. Humöret sjönk en aning under veckan i och med Tottenhams kollaps mot West Ham i Ligacupen. Förlust där följt av förlust idag och vad som annars bara kan ses som en olycklig blipp riskerar bli en formsvacka med den enorma men allt annat än vinstgaranterade matchen mot Real Madrid väntandes till veckan. Toby Alderweireld var nog klok att försöka göra matchen mot West Ham till en väckarklocka för dem.

Både Man Utd och Tottenham måste inte minst visa i den här matchen vad som alltid är en viktig egenskap för alla realistiska titelutmanare, att kunna reagera och svara upp positivt på motgång. Den som står som vinnare när slutsignalen går kommer också vara den som går vidare i ligaspelet med den tydligaste känslan av att vara just first contender i titelstriden. Precis som mellan Joe Frazier och Mohammad Ali kan vi förvänta oss en tät kamp.

Kanske till och med en thrilla’.

Bara det att nu befinner vi oss här, i slutet av oktober, med snart en tredjedel av säsongen avklarad, och Sheffield United har överträffat även vad som måste ses som högt ställda förväntningar. De befinner sig i toppen av tabellen, gott och väl på playoff-plats, och om de skulle vinna kvällens heta derby mot Leeds på Elland Road så går de upp i åtminstone tillfällig serieledning i EFL Championship.

En teori var så klart att eftersom Sheffield United fem säsonger i rad hade misslyckats med att ta sig upp från League One tillbaka till EFL Championship så var de helt enkelt inte bättre än League One-standard. Det är en teori som inte riktigt tar hänsyn till psykologiska faktorer, och hur ett lag och en hel klubb kan lyfta när väl ett stort mentalt hinder väl har passerats.

Det faktum att Sheffield United vann League One med 100 poäng förra säsongen, med 14 poängs marginal ned till tvåan, säger oss i och för sig att Sheffield United inte var ett League One-lag vilket som helst, utan tvärtom ett riktigt bra League One-lag. Alltså borde vi kanske inte låta oss förvånas alltför mycket över att de presterar bra även i EFL Championship.

Bakom framgångarna hittar vi Chris Wilder, vars vinstprocent sedan starten av förra säsongen endast överträffas av Antonio Conte och Mauricio Pochettino, med ett imponerande facit av att ha lyckats nå uppflyttning med fyra av de fem klubbar han har varit i som manager, ofta med relativt små resurser. Dessutom en Sheffield United-supporter sedan barnsben.

Wilder har ofta fått bära karikatyren som en old school-manager. Men i hans fall handlar kanske det mer om en förmåga att skapa en bra gruppkänsla och harmoni i laget, snarare än det kanske alltför typiskt brittiska tjafset om get stuck in!-klichéer och inspiration framför kompetens. Detta ger Chris Wilder ett betydligt längre bäst före-datum än flera av sina motsvarigheter.

Alltså är det kanske inte så konstigt att Sheffield Uniteds saudiarabiske delägare Prins Abdullah precis uttalade sig att han hoppades att Wilder skulle kunna bli klubbens ”Alex Ferguson”. Ett tecken på förtroende så klart, men inte är det heller en tillfällighet att en tidigare tämligen anonym delägare plötsligt visar upp sig, med Sheffield United åtminstone med i kampen om Premier League.

En kamp i den kampen kan sägas stå just mellan old school och new school, eller det traditionellt brittiska och det modernt kontinentala. På de sex teoretiska uppflyttningsplatserna hittar vi Cardiff (Neil Warnock), Sheffield United (Chris Wilder) och Aston Villa (Steve Bruce) å ena sidan, samt Wolves (Nuno Espirito Santo), Leeds (Thomas Christiansen) och Norwich (Daniel Farke) å andra sidan.

Kvällens match mellan Leeds och Sheffield United på Elland Road är i det avseendet inte bara ett derby vilket som helst, det är dessutom en direkt match mellan nuvarande trean och fyran i EFL Championship, med en direkt bäring på uppflyttningsplatserna, och inte minst är det också en krock mellan två olika stilar, även om skillnaderna sällan är riktigt så tydliga i realiteten.

Det är dessutom en match som är väldigt viktig för Leeds och kanske inte minst för Thomas Christiansen, något han själv varit mycket noga med att påpeka. Det var en skön seger i förra ligaomgången borta mot Bristol City men dessförinnan hade Leeds tre raka förluster, vilket var en rejäl humördämpare på en annars stark säsongsinledning, och gjorde Christiansens position något utsatt.

En förlust mot Sheffield United skulle innebära att Leeds befinner sig sju poäng bakom dem i tabellen med en tredjedel av säsongen avklarad. Men kanske är det mer besvärande för Leeds att trots att de förväntar sig vara ett av seriens topplag den här säsongen så har de ännu inte vunnit någon toppmatch. Det blev istället tunga förluster mot både Cardiff och Sheffield Wednesday.

Play up or shut up för Leeds således. Kvällens hemmaderby är vad som kan kallas för en typisk momentummatch. Värd tre poäng naturligtvis men i det längre perspektivet värd mycket mer än så. Men mot ett taktiskt väldrillat, hårt jobbande Sheffield United, med kvalitetsspelare i John Fleck, David Brooks och Billy Sharp, blir det knappast någon lätt uppgift.

Det är ännu förhållandevis tidigt på säsongen. Men vad som i alla fall kan sägas vid den här tidpunkten är att möjligen var det ändå inte en så väldigt korkad idé att faktiskt prata om Sheffield United som en möjlig playoff-kandidat. Även om det nog inte var så många som faktiskt gjorde det.

Drygt sex år senare är det lätt att glömma bort att Villas-Boas faktiskt vid den tidpunkten var en av Europas allra hetaste tränare. Han hade precis, 33 år gammal, vunnit en trippel med Porto, i form av den portugisiska ligan, cupen och Europa League. När han alltså anställdes av Chelsea var det tämligen bokstavligen i José Mourinhos fotspår han vandrade, med motsvarande förhoppningar investerade i honom.

Förhoppningar blev aldrig till verklighet. Det kan diskuteras i oändlighet hur skulden och ansvaret ska fördelas, men det skar sig stenhårt mellan André Villas-Boas och en omvittnat profilstark spelartrupp som inte förstod och än mindre uppskattade Villas-Boas taktiska idéer. Den maktkampen var Villas-Boas dömd att förlora, i synnerhet när resultaten ungefär halvvägs in på säsongen tog en sväng mot det katastrofala.

Det var förvisso ingen som direkt lastade André Villas-Boas för att ha fått sparken. Chelseas rykte om att vara ett minfält för alla managers var redan vid den här tiden vida omvittnat. Det var alltså ingen som direkt höjde på några ögonbryn när André Villas-Boas några månader senare presenterades som Tottenhams nye manager, som ersättare till Harry Redknapp och med uppdraget att ta Tottenham till Champions League.

Tottenhams framgångar och framsteg under Mauricio Pochettino har kanske tagit något av strålglansen från det lag de faktiskt hade Villas-Boas. Men det finns säkert en och annan som tittar tillbaka på ett Tottenham med Gareth Bale, Tom Huddlestone, Mousa Dembélé med flera med förtjusning. Det var här de viktigaste pusselbitarna började komma på plats för det Tottenham vi ser på med så stor beundran idag.

Tottenham under André Villas-Boas var ett riktigt bra Tottenham, men på samma sätt som dagens Tottenham kommer att betraktas innan de faktiskt vinner en titel så fick detta Tottenham lida av att bara vara nära. Villas-Boas tog Tottenham till en enda poäng från Champions League-spel, fram till förra säsongen med det högsta poängantal någon klubb tagit utan att samtidigt kvalificera sig till Champions League.

Gareth Bale såldes sommaren därefter till Real Madrid, och ett flertal nya spelare köptes in, bland dem Christian Eriksen som nu drygt tre år senare måste räknas bland Premier Leagues absolut främsta offensiva mittfältare. Men André Villas-Boas hade hand om ett lag i ombyggnad, och några stora förluster under hösten mot Man City och Liverpool gjorde läget svårt. Några veckor innan jul meddelade Tottenham och Villas-Boas sin skilsmässa.

Misslyckades André Villas-Boas med Tottenham och i Premier League? Det kunde så klart tyckas så givet att han aldrig tog dem till Champions League och att han faktiskt fick lämna klubben, liksom Chelsea dessförinnan. Ändå känns det i någon mening reduktivt till sin ytterlighet att beskriva vad som åtminstone vid den tidpunkten var Tottenhams kanske bästa lag och bästa säsonger under hela Premier League-eran som att misslyckas.

Den typen av nyanser gör sig däremot sällan välkomna i en alltmer färgblind modern fotbollsvärld. Och ingenstans betraktas en air av misslyckande riktigt lika mycket som någon form av ytterst smittsam pestilens, åtminstone för yngre och utländska tränare, som i Premier League. Befarade smittohärdar placeras omedelbart i karantän, och bättre än så går kanske inte att beskriva André Villas-Boas år därefter i först Ryssland och sedan Kina.

Det var förvisso en karantän som måste beskrivas som både lukrativ och framgångsrik. Med Zenit St Petersburg vann han både den ryska ligan och den ryska cupen samt tog sig med Zenit till slutspel i Champions League, efter att ha vunnit sin grupp. För ganska precis ett år sedan tog Villas-Boas över Shanghai SIPG, efter Sven-Göran Eriksson, som han tog till andraplats i kinesiska ligan bakom ständiga vinnarna Guangzhou Evergrande.

Det mesta talar däremot för att André Villas-Boas ska vara på väg att lämna Kina nu när deras säsong är på väg att ta slut, och det är så klart här som det börjar finnas en viss form av relevans för Premier League och för engelsk fotboll. För visst borde det ändå kunna vara nu att Villas-Boas karantän faktiskt är genomförd, att han är tvättad ren från misslyckandets avyttringar och faktiskt borde vara ett riktigt hett namn för flera engelska klubbar.

Frågan kan ju vara värd att angripa från just det hållet. Normalt sett brukar det ju vara någon klubb som sparkar sin sittande manager och då gör man en inventering över vilka managers som råkar vara lediga eller tillgängliga. Här är det alltså istället en manager som lämnar sin klubb och inventeringen gäller den här gången klubbar som råkar vara lediga eller tillgängliga. Och en sådan sökning ger oss ju åtminstone några alternativ.

Everton känns som den kanske allra mest uppenbara. Det är en klubb som aktivt söker en manager sedan Ronald Koeman nyligen fått sparken. Det är en klubb med ambitioner och André Villas-Boas vore ett managernamn som andades just ambition. Det finns också något med Everton och deras nuvarande situation som påminner väldigt mycket om just Tottenham för fem år sedan. Orealiserad potential, åratal av underprestation, slåendes ur underläge.

West Ham vore ett annat väldigt intressant alternativ. En handfallen klubbledning som under en längre tid verkar ha hållit kvar vid Slaven Bilic mest av anledningen att de inte verkar lyckas hitta någon ersättare. Här kommer alltså en fullt möjlig ersättare och mer eller mindre knackar på dörren. Precis som Everton är West Ham en klubb med höga ambitioner, åtminstone betydligt högre än deras nuvarande prestationer.

Stoke ska kanske inte glömmas bort i det här samtalet. Laget ser onekligen ut att ha stagnerat fullständigt under Mark Hughes, med ett lag som ser ut att vara fullständigt ur sina taktiska och psykologiska gängor. Redan förra säsongen varnade Stokes styrelse för att de ville se en förbättring i lagets prestationer, men på den uppmaningen har de knappast fått något gehör. Att anställa André Villas-Boas skulle ändå kännas oväntat och som lite från vänsterkanten från dem.

Givet vilken framstående roll André Villas-Boas ändå har haft i engelsk fotboll bara under de senaste fem-sex åren är det hur som helst märkligt hur han nu nästan känns bortglömd. Out of sight and out of mind. Ändå känns det som en resurs och en juvel flera engelska klubbar kunde tjäna på att ta tillvara. Han har uppenbarligen mycket att bidra med, och med några fler år på nacken är han helt säkert inte sämre rustad att hantera trycket i Premier League.

Trots allt kom ju The Special One tillbaka till Premier League efter några års karantän från Premier League. Har man väl börjat vandra i någons fotspår kan det ju vara svårt att sluta med det.

Eller varför inte Norwich som åker till Emirates och ser ut att vara på väg att Farka-up Arsenal riktigt rejält, innan en 18-årig debutant, som 14 år gammal dumpades av Chelsea för att han var för kort, nickar in två mål på kort tid för Arsenal och vinner dem matchen. Eddie Nketiah svarade för en drömdebut av det där slaget vi så sällan ser, och enda frågan är väl vad det här betyder för Nketiahs mer omedelbara framtid.

West Ham svarade för en episk cupvändning borta mot Tottenham där de under andra halvlek vände 0-2 till 3-2 på Wembley. Tottenham såg redan ut som klara vinnare, vilket förmodligen var en tanke som kröp in i spelarnas huvuden. Men West Ham visade vad ett mål kan betyda för en matchbild, och såväl spelare som supportrar glödde av kampvilja matchen ut. Vinsten kan mycket väl rädda Slaven Bilic kvar på jobbet, även om den inte löser några problem.

Det gjordes stor sak efter matchen från flera håll om hur Mauricio Pochettino inte brydde sig om Ligacupen och förmodligen var glad att slippa den. Vilket speglade vare sig laguttagning eller insats på planen. Det var ett riktigt starkt lag Tottenham ställde ut på planen, och det fanns all vilja i världen att vinna den här matchen. Men ibland räcker inte det. Ibland förlorar man utan att det behöver betyda att man egentligen inte bryr sig.

ABBA-straffarna visade upp sig igen, mellan Man City och Wolves. Det finns en tanke bakom det systemet att det ska vara mer rättvist för båda lagen och minska den systematiska fördelen med att få börja slå straffar. Det uppnår man förvisso, men vad vi också ser är att systemet gör den psykologiska nackdelen av att vara laget som missar först nästan dubbelt så stor som förut. Spänningen försvinner snabbare.

Återstår i Ligacupen gör alltså Chelsea, Man City, Arsenal, Man Utd, West Ham, Leicester, Bournemouth och Bristol City, som 4-1-mosade Crystal Palace hemma på Ashton Gate, där hemmapubliken varje gång Hordar Magnusson tog ett inkast körde den isländska vulkanen, helt säkert till Roy Hodgsons stora glädje och lycka. Dessa åtta kvarvarande klubbar lottades alltså precis mot varandra i Ligacupens femte omgång, kvartsfinalerna.

DOLDISEN: Chelsea – Bournemouth
Chelsea fortsätter lottas på hemmaplan i Ligacupen den här säsongen, den här gången mot Bournemouth. Om Bournemouth ska lyckas med en riktig cup run den här säsongen krävs alltså vinst på Stamford Bridge. Något som förmodligen får betraktas som en skräll i dessa sammanhang. Å andra sidan har det skrällts förut på Stamford Bridge den här säsongen, och Chelsea har visat sig sårbara mot några av Premier Leagues tänkta bottengäng. Bournemouth ska absolut inte underskattas, men Chelsea går in som favoriter.

DERBYT: Arsenal – West Ham
Belöningen West Ham fick av att under dramatiska former ha slagit ut ett Londonlag på bortaplan blev ännu ett Londonlag. Vi får alltså ett derby i den femte omgången och det är ju alltid extra spännande. Givet West Hams situation får vi nog dessutom anta att det här är en match de verkligen kommer jobba för att vinna, och Ligacupen en cup de verkligen kommer försöka göra något med, vilket ställer vissa frågor till hur Arsene Wenger prioriterar. Det Arsenal vi såg i veckan får förmodligen sina fiskar varma mot det West Ham vi såg i veckan.

DRAMAT: Leicester – Man City
Varje omgång måste självfallet ha den stora matchen, där en framstående Premier League-klubb möter en annan, och där inte minst den allra största klubben ställs inför en rejäl utmaning. Leicester har redan slagit ut Liverpool, har sett rejält pigga ut i Ligacupen, och verkar vilja ge det en riktig körning den här säsongen. Nyss anställde Claude Puel tänker säkert i samma banor. Leicester kommer inget hellre vilja än att slå ut Man City hemma på King Power Stadium, så upp till bevis för Man City.

DRÖMMEN: Bristol City – Man Utd
Det enda kvarvarande laget nedanför Premier League lottas alltså mot Man Utd hemma på Ashton Gate. Det är naturligtvis en lottning som motsvarar precis allt vad engelsk cupromantik och cupdrömmar handlar om. Bristol City har redan slagit ut tre Premier League-lag ur Ligacupen, och gjorde bland annat mos av Crystal Palace i veckan, så de bör kunna ha rätt goda förhoppningar om en cupskräll här. Andra kommer så klart hävda att det är en drömlottning av helt andra skäl.

Lottningen skulle ha streamats live på twitter, med början klockan 17:00 svensk tid. Men försenades av tekniska svårigheter. Under tiden hade twitter naturligtvis otroligt roligt med en mängd rätt uppenbara konspirationsteorier. När Football League sedan, nästan två timmar försenade, postar en förinspelad version av lottningen med detta utfall så blev ju reaktionerna tämligen explosiva.

Man kan inte med den bästa vilja i världen säga att Football League riktigt har lyckats med sina lottningar den här säsongen.

Det var en nyhet som möttes av avmätta reaktioner. Många av dem utgick från en uppfattning om Claude Puel som en restriktiv och defensivt inriktad manager, vilket ansågs vara ett stort skäl till att han fick sparken från Southampton. Andra var mer självmedvetna i sina kommentarer och påminde om hur reaktionerna såg ut när Leicester anställde Claudio Ranieri, och hur fel de visade sig vara.

Bilden av Claude Puel förändrades tämligen drastiskt under säsongen med Southampton. Det kan vara värt att påminna sig om hur han beskrevs under hösten. Då ansågs han som ännu en succéanställning av Southampton, en manager som på samma gång gav unga spelare chansen samt producerade en spännande fotboll. Motsatsen av hur hans eftermäle har målats.

Vad hände egentligen mellan då och nu?

Några saker kan konstateras utan att gräva alltför djupt. José Fonte såldes till West Ham. Virgil Van Dijk drog på sig en skada för resten av säsongen. Under våren tillkom skador på både Charlie Austin och Manolo Gabbiadini. Anfallarna blev alltså skadade samtidigt som att tappa vad som kanske var ligans då bästa mittbackspar kan ha tvingat Claude Puel till ett mer defensivt förhållningssätt.

Kanske är det inte så konstigt om spelet och målen blir därefter. Vad Claude Puel förmodligen döms rätt ensidigt efter är vad som likaväl kan beskrivas som den rena tillfälligheten att Southampton misslyckades med att göra något mål på samtliga av sina fem sista hemmamatcher förra säsongen. Den avslutningen tilläts beskriva Southamptons hela säsong. Rättvist eller orättvist?

Orättvist kan tyckas av två skäl. För det första eftersom Southamptons problem med sitt målskytte var något som var uppenbart även under Ronald Koeman, Puels företrädare i klubben, liksom det har fortsatt vara ett problem den här säsongen. För det andra eftersom Southampton möjligen gjorde för få mål förra säsongen, men sannerligen inte för att de skapade för få eller ens få chanser.

Andra saker hölls till Claude Puels nackdel, såsom att Southampton slutade åtta i ligan efter att ha slutat sexa och sjua säsongerna innan. Poängskörden sjönk framför allt, men ligan som helhet var också en annan, tillsammans med Southamptons redan nämnda problem. Till detta adderas inte minst Europa League-fiaskot i gruppspelet, där just målproduktionen fällde Southampton.

Mot detta ska då vägas att Southampton ändå faktiskt slutade åtta i Premier League, vilket knappast är en placering som kan anses vara dålig för dem. Kombinerat med att Southampton tog sig hela vägen till final i Ligacupen, efter att ha slagit ut både Arsenal och Liverpool längs vägen. Deras första cupfinal på 14 år och deras första på Wembley sedan 1979.

Mer relevant för Leicester är emellertid det positiva arbete Claude Puel gjorde bakom ridån i Southampton. Oriol Romeu, James Ward-Prowse, Nathan Redmond, Cedric Soares med flera gjorde mycket bra säsonger, vilket visar på Puels förmåga att lyfta sina spelare. Puel lyfte även upp flera unga spelare som Sam McQueen, Jack Stephens och Josh Sims.

Alldeles märkligt är det alltså inte att Leicester själva väljer att beskriva Claude Puel som en ”perfect fit”. Det är förstås något man kan förvänta sig att de säger, men Leicester har inte minst behov av en manager som förmår få ut det bästa av deras etablerade spelare på samma gång som de medvetet utvecklat och värvat fram en rätt bra grupp av yngre spelare som knackar på dörren till a-laget.

Det var ju också för dessa färdigheter och egenskaper som Claude Puel gjorde sig ett namn i Frankrike, först med Lille och sedan med Nice. Förmågan att lyfta något mindre klubbar än de allra största till något större än summan av deras delar. Det finns förmodligen ingen klubb i modern engelsk fotbollshistoria som vet mer om just detta än Leicester.

Alltså återkommer jag till början. Claude Puel är en mycket intressant anställning av Leicester. Den känns genomtänkt utifrån vad de förmodligen hoppas få ut av en manager, samtidigt som kritiken mot Claude Puel alltid kändes rätt förenklad. Ibland är det ingens direkta fel att det inte funkar mellan en klubb och en manager. Istället är det relationen, eller personkemin, som inte stämmer.

Det kan också vara så att Leicester är en klubb med mer realistiska förväntningar än Southampton, hur osannolikt nu än det kan låta. Vilket borde kunna passa Claude Puel utmärkt. Det finns hur som helst en stor potential i Leicester, vars material och organisation båda är betydligt bättre än vad resultaten så här långt in på säsongen har antytt, men de har saknat metod och struktur.

Anställningen av Claude Puel bör betyda att Leicester inte längre kommer sakna metod och struktur. Puels svåraste men allt annat än omöjliga utmaning blir att foga samman detta med lagets personlighet och stora personligheter. Lyckas Puel med den utmaningen kan Leicester bli riktigt, ruggigt bra igen. Även om det inte därför måste räcka riktigt lika långt.

Det vore knappast rimligt att begära. Men det är förmodligen Leicester bland de sista som faktiskt begär. De vet förmodligen själva bättre än de flesta vilket mirakel de faktiskt svarade för. Däremot kan säkert både Leicester och Claude Puel titta med suktande ögon på den där Ligacuptiteln som, med Leicester i femte omgången och med stolt tradition i cupen, det definitivt finns hugg på.

Claude Puel tar säkert ett andra försök på den cuptiteln när han var så förtvivlat nära redan förra säsongen. Alltså håller han säkert ett nyfiket extra getöga på lottningen av den femte omgången runt 16-rycket i eftermiddag. Live på twitter gubevars.

Frågan förtjänar så klart att ställas om det är en slutsats värd att ändras på den här säsongen givet att Tottenham redan efter tre omgångar i praktiken har säkrat avancemang från vad de flesta såg som dödens grupp i Champions League, samt ikväll har möjligheten att ta sig till Ligacupens kvartsfinal. För inte är Tottenhams spelartrupp så värst mycket bredare den här säsongen.

Vad som är nytt med Tottenham den här säsongen är inte bredd så mycket som flexibilitet. Tottenham har gått från att ha en stark och väldrillad startelva till att ha 25 spelare i sin trupp som i någon mening är utbytbara. Tottenham var förra säsongen känsliga för skador på viktiga spelare. Den här säsongen kan Tottenham ha hela sitt centrala mittfält skadat men ändå vinna stora matcher.

Flexibiliteten visar sig även rent taktiskt. För om Tottenham förut kunde framstå som något rigida och förutsägbara, strålande när det verkligen fungerande men lättläst när det körde fast, så har de redan den här säsongen visat upp att de kan ta sig an olika matcher på helt olika sätt men ändå med framgång. Matcherna mot Real Madrid och Liverpool är utmärkta exempel på just detta.

Det är naturligtvis också en fördel med att ha ett trupptänkande snarare än ett startelvatänk. Laget blir mindre känsligt för skador och avstängningar. Det är lättare att hålla laget fräscht och relativt piggt över en hel säsong. Och det gör det samtidigt alltså lättare att applicera olika taktiska lösningar under en säsong bestående av många olika taktiska problem.

Det är en mångsidighet och en flexibilitet alla engelska storklubbar behöver som har ambitioner på alla fronter. Något som ofta glöms bort i allt prat om identitet och filosofi som fördunklar lika mycket som det belyser. Redan engelsk fotboll innehåller bara den en stor mängd taktiska variationer. Därtill är engelsk och europeisk fotboll många gånger väsensskild. En lurig och slitsam kombination.

Vi ser manager efter manager brottas med de här problemen. Arsene Wenger och Jürgen Klopp är givna exempel på just detta. José Mourinho ser ut att ha svårt för detta han med. Antonio Conte och Pep Guardiola är något oklara, men Guardiola ser ut att ha dragit en hel del lärdom av sin första säsong. Det är i det ljuset Mauricio Pochettinos storhet som manager måste ses och förstås.

Han har nämligen visat sig förmå det som flera av hans kollegor alltså har svårt med, att stegvis utveckla sig i dessa avseenden. Och därigenom få laget att hela tiden utvecklas. Tottenham är ett bättre fotbollslag den här säsongen jämfört med förra, vilket nog inte många trodde på. Dessutom har Pochettino inte ens tillnärmelsevis tillgång till Pep Guardiolas eller José Mourinhos resurser.

För Mauricio Pochettino står emellertid skriften på väggen. Han pratar förvisso klokt och ambitiöst om att Tottenham siktar på de ”två stora titlarna”, vilket han naturligtvis ska göra, men han blundar knappast för att vad Tottenham och även han själv för stunden absolut behöver göra är att vinna titlar, inledningsvis vilken som helst. Men detta lag måste lyfta silver!

Alltså kan Pochettino knappast anse sig ha råd att kasta bort en trots allt god chans till silver som Ligacupen utgör. Det är inte en av de ”två stora titlarna”, den är inte prioriterad i förhållande till ligan eller Champions League, men en tanke med Pochettinos medvetna truppstrategi måste vara att öka Tottenhams konkurrenskraft i de inhemska cuperna.

Faran med framgång utan titlar för en klubb som Tottenham är att det leder till att dess stjärnspelare söker sig till andra klubbar. Det kommer kanske alltid i viss utsträckning vara ett dilemma för Tottenham, men att vinna titlar, om så bara en cuptitel, skulle öka klubbens trovärdighet och attraktionskraft både i att behålla nuvarande spelare och värva nya spelare.

Det här kan knappast vara ett okänt problem för Tottenham eller för Mauricio Pochettino. Det går knappast en dag utan artiklar i tidningarna, eller en podd eller ett studioprogram, i vilka det inte diskuteras och spekuleras i hur mer eller mindre halva Tottenhams startelva ska vara på väg till Real Madrid, Manchester eller någon av den typen av klubbar. Utan grund men inte utan anledning.

Alla spelare av viss klass är ambitiösa och vill vinna titlar. Om Tottenhams spelare själva får välja så vinner de säkert helst dessa titlar med Tottenham, men visar sig inte det möjligt, eller ”trovärdigt” för att använda ett mer relevant ord, så hittar de andra klubbar att vinna dessa titlar med. Tottenhams uppgift är alltså att minimera trovärdighetsgapet gentemot maximalt antal mer köpstarka klubbar.

Alltså är det både ett och annat som står på spel för Tottenham i kvällens cupderby hemma mot West Ham. Det var West Ham som med illa dold glädje tog död på Tottenhams titelförhoppningar förra säsongen. Det kan antas att de nog skulle mysa rätt gott om de gjorde slut på Tottenhams förhoppningar om en Ligacuptitel ikväll. West Ham har inte haft mycket att glädjas över på ett tag.

Men skadeglädjen ska inte underskattas.

Det har spelats 13 omgångar av EFL Championship hittills den här säsongen. Det är som väntat en ruskigt jämn och oviss serie. Vilket inte minst demonstreras av att flera klubbar som förväntades ligga i toppen av tabellen istället befinner sig på tabellens nedre halva, samtidigt som några av dess väntade eftersläntrare istället har blandat sig i toppstriden. Flera lag har uppvisat formtoppar som kommit och gått.

Wolves har däremot visat sig vara anmärkningsvärt stabila, och kanske inte minst av den anledning är det just Wolves som faktiskt befinner sig i tabellens topp, två poäng före jagande klubbar och med åtta poäng ned till playoff-strecket. Wolves gjorde en storsatsning inför den här säsongen och ser ut att onekligen leva upp till förväntningarna. Deras självklara målsättning är att spela i Premier League nästa säsong.

Ikväll får de minst sagt en försmak av vad det kan innebära. Det är bortamatch i Ligacupens fjärde omgång mot Man City på Etihad. Med andra ord möter laget som har liknats vid Brasilien i EFL Championship ett lag som vid fler än ett tillfälle under säsongen har liknats vid Barcelona. Mycket mer glamouröst än så kan det knappast bli för Wolves. Det må vara lite skilda världar för stunden, men Wolves hoppas självfallet att inom kort inhabitera samma värld som Man City.

Ikväll kommer Wolves kunna göra det för i alla fall just en kväll. Det borde betyda att vi nog inte ska räkna med att Wolves kommer ta alldeles lätt på den här uppgiften, utan vill visa sig från sin bästa sida och mäta sig själva med de bästa. Det spelar naturligtvis ingen som helst roll vilken startelva Man City väljer att ställa ut, det kommer ändå vara allt annat än ett reservlag i det ordets rätta bemärkelse.

Om Man City har en spelartrupp av sanslös kvalitet med Premier League-mått mätt så ligger inte Wolves långt därefter på en EFL Championship-skala. Många skulle nog mena att de faktiskt inte har ett så värst pjåkigt lag ens uttryckt i Premier League-termer. Det kanske mest talande för detta är att Helder Costa, som åtminstone hade varit förekommande i ett samtal om förra säsongens bästa spelare i EFL Championship, den här säsongen har svårt att ens ta plats.

Wolves chockade mer eller mindre världen när de i somras meddelade att de värvade Portos högt ansedda mittfältare Ruben Neves för både klubb- och ligarekordet £16m. Det var en värvning värdig en Premier League-klubb och det muttrades på flera olika håll om hur Wolves kunde värva en sådan spelare, och vad han skulle ha för attityd. Det har emellertid så här långt visat sig vara ren och skär succé, med Neves som en av seriens dominanter.

Det gör det inte mindre anmärkningsvärt att Ruben Neves samtidigt inte ens är den mest framstående spelaren eller värvningen Wolves gjorde den här sommaren. Diogo Jota har tagit EFL Championship med storm hittills under säsongen och har med viss marginal varit seriens bästa spelare så här långt, med sju mål på 13 ligamatcher. Jota som öste in mål i Porto förra säsongen har fortsatt göra samma sak i EFL Championship.

Mer eller mindre lika bra har Léo Bonatini varit, som med en bakgrund i Estoril värvades på lån från Saudiarabien. Även han öser in mål för Wolves hittills under säsongen samtidigt som han skapar mängder av chanser åt övriga spelare. Det är alls ingen tillfällighet att den här spelartrion har beskrivits ungefär som EFL Championships motsvarighet till Chelseas titelvinnande trojka av Cesc Fabregas (Neves), Eden Hazard (Jota) och Diego Costa (Bonatini).

Det måste räknas till Nuno Espirito Santos stora fördel att han så snabbt har lyckats få ihop dessa spelare tillsammans med övriga till ett så väl fungerande och effektivt fotbollslag. Jämförelsen med Chelsea är för övrigt inte någon ren tillfällighet givet att Santo, som vid sidlinjen sportar en genuin ”vatos locos forever ese!”-look, har valt en taktik till stor del besläktad med Antonio Contes trebackslinje och rappa anfallsspel från förra säsongen.

Andra låter sig inte hejdas där med den jämförelsen. Allra senast var det Steve Bruce i Aston Villa som gjorde sin allra bästa Arsene Wenger-imitation genom att surt beskriva Wolves som ett hopköpt lag i vilket det var hopplöst för unga spelare att få chansen. Det kan ha spelat in att Wolves nyligen gav den regionala rivalen Aston Villa en duktig omgång. Verkligheten är emellertid att Wolves den här säsongen gett fler unga spelare från egna leden mer speltid än Aston Villa.

Med en stomme av portugiser och sydamerikaner ligger det så klart nära till hands att misstänka att motståndarna skulle försöka sig på lite mer fula metoder att sätta stopp för dem. Fysiskt skrämma skiten ur dem för att uttrycka sig lite mer brutalt. Cardiff lyckades med en sådan taktik tidigt under säsongen men vad som också talar till Wolves långsiktiga fördel är att de lärde sig läxan. Mot Preston i helgen stod de upp bra och vann ändå matchen.

Wolves har flera av EFL Championships bästa spelare, de har en effektiv och utarbetad taktik, de kan vinna matcher på många olika sätt, de har visat att de kan hantera både en teknisk och en fysisk matchbild. Detta gör dem till favoriter att vinna EFL Championship och gå upp i Premier League. Om Wolves ikväll visar att de kan lyfta över sitt spel också till en större scen som Etihad utan att låta sig skrämmas, kan det mycket väl bära till Ligacupens kvartsfinal – och beyond.

Det är förmodligen för många första gången de ser Wolves den här säsongen ikväll mot Man City. Det finns alla skäl i världen att anta att vi kommer se mycket mer av Wolves under det kommande året och åren.

Så blev alltså inte fallet. Istället tvingades Everton inkassera två ytterligare förluster och inte minst matchen mot Arsenal var en bedrövelse att betrakta utifrån ett Evertonperspektiv. Det tyckte uppenbarligen även supportrarna på Goodison Park, i vanliga fall en lojal skara, men som i söndags började lämna arenan redan efter halva andra halvlek i ren uppgivenhet.

Det kan så klart mumlas om kortsiktighet. Men med stora investeringar kommer också mycket högre krav. Vill man som manager vara med i den leken måste man också leken tåla. Var José Mourinho verkligen så (!) långt från sanningen när han för någon månad sedan menade att Everton givet sin satsning i alla fall borde kunna utmana om en av de fyra topplatserna?!

Everton har under den här säsongens första månader varit så långt från sådana förväntningar att det inte längre gick att blunda för. Det är inte enbart en fråga om resultat utan lika mycket om att Ronald Koeman inte verkar ha haft någon idé alls om hur laget skulle spela eller vilka som skulle spela. Att behöva göra byten och taktiska omformationer redan i halvtid i över hälften av alla matcher är ett tecken på just detta.

Den mer omedelbara frågan är däremot vem Everton nu ser som Ronald Koemans efterträdare?! Här snurrar som väntat de vanliga tränarnamnen runt i atmosfären. David Moyes? Nej tack! Rafa Benitez? Glöm det! Sean Dyche? Alls inte oförtjänt, men förmodligen fel profil för jobbet. Men vad vore då rätt profil för Evertons manager, vad är rätt fit?

Låt oss först betänka vad Everton är för klubb. Everton är en klubb som ser sig själva med viss rätta som en storklubb. Everton är en klubb som självfallet inser att de är omgivna av ännu större klubbar men har som uttalad ambition att konkurrera med dessa klubbar. Everton är samtidigt en arbetarklubb som alltid uppskattat hårt arbete, fart och hög intensitet.

Är det en profil som påminner om någon annan europeisk klubb? Ja, den kan sägas stämma till punkt och pricka överens med Dortmund. En klubb som av en ren händelse dessutom har en spelidé som borde tilltala den typ av fotboll som Evertons fans helst vill se, det vill säga motsatsen till den stelkrampade fotboll Everton visat upp den här säsongen under Ronald Koeman.

Det skulle då kunna ses som en lycklig omständighet att Thomas Tuchel faktiskt för närvarande går utan jobb. Tuchel som alltså kommer från just Dortmund men av allt att döma fått nobben av Bayern München. Han borde därför knappast vara ointresserad av ett jobb i en av de större klubbarna i Premier League, med höga ambitioner för framtiden. Vad bättre kan han få?

Det kan diskuteras om Tuchel riktigt har meriterna för jobbet, men han har onekligen en profil som storklubbstränare som passar rätt väl samman med Evertons önskade profil. Everton befinner sig på den engelska näringskedjan ungefär där Dortmund befinner sig på den tyska, även om antalet stora vithajar möjligen är fem-sex gånger så stort i Premier League.

Men det går heller inte att komma ifrån att Thomas Tuchel som Evertons näste manager inte minst vore fantastiskt som story. För en klubb som alltid strävat efter att utmana Liverpools självkänsla, från att för 15 år sedan tagit namnet som folkets klubb, till att med nya ägare spendera kraftigt den här sommaren, vore det så klart otroligt uppkäftigt att anställa Jürgen Klopps fräschare kusin.

Det skulle däremot kunna vara en anställning som behöver tid på sig att få önskad fotbollsmässig effekt. Det är ett tämligen långsamt fotbollslag som Ronald Koeman har satt samman med de drygt £140m han valde att spendera den här sommaren. Inte riktigt vad man ser passar särskilt väl ihop med Thomas Tuchels intensiva fotboll. Men skenet kan också bedra.

Det kan åtminstone på kort tid ge önskad effekt att stabilisera Everton och knuffa dem i rätt riktning igen. För det borde rimligtvis vara något som ändå började oroa Everton, att i en liga som inte längre har några riktiga bottenlag är det kanske framför allt de dåligt planerade och underpresterande mittenlagen som plötsligt står risken att kunna åka ur Premier League.

Vad Ronald Koemans plötsliga frånfälle från Evertons managerpost kan förväntas få för kedjeeffekter för andra klubbar i Premier League återstår att se. Det vore hur som helst fel att avfärda honom som förbrukad bara för att det gick åt fanders med Everton. Ett halvår behöver inte omintetgöra tre i övrigt bra säsonger i engelsk fotboll. Men då med klubbar med måttligare ambition.

Flera sådana klubbar i Premier League ser sig för närvarande om efter möjliga alternativ. De kan samtidigt antas känna viss tveksamhet att Ronald Koeman nu har lämnat två engelska klubbar med en något bitter eftersmak och ett upplevt missnöje med holländarens metoder. Aldrig fullt så dogmatisk kanske som Pep Guardiola eller Louis van Gaal.

Men alldeles för fesljummen för en klubb som Everton.

Det var ett resultat som i många avseenden påminde om den 0-5-överkörning som Liverpool drabbades av borta mot Man City för en dryg månad sedan. Då fanns ändå förskönande omständigheter. Liverpool hade varit spelmässigt bättre fram till utvisningen, sedan kom utvisningen! Men mot Tottenham på Wembley fanns inga sådana omständigheter. Tottenham var bättre på allt.

En gång är ingen gång. Så brukar det i alla fall heta, och att döma av hur oskadd Jürgen Klopp gick från storförlusten mot Man City verkar det vara så de flesta kritiker och bedömare resonerade. Även fast det fanns stora skäl till kritik mot Liverpools försvarsspel i den matchen, och inte minst ett ifrågasättande av hur Liverpool kunde låta matchen rinna ifrån dem så fullständigt.

Två gånger på kort tid så börjar det däremot anas ett mönster. Den här gången kan inte gärna Jürgen Klopp undgå kritik på samma sätt. Två storförluster mot andra storklubbar går inte att sudda undan som någon engångsföreteelse eller olycklig fluke. Framför allt inte när orsakerna till förlusterna är exakt desamma och ingår i ett ständigt återkommande mönster.

Ansvaret för dessa orsaker vilar tungt på Jürgen Klopps axlar. Detta fastän han efter matchen mot Tottenham väljer att välta över allt ansvar på spelarna och inte drar sig för att hänga ut enskilda spelarmisstag. Det måste inte vara något fel med det nödvändigtvis, men det sticker i ögonen när han inte samtidigt ser sin egen skuld i sammanhanget.

Det första som måste påpekas är oförmågan att verkligen förstärka backlinjen med tillräcklig kvalitet för att kunna konkurrera på den nivå Liverpool säger sig vilja konkurrera. Han har haft två år på sig, med marginella framsteg. Istället har det gjorts någon form av dygd av att Klopp ”bara värvar spelare han vill ha”, som om det bara fanns en enda mittback i världen kapabel att förstärka laget.

Det andra som behöver betonas är att när individuella misstag sker om och om igen är det förmodligen ingen tillfällighet, utan en produkt av det kollektiva system inom vilket spelarna befinner sig. Ett bristfälligt system innebär att antalet individuella misstag ökar. Jürgen Klopp pratar istället om oförståeliga misstag som om de vore omöjliga för honom att göra något åt.

Det skulle kunna vittna om en bristande taktisk förståelse, eller åtminstone en form av enögdhet. Det skulle ligga i linje med uppfattningar om Jürgen Klopp som inte varandes någon stor taktiker utan mer av en hejaklacksledare. Vilket kan förklara varför Klopp istället för att åtgärda lagets defensiva problem väljer att ägna sig åt rena publikfrierier om hur Liverpool spelar offensiv fotboll.

Det kanske Liverpool gör, om det går att ha olika uppfattningar. Men tanken att det skulle råda någon form av motsättning mellan offensiv fotboll och ett bra och fungerande försvarsspel är rent trams. Det finns inte ett enda stort och framgångsrikt lag i den moderna fotbollshistorien som inte har kunnat visa upp både ett bra anfallsspel och försvarsspel.

Det finns ju andra lag som har svårt att visa upp båda dessa saker på en och samma gång skulle då kunna invändas mot detta. Och det är ju mycket möjligt att det är på det viset, men i nästan alla dessa fall är det ändå en otillräcklighet som beskrivs som ett problem. Men i Liverpool liksom fallet under många år var med Arsenal lyfts otillräckligheten istället upp som ett ideal, en ”filosofi”.

Det gick som det gick för Arsenal. Och det väcker naturligtvis frågan vad det egentligen är Liverpool strävar efter att uppnå. Vad har Liverpool egentligen för ambitioner. Det kan inte råda någon tvekan om att Jürgen Klopp har gjort Liverpool bättre. Men inte bättre än att vad Liverpool realistiskt kan hoppas på är att kanske varannan eller var tredje säsong ta sig till Champions League.

Det var inte så förhoppningarna framställdes när Jürgen Klopp anställdes som Liverpools nye manager. Inte heller är det ambitionsnivån som Jürgen Klopp själv förmedlar när han pratar om Liverpool som ett lag redo att utmana på allvar i titelstriden. Det kan inte bara vara spel för gallerierna, det måste vara vad man faktiskt vill uppnå. Men det är i nuläget önsketänkande.

Det kommer sluta vara bara önsketänkande den dagen Liverpool börjar ta sina defensiva brister på allvar och aktivt arbetar för att åtgärda dem, både i termer av att värva starkare individer och bygga ett starkare system. Så länge Liverpool håller fast vid nuvarande prioriteringar i sitt spelsystem kommer de aldrig lyfta högre än den nivå de redan befinner sig på.

Då måste rimligtvis åtminstone frågan ställas om Jürgen Klopp är rätt manager för Liverpool att ta det steget i sin utveckling. Det här var kanske inte frågor som Klopp behövde adressera under sin tid i Bundesliga, men det är frågor han måste adressera i ett betydligt tuffare Premier League-klimat, där Liverpools brister alltid kommer utnyttjas på ett mer cyniskt sätt.

Det kräver att Jürgen Klopp utvecklar både sig själv och sin taktiska idé, att han väljer att ta itu med de problem han hittills inte ens verkar vilja se eller medge som problem. För närvarande ligger intrycket närmare till hands att Jürgen Klopp helt enkelt har avslöjats taktiskt efter några säsonger i Premier League. Hans bluff har synats och motståndarna har höjt insatsen.

Premier League har lärt sig Jürgen Klopp. Vad Jürgen Klopp nu måste visa är att han på samma sätt som Pep Guardiola faktiskt också förmår lära sig av Premier League, och därav utveckla sitt taktiska tänkande. Är det något Klopp visar sig inte klara av måste det ofrånkomligen bli så att Liverpool börjar fundera på vem som istället faktiskt kan göra det.

(1) Huddersfield. Det kändes nästan givet på förhand att Man Utd skulle få betydligt större problem med Huddersfield intensiva press än vad de någonsin skulle få med Liverpools mer illusoriska press. Det är inte någon överraskning för någon som följt Huddersfield det senaste året. Hårt arbete och organisation innebar att Huddersfields seger var allt annat än skrällbetonad, och det syntes på både spelare, ledare och supportrar hur mycket vinsten faktiskt betydde för dem.

(2) Man Utd. Kritiken mot Man Utd den senaste veckan har i vissa avseenden saknat alla proportioner. Insatsen mot Huddersfield var däremot under all kritik. José Mourinho hade all rätt att ifrågasätta spelarnas attityd efter matchen, men måste rimligtvis också fundera på i vilken utsträckning hans egen attityd formar spelarnas, både i termer av vilka taktiska signaler han sänder till spelarna och i termer av vilka psykologiska signaler som sänds av kommentarer om sin egen framtid i klubben. Förhandling måhända, men var sak har sin tid och sitt sätt.

(3) Tottenham. Var det Wembleyförbannelsen som flög all världens väg med den här synnerligen imponerande storsegern mot Liverpool? Är det på det viset så finns det alla skäl för Man City att börja oroa sig, för plötsligt är det Tottenham som framstår som den kanske enda huvudsakliga utmanaren i den titelstrid som ska utkämpas den här säsongen. Övriga får sälla sig till outsider-skaran, och så att säga ta en dag i taget och se vilka chanser som dyker upp. Det var aldrig något snack om saken, och något talande var kanske att Tottenham gjorde mos av Liverpool rätt precis så som man kan föreställa sig att José Mourinho och Man Utd ville göra förra helgen utan att någon gång riktigt se ut att kunna göra det. Men Tottenham kunde. Och visar inte minst att de kan spela fotboll på flera olika sätt och många olika spelare.

OMGÅNGENS VINNARE: Brighton

Finns några möjliga vinnare den här helgen men Brighton känns som den mest givna. En av få klubbar som har setts som närmast förutbestämda att hamna under strecket i slutänden. För dem är naturligtvis en 3-0-vinst borta mot en faktiskt helt potentiell konkurrent ett fantastiskt resultat, och ett testamente till lagets organisation.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: West Ham

Om det var för mig oförklarligt hur Slaven Bilic fortfarande var West Hams manager inför fredagens match mot Brighton är det inte mindre oklart efter helgen. Ett lag på London Stadium visste inte hur det skulle försvara och ett lag på London Stadium hade ingen som helst idé om hur de skulle anfalla, det laget förlorade med 0-3. Bilic har haft hand om West Ham i två och ett halvt år, det är inga barnsjukdomar. Ett gäng utmanare till West Ham den här veckan.

OMGÅNGENS SPELARE: Michy Batshuayi, Chelsea

Det vore väl dumt att skriva av Alvaro Morata redan, dessutom utan någon egentlig anledning, men det går inte heller att komma från känslan att Chelsea för all sin jakt på en ersättare till Diego Costa kanske redan hade en kandidat i klubben. Givet att Batshuayi inte alls verkar ha Antonio Contes förtroende är det lätt ironiskt att mot Watford var det just Batshuayi som räddade Contes bacon.

OMGÅNGENS MÅL: Sofiane Boufal, 1-0 West Brom (h)

Svårt att matcha den här omgångens mål när Boufal tar bollen mer eller mindre från eget straffområde över hela planen innan han böjer in bollen bakom Ben Foster i West Broms mål. Strålande fotbollsmål som inte blir mindre strålande av att det vann matchen åt Southampton.

OMGÅNGENS ?

Om Victor Nilsson Lindelöf var ifrågasatt redan inför matchen så är det naturligtvis inget mot vad som kommer hända efter den smått otroliga fadäsen mot Huddersfield. Det tog exempelvis inte det taktiska stjärnskottet Timmy Sherwood många minuter att fullständigt såga Lindelöfs alla kvaliteter som mittback. Det är inte nödvändigtvis representativt men det är högljutt. Det får ses som en övning i självförtroende, att det som inte dödar det härdar. Annars blir nog inte Lindelöfs karriär i England långlivad.

OMGÅNGENS !

Om Watford hade tagit tillvara sina chanser bättre på Stamford Bridge hade Chelseas vändning aldrig varit möjlig, på så vis känns Chelseas vinst kanske mest som att slänga smink på en skitmacka. Men det tar inte ifrån att det var ett klokt matchdrag av Antonio Conte, som vände matchen, att gå till fyrbackslinje för att på så vis sätta stopp för Watford som innan dess kom runt på kanterna precis hela tiden.

OMGÅNGENS WTF?

David Moyes tillbaka till Everton? Det finns två what the f—s med den saken. För det första att ryktet ens dyker upp, vilket inte är första gången. För det andra Evertonfansens reaktioner på ryktet. Även om det knappast gått bra för Moyes sedan han lämnade Everton så kan man tycka att Moyes gjorde sig förtjänt av större uppskattning från supportrar till den klubb han ledde förtjänstfullt i tio år, en klubb som inte varit mer framgångsrik sedan dess.

OMGÅNGENS LOL!

Hör kanske rent tekniskt inte till helgens omgång men eftersom det ändå hände under helgen. Evertonsupportern som med barnet i famnen gick fram och började mucka gräl med Lyonspelarna visade att nejdå, hans dåliga omdöme bottnade inte där. För det första, menade han, var det ju Evertons fel som inte hade låst en grind som hade förhindrat honom att ta sig fram, man måste ju tänka på säkerheten gubevars! För det andra hade han dessutom mage att kritisera spelarna för att vara dåliga föredömen för att de själva bråkade. Lycka till med en framtida vårdnadstvist!

OMGÅNGENS BTW…

Wayne Rooney gör mål på Arsenal nästan på dagen 15 år sedan han gjorde sitt allra första ligamål – mot just Arsenal.

Betyder Leicesters seger mot Swansea att det återigen blir assistenten som får fortsätta på jobbet? Låter inte så men man vet aldrig.

Någon som tror att Greg Clarke och Martin Glenn hade haft ens en suck att få sitta kvar på sina FA-poster om de inte varit välbeställda vita män i övre medelåldern?

Kommer vi behöva börja kalla Big Sam för Uncle Sam istället?

Men vad är egentligen försvaret i en jämförelse med Tottenham? Liverpool har mer pengar än Tottenham, spenderar mer pengar än Tottenham och betalar högre löner än Tottenham, båda lagens managers har varit i klubben ungefär lika länge, Liverpool har kort sagt lika bra eller bättre förutsättningar än Tottenham. Ändå presterar Tottenham så mycket bättre än Liverpool.

En spelare som idag skulle få chansen att välja helt fritt, vilken klubb skulle denne välja, Tottenham eller Liverpool? Det borde inte rimligtvis vara någon tvekan kring den saken men ändå känns det rätt givet att spelaren hellre faktiskt väljer Tottenham. Det är åtminstone väldigt svårt att se att Dele Alli skulle ångra att flytten till Liverpool inte blev av och det istället blev Tottenham.

Tottenham är ett bättre fotbollslag, framför allt ett mer mångsidigt och offensivt fotbollslag, med en tränare vars taktiska idé bygger mer på flexibilitet än på ensidighet. Det är ett lag som spelar en offensiv och intensiv fotboll, som utmanar i titelstriden och toppen av tabellen flera säsonger i rad, och som samtidigt är väldigt bra på att ge unga spelare chansen.

Detta innebär inte att Liverpool är raka motsatsen till allt detta, eller att Liverpool som lag inte har gjort och fortsätter göra framsteg under Jürgen Klopp, bara att i relativa termer är framstegen i Tottenham så betydligt mycket större. Alltfler har dessutom börjat undra om inte Jürgen Klopps Liverpool håller på att stagnera, vilket på olika sätt har försökt förklaras och visualiseras taktiskt.

Vad många har påpekat är att Liverpools omtalade presspel, det som med Jürgen Klopp populärt har kallats för gegenpressen, har steg för steg blivit allt mindre markant för varje säsong. Bland andra Jonathan Northcroft på Times har påpekat just detta. Även Will Morgan på StatBomb har konstaterat samma sak och presenterade denna grafiska sammanställning.

Det är en påtaglig skillnad. Vad det visar är hur Liverpool under Jürgen Klopp över flera år har gått från den första säsongens stekheta press riktigt högt upp i planen till den här säsongens betydligt mer tillbakasittande taktiska upplägg, där de pressar riktigt intensivt först på egen planhalva, samtidigt som de lämnar motståndarna mer eller mindre helt i fred på egen planhalva.

En vanlig teori är att Liverpools presspel den här säsongen har varit svagare eftersom Adam Lallana är skadad. Det kan säkert ha viss effekt, men knappast en så extrem effekt vi ser ovan. Dessutom talar det stegvisa tillbakadragandet säsong för säsong mot att det skulle bero på det, utan det tyder snarare på en medveten taktisk förändring av Liverpool. Men varför?

En anledning kan så klart vara att Jürgen Klopp snabbt upptäckte att motståndarna i Premier League anpassade sig till Liverpools höga press och istället tog sig för att spela sig över och förbi pressen. Något Liverpool har visat sig dåliga på att hantera. Ett sätt att bemöta en sådan taktik är att själva lägga sig lägre för att på så vis ge motståndarna mindre ytor.

En annan anledning kan vara att motståndarna också har anpassat sig på så vis att de själva tenderar att lägga sig lägre. Liverpools sjunkande bakåt i planen kan då vara ett sätt att istället locka upp motståndarna högre upp i planen för att på så vis kunna kontraslå och utnyttja ytorna som uppstår bakom motståndarnas försvarslinjer. Detta är något vi ofta sett prov på.

En tredje anledning skulle kunna vara en analys av Liverpools egna styrkor och svagheter, och att Jürgen Klopp helt enkelt konstaterat att den egna backlinjen inte är trygg nog att vara så utlämnad. Alltså blir ett sätt att kompensera för detta att dra hela laget längre ned i planen. Att det kanske inte har varit så värst effektivt betyder hur som helst inte att så är tanken.

Vi kan tänka oss flera yttre anledningar dessutom. Det är inte omöjligt att Jürgen Klopp snabbt upptäckte att ett så högintensivt presspel inte var långsiktigt hållbart i den fysiskt utmattande engelska fotbollen. När Liverpool den här säsongen dessutom har att bolla både engelskt liga- och cupspel och europeisk cupfotboll kan ett mindre intensivt pressande vara något helt medvetet.

Att det är en medveten justering säger oss också Liverpools värvande av spelare och hur Jürgen Klopp placerar spelarna på planen. Mohamed Salah är värvad just för sin extrema utväxling när han får löpa in på ytor bakom motståndarnas backlinje. Sadio Mané har liknande kvaliteter. Philippe Coutinho dras ned i planen för att kunna leverera passningarna till dessa spelare.

Det här får konsekvenser för hur Liverpools fotboll ska förstås och rimligtvis även för hur den beskrivs. Gegenpressing var redan från början en tämligen reaktiv taktik, utformad att exploatera den kalkylerade risken i andra lags taktik, men sågs ändå som ett hallmärke för en explosiv, intensiv och offensivt inriktad fotboll, mycket på grund av var på planen pressen faktiskt ägde rum.

Vad vi istället ser nu är en taktik som om ett visst ordlekande tillåts skulle kunna beskrivas som gegendepressing. Det handlar kort sagt om tämligen gammal hederlig kontringsfotboll. Vilket måste sägas ha varit en synnerligen effektiv taktisk metod inom engelsk fotboll de senaste säsongerna, och för all del även historiskt. Men vare sig radikalt eller särdeles offensivt kan tyckas.

Men Liverpool visade samtidigt mot Maribor i veckan att de fortfarande har det höga presspelet kvar i verktygslådan. Något som för övrigt motsäger tanken att Adam Lallanas närvaro eller frånvaro har med saken att göra. Maribor var samtidigt en praktisk måltavla för den taktiken i och med att de på samma gång försökte spela sig ur backlinjen men saknade kvaliteten att göra det.

Kanske kände Jürgen Klopp att det var något som behövde göras, att han behövde skaka liv i spelartruppen. Liverpool hade vunnit en av åtta matcher innan matchen mot Maribor och säsongen såg farligt nära ut att börja gå i stå redan i ett så här tidigt skede. Det lät på Klopp efter matchen som att det var så vi skulle vänja oss vid att se Liverpool spela, men det lät som stora ord.

När Jürgen Klopp anlände till England och Liverpool så var det just mot Tottenham på bortaplan han gjorde sin allra första match. Den dagen chockades Tottenham något av ett högt och systematiskt pressande från Liverpool, även om matchen till sist slutade 0-0. Drygt två år senare finns det inga skäl att tro att Tottenham alls ska chockas på samma sätt.

Av två skäl. För det första att Tottenham själva har gått framåt så mycket som fotbollslag under dessa två år att de inte längre kan störas riktigt lika enkelt, och de har dessutom uthärdat taktiken förut. För det andra att Liverpool regresserat i taktisk mening och inte längre utövar pressfotbollen på samma sätt som förut, och vad Tottenham framför allt måste undvika är Liverpools omställningar.

Klarar Tottenham av det, klarar Tottenham av att vinna mot Liverpool på Wembley, så vore det en markering att deras säsong är igång i full fart, och att det är i Tottenham, med Chelsea och Man Utd som mer avlägsna outsiders, som vi kan hitta den mest rimliga utmanaren till Man Citys titelchanser. Detta trots att Tottenham jobbar med mindre resurser än både dessa tre och Liverpool.

Att göra detsamma för Liverpool borde kanske inte ses som riktigt lika omöjligt eller osannolikt som man ibland får intrycket av när man lyssnar till Jürgen Klopp och dennes röda följare.

Det finns som jag ser det två saker som är enastående med Burnley. För det första att ett lag som byggde så mycket av sin framgång förra säsongen på ett, med deras mått mätt, enastående starkt facit hemma på Turf Moor, samtidigt som de bara vann en enda match och tog totalt sju poäng på bortaplan, den här säsongen redan har tagit åtta poäng och är obesegrade på bortaplan.

För det andra att det faktiskt inte beror på att Burnley har haft något lätt spelschema på bortaplan. Dessa fyra bortamatcher har tvärtom varit på Stamford Bridge, på Wembley, på Anfield och på Goodison Park. Åtta poäng på dessa fyra bortamatcher hade varit ett mycket bra resultat för vilken som helst storklubb. För Burnley kan det bara ses som enastående.

Inte blir det precis så mycket lättare idag när Burnley ställs inför vad som kanske är att betrakta som den för närvarande svåraste uppgift som går att hitta i fotbollsvärlden, nämligen en bortamatch mot Man City. Om Burnley onekligen har visat upp en imponerande skicklighet i fotbollens svarta konster så sätts de obestridligen på hårt prov den här eftermiddagen.

Ofrånkomligen när Burnley norpar poäng borta mot storklubbarna kommer spontana och partiska reaktioner av oförståelse om hur det är möjligt och utrop om tur hit och tur dit. Statistik ser ut att ge visst stöd till detta. Burnley tar emot fler skott än något annat lag i Europas fem största ligor, har lägst bollinnehav, slår näst lägst antal passningar av alla och skjuter själva mycket lite.

Men sådan statistik är bara halva sanningen. Den andra halvan av statistisk sanning säger å sin sida att Burnley är det lag som blockerar flest skott av alla lag i dessa fem största ligor. Tre Burnleyspelare – Ben Mee, James Tarkowski och Jack Cork – är bland de fyra spelare som blockerat flest skott i Premier League hittills den här säsongen.

Detta betyder att trots att Burnley får ta emot flest skott av alla lag i Premier League och i de stora ligorna så är det förhållandevis få av dessa skott som faktiskt träffar mål. En annan anledning är att skotten i ovanligt hög utsträckning kommer från utanför det egna straffområdet. Det betyder att i slutänden är det bara 22% av skotten som faktiskt sätter Tom Heaton eller Nick Pope i arbete.

Med detta är Burnley unika i Premier League. Effekten är ytterst konkret och kan jämföras med hur stor andel av sina skott som Burnleys motståndare hittills den här säsongen träffar mål. För Everton är det ingen större skillnad, men för Chelsea och Tottenham minskar antal skott på mål med en tredjedel och för Liverpool handlar det om dryga hälften av antalet skott på mål jämfört med normalt.

Det är inte en fråga om tillfälligheter. Istället är en produkt av att Burnley och Sean Dyche har jobbat otroligt hårt med defensiv organisation där alla spelare har väldigt tydliga uppgifter och vet sina roller till punkt och pricka. Det hjälper att Burnley kan spela med närmast oförändrad backlinje match efter match, det är ett lag som väldigt sällan går bort sig.

Men det är inte enbart en fråga om struktur utan lika mycket en fråga om psykologi. Försvarsspel handlar inte bara om att befinna sig på rätt ställe utan också om att göra rätt sak vid rätt tillfälle. Burnleys höga statistik när det kommer till att blockera skott säger en hel del. Att skydda målet är viktigare än att skydda sig själv. Sean Dyche drömmer om ett lag av Börje Salmings.

Men det vore alldeles för enkelt att bara avfärda Burnley som ett defensivt brunkargäng. Sanningen är emellertid att en stor del i Burnleys gradvida förbättring bygger på att de blivit allt bättre offensivt. Inte så mycket i termer av volym som i kvalitet. Burnley skjuter inte många skott mot motståndarnas mål men en mycket hög andel av dessa skott kommer inifrån motståndarnas straffområde.

Burnley skjuter i själva verket färre skott än förra säsongen, men träffar å andra sidan mål med fler skott per match än förra säsongen. De har varit dubbelt så effektiva i termer av målskytte den här säsongen jämfört med förra, och då har de ändå kostat på sig att missa en mängd chanser mot West Ham under förra omgången. Offensivt såväl som defensivt visar Burnley att kvalitet är viktigare än kvantitet.

Det innebär att Burnley rimligtvis måste spela med en viss kreativitet och tanke när de väl har bollen. De kan inte bara lyfta upp bollen och hoppas på det bästa. Här har Burnley i själva verket flera viktiga spelare såsom Robbie Brady, och inte minst två mycket kloka värvningar i Jack Cork och Chris Wood. Alla tre är viktiga nyckelspelare i Burnleys offensiv.

Vad detta betyder är att Sean Dyche har lyckats utforma en offensiv som är perfekt anpassad till ett lag av Burnleys storlek och förutsättningar. Det innebär emellertid inte att Dyche därmed vore ett bra val som manager för någon av Englands storklubbar, ens i bred mening. Det har konstaterats att Sean Dyche vore en perfekt fit för Leicester. Ytterst tveksamt. Dyche är däremot en perfekt fit för Burnley.

Dyche har inte visat någon benägenhet att vilja spela en mer tekniskt orienterad fotboll, eller värva mer tekniskt orienterade spelare. Något som skulle krävas i större klubbar än Burnley. Ropen om Dyche för större uppdrag låter alltså mer som en önskan att se engelska tränare lyftas upp än som realism. Dyche har däremot visat sig vara en utmärkt tränare att göra ett mittenlag av ett tänkt bottenlag som Burnley.

Sean Dyche är på så vis en stor anledning till varför botten av Premier League är starkare än på många år. Burnley är det kanske bästa exemplet på detta. Deras enda problem just idag är emellertid att även toppen av Premier League är starkare än på många år, och högst upp på den toppen befinner sig för tillfället Man City, dagens motståndare.

Burnley och Man City kan synas som två klubbar som åtminstone inom ramarna för Premier League är varandras totala motsatser. Vad de båda däremot har gemensamt är att de befinner sig i för dem så framskjutna positioner som de gör på grund av ett tålmodigt, långsiktigt och målmedvetet arbete baserat på en tydlig idé om hur de ska spela fotboll, även om dessa idéer är helt och hållet olika.

Det är alltså vare sig fråga om tur eller svart magi. Inte heller är det enbart en fråga om pengar. Man City har haft mest pengar av alla under många år utan att vara så här bra. Burnley har fortfarande nästan minst pengar av alla men lyckas ändå bättre än många andra. Värde för pengar är det mer relevanta och inget ger mer värde för pengarna än hårt arbete, kompetens, målmedvetenhet och en tydlig idé.

Vilket borde vara en lärdom för alla underpresterande klubbar i Premier League, det finns inte längre några genvägar, om det någonsin har funnits. Frågan är däremot, i en tid när det börjar bli allt mindre meningsfullt att egentligen tala om bottenlag i Premier League, om mittenlag som slarvar i sin planering kommer få betala ett allt högre pris för den saken från och med den här säsongen.

Burnleys framgångar beror vare sig på tur eller på svart magi. Detta är bara uttryck de använder sig av som har tagit sig för att försöka förklara sådant de i själva verket inte ser eller förstår, eller sådant de blivit socialiserade att tycka inte är lika fina som andra fotbollsidéer, inte lika mycket värt. Men för Burnley är deras idé skillnaden mellan Premier League och Football League.

Redan i söndagens hörna nämnde jag de managers som jag ansåg ha passerat sina respektive bäst före-datum. Det var Slaven Bilic, Arsene Wenger, Craig Shakespeare, Ronald Koeman och möjligen även Mauricio Pellegrino. Det tog alltså bara några dagar för en av dem att få lämna sitt jobb. Frågan är vilka fler som står på tur.

Arsene Wenger vet vi inte kommer sparkas, det finns bara ett enda sätt på vilket han inte längre är Arsenals manager, nämligen att han bestämmer sig för att sluta som Arsenals manager. Mauricio Pellegrino känns ändå som att han har en del förtroendekapital kvar att spendera, åtminstone så länge Southampton inte glider längre ned mot nedflyttningsstrecket än där de är.

Ronald Koeman borde ligga riktigt illa till. Det är svårt att med övertygelse säga någon annan engelsk klubb än Everton under senare år med ett större gap mellan satsning och förväntningar å ena sidan, och spel och faktiska resultat å andra sidan. Det har givet utgångsläget varit något av en fullständigt katastrofal säsongsinledning för Everton.

Under veckan var Farhad Moshiri och Evertons VD på besök på Evertons träningsanläggning, vilket aldrig någonsin brukar vara ett bra tecken när styrelse och klubbledning gör sådana ouvertyrer. Ronald Koeman menade att han för närvarande har klubbens fulla stöd, vilket kändes rätt tunt, och i alla fall fick mig att tro att han behöver vinna minst en av matcherna mot Lyon eller Arsenal.

Igår förlorade Everton nesligen mot Lyon, vilket om min teori stämmer innebär att söndagens match mot Arsenal på Goodison Park blir något av en vinna eller försvinna-match för Ronald Koeman. Med största sannolikhet är Everton redan utslagna ur Europa League, och inledningen på ligaspelet har verkligen inte sett bra ut det heller.

Vad som däremot förbryllar allra mest för närvarande är hur Slaven Bilic fortfarande kan vara West Hams manager. Själv har jag gått och väntat i mer eller mindre ett helt år på att han ska få sparken, utan att det händer. Ett lag i kaos och oordning, mycket svaga resultat, misslyckade värvningar och ständigt märkliga taktiska val och beslut, bråk med ägarna. Ändå blir han kvar.

Den naturliga funderingen är att Slaven Bilic kanske har några kvaliteter som kan motivera detta. Men det är mer eller mindre omöjligt att se eller föreställa sig vad detta skulle vara. Mer troligt är kanske att Bilic sitter kvar som West Hams manager eftersom West Hams styrelse antingen är för snåla eller för saktfärdiga att faktiskt ta tag i och göra något åt saken.

West Ham har inte lyckats få någon ordning på sitt försvarsspel. West Ham känns fortfarande för mjuka på mittfältet. West Ham har även bekymmer med sitt anfallsspel. Dels på grund av bristande disciplin på Marko Arnautovic och Andy Carroll, inget oväntat där kanske. Dels på grund av en märklig idé att värva Javier Hernandez men sedan ändå spela Carroll centralt.

Det kan inte anses komma som någon överraskning för den som följt Slaven Bilics tränarkarriär. Mönstret med en första bra säsong som sedan faller ned i allt sämre säsonger såg vi i både Kroatien och Besiktas. Bilic har nu varit West Hams manager i två och ett halvt år. Det ska inte behöva se ut som det gör, men det finns heller inga rimliga förhoppningar att det plötsligt ska bli bättre.

Vilket gör West Ham-legenden Tony Cottees kommentar rätt märklig att Slaven Bilic bara behöver ges tid för att få ordning på laget. Han har så klart redan fått en massa tid och det finns absolut inget som tyder på att han skulle vara på väg att få ordning på laget. Men Cottees kommentar är typisk slentrian bland före detta spelare, tålamod med tränaren som ideologi snarare än tanke.

Det kritiseras som bekant ofta när klubbar sparkar managers, i synnerhet när de gör det efter förhållandevis kort tid. Det kan finns goda skäl till det även om det inte alltid är klart om vad som bör kritiseras är beslutet att sparka managern eller beslutet att anställa denne till att börja med. West Ham visar däremot tydligt på problemet med att dra ut på sådana här beslut, vilket däremot inte kritiseras.

Det var egentligen en liknande situation med Sam Allardyce innan Slaven Bilic anställdes. Det mullrades länge om att Allardyce skulle få gå och det var en längre period där Allardyce mer eller mindre kändes som en dead man walking, alla visste att han skulle få gå, frågan var bara när. Situationen är nu samma med Slaven Bilic. West Ham drar sina beslut i långbänk.

Det är tveksamt om West Ham vinner på detta. Laget befinner sig under långa perioder i någon form av märkligt mellanläge. Klubben hinner ofta gå miste om möjliga alternativ på managerposten, när andra klubbar agerar snabbare och med större beslutskraft. Ett av West Hams problem må vara managern, men det större problemet lär vara ett beslutsvacuum i på styrelsenivå.

Så länge det fortsätter vara fallet kommer West Ham segla omkring förutan vind på öppet hav. Aldrig så bra och så stabila att de kan göra sig själva rättvisa uppe på tabellens övre halva. Förhoppningsvis åtminstone tillräckligt bra att de i alla fall ska kunna undvika att sjunka under nedflyttningsstrecket. Men det kan inte vara vad West Ham vill nöja sig med.

West Ham behöver få vind i sina segel. En vinst mot Brighton hemma på London Stadium ikväll vore en tillfällig vindpust. Bara West Hams ägare och styrelse kan blåsa riktig fart på klubben och på laget. Det här har jag redan konstaterat vid ett antal tillfällen redan bara under det senaste året. Ändå sitter vi alltså ännu här, väntar på att något ska hända, undrar varför inget händer.

Livet har sina mysterier. Hur kommer det sig att det alltid saknas en strumpa efter tvätten?! Hur kommer det sig att mackan alltid landar med smörsidan nedåt?! Hur kommer det sig att Slaven Bilic fortfarande är West Hams manager?!

Ändå var detta precis vad som faktiskt skedde i lördags. Så fort Arsenal bytte in Mesut Özil gick Watford ned på en fyrbackslinje och började trycka framåt. Som flera Watfordspelare uttryckte det i efterhand var det en signal att Arsenal nu kunde låta sig störas av detta. Mycket riktigt kommer kvitteringen strax därefter och därifrån är det bara ett lag som ser ut att vinna matchen.

Det var knappast Mesut Özil som gjorde något konkret så att Arsenal förlorade matchen mot Watford. Det kan möjligen anses att han borde ha förvaltat sitt friläge, men alla spelare kan missa chanser. Ändå är det svårt att blunda för den mer indirekta effekt bytet av honom faktiskt fick, före och efter-bilderna ser helt annorlunda ut och måste vara extremt bekymmersamt.

Det kan diskuteras i evighet hur bra Mesut Özil möjligen är som spelare i rent tekniska termer. Det spelar mindre roll när han bevisligen och synbart uppfattas som en svag punkt och en belastning för Arsenal, och detta högst konkret påverkar både medspelares och motståndares prestationer. Perception har en märklig förmåga att bli till verklighet.

Det normala för en stjärnspelare är att de i något avseende ingjuter mod i det egna laget och rädsla hos motståndarna. Det brukar något kortfattat kallas för en fear factor. Vi har sett detta hos många stjärnspelare genom åren, Cristiano Ronaldo, Eden Hazard, Didier Drogba, Fernando Torres, Luis Suarez, Sergio Aguero, Riyad Mahrez för att nämna några.

Mesut Özil är allt annat än normal i meningen att han snarare uppvisar raka motsatsen till en fear factor. Motståndare blir inte rädda av att se Özil på planen för Arsenal, de blir tvärtom uppmuntrade. Medspelare blir inte bättre med Özil på planen, de blir tvärtom mer osäkra. Det är också här kontrasten med Alexis Sanchez blir så tydlig och uppenbar.

Vilket också är varför Arsenal borde känna en betydligt mindre oro över risken att bli av med Mesut Özil jämfört med Alexis Sanchez. Frågan som har blivit mer och mer aktuell under hösten är om det inte istället är så att Arsenal faktiskt är ett bättre fotbollslag utan Mesut Özil på planen. Svaret är att Arsenal taktiskt och som kollektiv åtminstone ser betydligt bättre ut utan Mesut Özil.

Det här vill vissa avfärda som trams och som ett sätt att hoppa på bandvagnen att hacka på Mesut Özil. Problemet med den inställningen är däremot dels att den inte tar hänsyn till vad som sker på planen, dels att den bortser från att Arsene Wenger själv av allt att döma har landat i ungefär samma slutsats. Özil har varit bänkad och petad under större delen av säsongen.

Det är kanske inte vad Arsene Wenger säger men det är ändå vad han faktiskt gör, och handling väger tyngre än ord. Ett hänvisande till ospecificerade och mystiska skador ger även det mer intrycket av att vilja undvika att behöva svara på besvärliga frågor än av att vara helt genuint. Arsene Wenger har tappat förtroendet för sin kronjuvel. Sviken för många gånger kanske.

I bakgrunden ligger naturligtvis även kontraktssituationen där Mesut Özil, vars kontrakt går ut efter säsongen, vägrar skriva på nytt. Annat än för en lön hans prestationer och hans betydelse för laget inte är i närheten av att motivera, och som Arsenal vore dårar om de betalade. Intrycket är bestämt att Özil ser framför sig att spela av kontraktet och därefter en rejäl pay-day med en ny klubb.

Mesut Özil själv verkar inte vilja se sig som en del i problemet. Hittills den här säsongen har han lagt mindre energi på planen än vad han har gjort på sociala media där han valt att attackera före detta Arsenalspelare för att de varit dumma som kritiserat honom, uppblandat med ett försvar av lagets och sina egna insatser som visar att han alls inte förstått vare sig problemet eller kritiken.

Så agerar en spelare som mentalt redan har lämnat klubben, som inte längre riktigt bryr sig om laget han värvades med uppgift att leda till framgång. Efter matchen mot Watford anmärkte Per Mertesacker att Watford verkade vilja vinna matchen mer. Troy Deeney att Arsenal saknade balls. Vem båda dessa såg framför sig med dessa kommentarer är inte svårt att räkna ut.

För Arsenal handlar egentligen allt nu om att lägga det gamla bakom sig, och att istället försöka blicka framåt. Det finns inget värde med att försöka klamra sig fast vid stjärnor som hellre lämnar klubben, så länge de inte går att övertyga och är värda ansträngningen. Vettigare i så fall att se den här säsongen som det första steget mot något nytt.

Den rimliga målsättningen för Arsenal den här säsongen ser bara ut att kunna vara att över huvud taget försöka kravla sig tillbaka till Champions League, antingen via ligan eller via Europa League. Det ser ut att bli en nog så svår målsättning att uppfylla. Konkurrensen i Premier League är stenhård, och konkurrensen om segern i Europa League nästan lika hård den.

Vad Mesut Özil har visat under sina år med Arsenal är att, oavsett hur tekniskt bra spelare han än är, han inte trivs eller förmår lyfta sig i den konkurrensen, att han istället faller undan och gömmer sig på planen. Effekten på laget blir att inte heller det trivs eller förmår lyfta sig i konkurrensen, utan tenderar falla undan när det blir jobbigt på fotbollsplanen eller i tabellen.

Arsene Wengers ansvar i detta är att under många år ha värvat spelare nästan enbart utifrån deras tekniska egenskaper, och med alltför liten vikt vid deras mentala egenskaper. Ansvaret ligger också i att under många år ha visat alltför stor acceptans för otillräckliga insatser, varit för förlåtande av svag inställning och göra det möjligt för spelare att gömma sig bakom hans rygg.

Om Arsenal ska ha någon som helst möjlighet att uppnå sin enda rimliga målsättning den här säsongen krävs det spelare på planen som jobbar för varandra och växer med konkurrensen. Det krävs att Arsene Wenger visar en hänsynslöshet även med stora spelare som antingen inte längre vill eller inte vågar, som han kanske aldrig riktigt har visat förut.

Det har gullats alldeles för länge i Arsenal.

Det fanns rent taktiskt stora likheter, i synnerhet sedan Antonio Conte genomfört sin taktiska reform en bit in på säsongen baserat på ett lågt försvarsspel och blixtsnabbt omställningsspel. Det fanns likheter i personal och spelarmaterial med en italiensk tränare och en N’golo Kanté på mitten. Det fanns också likheter i ett lag som inte behövde bekymra sig om europeiskt cupspel och de speciella problem detta kan medföra.

Det där är sådant som går att skratta lite åt när ett lag samtidigt kan lyfta pokalen i slutet av säsongen. Men lite mer störande för Chelsea är däremot att likheterna med Leicester inte stannar vid den första säsongen, utan ser ut att fortsätta in på den här säsongen. Ett regerande mästarlag som inte alls presterar på samma nivå i ligan, men som däremot visar framfötterna rejält i Champions League. En helgonförklarad italiensk tränare som blir alltmer ifrågasatt.

Något överdrivet så klart. Så markant är inte skillnaden, och Chelsea har svarat för några riktigt imponerande matcher hittills under säsongen. Vinsten mot Tottenham på Wembley var en imponerande uppvisning i såväl taktik som lagmoral, särskilt som den kom direkt efter en förlust mot Burnley hemma i ligapremiären. Vinsten borta mot Atlético Madrid var inte mindre imponerande den, särskilt som det var en vinst med mersmak.

Det luriga med Chelsea är naturligtvis ojämnheten. För varje vinst mot Atlético går det att hitta en förlust mot Crystal Palace. För varje vinst mot Tottenham går det att hitta en förlust mot Burnley. Förlusten mot Man City hemma på Stamford Bridge var olycklig och kändes något onödig, mest oroande var kanske några av de taktiska felbesluten. Men det är en tydlig avvikelse från den närmast mekaniska jämnhet som präglade Chelseas prestationer.

Det blir å andra sidan svårare att bevara sådan jämnhet när ligaspel ska kombineras med europeiskt cupspel. Det blir mindre tid till förberedelser mellan matcherna. Framför allt, vilket Chelsea har upptäckt den här säsongen, riskerar det leda till fler skador. Nästan befriade från sådant förra säsongen har Chelsea bara på den här korta tiden drabbats av hamstringskador på flera spelare såsom Alvaro Morata, N’golo Kanté och Victor Moses. Ingen tillfällighet.

Här finns självklart anledning att ifrågasätta några av de beslut Chelsea fattade på marknaden i somras. Antonio Conte beklagar sig över att han har en alltför tunn trupp, vilket man kan förstå. Samtidigt var han själv åtminstone delvis ansvarig för besluten att sälja eller skicka iväg väldigt lovande spelare som Ruben Loftus-Cheek, Nathaniel Chalobah, Nathan Aké med flera. Med dem hade inte Chelseas trupp varit lika tunn.

Besvären Chelsea brottas med har däremot inte hunnit med att ge sig tillkänna i Champions League. Där har Chelsea tvärtom inlett i rasande tempo, först med en överlägsen seger på hemmaplan mot Qarabag och därefter alltså med en betydligt mer imponerande seger mot Atlético Madrid på bortaplan. Det har placerat Chelsea i en mycket stark position inför kvällens heta prestigemöte mot Roma på Stamford Bridge.

Det är en viktig match eftersom det med Qarabag som ett så uppenbart strykgäng i den här gruppen helt och hållet står mellan Chelsea, Atlético Madrid och Roma om att ta sig vidare till slutspel. Vid sidan av Tottenhams grupp är det rimligtvis denna som vikarierar som någon form av dödens grupp. Men full pott i gruppen och två vinster mot de båda direkta konkurrenterna skulle naturligtvis ge Chelsea närmast ett strypgrepp på den där slutspelsplatsen.

Vilket vore minst sagt imponerande för ett lag som har haft det förhållandevis kämpigt så här under säsongsinledningen. Precis som Leicester har de kanske att brottas med väldigt höga förväntningar såsom regerande mästare, och det är alltid på ett sätt svårare att vara just regerande mästare. Men precis som Leicester har Chelsea så här långt lyckats göra Champions League till något av en fristad från dylika bekymmer.

Romas säsongsinledning kan kanske sägas vara något motsvarande Chelseas i termer av höjder och bottnar. Inför säsongen framförda som ett av lagen som den här gången minsann skulle kunna rå på Juventus. Femma efter sju spelade omgångar, men två hemmaförluster mot toppkonkurrenterna Inter och Napoli. Dessutom en milt sagt turlig 0-0-match hemma mot Atlético Madrid i första gruppomgången. Knappast ett lag som ger Chelsea skrämselhicka.

Men kanske är det ett hemmaplansfenomen för Roma, för på bortaplan har de hittills bara vinster på sina fyra matcher. Förvisso har de knappast ställts mot ett motstånd av Chelseas kaliber ännu, men något säger det kanske ändå, och vinster mot Atalanta och Milan ska för all del inte föraktas. Den stora frågan för Chelsea blir rimligtvis om de lyckas få fart på sina offensiva lagdelar, som mot Crystal Palace såg ut att ha somnat in.

Det var förvisso första matchen efter ett landslagsuppehåll, på bortaplan, vilket innebär svårigheter som faktiskt inte ska underskattas. På hemmaplan, under flodljusen, med Champions League-hymnen ringande i öronen, i en stor match av det här slaget, det är en helt annan sak. Ett populärt Roma har åkt på rejäla överkörningar förut på engelsk mark. Har Chelsea och Stamford Bridge en bra kväll riskerar samma sak hända igen.

Precis som för Leicester förra säsongen känns nämligen Champions League som Chelseas huvudprioritering den här säsongen. Det kan ses som ett svaghetstecken för Chelsea. Men det är ett tydligt varningstecken till motståndarna i Champions League.

Det kan inte heller i det större perspektivet ses som förvånande. När Craig Shakespeare tog över jobbet efter Claudio Ranieri kändes det redan från början som en tillfällig lösning, men som Leicesters ägare och styrelse när resultaten vände uppåt valde att förlänga utan att för den sakens skull uppvisa något större förtroende för Craig Shakespeare som manager.

Det med andra ord ytterst märkliga beslut Leicester fattade var att i början av sommaren göra Craig Shakespeares tillsättning som manager permanent. Det var betydligt mer oväntat. Kanske såg Leicester managerfrågan som en besvärlig fråga som de valde att hellre skjuta framför sig, men i så fall tvingas de nu ta tag i den under betydligt mer stressfulla förhållanden.

Kanske går det inte att säga så mycket om beslutet att byta ut Craig Shakespeare, det saknar onekligen inte sina skäl. Men timingen känns minst sagt konstig, vilket i och för sig Leicester har tagit för vana. Men vi kommer precis från ett landslagsuppehåll där sådana här frågor av praktiska skäl brukar äga rum. Matchen direkt efteråt blir alltså Shakespeares ättestupa.

Det skapar så klart ett intryck av en klubbledning som valde att basera sitt beslut på utgången i matchen mot West Brom. En air av kortsiktighet. Kanske valde man att invänta ett resultat som inte var en förlust eller poängtapp på bortaplan alternativt på hemmaplan mot någon av storklubbarna, för att på så vis göra beslutet mer politiskt motiverat.

Timingen borde rimligtvis betyda att det inte är aktuellt med någon återkomst till Leicester för Martin O’Neill. Vilket kan kännas lite synd. Nu är det spekulativt om O’Neill ens vill tillbaka till klubbfotbollen, men även om han skulle vilja det kommer han inte att ta på sig ett nytt jobb bara några månader innan ett helt avgörande VM-playoff för Irland, och eventuellt ett kommande VM.

Timingen innebär även att det är en minst sagt udda arbetsmarknad att försöka anställa en manager från. Antalet lediga och tillgängliga managers av viss kaliber är inte precis omfattande vid den här tiden av säsongen. Leicester är även en så pass meriterad klubb och ett så pass bra lag att de faktiskt måste kunna tänkas inte låta sig nöjas med annat än en viss kaliber dessutom.

Thomas Tuchel är en ledig tung managerkandidat, som ju av allt att döma precis har fått nobben av Bayern München och därför rimligtvis borde söka efter ett nytt jobb, och varför då inte i en prestigefull liga som Premier League?! Men givet Tuchels volatila natur känns han inte precis som någon naturlig fit med vare sig Leicesters spelartrupp eller klubbstruktur.

Carlo Ancelotti är en annan ledig manager, vars representanter dessutom har hintat om ett intresse att återvända till Premier League. Och varför skulle inte han vilja mäta krafterna med Pep Guardiola, Jürgen Klopp, José Mourinho och Mauricio Pochettino med flera? Kan ett skäl till timingen på Leicesters beslut vara att det är lite nu eller aldrig på den här anställningen för dem?

Det känns som en betydligt bättre och mer naturlig fit. Ancelotti har en lång vana av att med framgång kunna hantera i tandem en viljestark ägare och klubbledning, men även en spelartrupp bestående av stjärnor och stora egon, vilket många vittnar om har präglat Leicester sedan deras bragdbetonade ligatitel för ett och ett halvt år sedan.

Det känns på många sätt naturligt. Ligatiteln har gjort Leicester till en klubb med hög profil över hela världen och en italiensk tränare har gjort sig odödlig där en gång förut. Leicester är dessutom ett betydligt bättre lag än att de ska behöva ligga runt nedflyttningsstrecket. Carlo Ancelotti vore en anställning som skulle skicka en stark signal till alla spelare om att gräset är grönare där de redan är.

Vad som framför allt fick Leicesters beslut att förlänga med Craig Shakespeare att kännas som en oklok idé var att det framstod som ett sätt att vilja behålla och bevara det som en gång varit, det vill säga det lag och den lagledning som svarat för klubbens största bedrift någonsin. Men att försöka konservera vad som varit står många gånger i motsats till utveckling och förnyelse.

Vad Leicester behövde göra efter förra säsongen var att starta upp ett nytt kapitel i sin utveckling. Istället valde de att fortsätta skriva på sitt gamla kapitel. Av det skälet känns det som ett klokt beslut Leicester nu har fattat, även om de har landat i det något för sent och via en omväg. Det ger dem möjlighet att sträva framåt snarare än att stirra bakåt.

Fattas nu bara att de meddelar beslutet att återanställa Nigel Pearson.

Det kommer kanske med andra ord som en trevlig omväxling med Champions League så här i mitt i veckan. Och det är heller inte vilken match som helst, utan ett möte med ett annat lag i himmelsblått som ser ganska precis lika formstarka ut de som Man City, nämligen Napoli, vars säsongsinledning i Serie A ser rätt precis lika imponerande ut som Man Citys i Premier League.

Man City och Napoli har naturligtvis mötts förut i Champions League. Inför förra mötet fick jag för mig att göra en något skämtsam liknelse med Jaws och konstatera att Napoli förmodligen behövde en större båt. Något som både Man City och jag själv snabbt fick äta upp. Men nu är andra tider, och nu är framför allt ett annat Man City än vad som då var fallet.

Pep Guardiola var med rätta ifrågasatt under sin första säsong som Man Citys manager. Det innebar så klart inte att Man City var avsett att vara ett färdigt bygge redan då, så det var möjligen på sin plats att ifrågasätta men knappast att avfärda. Lika dumt som att vara pepolog är naturligtvis att vara motsatsen, det märks om inte annat under inledningen av den här säsongen.

Om Guardiola var ifrågasatt förra säsongen förtjänar både hans lag och han själv beröm i motsvarande utsträckning den här säsongen. Det främsta beröm många verkar kunna eller vilja prestera är att Man City nu spelar som Barcelona. Det är så klart högt beröm och en fin tanke. Men jag kan tycka den är fel. Man City ser, i alla fall för stunden, till och med bättre ut än vad Barcelona gjorde.

Det fanns naturligtvis, inte minst efter några år, något ännu mer samspelt över Barcelonas spel där för fem-sex år sedan. Men i termer av själva spelet är det inte svårt att se motsvarande passningskarusell i Man City men med högre grad av kraft, fart och explosivitet. Det finns inget orimligt med att Pep Guardiola utvecklar sina idéer, och Man City ser ut som en fräschare modell av Barcelona.

Det är därför man mest skakar på huvudet åt rykten som pratar om att Man City skulle vara på väg att köpa Leo Messi för £380m. Visst för att det vore en enorm sak, en riktig skrytvärvning, för Man City och för Abu Dhabi. Men Leo Messi är det gamla Barcelona och att värva honom vore att mer blicka bakåt och försöka efterapa och återskapa något gammalt än att som nu bygga något nytt.

Det innebär inte att Man Citys lag ännu kan mäta sig i storhet med Barcelonas lag som lade världen under sina fötter mellan 2009 och 2012. Först måste titlarnas hämtas hem, både i England och i Europa. Det är knappast någon lätt uppgift men ändå en uppgift Man City nu synes mäktiga. Ehuru det fortfarande finns frågetecken kvar att besvara.

Hur Man City klarar sig på den europeiska scenen mot det riktigt stora motståndet är naturligtvis en sådan fråga. Där var de över huvud taget inte i närheten förra säsongen. Med all respekt för Feyenoord och Shakhtar Donetsk är ändå Napoli den första motståndaren att verkligen testa Man City i det här avseendet, även om det väntar större fiskar bortom dem.

Att Man City är bra råder det knappast någon tvekan om. Den stora frågan är naturligtvis exakt hur bra. Många kanske med det syftar tillbaka till tidigare säsonger när Man City även då har haft väldigt bra perioder, inte minst i början av säsongen, för att sedan falla från. Men då har samtidigt alltid känslan och intrycket varit att ett frånfall var i det närmaste ofrånkomligt.

Den känslan finns inte riktigt nu. Samma svagheter som gick att se både med Man Citys offensiv och med deras defensiv, även när de spelade bra och resultaten gick deras väg, lyser nu med sin frånvaro. Åtminstone lyser de inte längre med sin närvaro på samma sätt som förut. Konsekvensen blir så klart att Man City blir ett betydligt bättre fotbollslag.

Någon extrapolerade att om Man Citys målproduktion håller i sig, och fortsätter i samma takt under resten av säsongen som vi sett i början av säsongen, kommer Man City landa på 137 gjorda mål. Vilket naturligtvis vore smått fantastiskt, men även kanske lite väl mycket kuriosa. Stora lag bedöms utifrån titlarna de vinner och det är där Man City måste utmärka sig.

Sådant är naturligtvis svårare att extrapolera än gjorda mål. Vad som däremot kan sägas är att om Man City fortsätter i samma tempo och med samma höga nivå, då kommer det bli aktuellt att prata om dem i ett samtal om de fem största lagen i Premier League-historien. Och det är knappast någon blyg skara lag vi då pratar om, eller lätta att mäta sig med.

Arsenal 1998-00, Man Utd 1999-01, Arsenal 2002-04, Chelsea 2004-06 och Man Utd 2007-09 är de fem lag som förmodligen hör hemma där nu. Förmodligen är det också bara dessa lag som var bra nog, som spelade fotboll på en så hög nivå, att de förtjänar nämnas i en sådan diskussion. Det är upp till den nivån Man City nu ser ut att ha lyft sig.

Det är en vacker bild av Man City som med detta målas upp, en bild de onekligen själva gjort sig förtjänta av. Återstår så klart för Man City att se till att verkligheten också lever upp till bilden. Storhet mäts i titlar. För att vinna de stora titlarna krävs att de stora lagen besegras. I Champions League krävs dessutom både timing och lite tur för att gå hela vägen.

Ikväll krävs det att Man City fortsätter visa upp god form för att besegra ett Napoli i minst lika god form. Men om Man City visar upp samma form som den senaste månaden så är det inte säkert att det räcker med någon större båt för Napoli. Då är det bara att klamra sig fast vid något, plaska lite och hoppas på det bästa.

Smile you son of a bitch!

:::

På andra arenor.

Tottenham med en jätteuppgift borta mot Real Madrid. Naturligtvis en brutalt svår match, men ingen omöjlig uppgift, och givet läget i gruppen vore ju bara en poäng extremt värdefull. Naturligtvis en häftig upplevelse för Tottenham, det är ju sådana här matcher man drömmer om som fotbollsklubb, och den här gången finns ju ingen Peter Crouch att ta en utvisning efter fem minuter.

Dags för Liverpool att börja vinna matcher igen. Två onödiga oavgjorda matcher i början av gruppspelet innebär att båda matcherna mot Maribor förmodligen är måste vinna-matcher för Liverpool.

Vad som emellertid inte har nämnts i samma utsträckning är att även botten i Premier League, här frestar det kanske att säga småklubbarna, men några sådana finns inte riktigt längre i Premier League, är starkare än vad som har varit fallet på många säsonger. Där finns helt enkelt inte de tilltänkta slagpåsar vi sett under tidigare säsonger.

Den nyss avslutade helgen har gett svar på tal till tidigare rätt tramsig statistik om att ingen av de sex storklubbarna förlorat mot någon annan klubb under de fem senaste omgångarna (strunta i de första två!). Watford besegrade Arsenal och Crystal Palace, som haft en helt förfärlig säsongsinledning, fick för sig att besegra självaste Chelsea hemma på Selhurst Park.

Det räcker egentligen med en enkel besiktning av vilka klubbar som för tillfället befinner sig längst ned i Premier League. Crystal Palace som sagt, ett lag som definitivt har mycket högre kapacitet än de visat, inte minst med Wilfried Zaha tillbaka i laget. Bournemouth har bara tagit fyra poäng men har varit betydligt bättre än så i spelet.

Fortsätter vi med den här övningen så hittar vi även Stoke, som trots att de ändå befinner sig precis ovanför strecket har besegrat Arsenal och tagit poäng på Man Utd, bland annat. Om något är det några av de tänkta mittenklubbarna, framför allt Everton, West Ham och Southampton, som kan sägas vara de som underpresterar, men ändå är bra nog att hålla sig flytande.

Det största mysteriet i hela den här sammanställningen är nog emellertid Leicester, som på något märkligt sätt har lyckats hamna under strecket efter nästan åtta avslutade omgångar. Något som inte alls stämmer överens med det intryck vi fått från Leicester under tappra förluster mot storklubbar som Arsenal och Liverpool, borta respektive hemma.

Men däri ligger kanske en del av problemet. Trots bra insatser i båda dessa matcher blev det tappra förluster, även om de förmodligen hade förtjänat bättre från båda dessa matcher. Till dessa båda matcher ska adderas seglivade insatser mot både Man Utd och Chelsea, som även de en annan dag hade kunnat få annat utfall. Faktum kvarstår, Leicester har bara vunnit en enda match.

Nu kan det i och för sig också utläsas av detta att Leicester knappast har haft det allra lättaste spelschemat. Deras sju första matcher innehåller alltså matcher mot fyra av storklubbarna, varav två på bortaplan. Att ta noll poäng på dessa matcher måste ändå vara en missräkning, inte minst eftersom ett frågetecken kring Craig Shakespeare inför säsongen var hur Leicester skulle klara sig mot topplagen.

Väl så besvärande är kanske att Leicester inte heller har lyckats vinna någon av matcherna mot Huddersfield och Bournemouth. Båda dessa matcher var däremot bortamatcher, vilket alltid är tuffare. Det har hur som helst placerat Leicester under nedflyttningsstrecket, även om känslan för Leicester precis som för övriga lag är att de förmodligen har förtjänat bättre.

Craig Shakespeare sammanfattade Leicesters läge ganska talande när han inom loppet av bara några få dagar konstaterade att Leicesters bortaform var något av ett mysterium samtidigt som han menade att Leicester måste göra slut på sin hemma-hoodoo. Där fanns inte kvar många ljuspunkter efter det kunde tyckas, ett något jobbigt läge att befinna sig i.

Sammanhanget ger lite nyans till dessa påståenden. Leicester har hittills haft fyra bortamatcher, förlorat mot Arsenal och Man Utd, och fått oavgjort i matcherna mot Huddersfield och Bournemouth. Två av Leicesters tre hemmamatcher har varit mot Chelsea och Liverpool. Den återstående hemmamatchen var en match som Leicester vann, mot Brighton.

Det är alltså i första hand från och med nu som poängen verkligen ska börja plockas för Leicester, och därför är det ikväll kanske den där hemma-hoodoon som måste göras något åt när Leicester under måndagskvällen tar emot West Brom hemma på King Power. En vinst på de åtta första matcherna är helt enkelt inte godkänt för en klubb som Leicester, eller för Craig Shakespeare.

Claudio Ranieri fick gå mitt under säsongen efter den makalösa titelvinsten med Leicester placerade runt nedflyttningsstrecket. Då som nu hade Leicesters stjärnor svårt att prestera på samma nivå som under föregående säsong, men då åtminstone med förmildrande omständigheter som tuffare spelschema och ett jobbigare psykologiskt utgångsläge.

När kommer räkningen för Craig Shakespeare? Han kan knappast räkna med någon längre kredit från Vichai Srivaddhanaprabha och Leicesters styrelse, i synnerhet med nedflyttningsstrecket i närheten. Där fanns inte det allra största förtroendet till att börja med när Shakespeare först tillsattes på temporär basis. You’re it tills du gör bort dig eller vi hittar någon bättre, verkade vara tanken.

Viktig match hemma mot West Brom ikväll alltså. Både för Leicester och för Craig Shakespeare.

(1) Watford. Vi visste redan sedan förra säsongen att Marco Silva var en skicklig tränare, men det är ändå imponerande vilken struktur och ordning han på kort tid har lyckats få på Watford, som tidigare har känts så spretiga och befriade från struktur. Watford ligger fyra för närvarande, i vad som är deras bästa säsongsinledning under Premier League-eran, och den påträngande frågan är så klart hur långt detta kan räcka?! Var det möjligen en match om sjätteplatsen vi såg igår kväll mot Arsenal på Vicarage Road?

(2) Man City. Fortsatt en extremt imponerande anfallsfotboll som visas upp av Man City. Kanske är det mest talande inte bara att Man City drämmer in sju mål mot Stoke utan att Man City dessutom faktiskt tar sig tid att missa ett antal stora chanser innan målen börjar ramla in, utan att vare sig spelare eller supportrar ser ut att känna den minsta oro. De vet! att målen kommer. Fortsätter Man City säsongen på det här sättet kommer det vara aktuellt att prata om dem bland de fem främsta lagen i Premier League-historien.

(3) Southampton. Det har haglat beröm över Southampton som en mycket välskött klubb under marschen upp från League One till Premier League och deras tid där. Men för närvarande känns det onekligen som om Southampton har nått någon form av platå med viktiga frågetecken kring rekrytering och scouting. Att sparka Claude Puel var lika märkligt som att anställa honom, att ersätta honom med Mauricio Pellegrino desto märkligare. Även konstigt att Southampton efter flera år inte lyckas hitta bättre målvakt.

OMGÅNGENS VINNARE: Crystal Palace

Roy Hodgson hade den icke avundsvärda möjligheten att bli blott den andre managern att förlora sin fyra första matcher med sitt nya lag, utan att laget gjort ett enda mål. Den förste var Frank De Boer. Men kanske anade Viasat skrällen som valde detta som huvudmatch. Fruktansvärt viktig vinst för Crystal Palace som visade att de är ett helt annat lag med Wilfried Zaha med på planen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Liverpool/Man Utd

Två lag som borde vilja och kunna betydligt bättre än vad de visade upp i det på förhand så uppsnackade toppmötet på Anfield. I slutänden var det kanske en fråga om bortkastade poäng för båda lagen, även om inget av dem förtjänade mer än vad de faktiskt fick.

OMGÅNGENS SPELARE: Kevin De Bruyne, Man City

Ord överflödiga. Just nu med marginal den bästa spelaren i Premier League, kanske den bästa spelaren i Premier League sedan Cristiano Ronaldo.

OMGÅNGENS MÅL: Wilfried Zaha, 2-1 Crystal Palace (h)

Det fanns många snygga mål den här omgången. Inte minst några riktigt imponerande passningssekvenser av Man City. Men i termer av svårighetsgrad och betydelse gillar jag ändå Zahas mål mot Chelsea, tekniken och balansen i en mycket trång situation och sedan ett precist avslut.

OMGÅNGENS ?

Det infördes nya regler inför säsongen som var tänkt att bestraffa och beivra filmningar. En spelare som genom filmning lurar domaren på ett sätt som leder till straff för det egna laget eller rött kort för det andra laget skall kunna stängas av i efterhand. Får vi se säsongens första exempel på det nu med Richarlison i Watford? Jag tror det blir svårt utifrån det bevistekniska läget. Men FA är som bekant notoriskt opinionsdrivna.

OMGÅNGENS !

Tammy Abraham har under de senaste säsongerna varit ett av de mest lovande löftena inom engeslsk fotboll. Förra säsongen gjorde han succé med Bristol City i EFL Championship. Den här säsongen är han tänkt att höja sig ett steg med Swansea. Med två mål mot Huddersfield gjorde han jobbet för Swansea och gav dem tre viktiga poäng. Det var inga stora mål, men det var onekligen en målskytts mål.

OMGÅNGENS WTF?

Sekvensen som leder fram till Watfords sena vinstmål mot Arsenal är på gränsen till travesti. Av Arsenals samtliga utespelare är det bara de tre direkt inblandade som över huvud taget rör sig. Resten står på hälarna och tittar på samtidigt som Tom Cleverley tänker mumma och drar upp bollen i taket. Granit Xhaka är kanske den som ger värst intryck, men han var långt ifrån ensam syndare. Watford ville vinna mer, sa Per Mertesacker efter matchen. Arsenal saknar cojones, sa Troy Deeney efter matchen.

OMGÅNGENS LOL!

Neil Swarbrick tappar korten på planen igår kväll när han dömde matchen mellan Watford och Arsenal. Granit Xhaka var vänlig nog att plocka upp dem och ge dem till honom. Det var inte utan att man kände att det var något han skulle kunna komma att få ångra.

OMGÅNGENS BTW…

Arsenal ser taktiskt och kollektivt ut som ett fotbollslag utan Mesut Özil på planen.

Omgångens Sue Ellen: Andy Carroll.

Managers i Premier League som passerat bäst före-datum: Slaven Bilic, Arsene Wenger, Ronald Koeman, Craig Shakespeare, Mauricio Pellegrino (?)

Är det ändå inte lite lustigt att Harry Kane ännu inte gjort ett ligamål på Wembley?!

Kommer förlusten mot Crystal Palace föranleda Antonio Contes retrotaktiska 4-4-2-reform?

Wolves upp i topp av EFL Championship genom vinst i regionala derbyt mot Aston Villa. Där kan de mycket väl bli kvar säsongen ut.

Det är en rätt absurd tankegång redan från början. Liverpool och Man Utd må ha sin historia tillsammans men den når liksom inte riktigt upp till den politiska och sociala smälthärd vi ser i Spanien. Men framför allt är det omöjligt för de båda engelska klubbarna att på samma gång matcha de spanska jättarnas höga kvalitet och matchens direkta och isolerade betydelse för titeltstriden.

Det har varit en märklig upplevelse att följa den senaste veckans försnack till matchen på Anfield. Det var stundtals som att följa en mycket noga inövad teaterpjäs där alla redan på förhand visste hur matchens generella taktiska drag skulle komma att se ut, men nästan alla verkade samtidigt vara överens om att spela ovetande i någon form av låtsad idealism.

Alla visste naturligtvis redan innan matchen att Liverpool under Jürgen Klopp är livsfarliga när de kan ligga lågt och pressa sig till ytor att springa på, men att de samtidigt är svaga på att anfalla mot låga försvar. Alla visste naturligtvis redan innan matchen att Man Utd under José Mourinho aldrig skulle gå med på att ge Liverpool dessa ytor utan istället välja att försvara sig lågt.

Ändå denna misstänkt tillgjorda upprördhet. Reaktionerna riktas främst mot José Mourinho på ett sätt som ger skäl att tänka att det är han som får fungera som syndabock för att derbyt mellan Liverpool och Man Utd inte lever upp till samma nivå som El Clasico. Om bara han hade den goda smaken att låta Man Utd spela på det sätt som Liverpool vill att de ska spela, då minsann!

Detta ska inte förstås som något egentligt försvar av Man Utds insats på Anfield igår. Det var möjligen ett godkänt resultat, men inte en spelmässigt godkänd match av Man Utd. Det finns förmildrande omständigheter så klart, men den korta observationen är att Man Utd som anat ännu inte var bra nog att kombinera hållbart försvarsspel med konstruktiv offensiv i en sådan här match.

Det är baserat på en enda match, men svaret på den andra frågan jag lyfte i gårdagens blogg är alltså preliminärt nej. Går det att begära mer av Man Utd och av José Mourinho än så? Ja, helt säkert. Men det gäller också att laga efter läge, inte blunda för sina svagheter och låtsas som om det regnar, vilket verkar vara vad de bittraste kritikerna menar att Man Utd och Mourinho borde göra.

Det är här som eftersnacket till matchen snurrar ned i absurdism. För är det något Liverpool under Jürgen Klopp har gjort sig skyldiga till så är det att till synes ignorera de mer defensiva realiteterna, vilket om och om igen är vad som bromsar Liverpool från större framgångar. Här börjar vissa bluddra om att det är någon form av filosofi. Vilket är ett rather fancy sätt att säga inkompetens.

Det blir inte mindre absurt av att efter två raka 0-0-matcher på Anfield, båda två förhållandevis händelsefattiga åt båda håll, så är det mot José Mourinho som kritiken främst riktas, alltså bortalagets manager, snarare än mot Jürgen Klopp. Det kunde tyckas mer motiverat med kritik mot hemmalaget och dess tränare som behöver vinna men varken lyckas skapa särskilt mycket eller särskilt bra.

(Det får kanske beskrivas som ett något annorlunda sätt att ”försöka vinna matchen” att med 0-0 på hemmaplan och en kvart kvar av matchen byta ut sina två bästa offensiva spelare.)

Något säger det så klart om de olika förväntningarna på klubbarna. Men det vore kanske något att vara lite mer ödmjuk inför än vad Jürgen Klopp lyckas vara när han säger att det verkar vara okej för Man Utd att spela på det sättet, men inte för Liverpool. Detta alltså från en manager vars enda faktiskt fungerande offensiva spelidé verkar vara kontringsfotboll. Rent publikfrieri naturligtvis.

Kanske vore det klokt att påminna Jürgen Klopp om att Liverpools överlägset mest framgångsrika period under Premier League kom under Rafa Benitez, vars taktiska idé inför stormatcherna i ligan var intill förväxling identisk med José Mourinhos tänkande. Jag kan så klart inte svära på saken, minnet sviker mig, men Liverpools supportrar då verkade i alla fall tycka det var helt okej.

Mitt i allt struntprat så gjordes däremot också en hel del goda poänger. James Robson på Manchester Evening News konstaterade exempelvis att matcherna på Anfield mellan Liverpool och Man Utd konsekvent har varit dåliga matcher under mer eller mindre hela Premier League-eran, med några få undantag. Det är med andra ord inte något nytt Mourinhorelaterat fenomen.

Miguel Delaney på Independent gjorde en annan poäng, nämligen att givet hur starka storklubbarna har blivit den här säsongen är det förmodligen viktigare än på många år att även vinna stormatcherna, då resultaten i vardagsmatcherna lär ta ut varandra i större utsträckning. José Mourinhos filosofi i dessa matcher att inte förlora borta men vinna hemma riskerar alltså vara otillräcklig och förlegad.

Missnöjet med José Mourinho kan dock ses på två nivåer. På mikronivån verkar det handla om att åsiktsproducenterna, journalistkåren, kanske framför allt när det handlar om just Liverpool och Man Utd verkar drömma sig tillbaka till 1900-talets engelska fotboll, då lagen bombade fritt framåt, tactics be damned! Det är med andra ord något av sorgen över minnet (!) av den tid som flytt.

På makronivån handlar det kanske om att det var José Mourinho som i mitten av 2000-talet sopade bort detta och introducerade ett defensivt mer rigoröst tänk i Premier League, vars arv lever vidare i allra högsta grad. Engelsk fotboll har inte varit riktigt densamma sedan dess. Den är bättre, men inte densamma. Men det här har Mourinho aldrig riktigt förlåtits för, och här kommer hämnden!

Den skamfyllda sanningen är att det var just femårsperioden direkt följande José Mourinhos ankomst till Premier League som sammanföll med de engelska klubbarnas både innan dess och sedan dess oöverträffade dominans i europeiskt cupspel. Ingen tillfällighet. Engelsk fotboll innan dess var kanske expressiv och stundtals explosiv, men oftast taktiskt för naiv i Champions League.

Åsiktsproducenterna, som är de som i moraliserande tonläge kritiserar all fotboll som inte är skjutjärnsfotboll, anfall först och fråga sedan, är naturligtvis exakt samma personer som ständigt beklagar sig och gör sig lustiga över de uteblivna framgångarna för engelska klubbar i Champions League. Men det är så klart fördelen med att bara skriva och tycka om fotboll, snarare än att göra fotboll.

Då kan man både äta kakan och ha den kvar! Men det är svårare om man vill vara framgångsrik som manager.

Nu vänder vi istället blickarna till dagens matcher. Först ut har vi derbyt mellan Derby County och Nottingham Forest i EFL Championship. I hälarna på den matchen kommer Brighton mot ett lätt krisande Everton, en match som skulle ha börjat senare men tidigarelades med en timme för att kunna sändas live i Indien, samtidigt som ingen engelsk eller svensk kanal verkar sända matchen.

Vi avslutar med kvällsmatchen som är en riktig höjdare mellan Southampton och Newcastle. Det är något speciellt med rödvitt mot svartvitt, lite som de randiga klubbarnas motsvarighet till rött mot blått. Framför allt är det ju två klubbar i mittenriket av Premier League som båda har ambitioner uppåt i tabellen, men med sina respektive besvär med att ta sig dit.

Räkna med att Rafa Benitez ställer upp Newcastle utifrån utgångspunkten att det här är en match som i första hand inte ska förloras, för att med det som grund bygga vidare och försöka vinna den. Reaktionärt taktiktjafs så klart, men det har ju fungerat märkligt bra för Benitez med både Liverpool förut och nu med Newcastle.

Vem vet, det kanske fortfarande har sin plats?!

Det här har passat väldigt bra in i ett pågående medialt tema om José Mourinhos så kallade andrasäsong, det vill säga den säsongen då han normalt sett alltid vinner ligatiteln med sina klubbar. Detta i ett klassiskt försök att på ett kanske inte alldeles begåvat sätt dra inferenser från historien. Situationen och sammanhanget är givetvis nu en helt annan än vad den varit förut.

Det kan knappast råda någon tvekan om att Man Utd den här säsongen är ett helt annat fotbollslag än vad de var förra säsongen, och desto mer jämfört med säsongerna innan det. Framstegen är påtagliga. Det innebär naturligtvis inte för den sakens skull att Man Utd därför redan är bra nog att faktiskt vinna ligan den här säsongen, andra lag har nämligen gjort stora framsteg även de.

Men frågan är motiverad av det skälet att Man Utds spelprogram så här långt har varit förhållandevis bekvämt. Under de första sju omgångarna har Man Utd inte mött en enda av sina tänkta topp sex-konkurrenter. Dagens match mot Liverpool på Anfield är alltså deras allra första test i det avseendet, och vilket test det kan bli mot den gamla fienden på deras hemmaborg.

På så vis skiljer sig Man Utds säsongsinledning från Man Citys. Man City har samma poäng som Man Utd men har redan klarat av två matcher mot de tänkta topp sex-konkurrenterna. Om matchen mot Liverpool kan kanske inte sägas så mycket, men vinsten på Stamford Bridge precis innan landslagsuppehållet var onekligen ett styrkebesked och en rejäl utmaning till inte minst Man Utd.

Frågan är även motiverad utifrån Man Utds prestationer i den här typen av matcher förra säsongen. Inte för att Man Utd egentligen var i relativa termer särskilt svaga i dessa matcher, undantaget en tidig match på Stamford Bridge, men för att de den säsongen inte förmådde kombinera en stabil defensiv med ett konstruktivt anfallsspel som ett blivande mästarlag måste kunna.

Det var två huvudsakliga frågor Man Utd och José Mourinho hade att besvara inför den här säsongen, baserat på förra säsongens prestationer. 1) Skulle Man Utd vara bättre på att bryta ned låga försvar och omvandla oavgjorda matcher till vinster i tillräcklig utsträckning? 2) Skulle Man Utd i toppmatcherna kunna behålla en stabil defensiv kompletterat med en effektiv offensiv?

Om Man Utd ska hoppas på att kunna vinna ligatiteln måste, undantaget ett rejält sammanbrott av samtliga andra konkurrenter, båda dessa frågor besvaras i det jakande. Vad Man Utd kan sägas ha åstadkommit under säsongens sju första omgångar är att svara ja på den första frågan.

Vad Man Utd har kvar att åstadkomma i de återstående 31 omgångarna den här säsongen är att ge ett svar också på den andra frågan. Det är förmodligen en svårare fråga att besvara. Man Utds anfallsspel är generellt bättre än vad det var förra säsongen och köpet av Nemanja Matic var en väldigt viktig nyckel, både för defensiv och offensiv. Men håller backlinjen?

För att åstadkomma ett konstruktivt anfallsspel krävs att offensiva spelare investeras framåt i planen. Det gör däremot backlinjen mer utsatt vilket ställer höga krav både på organisation och på individuell skicklighet att kunna hantera denna utsatthet på ett tillräckligt bra sätt. Det är en skicklighet Man Utd har saknat de senaste åren, och till synes fortfarande riskerar sakna.

Den vanliga invändningen mot detta påstående är att peka på att Man Utd har släppt in få mål under tidigare säsonger. Vilket däremot beror på en allmänt defensiv attityd under Louis van Gaal samt som kompensation för bristande skicklighet under José Mourinho med ett väldigt lågt liggande lag. Men som vi redan har sett är inte detta bra nog för ett tilltänkt mästarlag.

Hur mycket bättre har Man Utd blivit i detta avseende? Vilket känns som ett annat och mer precist sätt att formulera frågan som inledde den här bloggen, nämligen hur bra är egentligen Man Utd?! Dagens match mot Liverpool ger ett svar på den frågan, eller kanske snarare början på ett svar. Alltför svepande slutsatser baserat endast på en match vore okloka att göra.

Just den här matchen ger kanske inte heller det allra bästa svaret. Dels är det naturligtvis en väldigt speciell match i sig självt, med sin alldeles egen form av derbylogik och inte alltid representativa matchpsykologi. Dels är det ofta en rätt klok form av taktik mot Liverpool att faktiskt försvara lågt, att inte ge Liverpool yta att springa in i med sin utpräglade press- och kontringsfotboll.

Att förlora mot Liverpool är inte precis något främmande fenomen för Man Utd. Det var något som hände med åtminstone viss regelbundenhet även för de allra bästa Man Utd-lagen under Premier League-eran. Genomgående är emellertid att för att vinna på Anfield måste Man Utd vara bra. Vilket inte behöver betyda flödande och strålande, men i alla fall stabila, organiserade och effektiva.

Hur bra är egentligen Man Utd? Förlorar Man Utd på Anfield idag är det inte säkert att vi får något bra svar på den frågan, det beror i så fall på hur Man Utd förlorar. Vinner å andra sidan Man Utd på Anfield idag är det åtminstone någon form av bekräftelse på att Man Utd den här säsongen är bra nog. Det betyder inte att de vinner i slutänden, men att de i alla fall kan slåss om saken.

Det är ingen liten sak. Det är nämligen något Man Utd inte har mäktat med sedan Alex Ferguson tackade för sig. En seger mot Liverpool på Anfield skulle dubbla ett redan förstärkt självförtroende hos Man Utd. En seger mot Liverpool på Anfield visar att efter fyra långa år av dåliga beslut, generationsväxling och självtvivel har Man Utd rest sig igen.

Det är förvisso en skillnad som märks redan innan matchen. För första gången på fyra år går nämligen Man Utd in till en match mot Liverpool på Anfield utan att en förlust känns i det närmaste ofrånkomlig eller åtminstone i högsta grad sannolik. Det betyder inte att en förlust vore omöjlig eller ens osannolik, bara att förutsättningarna har normaliserats.

Inte så konstigt med andra ord att det ligger en rejäl kontraktsförlängning på bordet för José Mourinho. Men kanske är det något som måste avvaktas på att Man Utd kan svara ja också på den andra frågan som ställdes på dem inför säsongen.

De gamla tränarna och de gamla metoderna ansågs som obsoleta, eller i alla fall på någon form av utgång. Men elva omgångar in i EFL Championship den här säsongen ger ett helt annat intryck. Inte för att några av de nämnda klubbarna inte befinner sig i toppen, som Wolves och Leeds, utan för de som också gör det. Sheffield United med Chris Wilder, Bristol City med Lee Johnson, Ipswich med Mick McCarthy med flera.

Högst upp på toppen av denna hög av brittiskt stål hittar vi emellertid Cardiff City med ingen mindre än Neil Warnock som manager. Med ganska precis ett år på posten har Neil Warnock gjort om Cardiff City från ett krisande lag som fick slåss för att undvika nedflyttning till det Cardiff som nu efter elva omgångar leder EFL Championship. Kanske har de gamla tränarna fortfarande något kvar att erbjuda?!

Vad har då Neil Warnock egentligen förändrat eller gjort med Cardiff som resulterat i den här framgången? Vad man skulle kunna säga är att Warnock inte minst har lyckats med att göra en dygd av enkelheten. Han har enkelt uttryckt fokuserat på och lyckats tämligen väl med grunderna, med vad som skulle kunna kallas för varje managers alfabet och multiplikationstabell.

Transfermarknaden

Vad som mest påtagligt förändrats under Neil Warnocks år med Cardiff är spelartruppen och startelvan. Endast fyra spelare som startade den sista matchen för Paul Trollope startade också i matchen mot Derby County inför landslagsuppehållet. Det är med andra ord mer än en halv startelva som Neil Warnock har bytt ut på bara ett år.

Det har också värvats snabbt och smart. Sol Bamba och Junior Hoilett var båda marginalspelare som blivit nyckelspelare för Cardiff. Greg Halford har värvats som nyttig truppspelare och Neil Etheridge och Loic Damour två rätt sluga Bosmanvärvningar, samtidigt som Nathaniel Mendez-Laing så här långt har varit säsongens fynd.

Tydlighet och trovärdighet

Framgång har inte bara nåtts av att värva nya spelare utan genom att övertyga befintliga spelare att stanna i klubben. Joe Bennett, Bruno Manga, Kenneth Zohore och Sean Morrison var några spelare som var på väg bort från klubben men som istället valde att stanna kvar efter att ha blivit övertygade av Neil Warnock att Cardiff fortfarande var deras bästa alternativ.

Dessa spelare tackade nej till större klubbar som inför säsongen ansågs ha större ambitioner än vad som var möjligt för Cardiff. Det tyder på att Neil Warnock har lyckats övertyga dessa spelare både om sina ambitioner med Cardiff och om trovärdigheten i att han kan realisera dessa ambitioner. De vet naturligtvis att Neil Warnock har lyckats flera gånger förut.

Coachning och man-management

Ett ofta tydligt tecken på effektiviteten i en managers metod är den utsträckning i vilken han lyckas göra spelare bättre, eller åtminstone prestera på toppen av sina respektive förmågor. Något som varit mycket tydligt med Neil Warnock i Cardiff. Inte minst Kenneth Zohore, klubbens unge anfallsstjärna, hade en riktigt tung tid under Paul Trollope men har verkligen klivit fram under Warnock.

Aron Gunnarsson firade som en galning i Reykjavik under landslagsuppehållet men har fler skäl än Islands VM-plats att fira. Hans form i Cardiff under Warnock har varit strålande och han utsågs till förra säsongens spelare i Cardiff. Neil Warnock gör sina spelare bättre genom förtroende och tydliga roller. Ett tecken är att Cardiff bara använt 20 spelare hittills under säsongen, näst lägst i serien.

Kollektiv kultur

Ett beständigt fenomen med Cardiff det senaste året har varit lagets förmåga att samla poäng även efter att ha hamnat i underläge, och inte minst rädda poäng i slutminuterna. Bara den här säsongen har de varit i sena underlägen mot Fulham, Sheffield Wednesday och QPR men ändå plockat fem poäng från dessa matcher för egen del, och naturligtvis tagit poäng från dessa.

Den andra sidan av det myntet har varit en förmåga att hålla egna ledningar matchen ut. Även som när de blir kraftigt tillbakapressade, som exempelvis mot Sunderland och Wolves, har Cardiff lyckats stå emot trycket. Respektera poängen är ett uttryck som brukar användas inom engelsk fotboll, och det är onekligen en kollektiv attityd Neil Warnock har fostrat med Cardiff.

Men den kollektiva attityden syns inte bara på fotbollsplanen. Cardiff var en klubb i upplösning när Neil Warnock anlände för ett år sedan. Ett tydligt mått på Warnocks skicklighet som manager är att han verkar förstå värdet av enighet och goda relationer inom klubben, både med ägare och styrelse och med supportrar. Warnock har lyckats föra dessa parter tillsammans igen.

Framgång hjälper så klart för den saken. Att leda EFL Championship är framgång i dess mest rena form för Cardiff. Det pratas om uppflyttning till Premier League men det kan vara för tidigt att prata om efter bara elva omgångar. Vad som kan sägas är att Cardiffs säsongsinledning har varit oväntad, och frågan är som alltid i sådana här fall om den kan visa sig vara beständig.

Det känns tveksamt. Mycket av Cardiffs tidiga framgång den här säsongen bygger på en form av anti-taktik. Neil Warnock har gjort Cardiff väldigt skickliga på att hantera de förväntade topplagens styrkor och vända dem till deras egen nackdel. Det är naturligtvis ett i första hand reaktivt tänkande, tryck och mottryck, många gånger effektivt men också mer problematiskt när de ställs mot motståndare som inte erbjuder detta tryck.

Cardiff har susat upp i serieledning till stor del genom att fungera som något av EFL Championships negativa utrymme. En metod som kan förväntas vara desto mer effektiv under inledningen av en säsong, innan motståndarna riktigt har hunnit med att lista ut det och deras eget spel har hunnit sätta sig. Vad längre säsongen lider desto mindre sannolikt är det att Cardiffs framgångar fortsätter.

Å andra sidan har Cardiff i och med kvällens bortamatch mot Birmingham klarat av en dryg fjärdedel av säsongen redan. Och vid vinst utökar Cardiff sin ledning i EFL Championship till fyra poäng. Beat that with a stick!

Terror på Elm Street, Fredagen den 13:e, Halloween. Freddy Krueger, Jason Voorhees, Michael Myers. Dessa var tillsammans med Motorsågsmassakern en stor del av uppväxten med antalet filmer inom varje serie så många att det snabbt närmare sig tvåsiffrigt. Kvalitet var knappast utgångspunkten utan snarare kvantitet underlättat av simpla koncept lätta att sätta på repeat.

Med dessa filmer gjordes en rätt intressant resa genom åren. I riktigt ung ålder fick man smyga lite för att kunna titta på dem och då var det så klart bara ren skräckfilm, vilka skulle klara sig undan mördaren? Ju äldre man däremot blev desto mer var det just mördaren som blev filmernas stjärna, alla sätten denne tog ihjäl offren på blev coola i sig, och man började se en back story.

Kanske är detta något i alla fall jag också har tagit med mig in i fotbollen, för det är en liknande resa jag gjort där. Från början handlade det självklart bara om de allra bästa spelarna – Diego Maradona, Michel Platini, Zico med flera. Men med tiden började helt andra typer av spelare uppskattas. Antihjältarna, hårdingarna, de smutsiga spelarna, de som får ”fint folk” att fnysa och rynka på näsan.

Det här går ju igen än idag. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att bland de svettigaste reaktionerna jag har fått på några bloggar över huvud taget har varit när jag har tagit spelare som Diego Costa och Joey Barton i försvar. Dessa typer av spelare har fått eller tagit rollen som antihjältar och bråkstakar, älskade av de egna och hatade av alla andra – fotbollens skräckfilmsmördare!

Att tycka om sådana spelare är inte alldeles lätt med internet och dess snabbt oöverträffade nivåer av småsint skenhelighet och partisanskt, bekäftigt moraliserande. Dessa spelare blir därför snabbt en form av ”guilty pleasure”, som i alla fall jag uppskattar att de finns i fotbollen men som jag i åtminstone relativa termer kanske håller lite tyst med att jag gillar.

Det var ju den frågan jag fick för en vecka, i samband med att jag bloggade om mina pet peeves. Att göra en blogg om mina guilty pleasures. Jag har egentligen inte så många, i alla fall inte som jag kommer på. Den enda jag just tänker på är den här typen av spelare. Och alltså kanske det finns anledning att nämna mina fem guilty pleasure-spelare under Premier League-eran.

Roy Keane

Galning? Absolut inte, knappast, lite grann. Vissa har gränser på fotbollsplanen men Roy Keane verkade aldrig riktigt vara en av dem. Eftervärlden pratar så mycket om Keanes hårdhet och galenskaper att det lätt glöms bort att han även var en strålande fotbollsspelare och ledarfigur. Om inte hade det varit lätt att avfärda Keane som inget annat än en galning.

Keane vare sig tålde eller glömde några oförrätter. Det har gjorts stor sak av hans så kallade ”reducers” i början av varje match där han ofta försökte sätta guds skräck i motståndarnas stjärnor. Hans attack på Alf Inge Haaland har gått till historien och är så klart i någon mening oförlåtlig, utan att givet sitt hela sammanhang för den sakens skull vara alldeles oförståelig.

Diego Costa

A street kid named desire. Det här är spelaren som ändå hade en helt makalös förmåga att reta gallfeber på precis varenda en, oavsett om det så är spelare eller supportrar från motståndarlagen. Ändå en spelare som på något för dem extremt frustrerande sätt nästan alltid undkom bestraffning. En karaktär som på något sätt påminde mycket om en ytterst lyckad wrestlingskurk.

Personligen uppskattar jag ju spelare som lever just på gränsen och i den så kallade gråzonen. De som ägnar sig åt sådant som i Italien till och med har fått något av ett kärleksfullt namn i furbo. Alla ser det inte på samma sätt, min hyllning av att ”spela spelet” flöt som ett blysänke. Ofrånkomligen är däremot Premier League betydligt mindre färgstark utan Diego Costa.

Tony Pulis

Stoke var ett lag som snabbt dök upp i mina tankar i funderingarna kring det här ämnet. Frågan var bara vilken av spelarna som skulle väljas. Slutsatsen fick ändå bli att det unika med Stoke under deras första fem år i Premier League var att det var hela lagets idé att vara en smärta i stjärten på alla andra. Och den som hamrade hem hela den kollektiva attityden var Tony Pulis.

Det finns något speciellt med en manager som är så sammanväxt med sin keps och sin tracksuit att han inför en FA-cupfinal, där han måste ha kostym på sig för presentationen, därefter snabbt springer in och byter om igen. Det säger något om Pulis förhållningssätt både till fotboll och auktoritet. Ingen har som Tony Pulis gjort taktik av att fysiskt skrämma spelglädjen ur motståndarna.

Vinnie Jones

När vi nu 20 år senare pratar om engelsk fotboll under 1990-talet låter det ibland som om alla spelare då var som Vinnie Jones. Men så var faktiskt inte fallet. Även på 1990-talet var Jones något av ett unikum, en riktigt bastard inom den engelska fotbollen, som FA och dess övriga auktoriteter utan någon större framgång försökte sätta på sin plats i en tid när engelsk fotboll skulle göras rumsren och familjevänlig.

Vinnie Jones mest beryktade tid var med Wimbledon. Han var en del i deras Crazy Gang som vann FA-cupen 1988. Wimbledon var inte särskilt mycket mindre crazy under 1990-talet utan var konsekvent ett av Premier Leagues mest hårdföra lag, men också framgångsrika. Jones var deras typiska hard man, vars tjuvknep både blev föremål för en how to-bok för hard men, och klassiska klipp på Youtube tiotalet år senare.

Joey Barton

Vi borde alla sluta ängslas och lära oss att älska Joey Barton! Konstaterade jag sedan Barton varit instrumentell i en av Premier League-erans mest klassiska upphämtningar. Det tog hus i helvete. Det råder ingen brist på nedsättande omdömen och fördömanden om Barton precis, och ingen spelare har väl någonsin mindre inspirerat till attityden att den som är utan skuld skola kasta den första stenen.

För alla dumheter Joey Barton ändå hittar på går det inte att komma ifrån två saker. För det första att han är en tveklöst mycket skicklig fotbollsspelare, vilket om inte annat märks på att han varit mycket nyttig även uppe i hög ålder för flera klubbar på Premier League-nivå. För det andra att han som få engelska fotbollsspelare faktiskt äger sitt nonsens, agerar som en tänkande individ och interagerar med sin omgivning. Han är kort och gott människa.

Utan framför allt för att Rickie Lambert var en otroligt underhållande fotbollspelare att uppleva. En Super-Mac som flytt in i verkligheten, en snäll dinosaurie med huvudet bland molnen bland mer miljöanpassade och ambitiösa däggdjur, Football Leagues egen Paul Bunyan, en anfallare som kunde vinna nickdueller och skjuta volleyskott från 30-40 meter bättre än de flesta.

Jag och många andra har begått den något lata kategoriseringen att placera Rickie Lambert med Grant Holt och Glenn Murray. Jag gjorde det främst för att alla spelade i Rochdale nästan samtidigt och för att alla är bra på det bökiga luftspelet inne i straffområdet. De andra är dock olika spelare än Lambert. De är mindre kompletta men också större arbetshästar. Det är inte helt förvånande när man kan läsa i gamla eller nya intervjuer att Lambert till en början inte var särskilt disciplinerad. I början av sin karriär var han inte alls stark nog för att fylla ut en target man-roll och inte tillräckligt villig att offra sin kropp i en höjdduell mot en rutinerad försvarare med träskalle. Hans två första säsonger efter rödbetsfabriken var han snarare en målfarlig offensiv mittfältare för Macclesfield och Stockport.

Det var främst i Rochdale och senare Bristol Rovers som han blev den Rickie Lambert vi alla känner och älskar. Han hade visserligen etablerat sig som en säker straffskytt (en av hans karriärs tre straffmissar skedde för Stockport) vilket maskerade att han ännu inte var någon målskytt av rang. Under hans andra säsong i Rochdale gjorde han dock 22 ligamål efter ha lagt på sig mer muskler och fått förtroendet som centertank. Samtidigt som han fortfarande satte straffar regelbundet och var nästan lika målfarlig på frisparkar nära straffområdet. Man kan fråga sig om det också är här Lambert blev så bra och distinkt på att avsluta direkt (med båda fötterna) utan att behöva ta emot bollen och samtidigt få till ett stenhårt skott, men likt det brutala skottet kändes det nästan medfött.

Det var i Bristol Rovers som han verkligen blommade ut till den otroliga spelaren som lyfte Southampton på sina axlar från poängavdrag League One till övre halvan av Premier League. Sir Rickie gjorde mål på halvvolley från långt utifrån mot Swindon, försökte halshugga motståndarmålvakten i ett Bristolderby, och satte ett helt gäng straffar och frisparkar. Darren Fergusons reaktion till Lamberts frispark cirka 2.25 min in på videon är perfekt. Han krönte karriären som Bristolpirat med att dela vinsten i League Ones skytteliga (29 mål) med Simon Cox, som också älskar att göra mål på volley. Samtidigt som Lambert hade sin första av fyra raka säsonger med mer än tio assists vilket gjorde honom direkt delaktig i mer än hälften av mittenplacerade Bristol Rovers 79 mål den säsongen.

Han lär framför allt bli ihågkommen som Southampton-spelare där han sammanlagt gjort 117 mål och 60 assists i alla turneringar på 235 matcher. Alla målen finns sammanfattade i en video av helgonen, ifall du har en kvart över. Min favoritsäsong av Southampton-Lambert är hans enda säsong i The Championship. Mer än delvis på grund av att jag då mer regelbundet kunde se honom spela hela matcher och inte bara beundra hans highlights. Han vann förstås skytteligan med sina 27 ligamål och klarade skillnaden mellan League One och Championship lika bra som en monster truck klarar en vägbula.

Vad som mer stack ut var viktig han var för Southampton. Lallana må vara den mer tekniska och modernt anpassade fotbollspelaren men Lambert var klart viktigare. Det är svårt att bevisa med statistik men det är inte förvånande att Saints förlorade tre av de fyra matcher Lambert missade den säsongen på grund av avstängning och skada.

Det är svårt att beskriva med ord men det är något särskilt och kännbart när ett lag leds av en stor målskytt. Lambert var som en murbräcka längst fram förutom på frisparkar när han oftast gick över muren. Han gjorde fyra hattrick den säsongen och i alla fyra hattrick-matcherna var han den enda Southampton-spelaren som gjorde mål. Han var dessutom lagets främsta framspelare med 14 assists, vilket var tredje flest i hela Championship. Nästan större var att han tack vare sitt dominerande spel i luften och gravitation hjälpte två ganska mediokra ytterbackar i Danny Fox och Frazer Richardson till sammanlagt 20 assists.

Lambert och Southampton hade heller inga problem att anpassa sig till Premier League. 15 ligamål stod Lambert för och blev som sagt uttagen till landslaget (på samma dag som hans tredje barn föddes). Dock bröts han svit av säsonger med mer än tio assists, även om det var något han lyckades med under sin andra Premier League-säsong. En mer traditionell fotbollssupporter, skribent, eller expert kan lätt peka ut hans två Premier League-säsonger för Southampton som peaken av hans karriär. Han gjorde trots allt flera Premier League-mål som var noterbara för att de var mot topplag eller väldigt snygga. Mitt favoritmål från hans tid i Premier League är nog frisparken ur dålig vinkel mot Stoke.

Som ni förstår gillar jag Lambert som spelare och därför var det en Long Island-drink av känslor när han skrev på för mitt hjärtelag (ett lag du är rädd ska ge dig en hjärtattack): Liverpool. Den fina tanken jag kommer ihåg är förhoppningen om att Lambert åtminstone kunde bli en slags kultlirare och bra cupspelare. Såväl då som nu hävdar jag att Lambert hade en ganska god inledning med Liverpool men som Lambert själv erkänt passade han varken in i laget som spelare överlag eller som inhoppare. Och Lambert hade oturen att spela för Liverpool säsongen efter de slutade tvåa, vilket i snitt (sedan 1989-90) följs upp med att Liverpool slutar sexa.

Slutet på Lamberts karriär blev en misslyckad säsong i Cardiff dit han värvades av sin gamla Bristol Rovers-manager Paul Trollope. Hans sista nämnvärda milstolpe var när Lambert gjorde karriärens 50:e straffmål vilket han gjorde för West Bromwich. Särskilt noterbart för att han gjorde dessa 50 på 53 försök. Vilket är i paritet med the GOAT – Matthew Le Tissiers 48 mål på 49 straffar. Jag såg inte Lamberts sista straff och behöver heller inte göra det för att veta att det förmodligen var en hårt slagen straff, tillräckligt hård för att målvakten inte ens kunnat rädda den även om han fick en eller två händer på bollen. Helst uppe i det vänstra krysset.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Dramatiken är värd att dokumenteras. USA hade i och med vinst mot Panama i näst sista omgången sett till att oavgjort borta mot Trinidad & Tobago skulle räcka för garanterad VM-plats. Den poängen hade de flesta amerikaner nog redan räknat hem mot hexagonens sämsta landslag. Vad de definitivt inte hade räknat med var att Trinidad & Tobago skulle leda med 2-0 efter 35 minuter.

Nu hade USA förvisso ändå kunnat förlora matchen, så länge inte både Panama och Honduras vann hemma mot Costa Rica respektive Mexiko. Vilket i halvtid inte såg ut att vara några problem, då ledde nämligen redan VM-klara Costa Rica och Mexiko båda två. Om en av dem ändå hade tappat matchen hade det inte varit någon katastrof för USA som då hade haft ett playoff som räddning.

Cristian Pulisic, det amerikanska underbarnet, reducerade snabbt i andra halvlek för USA. Men därifrån gick precis allt fel. Det blev inga fler mål för USA som därmed svarade för sitt största fiasko kanske någonsin. Samtidigt drabbade olyckorna dem på rad från andra håll. Mexiko gjorde självmål. Panama kvitterade genom ett spökmål som naturligtvis aldrig borde ha godkänts.

Så långt var allt möjligen inte det minsta lugnt, men USA var åtminstone ändå kvar i VM. Detta skulle däremot komma att ändras under matchernas sista båda kvartar. Honduras gjorde 3-2 och Mexiko såg inte precis superintresserade ut av att vare sig försvara eller därefter anfalla. Och med bara minuter kvar i Panama City skickade Roman Torres Panama till VM för första gången någonsin och i bara farten utlystes därmed nationell helgdag.

USA har naturligtvis alla skäl i världen att rasa över Panamas väldigt märkliga kvittering mot Costa Rica. Vi vet ju hur det hade låtit om England eller Sverige hade fått respass till synes på grund av något sådant. Och visst kan de ha goda skäl att låta sig irriteras över Mexikos och Costa Ricas agerande. Här finns det utmärkta möjligheter för Donald Trump att skylla USA:s fiasko på några riktiga ”bad hombres”.

Kanske väljer istället Donald Trump att betrakta glaset som halvfullt, för i och med att USA inte spelar VM i Ryssland i sommar så kanske han slipper åtminstone två nya politiska stormar, vilket han givet hur han hanterat riktiga stormar säkert är tacksam för. Dels blir det inte en sommar av upplägg och smash på hans ryska skumraskaffärer. Dels slipper han kontroversen om amerikanska spelare väljer att ”ta ett knä” under nationalsången på världens största idrottsscen.

För oss på den här sidan av Atlanten kanske det också finns vissa skäl till tacksamhet eller skadeglädje. VM löper mindre risk att göras till amerikansk politik. Kanske ger det också skäl till något lägre hållen profil från en del amerikanska experter och analytiker som ofta förfäktar en fyrkantig och rätt dogmatisk syn på fotboll, vilket är rätt tröttsamt att bli föreläst om baserat på det ständiga VM-deltagandets självtillräcklighet.

En sådan brist på ödmjukhet både inför det egna landslagets faktiska kvalitet och dess ställning i världsfotbollen kunde spåras hos förbundskaptenen Bruce Arena inför matchen mot Trinidad & Tobago. Han menade sig bland annat vilja se något av dessa ”hot shot European teams” kvalificera sig via Concacaf. Jo tack, det skulle nog rätt många europeiska länder också gärna vilja se.

Dagarna efter fiaskot höjs naturligtvis många röster för en rejäl genomlysning av hur fotbollen är organiserad i USA. Många frågar sig exempelvis hur ett land med USA:s folkmängd kan misslyckas med att kvalificera sig till VM när så små länder som Panama och Island kan ta sig dit. En slutsats många landar i är att USA producerar alltför fyrkantiga och fantasilösa spelare, robotar uttryckt på ett annat sätt. Återigen kanske en funktion av själva synen på fotboll i landet.

USA:s fotboll har hur som helst drabbats av sitt Pearl Harbour. Men den resan har så klart många andra och större fotbollsländer redan gått igenom en gång i tiden. Det är en ofta ofrånkomlig del i ett landslags utveckling. Det kan krävas fiaskon och stora motgångar för att rensa ut gamla strukturer och därefter börja ställa de stora och rätta frågorna. Men frågan är om USA:s VM-fiasko kan ha en mer konkret negativ effekt exempelvis för engelsk fotboll?!

Kommer exempelvis intresset för fotboll i USA nu att minska? Fotboll har under flera år varit en växande sport i USA, deltagarmässigt men inte minst tittarmässigt och som TV-sport. Det är en gigantisk marknad som inte minst driver upp priserna på TV-avtal och kommersiella kontrakt. NBC, Fox och andra stora nätverk har däremot bekräftat sitt fortsatt stora engagemang för fotboll och det hjälper så klart att de även täcker det latinamerikanska segmentet.

Det är inte särskilt sannolikt att intresset för fotboll i USA kommer minska i någon meningsfull omfattning. Det bredare fotbollsintresset bygger på ett genuint och förankrat intresse för fotboll snarare än ett mer glättigt intresse för framgång för landslagen. TV-marknaden för fotboll i USA är på så vis inte att jämföra med hur det exempelvis ser ut för damfotbollen i Sverige och England, med höga siffror för mästerskapen men mycket lågt intresse där emellan.

Kanske är det i själva verket så att intresset för Premier League kan öka i USA när de som törstade efter ett VM söker efter något vad som helst att fylla det där Trinidad & Tobago-formade svarta hålet i sina hjärtan. Och Premier League borde ju vara lugnt och tryggt för amerikanska fotbollshjärtan. Där finns inga bad hombres men där finns däremot målkameror.

Som konstaterades på kommentarsfältet i måndags kväll kan det nog faktiskt vara så att O’Neills managerkarriär har blivit underskattad. Hans meritlista är trots allt beundransvärd. Dubbla cuptriumfer med Leicester långt innan det blivit någon grej att Leicester vinner titlar i England. Stora framgångar med Celtic, både i Skottland och i Europa, innan han återvände till England.

O’Neills tid i Aston Villa måste betraktas som framgångsrik. Det är definitivt den senaste perioden i den klubbens långa historia som kan anses ha varit något så när lycklig på Villa Park. Flera säsonger i rad slutade Aston Villa sexa i Premier League och kunde åtminstone realistiskt hota att, under den så kallade Big Four-eran, faktiskt slå sig in bland dessa fyra.

När Randy Lerner från och med 2010 inte längre ville fortsätta investera i Aston Villa valde Martin O’Neill att abrupt lämna klubben. Det var flera som kritiserade honom för det då, men historien får ändå sägas ha gett O’Neill rätt. Något år senare tog O’Neill över Sunderland, som han sin första säsong placerade på elfte plats i tabellen, en plats de sedan dess aldrig lyckats upprepa.

Efter en svit av åtta matcher utan vinst säsongen därpå befann sig Sunderland med sju matcher kvar av säsongen en poäng ovanför nedflyttningsstrecket, varpå O’Neill fick sparken. Så här drygt fyra år senare kan det spekuleras i vad Sunderland skulle ge för att återigen befinna sig en poäng ovanför strecket i Premier League med sju omgångar kvar av säsongen.

Martin O’Neill grät inte särskilt länge över den saken. Bara något halvår senare utsågs nordirländaren O’Neill till Irlands förbundskapten, ett jobb han fortfarande ganska exakt fyra år senare har kvar. O’Neill tog Irland till EM och väl där till åttondelsfinal. Bara för några dagar sedan säkrade O’Neills Irland en plats i playoff-spelet till sommarens VM i Ryssland på ett dramatiskt sätt i Wales.

Martin O’Neill är nu hyllad som Irlands förbundskapten. Inte bara för resultaten utan förmodligen mer för vad han har gjort för och med landslaget. Irland är plötsligt ett landslag som spelar för tröjan och för varandra igen. Det är inte alltid laget som passar mest men alltid laget som kämpar mest. Det är inte alltid laget som spelar den roligaste fotbollen men ofta den effektiva fotbollen.

Vad man kan säga att Martin O’Neill har lyckats med är att komma ihåg och påminna om vad Irland är för typ av fotbollslag. Irland är inte Spanien, Tyskland, Frankrike eller Brasilien, och kommer aldrig bli det. De kan inte konkurrera med dessa länder på deras villkor. De kan däremot bevisligen vinna mot dem genom att jobba hårdare, spela smartare och utifrån sina egna förutsättningar.

Det har gjort Irland till ett landslag som återigen går att känna igen sig i. Irländska fans har i många år varit älskade och uppskattade men Irland på själva planen, inte minst under åren med Giovanni Trapattoni, var allt annat än älskat, snarare likgiltigt. Men nu spelar spelarna i ett landslag i vilket de förstår sina roller. Och fansen kan återigen hålla på ett landslag som reflekterar dem.

Detta har Martin O’Neill åstadkommit under fyra år som förbundskapten för Irland. Han har själv uttryckt en vilja av att fortsätta på posten, men det skulle samtidigt kunna vara något han säger så länge det fortfarande finns en chans för Irland att ta sig till VM, eller över VM om Irland tar sig dit. Men borde det inte också vara en fråga för O’Neill att återvända till engelsk fotboll?

O’Neill borde vara ett intressant och attraktivt namn för en hel del engelska klubbar, både i Premier League och i EFL Championship. Hans profil borde passa minst sagt perfekt för några av de mindre eller underpresterande klubbarna i Premier League. Likaså för några av de större eller mer ambitiösa klubbarna i EFL Championship. Ändå hörs det inte mycket alls om O’Neill.

Det kan så klart bero på att han de senaste åren har varit uppbunden med Irland och alltså inte varit tillgänglig. Men det känns annars som ett rätt typiskt engelskt resursslöseri. Kan Crystal Palace anställa en drygt 70-årig och något tveksamt meriterad Roy Hodgson borde inte Martin O’Neill sakna anbud om anställning. Kan Chris Coleman vara attraktiv borde O’Neill vara det desto mer.

Ett sådant anbud om anställning borde faktiskt kunna komma från FA och gälla Englands förbundskapten. Det har varit aktuellt några gånger under tidigare år men O’Neill har aldrig ansetts passa ihop med rådande tränarmode, alternativt FA:s självbild. England har naturligtvis under många år brottats med exakt samma problem som O’Neill så framgångsrikt har adresserat med Irland.

Ett England som någonstans längs vägen har glömt bort vilka de själva faktiskt är och försöker spela en fotboll de inte själva i sina hjärtans hjärtan riktigt vill spela, tror på eller ens förstår. Engelska spelare som så fort landslagströjan åker på tappar allt självförtroende. Engelska supportrar som känner sig alltmer främmande och likgiltiga till sitt eget landslag. Med andra ord, Irland i kvadrat.

Men som sagt, även engelska klubbar på hög nivå borde vara intresserade av Martin O’Neill. Åtminstone så att han i alla fall bör nämnas i diskussionen, likaväl som diverse relativt oprövade kontinentala tränare, på ett sätt som han inte längre gör. Kanske försvann han för många när han tog klivet över till landslagsfotbollen. Kanske vill han själv vara kvar i landslagsfotbollen.

Det återstår att se. Om Irland inte lyckas gå vidare från playoff och kvalificera sig till VM, vilket seedningen antyder att de kan få svårt med, eller annars efter sommarens VM, borde det ändå på ett eller annat sätt bli aktuellt med en återkomst till engelsk fotboll för Martin O’Neill. Utan att det därför känns det minsta som om det gamla gardet i brittisk fotboll slår till igen.

Att placera Martin O’Neill i den kategorin, bara för att han är en till åren kommen brittisk manager, vore att göra hans fortfarande ytterst aktiva managerkarriär orättvisa.

Det kan anas att världspolitiken hade ett och annat att göra med det. Qatar befinner sig i något av en diplomatisk knipa i mellanöstern där övriga länder verkar ha slutit sig samman för att utnämna dem till någon form av bondeoffer för något de alla är skyldiga till. Qatar har alltså ett större behov än tidigare av sin PR-apparat, och det är ju i huvudsak syftet med arabiskt klubbägande.

Affärskvinnan Amanda Staveley visade förra helgen upp sig på St James Park i samband med matchen mellan Newcastle och Liverpool. Något som snabbt fick ryktesapparaten att rulla igång. Staveley är en av principalerna bakom den stora investmentfonden PCP Capital, och var en av huvudfigurerna bakom affären som för snart tio år sedan ledde till att Abu Dhabi köptes av Man City.

Tankegången känns knappast långsökt att det kan vara ännu en jätteaffär i vardandes i Premier League. Qatar har ju länge pratats om som en möjlig ägare av engelsk klubb utan att det faktiskt blivit av. Bland annat gick det rykten om att de skulle köpa Man Utd från Glazers, men den affären blev för dyr, i alla fall då. Kanske har det blivit annat ljud i skällan cirka fem år senare.

Nu känns inte just den affären särskilt trolig längre, Man Utd är förmodligen en alldeles för värdefull tillgång för Glazers att vilja sälja. Men det finns självfallet andra engelska klubbar mer möjliga att köpa. En första tankegång vore att hålla sig till matchen Amanda Staveley faktiskt befann sig på och utifrån det konstatera att åtminstone två klubbar kan vara särskilt aktuella.

Newcastle vore, som redan har konstaterats vid tidigare tillfällen, ett synnerligen attraktivt köpobjekt. Stor klubb, stor arena, stor supporterbas och med en mycket hög utvecklingspotential både som fotbollslag och som kommersiell aktör. Attraktivt också för supportrarna som drömt om ett ägarbyte länge nu och nog skulle drömma både ett och annat om Qatar blev den nya ägaren.

Liverpool är ett annat möjligt köpobjekt. Här är det kanske lite mer i gråzonen hur attraktiva Qatar skulle uppfattas som ägare. Visst finns det viss kritik mot nuvarande ägare att vara alltför försiktiga med pengarna, samtidigt har laget stadigt utvecklats med dem som ägare. Det känns ändå tveksamt att FSG redan skulle vara intresserade av att sälja Liverpool, vilket signalerna också tyder på.

Tottenham vore ett tredje alternativ som definitivt skulle kunna vara attraktivt för Qatar. En klubb som redan jobbat sig upp i toppen av Premier League men som så här långt saknar riktigt samma ekonomiska muskler som en handfull av deras konkurrenter. ENIC International, investmentbolaget som är majoritetsägare i Tottenham, vore kanske inte helt främmande för att sälja klubben.

Vad har dessa tre klubbar gemensamt som skulle göra dem särskilt intressanta att köpa för Qatar? Det är ingen betydelselös fråga, det är nämligen ingen crap shoot vilka som skulle kunna vara relevanta för en sådan köpare. Det fanns några få alternativ både för Roman Abramovich och för Abu Dhabi när de köpte in sig i engelsk fotboll. Detsamma gäller naturligtvis även Qatar.

De är för det första alla tre stora engelska klubbar med ett starkt globalt varumärke, med god infrastruktur och starka materiella förutsättningar. De kan på samma gång sägas vara tre klubbar som i någon mening, Tottenham möjligen undantaget de senaste åren, har underpresterat. Dessutom är det tre klubbar som samtliga har stor utvecklingspotential i både fotboll och affär.

Kombinera detta med att dessa tre klubbar spelar i Premier League, världens överlägset största och globalt mest exponerade liga. Om Qatar vill köra sin PR-apparat på max så vore det ett tämligen intuitivt nästa steg för dem att köpa in sig i Premier League. Motargumenten kan vara financial fair play-regler som entrébarriärer, samt svårigheterna med dubbelt ägarskap genom PSG.

Detta kan sägas vara de rent praktiska aspekterna. Därtill kommer naturligtvis andra mer moraliska aspekter, som går att känna som yttre bevakare eller som supporter. Stater som äger fotbollsklubbar är svajigt, särskilt som det knappast är stater med ett lysande facit i demokrati och mänskliga rättigheter. Är det verkligen med våra värderingar förenligt med sådana ägare i engelska klubbar?

Det frestar så klart att svara nej på den frågan. Nej, det är det inte! Men beror det svaret på genuin idealism eller på att man inte vill att en annan klubb ska kunna bli en ännu farligare konkurrent? Definitivt verkar svaret i alla fall vara rätt relativt, för det kan ju konstateras att så här snart tio år senare är det ju ytterst få om någon som har något problem med att Abu Dhabi äger Man City.

Svaret skulle med andra ord lika gärna kunna vara ja. Espoused theories stämmer i vilket fall som helst inte uppenbart överens med theories-in-use. Är det okej med Abu Dhabi som ägare i Man City så borde det rimligtvis även vara okej med Qatar som ägare i annan engelsk klubb. Och vem vet, kanske måste inte det vara något som står i motsats till respekt för mänskliga rättigheter?!

Kanske kan det vara så att ju mer integrerade stater som Abu Dhabi och Qatar blir i vårt samhälle med våra värderingar kring mänskliga rättigheter och demokrati, desto större tryck kommer det vara på dem att göra rätt för sig i det avseendet. Kanske är i själva verket risken för brist på respekt för dessa värderingar större om dessa stater istället förblir isolerade. Svåra frågor.

Inte minst eftersom vad dessa frågor klart och tydligt demonstrerar är att fotboll och politik inte på något sätt kan betraktas som två vitt skilda fenomen utan några beröringspunkter med varandra.

Och här är det verkligen ett brittiskt derby att vänta. Det är inte som England där det tydligen är deras DNA att försöka (men inte lyckas) spela spanskt. Av de brittiska nationerna, om vi även räknar in Irland bland dem, är det alltså i satelliterna runt England som den brittiska fotbollstraditionen lever vidare på landslagsnivå. Det går fort, fotbollen är fysisk och känslorna är utanpå.

Det märktes inte minst när dessa båda länder möttes tidigare i kvalgruppen, en match som slutade mållös. Ändå en intensiv match i högt tempo där det small på rejält i närkamperna. Alltför mycket kanske, givet att det var i den matchen som en övertänd Neil Taylor gick in i en vårdslös tackling som bröt benet på Seamus Coleman, en skada som fortfarande håller denne kvar i sjukstugan.

Den tacklingen låg kvar som ett mörkt moln efter den matchen mellan Irland och Wales, och det molnet finns fortfarande kvar. Båda länderna, men framför allt Wales, har valt att medvetet inte prata om tacklingen inför den här matchen, kanske anses det klokast att hålla tand för tunga. Men vi kan vara rätt säkra på att det finns kvar i spelarnas bakhuvuden inför och under matchen.

Inte bara spelarnas bakhuvuden finns skäl att misstänka. Med en hetskalle som Roy Keane som assistent i Irland kan man nog tänka sig att det har mumlats ett och annat om hämndaktioner. Att Keane har en något råbarkad och äldre syn på det här med fysiskt spel blev tydligt givet hans kommentar till nyss genomförda undersökningar av fotbollens risk för hjärnskador.

Gareth Bale är inte tillgänglig för spel, vilket givet ovanstående förmodligen är något som får Real Madrid att dra en suck av lättnad. Det är naturligtvis ett stort avbräck för Wales, som däremot har visat att de är ett skickligt fotbollslag även utan Bale på planen. Framför allt har Wales tre unga spelare som verkligen klivit fram och svarat för vinnande insatser i avgörande och dramatiska situationer.

Ben Woodburn har det senaste året gjort sig ett namn som ett av Liverpools allra största löften. Sitt allra största avtryck på den globala fotbollen gjorde han däremot i Wales tröja när han i början av september sköt in 1-0 mot Österrike från distans hemma i Cardiff. Vilda scener utspelade sig både på planen och på läktarna när walesarna firade en senkommen seger.

Tom Lawrence upprepade mer eller mindre bravaden för några dagar sedan mot Georgien med ett mycket snyggt skott från avstånd. Med skillnaden att den här matchen gick på bortaplan. Lawrence har fått EFL Championship att spraka det senare året, förra säsongen i Ipswich och den här säsongen med Derby County, och är en väldigt spännande spelare, inte minst för Wales.

David Brooks är även det en spelare som måste nämnas. Spelar för Sheffield United där han har varit smått sensationellt bra hittills under säsongen, inte minst i Stålderbyt för några veckor sedan. Var lagkapten för England (!) i sommarens Toulonturnering, som England vann, så det är onekligen något av ett kap som Wales har gjort att få tag i den här spelaren.

Utöver dessa tre väldigt lovande unga spelare finns rutinerade ringrävar och vinnarskallar som Ashley Williams, James Chester, Joe Ledley, Aaron Ramsey, Joe Allen, Sam Vokes och Hal Robson-Kanu. Det finns en gnista i Wales som inte minst märks av att de nu vunnit tre kvalmatcher i rad med sena vinstmål i alla tre matcher, och därmed gett sig själva chansen till kvällens do or die-match.

Nu är det självfallet en sak att kunna svara för avgörande insatser i matcher mot Österrike och Georgien mitt under VM-kvalet, men en helt annan sak att göra detsamma i en helt avgörande kvalmatch i en hård och fysisk match mot ett till tänderna taggat Irland. Det blir onekligen ett eldprov för Wales som helhet men inte minst för deras tre unga stjärnskott.

Irland och Martin O’Neill kommer med en trupp av hårdingar och kompetenta journeymen kända från den engelska fotbollen. John O’Shea, Shane Duffy, Aiden McGeady, Glenn Whelan, James McClean, Jeff Hendrick, Robbie Brady, Shane Long, Daryl Murphy och Wes Hoolahan lämnar oss inga tvivel vad det är för typ av fotbollslag som O’Neill kommer ställa ut på planen ikväll.

Guts och glory verkar även vara melodin för Martin O’Neills försnack. Han kör inte på den försiktiga vägen utan eldar snarare på pratet om hur viktig matchen är för både Wales och Irland. Däremot fokuserar han kanske mer på det positiva om hur stort det faktiskt är att spela ett VM. Större än att vinna Europacupen för ett land som Irland menar O’Neill, som i alla fall kan göra anspråk på att veta.

Det hör knappast till vanligheterna att Wales och Irland kvalificerar sig till mästerskapen. Visst, båda länderna var med i EM i Frankrike, men dit kvalificerade sig ju i princip halva Europa. Men Irland har inte deltagit i ett VM sedan 2002, och bara tre gånger i historien. Wales å sin sida har inte varit med i ett VM sedan 1958.

Vinnaren av kvällens match kvalificerar sig inte till VM. Det går nästan att säga med säkerhet eftersom vi måste anta att Serbien vinner mot Georgien. Däremot har vinnaren av kvällens match fortfarande chansen att kvalificera sig till VM, via playoff. Ett playoff i vilket Wales vore seedat. För Wales kan det faktiskt också räcka med oavgjort, även om det är osannolikt.

Både Wales och Irland måste spela för att vinna den här matchen. Det kommer bli en fantastisk upplevelse. Det är sådana här matcher som skulle göra sådana här landslagsuppehåll betydligt mycket mer intressanta än normalt och därmed höja intresset. Alltså skulle man vilja ha det så hela tiden. Det går att uppnå om UEFA vore kloka nog att införa nivåindelade kval.

Och nej, det är inte någon ovanlig eller principiellt felaktig metod över huvud taget. Det skulle vara mer utvecklande för alla länder på alla nivåer. Dessutom är kvalet redan nivåindelat i Asien, Afrika, Nordamerika och Oceanien. Det är bara i Europa och i Sydamerika som VM-kvalet inte är nivåindelat, och i Sydamerika behöver inte VM-kvalet vara nivåindelat.

Men så långt har UEFA ännu inte tänkt. Alltså tvingas vi traggla oss genom över ett år av ren transportsträcka innan vi får kanske i bästa fall en handfull matcher av det här slaget. Och så undrar man hur det kommer sig att intresset för landslagsuppehåll stadigt sjunker. Inom europeisk fotboll ska sägas, inte så mycket i övriga världsdelar.

Det är nästan så man tror att det skulle kunna finnas ett samband där.

Det var en match så plågsam i sitt genomförande att långa stunder det enda som roade hemmafansen på ett möjligen halvfyllt Wembley var att försöka flyga in hopvikta pappersplan på planen. När någon lyckades var det förmodligen kvällens högsta jubel. Hade Wembleys speaker tagit i lika hårt mot ofoget som Friends speaker gjorde igår hade han riskerat lynchning.

Gareth Southgate flipp-floppade snabbt mellan de hastigt flyttade målstolparna före och efter match. Före matchen pratade han enligt instruktionsboken och sade sig vilja se en bra prestation, i nivå med vad laget har kapacitet till. Det fick han knappast. Efter matchen var det plötsligt resultatet, vinsten och VM-kvalificeringen som lyftes fram som det viktiga.

Det kan tyckas småttigt att vara så negativ när England trots allt kvalificerade sig till VM. Och visst ligger det något i truismen som några höll fast vid att ”you’ve got to be in it to win it!” Men England kommer inte win it. Det trodde kanske ingen ändå men matchen mot Slovenien gjorde så väldigt tydligt varför det är på det sättet, och att det snarare mer handlar om att bara ta sig till slutspel.

Southgate har nu varit Englands förbundskapten i ganska precis ett år. Ingen begär underverk av honom men de flesta förväntar sig synbara och mätbara framsteg. Dessa lyser med sin frånvaro. Det ser precis lika snurrigt, spretigt och idélöst som det såg ut när Southgate tog över som förbundskapten. Vad England vill uppnå på planen, och hur de ska göra det, är höljt i dunkel.

Kanske är en bov i dramat den tämligen befängda spelfilosofi som FA har slagit fast sedan några år tillbaka, som de kallar för sitt DNA. Vad den kanske bäst kan beskrivas som är någon stor tänkare i den engelska landslagsledningen lade märke till för några år sedan att det gick väldigt bra för Spanien plötsligt, alltså skulle England spela som Spanien.

Något större taktiskt eller tekniskt tänk bakom denna filosofi verkar inte riktigt finnas, så djupt sträckte sig inte analysen. Någon tanke om hur filosofin passar ihop med tillgängligt spelarmaterial ger sig inte heller tillkänna. Hur filosofin faktiskt ska operationaliseras på planen är otydligt. Effekten blir ett England som ägnar sig åt trevande och ytterst långsamma försök att spela som Spanien.

Det lite besvärliga med det är så klart att inte ens Spanien klarade av att nå några framgångar genom att spela en trevande och långsam version av Spaniens fotboll. Det är tvärtom vad som förpassade dem ur både ett VM och ett EM betydligt tidigare än vad någon trott och de själva hoppats på. Och klarar inte Spanien det så finns naturligtvis ingen chans för England att lyckas bättre.

Det kunde tyckas och tänkas att möjligen kunde England vinna på att verkligen göra grundjobbet och formulera sin helt egna filosofi, baserat på egna spelare, egna resurser, egna förutsättningar och egna idéer. Inte bara försöka importera någon annans idé. Men då uppstår den närmast självklara frågan, nämligen vem i hela friden skulle då vara så klarsynt att kunna tänka ut den filosofin?

Är det något Gareth Southgate skulle kunna göra? Det känns tveksamt givet att han inte ens verkar veta hur han vill att laget ska spela eller har en genomtänkt laguttagning och uppställning. Raheem Sterling prövas i mitten trots att han bevisligen är mer effektiv från en kant. På centralt mittfält placeras bollkladdare som behöver åtta touch innan de slår ens den enklaste passning (fel).

Om England och Gareth Southgate inte har kommit längre än så här på ett år, vad är det då som skulle tala för att England om mindre än ett år, det vill säga under VM, kommer se bättre ut än så här? Rimligtvis ingenting. Och ser det ut på det här viset kommer England vara helt beroende av individuella spelares prestationer och toppform för att ta sig någonstans alls i turneringen.

Fram till VM har England nu bara några få träningsmatcher, mot Brasilien och Tyskland i november exempelvis, där betydelsen av eventuella vinster garanterat kommer överskattas, utöver kvällens gummikyckling mot Litauen. Helt säkert kommer Gareth Southgate återigen prata om att han vill se en bra prestation, vilket han kanske till och med får i och med att matchen är helt betydelselös.

Allt annat än betydelselös är emellertid Skottlands bortamatch mot Slovenien där Skottland kan säkra en playoff-plats genom vinst. En vinst är nödvändig givet att Slovakien samtidigt möter Malta på hemmaplan. Skottland gav sig själva den här möjligheten genom att besegra just Slovakien på hemmaplan i torsdags, med ett sent mål i den 88:e minuten.

Stämningen på Hampden Park var onekligen en helt annan än den vi kunde bevittna på Wembley. Skotska supportrar har om möjligt ännu mindre skäl att glädjas än engelsmännen, men runt Skottland råder nu optimism. Stämningen på Hampden Park var elektrisk, och skulle Skottland ta sig till playoff kan de bli en obehaglig motståndare bara därför.

Vissa menar att de engelska hemmafansen är en del av problemet för England, att de inte alls stödjer det engelska landslaget. Det ligger nog något i det men det känns ändå som en märklig inställning att lasta över ens en del av ansvaret på supportrarna. Om England vill att fansen ska vara engagerade måste de också ge dem något att engageras över.

Matchen mot Slovenien var sannerligen inget att engageras över. En halvdassig variant av anglospansk fotbollsfilosofi är inget som engagerar. Ännu ett VM som blir en påminnelse om det engelska landslagets oduglighet, vilket alltmer börjar kännas som något helt och hållet oundvikligt, kan över huvud taget inte engagera utan bara alienera.

England måste helt enkelt göra något som England egentligen inte har gjort sedan 1990. England måste överraska. Gareth Southgates enda uppgift härifrån fram till och med VM måste vara att lista ut hur det ska gå till.

Lika unikt var kanske att samtliga åtta segrar under Shrewsburys tio första matcher var uddamålssegrar. När Shrewsbury i förra omgången besegrade Scunthorpe med 2-0 var det med andra ord första gången den här säsongen som de vann en match med mer än ett mål. Det må vara något av fotbollens tillfälligheter att vinna så många uddamålsmatcher, men det säger också en hel del om Shrewsburys arbetsvilja, organisation och lagmoral.

Framför allt måste det sägas vara ytterst oväntat med en sådan här start på säsongen för Shrewsbury. League Two har annars varit ett välkänt territorium för dem och förra säsongen slogs i de i nedflyttningsstriden i League One, där de klarade sig kvar i allra sista omgången, trots förlust. Ännu en nedflyttningsstrid var vad de flesta trodde på inför säsongen, och även vad supportrarna själva resignerat sig till att räkna med.

Istället flyger Shrewsbury högt i toppen av tabellen. Kanske är det orimligt att förvänta sig att det ska hålla i sig hela säsongen, men det säger allra minst att någon nedflyttningsstrid ska det åtminstone inte behöva bli tal om för Shrewsbury. Supportrarna har hur som helst börjat drömma om i alla fall möjligheten till uppflyttning, precis som de har sett enligt dem likvärdiga klubbar som Burton Albion uppnå och Scunthorpe vara i närheten av.

Hur har då Shrewsbury och Paul Hurst lyckats med denna förvandling av lagets kapacitet? Hurst är managern som kom till Shrewsbury halvvägs in på förra säsongen och blev satt att försöka reda ut den röra som Micky Mellon, klubbens tidigare manager, lämnat efter sig. Hurst har tidigare framför allt utmärkt sig genom att lyfta Grimsby upp ur National League och tillbaka upp i Football League. 43 år gammal har inte mycket mer hunnits med.

Grunden lades redan under sommaren då Paul Hurst både rensade ut mycket av det dödkött som hunnit samlas på hög under Micky Mellons tid. Många spelare lämnade Shrewsbury som visat att League One troligtvis var en division för högt för dem. Samtidigt värvade Hurst in 14 nya spelare som köp eller som lån, vilket gör honom till en av de mest aktiva tränarna på marknaden. En kombination av unga spelare på lån och kända spelare som köp har gett ett nytt lag.

Ändå vittnar inte minst motståndarna så här långt under säsongen om att Shrewsbury är ett väldigt svårt lag att möta just för att de är så samspelta, vilket med så många nya spelare är en rätt imponerande bedrift. Paul Hurst har även fått fart på flera av Shrewsburys äldre spelare, inte minst Mat Sadler, som tappat gnistan under tidigare tränare. Att lyckas med båda dessa saker ställer krav på en tydlig spelidé och effektiv kommunikation från Paul Hurst.

Taktiskt motsvarar Shrewsbury verkligen en idé om heavy metal-fotboll, mer troligtvis än vad vi ser från tränaren som myntade uttrycket. Det är en fotboll med hög energi, ett lag som åtminstone selektivt kan pressa mycket högt upp i planen, och spelare som springer som furier. Det är inte svårt att se hur ett så ettrigt lag som Shrewsbury är svåra att spela mot. Det ställer naturligtvis stora krav på ytterst arbetsvilliga spelare.

Enkelt uttryckt går det att säga att Shrewsbury spelar som ett lag bestående av argbiggor. Och i och med att Shrewsbury bland annat kallas för The Shrews så ger ju därmed bloggrubriken sig själv för en gångs skull. Uppenbart är att hittills har ingen motståndare lyckats lista ut hur de ska tämja dessa argbiggor, men samtidigt väntar de flesta på att någon ska lyckas. Kanske finns det goda chanser att det ska lyckas redan idag.

Säsongens tolfte match är nämligen inte vilken som helst. Walsall väntar borta på Bescot Stadium. Båda klubbarna betraktar varandra som sina värsta och främsta rivaler. Blod och åska är vad gamla Shrewsbury-veteraner väntar sig inför dagens derbymatch. Ett derby som bara blir hetare av Shrewsburys oväntat positiva säsongsinledning. Få saker skulle nog smaka godare för Walsall än att sätta stopp för Shrewsburys svit och knuffa ned dem från sina höga hästar.

Om Walsall inget hellre vill än att göra slut på Shrewsburys förlustfria svit så finns rimligtvis inget Shrewsbury hellre vill än att undvika att sviten ska få sitt slut mot just Walsall. Paul Hurst har påpekat att det gäller att gilla och göra det bästa av läget så länge sviten håller i sig, avslöjandes en insikt om att någon gång måste sviten trots allt ta slut. Men en svit kan ta slut på olika sätt, mer eller mindre smärtsamma, och en derbyförlust mot Walsall vore ett av de värre sätten.

Shrewsburys högenergiska hårdrocksfotboll bygger på att spelarna jobbar väldigt hårt. Att både kunna ställa och motsvara så höga krav är självfallet en styrka. Men det väcker två frågetecken. För det första om Shrewsbury orkar hålla samma tempo under hela säsongen eller om de kommer mattas. För det andra hur laget i det avseendet hanterar motgång. Hittills har Shrewsbury bara haft medgång och positiv feedback, och då är det lätt att jobba hårt och slita svårt.

Att tämja en argbigga handlar alltså i det här fallet kanske om att få ned dem på jorden igen. Onekligen något Walsall hoppas kunna göra. Samtidigt finns så här långt inget konkret skäl att tvivla på spelarna. Lagkapten Abu Ogogo har jobbat oförtröttligt. Mat Sadler, Shaun Walley, Jon Nolan och Stefan Payne följer alla hans exempel. Samtidigt råder god optimism över yngre spelare som Bryn Morris och Christos Shelis.

Det blir ingen lätt uppgift för Shrewsbury. De har inte vunnit borta mot Walsall sedan 1993, det vill säga nästan 25 år sedan. Det är samtidigt första gången på drygt 40 år som Shrewsbury har inlett en ligasäsong med elva raka matcher utan förlust. Ett lag som bygger så mycket av sitt spel på energi och hårt arbete borde inte ha några svårigheter att hitta energin borta på ett högljutt och fientligt Bescot Stadium. Kanske kan de vända situationen till sin fördel.

Hittills har ingen lyckats tämja dem i League One.

Det är samtidigt till sin karaktär något som egentligen inte är särskilt viktigt, och det är väl närmast underförstått att det kommer finnas vissa pet peeves mer eller mindre oavsett hur världen än är funtad. Är det något vi människor är bra på så är det att hitta meningslösa saker att irritera oss på. Det är väl om inte annat den här bloggens kommentarsfält ett rätt bra exempel på.

Inget fel med det så klart. Jag tänkte nog till och med dra mitt strå till stacken och öppet lista mina fem största pet peeves med engelsk fotboll. Det ska sägas att det är just nu, i meningen att det definitivt kan förändras över tid. Det ska också sägas att när det gäller sådant här tenderar jag glömma bort det när det inte är mitt framför ögonen på mig, så dessa fem var de jag kom ihåg.

Narrativa verb och adjektiv

Saker händer inom fotbollen. På planen, utanför planen. Saker sägs inom fotbollen. Framför kamerorna och inne i studiorna. Allt detta är det i stor utsträckning medias ansvar att rapportera om, i den utsträckning de anser det vara av allmänt intresse. Vilket de också gör, till stor del på ett bra sätt, men alltför ofta framträder de själva som berättare alltför tydligt.

Det märks framför allt i verben. Genom sitt val av verb framställer media olika karaktärer som hjältar eller skurkar i ett pågående skådespel, men låser också fast dem i dessa på förhand bestämda roller. Oavsett vad en viss spelare faktiskt gör så beskrivs det som slött eller lathet. Oavsett vad och hur en tränare säger beskrivs det som gnälligt, som smart, som elakt, som roligt och så vidare, beroende på vem det är och vilken roll denne för stunden har.

Visst är det så att den där typen av språkförhöjning sätter färg på texten och gör den mer intressant att läsa. Men det är samtidigt ett fall där journalisten sätter sig själv i centrum på både objektets och på läsarnas bekostnad. Det är ett sätt att förklara för läsarna vad de ska tycka, tänka och känna snarare än att faktiskt låta läsarna bestämma för sig själva.

Stå för kritik

Visst, vi vet hur det brukar låta efter fotbollsmatcher. Ett lag har förlorat matchen eller tappat poäng och dess tränare eller spelare letar efteråt förklaringar och kanske till och med syndabockar. Inte minst domarna brukar vara populära måltavlor för detta ändamål. Men det gäller att vara försiktig med vad man säger, för det kan bestraffas med böter och avstängningar.

Vilket ofrånkomligen leder till någon form av lustiger dans där framför allt tränare ser till att försöka på olika sätt kritisera domarna utan att det ska kunna sägas att de kritiserar domarna; sarkasm, ironi, kroppsspråk, minspel, vaga antydningar, snåriga formuleringar, wink wink nudge nudge och så vidare. Alla vet vad de faktiskt säger, men ingen behöver ta ansvar.

Jag kan så klart tycka att rädslan för kritik inom fotboll generellt, och kanske har det gått längre än normalt i England, är överdriven och det skulle mås bra av att bli friare och tåligare. Så kanske är det ett större problem. Men min attityd är ändå att var rak i din kritik och stå för den med eventuella konsekvenser. Kan eller vill du som manager inte göra det, håll då truten!

Fördel eller frispark

Den här har irriterat mig ett tag nu. Ena laget anfaller men försvarande spelare ser till att foula en av de anfallande spelarna, normalt sett den bollförande spelaren. Anfallet fortsätter ändå, domaren dömer fördel till det anfallande laget. Anfallet rinner ut i sanden. Varpå domaren plötsligt drar tillbaka situationen och i efterhand väljer att blåsa frispark till det anfallande laget.

Antingen eller. Lagt kort ligger! Antingen dömer domaren frispark från början eller beslutar sig för att lämna fördel till det anfallande laget. Det borde vara den enda rimliga utgångspunkten. Inte ge anfallande lag två chanser till anfall istället för det enda de faktiskt lyckats producera på egen hand. Istället blir det bara mest ett sätt för domaren att helgardera sig.

Nonsensstatistik

Visst, man kan förstå att det inte alltid är helt lätt att hitta bra och intressanta spår att prata upp en match, eller att det är alldeles enkelt att producera lättsmälta faktoider att fördriva tiden med inför och under match. Ändå kryper det i skinnet på mig varje gång någon entusiastiskt drar någon form av statistik som vid närmare besiktning säger egentligen absolut ingenting alls.

Burnley har inte vunnit på Goodison Park sedan 1974 är ett exempel på just sådan nonsensstatistik. Möjligen fick jag årtalet fel i minnet, det spelar mindre roll för själva poängen, men det var något som sades förra helgen och sådana saker sägs ju hela tiden. Det låter ju fantastiskt så klart, något som inte hänt på så länge. Mindre fantastiskt blir det så klart när man listar ut att det kanske på sin höjd är andra eller tredje gången sedan dess de båda lagen mött varandra.

En variant på sådan nonsensstatistik, av det mer ohederliga slaget, kan exemplifieras av den statistik som dök upp i veckan, i samband med förhandlingarna om TV-rättigheter, om hur på de senaste fem omgångarna Big-Six klubbarna inte förlorat en enda match mot någon annan klubb i ligan. Praktiskt i sammanhanget antar jag att inte räkna med säsongens två första omgångar, annars hade det inte blivit någon nolla i förlustkolumnen.

Agitering för kort och straffsparkar

Det här är något jag gått och stört mig alltmer på under senare månader och år, nämligen att TV-sändningarna, både via reprisbilder, via kommentatorerna, och via studion i halvtid och efter matcherna, sitter och letar efter möjliga frisparkar, gula kort, röda kort och straffsparkar. Och som det gamla ordstävet lyder, det man söker finner man också tämligen utan undantag.

En dålig sak med detta är att det skapar en tämligen outhärdlig arbetsmiljö för domarna, som redan har det jobbigt nog kan tyckas. Före detta domare som gör sig själva till aktörer i denna soppa borde skämmas. Det hela blir så klart desto mer absurt när kommentatorer och folk i studion sällan har särskilt bra koll på vad reglerna faktiskt säger.

Men framför allt leder det till att fotbollen försämras och förklenas. Varje touch är en möjlig frispark eller ett argument för straffspark. Varje frispark är ett argument för gult kort, kanske till och med rött kort. Det letas konflikt och kontrovers genom agitation snarare än att rapportera vad som sker. Längs vägen glöms bort att fotboll faktiskt är en kontaktsport och en kampsport, att tacklingar är tillåtna, att en touch inte behöver vara någon foul.

Det är inte minst ett textboksexempel där TV-mediet tämligen medvetet försöker göra sig själva till en del i spelet. Vilket som jag ser det inte är deras roll och uppgift.

Hedersutmärkelsen går till Niklas Holmgren. Absolut ingenting mot honom personligen och jag betvivlar egentligen inte att han nog är helt genuin i sina reaktioner vilket gör dem legitima, smaken är dessutom som baken, men jag personligen har rätt svårt för när någon med extas i rösten försöker sälja mig att nu händer något väldigt spännande, även när det inte gör det.

Skämslåten då? Tyvärr måste jag väl medge att jag har svårt att sitta still varje gång Modern Talkings Brother Louie drar igång. Inte den enda Modern Talking-låten det gäller för övrigt.

Den kanske inte blodigt allvarliga tankegången har varit att hitta ett landslag som spelar som ett engelskt landslag igen, med spelare som brinner för att spela för det engelska landslaget. De som tagit tankegången på kanske lite större allvar än den möjligen förtjänar har gjort invändningen att hur mycket sämre skulle egentligen det engelska landslaget bli då?!

Svaret ligger kanske närmare än vi tror. Kanske är det bara att rikta blickarna norrut mot Skottland. Ett landslag vars senaste landslagstrupp innehåller tio spelare från Football League, åtta spelare från skotska ligan varav de flesta från Celtic, samt sex spelare från Premier League varav bara en från någon av de större klubbarna.

Detta är naturligtvis en markant skillnad mot sammansättningen av det skotska landslaget så som den såg ut en gång i tiden. Gå tillbaka 20-30 år i tiden och Skottland bestod av om inte de allra största stjärnorna så åtminstone stjärnor och många av de mest framstående spelarna i Premier League eller, innan dess, i den engelska Division One. Sedan öppnades gränserna.

Med ökad konkurrens från spelare från hela världen har de skotska spelarnas möjligheter i Premier League och de allra största engelska klubbarna minskat radikalt. Något annat vore heller inte att vänta. Det har haft sina konsekvenser för det skotska landslaget, men Skottland är ändå ett landslag som ungefär på samma nivå som Sverige slåss om att ta sig till VM.

England må vara i praktiken klara för VM, de behöver bara en vinst hemma mot Slovenien ikväll för att garantera sin VM-plats. Skottland spelar däremot en ren ödesmatch hemma mot Slovakien, en match Skottland måste vinna för att ta sig upp på andra plats i samma grupp. Slovakien som Skottland förlorade med 0-3 mot på bortaplan tidigare under kvalet.

Då var det nära att Gordon Strachan skulle förlora jobbet som förbundskapten för Skottland. Ännu närmare kom det när Skottland i matchen därefter förlorade mot England med samma siffror. Vinsten mot Slovenien därefter höll däremot Strachan kvar och när Skottland sedan var slutminuter från en vinst mot England började förhoppningarna spira i Skottland.

Därefter har Skottland vunnit två raka VM-kvalmatcher. Sämre är alltså inte Skottland än att de hemma på Hampden Park kan vända och vinna en match mot England. Så på frågan om hur mycket sämre det engelska landslaget egentligen skulle bli är kanske det något obekväma svaret att så värst mycket sämre skulle det kanske inte bli.

Vägen till VM är naturligtvis lång och snårig för Skottland. Först måste de vinna ikväll mot Slovakien. Därefter måste de med största sannolikhet vinna också den sista gruppspelsmatchen borta mot Slovenien. Om de lyckas vinna dessa båda matcher väntar därefter ett playoff mot ett annat europeiskt landslag som slutat tvåa i sin VM-kvalgrupp. Men vägen är fortfarande öppen.

Gordon Strachan har varit Skottlands förbundskapten sedan 2013, och har med sina 38 officiella matcher varit den mest långlivade förbundskaptenen sedan Craig Brown som hade jobbet mellan 1993 och 2002. Det är svårt att se Strachan bli kvar på jobbet efter detta VM-kval eller möjligen VM, vilket kanske är David Moyes bästa och sista chans till ett för honom någorlunda vettigt jobb.

Landslagsuppehåll är till sin natur rätt trista. Men det här uppehållet har i alla fall den fördelen att nu ska det faktiskt avgöras vilka länder som tar sig till VM i Ryssland och vilka som inte gör det. Detsamma gäller playoff-spelet under kommande uppehåll. England känns i praktiken klara, Nordirland är säkra tvåor bakom Tyskland, men Skottland, Wales och Irland slåss för playoff-platser.

Det mesta av det brittiska VM-kvalintresset har alltså det här uppehållet inte så mycket med England att göra. Av kvällens matcher känns dessutom Skottland mot Slovakien som det betydligt mer intressanta alternativet. Andra kanske senare i natt hellre riktar blickarna mot Chile och håller tummarna för att deras VM-platser inte går upp i rök, så att Alexis Sanchez har något att spela för.

Att följa Skottland i detta VM-kval är annars ganska fascinerande. Där finns flera spelare som är spännande att följa. Andy Robertson i Liverpool, Kieran Tierney i Celtic, Matt Phillips i West Brom, Matt Ritchie i Newcastle, Tom Cairney i Fulham med flera. Det är spelare för spelare inte precis något dåligt landslag. Vilket på något sätt är rätt imponerande.

För något kan ju Skottland anses vara den brittiska fotbollens motsvarighet till om Norrland skulle bryta sig ur Sverige och bilda sitt eget landslag. Knappast någon särskilt upphetsande tanke, för Norrland, och då är det ju ändå kanske bättre ställt nu med den saken än någonsin tidigare. Men för Skottland är det en självklarhet, och de har alltjämt hugg på en VM-plats.

Men först måste de vinna mot Slovakien på Hampden Park ikväll.

Men hur kommer det sig då att Premier League är världens största och mest populära liga? Det finns många förklaringar men den som alla till sist pekar på är ligans jämnhet, ovisshet och det faktum att mer eller mindre varje match kan sluta nästan hur som helst. Konkurrensen mellan klubbarna i ligan är hårdare, jämnare och mer rättvis än i någon annan av de större ligorna.

Att det kan vara på det sättet beror mer eller mindre uteslutande på att resurserna i Premier League har varit åtminstone någorlunda jämnt fördelade mellan klubbarna. En hörnsten unik för Premier League har varit att TV-intäkterna har varit kollektivt förhandlade och därefter fördelade. Alla klubbar har fått en försvarlig del av den gemensamma kakan.

Det innebär däremot inte, som många tror, att TV-intäkterna i Premier League har fördelats lika på alla klubbar. Fördelningsmodellen har istället varit den att en tredjedel av TV-intäkterna har fördelats helt lika, en tredjedel har fördelats baserat på tabellplacering, och en tredjedel baserat på antal tillfällen en klubb har sänts i TV.

Detta gäller de inhemska TV-rättigheterna. De internationella TV-rättigheterna har alltid enligt den här modellen fördelats jämnt mellan klubbarna, framför allt eftersom dessa intäkter från början var så små att det inte ansågs som något att göra någon stor sak av. Men detta är alltså vad som har förändrats och vad som nu ligger bakom rådande diskussion mellan Premier League-klubbarna.

De internationella TV-rättigheterna har ökat markant under de senaste tio åren och är nu lika värdefulla som de inhemska TV-rättigheterna. Men det är framför allt i termer av tillväxt som de internationella TV-rättigheterna kan förväntas öka betydligt mycket mer i värde än de inhemska rättigheterna under de kommande tio åren. Vilket innebär att den gamla fördelningsmodellen blivit ifrågasatt.

Detta är vad som ska diskuteras när Premier League idag samlas till möte, och ett beslut ska fattas om kommande fördelning av de internationella TV-rättigheterna. Förslaget som står på agendan, framlagt av Premier League självt, men framdrivet av de sex storklubbarna, är att 35% av de internationella TV-rättigheterna ska fördelas meritbaserat – det vill säga utifrån tabellplacering.

Nu fungerar Premier League som så att varje beslut kräver kvalificerad majoritet för att röstas igenom. 14 klubbar måste alltså vara för ett förslag för att det ska bli verklighet. Det ligger knappast i 14 klubbars ekonomiska egenintresse att Premier Leagues och storklubbarnas förslag ska röstas igenom, så vad kan då leda till att det ändå blir verklighet?

Där finns hotet om att de sex storklubbarna ska bryta sig ur Premier League och istället bli en del av en europeisk superliga. Det vill säga att dessa sex klubbar gör med Premier League vad Premier League för 25 år sedan gjorde med Football League. Detta är ett artificiellt hot. Det ligger knappast i de sex storklubbarnas intresse att överge en kassako som Premier League.

Där finns kanske insikten om att förslaget faktiskt inte är orimligt. Att det ändå är en kompromiss jämfört med vad storklubbarna skulle kunna kräva, och att man själva riskerar framstå som oresonliga och giriga om man inte accepterar förslaget. Idrott går ut på att belöna framgång. Att en tredjedel av dessa TV-intäkter fördelas baserat på tabellplacering är alltså inte någon galen tanke.

Det är inte heller någon helt ny tanke. Det är ju nämligen exakt så som de inhemska TV-rättigheterna redan är fördelade, utöver att ytterligare en tredjedel fördelas baserat på hur många gånger ett lags matcher är TV-sända. Om det är en fullt acceptabel modell för inhemska TV-rättigheter borde det rimligtvis även vara det för internationella TV-rättigheter.

Att motsätta sig det enbart för att nuvarande modell för internationella TV-rättigheter inte ser ut på det sättet, med utgångspunkten att modellen tog form i en tid när internationella TV-rättigheter inte var av betydelse, vore dumt. Visst är det ekonomiska motiv som styr storklubbarnas ageranden. Men motiven som står bakom övriga klubbars agerande vore i så fall inte mindre ekonomiska de.

Det finns de som hävdar att den föreslagna förändringen i fördelningen av de internationella TV-intäkterna skulle sabotera just det som har gjort Premier League så stor och så populärt, nämligen den jämna konkurrensen, och att det alltså vore att skjuta sig själva i fötterna för storklubbarna. Enkelt uttryckt, att storklubbarna får en större bit av en i framtiden mindre kaka.

Det är sant så tillvida att förslaget innebär mer pengar till storklubbarna och mindre pengar till övriga klubbar, relativt talat. Men så är redan fallet. Frågan är hur mycket värre situationen faktiskt skulle bli med det här förslaget, och vilken effekt det egentligen skulle ha. Med pengars avtagande marginalnytta är det ändå svårt att se att konkurrensen i Premier League plötsligt skulle krackelera.

Övriga klubbar skulle knappast bli utan pengar med det här förslaget. De skulle fortfarande tjäna stora pengar, inte minst i europeisk jämförelse. Att hävda fattigdom borde knappast vara någon framkomlig väg för dem, allra minst inte givet att den föreslagna modellen fortfarande lämnar öppet för möjligheten att de ska kunna tjäna större pengar på bättre tabellplaceringar.

Konkurrensargumentet välts här lite över ända. För vad främjar egentligen konkurrensen i Premier League mest? Att klubbar får lika mycket pengar oavsett tabellplacering och att tabellplacering således inte spelar någon som helst roll, åtminstone mellan de båda strecken? Eller att klubbar fördelas pengar baserat på tabellplaering, och varje placering således spelar roll?

Om man som jag är stöpt och döpt i ekonomins incitamentsteorier är inte det här någon särskilt komplicerad frågeställning. Vi bör rimligtvis vilja ha ett system där det ligger i varje klubbs egenintresse att sträva efter att klättra i tabellen och i seriesystemet så mycket som möjligt. Det är inte bara god ekonomi. Det är dessutom helt i linje med idrottens egna principer.

Journalister gör däremot hellre detta till en fråga om klasskamp, girighet och om hur storklubbarna roffar åt sig på alla andras bekostnad. Kanske ligger det i deras natur att vilja ta ställning för de mindre. Kanske är det billiga politiska poäng att basha storklubbarna. Möjligen är det därför de hellre pratar om Big Six i det här förslaget trots att det rapporteras ha stöd av i alla fall nio klubbar.

Vi får se vad som blir utfallet av Premier Leagues möte under dagen. Om förslaget röstas ned kommer det helt säkert i press och media framställas som någon form av seger. Jag är inte lika säker på det. Röstas förslaget igenom är jag däremot tämligen säker på att det inte kommer vara tillnärmelsevis den katastrof och orättvisa det med all säkerhet kommer beskrivas som.

Oavsett utfall kommer det däremot garanterat vara drivet av ekonomiska motiv och i viss utsträckning girighet. Det är som det är. Lögnen eller illusionen vi får berättad för oss, och som vi kanske berättar för oss själva, är att detta bara gäller ena sidan, aldrig båda sidorna. Men kanske är det att föredra att betrakta spelet med öppna ögon hellre än draget genom ett ideologiskt filter?!

Alla mynt har två sidor. Till och med de internationella TV-mynten.

Det är inget konstigt med detta. Det är vanligtvis direkta konkurrenter som ställs mot varandra, vilket i någon mening sätter hela saken, det vill säga titelstriden, på sin absoluta spets. Det är kanske det närmaste engelsk fotboll kommer den fascination som titelmatcher i tungviktsboxning åtminstone en gång i tiden åtnjöt. Två rivaler som går upp i ringen öga mot öga med varandra.

Men kanske tillskrivs dessa matcher samtidigt en alldeles för stor betydelse. Det är matcher som ofta får TV-bolagen att yla om Super Sunday, och det pratas om hur match efter match ska kunna avgöra titelstriden på ett stundtals tämligen förvirrande sätt. (Om förra matchen avgjorde titelstriden hur kan då den här matchen plötsligt avgöra den? Och så vidare.)

I själva verket är det kanske alla de andra matcherna som mer realistiskt faktiskt avgör titelstriden. Det kan på sätt och vis anses som tämligen självklart, det handlar trots allt om 28 matcher jämfört med tio matcher eller, om man så vill, 84 poäng jämfört med 30 poäng. Naturligtvis kommer dessa matcher rent matematiskt över en hel säsong ha större betydelse.

Följande poängsammanställning ger saken lite mer kött på benen. Den visar poäng per match för de senaste tio årens ligamästare, dels mot de sex bäst placerade klubbarna, dels mot övriga 14 klubbar i Premier League. Med den sammanställningen går det kanske att få en bättre uppfattning om den relativa betydelsen av så kallade stormatcher jämförelsevis vardagsmatcher.

Att poängsnittet i stormatcher är lägre än poängsnittet i vardagsmatcher är självklart. Ju bättre motståndare desto svårare att ta poäng. Vad som däremot går att se är att variansen skiljer sig markant för dessa olika typer av matcher, där poängsnittet för vardagsmatcher ligger tämligen konstant mellan 2,2 och 2,8 poäng per match (0,6), men i stormatcher fluktuerar mellan 1,3 och 2,5 (1,2).

Högre varians i poängsnittet i stormatcher innebär att betydelsen av dessa stormatcher är lägre, eller åtminstone i högre grad säsongsbundet. Det går att vinna ligatiteln alldeles utmärkt oavsett om man vinner de flesta av dessa matcher eller om man knappt vinner en enda, grovt uttryckt. Ingen vinner däremot ligan med ett lågt poängsnitt i vardagsmatcher.

En stor anledning till Chelseas ligatitel förra säsongen var att de var mer eller mindre omutliga i vardagsmatcherna. De hade ett tämligen genomsnittligt facit i stormatcherna så det var inte vad som vann dem ligatiteln. Däremot plockade de nästan uteslutande full poäng mot alla övriga lag, bäst facit i själva verket under de senaste tio åren, väsentligt bättre än övriga titelkonkurrenter.

Kontrasten får sägas vara Liverpool. Det gjordes en stor grej förra säsongen av hur Liverpool var bäst i stormatcherna och där hade bäst facit av alla storlag, men det vann dem inte ligan. Deras facit i vardagsmatcherna var nämligen alltför svagt i relativ mening. Vi ser exakt samma mönster den här säsongen. Med ett poängsnitt om 1,8 poäng per match är Liverpool klart sämst av storlagen.

Det innebär att oavsett om Liverpool återigen är storlaget med bäst poängsnitt i stormatcherna den här säsongen, vilket inte är givet, så kommer inte Liverpool vinna någon ligatitel så länge vardagsmatchernas poängsnitt förblir i huvudsak oförändrat. Jürgen Klopps taktiska idé bygger på att kunna besegra övriga storlag. Eventuellt är det en taktik som vinner slagen men förlorar kriget.

Kanske är det snarare så, även om det kan vara en hädisk tanke för de som tillber på Jürgen Klopps altare, att den mest rationella strategin och det främsta poängvärdet i stormatcher går ut på att förhindra motståndarna från att vinna dem, att José Mourinho kanske insett något Klopp och de själva har missat. Varje stormanagers hippokratiska ed: First, do not lose!

Inte bara Mourinho. Rafa Benitez var en manager med mer eller mindre exakt samma tänk. Samme Benitez som undantaget en Luis Suarez-boostad säsong är den manager som kommit närmast att ge Liverpool deras första ligatitel på 25 år. Samme Benitez som 69% av 128 tillfrågade i en twitterenkät tror vore mer sannolik än Jürgen Klopp att vinna en ligatitel med Liverpool.

Man Utd kan annars känna igen sig i Liverpools dilemma. Det var under förra säsongens vardagsmatcher som Man Utd i praktiken försvann ut ur titelstriden med mängder av kryss snarare än vinster och därmed ett alldeles för lågt poängsnitt i dessa matcher. Hittills den här säsongen ser det emellertid ut att vara något som åtgärdats.

Vettigast av allt är så klart att inte göra någon åtskillnad alls på stormatcher och vardagsmatcher utan bara vinna dem allihopa. I så fall har man ju inte så mycket mer att behöva bekymra sig över. Så här långt är det onekligen Man City som har tillämpat den tankegången mest effektivt. Gemensamt för alla storlagen, undantaget Liverpool, är emellertid ett högt poängsnitt i vardagsmatcherna.

Toppen må vara bredare än någonsin tidigare i Premier League. Detta är känt sedan flera år tillbaka. Men toppen i Premier League verkar också bättre än vad den varit på länge. Och knappast för att botten eller mitten av ligan är sämre än tidigare. Tvärtom går det att se som en direkt följd av dessa lags styrka. Kvalitet genom konkurrens således i dess renaste form.

Något vi lär få anledning att återkomma till imorgon.

Men vi märker det redan med Victor Nilsson Lindelöf. Vår unge svenske mittback som redan gjort så mycket i gulblå landslagströja, som har fått så väldigt positiva vitsord under de senaste åren i europeisk fotboll, och som inför den här säsongen värvades för cirka £40m av Man Utd. Men som har haft en minst sagt mycket anonym inledning på sin karriär i klubben och i England.

Kanske är det i någon mån en fråga om förväntningar. Ur svenskt perspektiv är det en av Sveriges allra bästa mittbackar, definitivt den mest lovande. Visst skulle vi vilja se honom som mittbacksgeneralen i ett av världens största, bästa och mest populära klubblag. Verkligheten har så här långt visat sig vara en helt annan, med Nilsson Lindelöf mer i rollen som truppspelare än så länge.

Kanske bidrar transfersumman till oklarheten. För när en mittback värvas för £40m så väntas det troligen gälla en stjärna i mittförsvaret. Övergången ägde dessutom rum tidigt i somras innan transfersummorna hade hunnit med att verkligen smita upp i stratosfären. Men med en sådan transfersumma blir det lättare att betrakta spelaren som en flopp om han inte spelar regelbundet.

Sanningen är så klart att Man Utd aldrig värvade en färdig mittbacksgeneral när de värvade Victor Nilsson Lindelöf. Man Utd värvade en av Europas mest lovande mittbackar med ett tydligt öga mot framtiden. Det går naturligtvis att tycka att £40m för ett sådant köp är för mycket, men det är en helt annan diskussion och dessutom inte längre en ovanlig summa för sådana spelare.

Alltså känns det knappast märkligt när José Mourinho konstaterar att Victor Nilsson Lindelöf behöver tid på sig att växa sig in i rollen och vänja sig vid engelsk fotboll. Det känns inte taget ur luften när Nilsson Lindelöf inledningsvis får se sig själv som truppspelare snarare än nyckelspelare. Det är inte någon indikation på att Nilsson Lindelöf håller på att floppa i Man Utd eller England.

Däremot får Nilsson Lindelöf naturligtvis utstå kritisk granskning. Och att döma av insatserna under försäsongen, och under säsongens inledande matcher, mot Basel, Burton Albion och CSKA Moskva, så fanns det skäl att vara kritisk till Nilsson Lindelöfs insatser. Men sådant är livet i Premier League, i England, och skulle jag tro egentligen inom all professionell fotboll.

Men när svenska spelare kritiseras i engelsk press då kan man räkna med att svenska sportjournalister vässar sina pennor och börjar gräva sina skyttevärn att lobba retoriska granater från. Kritik antar plötsligt formen av karaktärsmord och de stora orden plockas fram som att det är ”skrämmande” att läsa vad som skrivs i engelsk press, även om det aldrig görs tydligt vad som faktiskt skrivits.

Det förbryllar i alla fall mig en aning. Vad jag har läst i engelsk press och media är förvisso en del kritik, men det mesta tämligen sakligt och inte på något sätt over the top i utsträckningen att det borde skrämma ens den mest lättskrämde Expressenjournalist. Tabloidtidningarna har jag inte järnkoll på, men kritik mot Victor Nilsson Lindelöf har knappast varit någon stor grej där heller.

På detta underlag bombar svenska sportjournalister på med i princip hela batteriet av nationella fördomar. I Premier League skriker alla men lyssnar ingen. Britter kan i stort sett ingenting om fotboll. Alla britter tycker att mittbackar måste vara som Tony Adams. Snart sagt det enda som till sist saknades var att engelsmän alltid tror att England ska vinna VM. För så är det ju, det vet ju alla!

Sanningar är ofta relativa är en tes som drivs, och att det inte spelar någon roll om något är korrekt för så länge tillräckligt många tycker samma sak så får det gälla som sanning. Något som möjligen även riskerar stämma överens med när svenska sportjournalister skriver om England i svenska tidningar för svenska läsare. Aldrig är kanske sanningen mer ”relativ” än just då.

Reaktionerna i Premier League är hysteriska beklagar sig den svenska sportjournalistiken. Det är sant, det kan de faktiskt vara ibland. Frågan är emellertid om inte reaktionerna i svensk sportjournalistik löper betydligt större risk för hysteri så fort en svensk spelare bemöts med något annan än hyllning och silkesvantar. I det här fallet känns risken i alla fall överhängande.

Det gäller inte bara Victor Nilsson Lindelöf. Under våren andades jag åsikten att Pontus Jansson i Leeds svarat för några mindre lysande insatser och kunde vinna på att stå vid sidan någon match, ingen unik uppfattning. Kritiken gällde bara vissa insatser, inte att Jansson vore någon dålig spelare. Reaktionen från svensk sportjournalist lät inte vänta på sig och var såväl upphetsad som personlig.

Journalister av alla skrån, men inte minst sportjournalister, brukar gärna vilja framhäva sin så kallade objektivitet. Min bakgrund är en annan och min syn på ens möjligheten till objektivitet är möjligen mer komplicerad. Men det vore kanske på sin plats för svenska sportjournalister att fundera över hur objektiva de egentligen är när det gäller just svenska spelare i engelsk fotboll.

Låt oss exempelvis anta att Victor Nilsson Lindelöf hade haft vilken som helst annan nationalitet. Man Utd värvar alltså ung icke-svensk mittback för £40m från Benfica i den portugisiska ligan, allt annat lika med andra ord. Vi hade säkert alla hört lovorden om den här spelaren, men vi hade också alla hedgat med att han är oprövad i Premier League, ett osäkert kort, och behöver tid för anpassning.

Nu förväntas vi plötsligt bortse från allt detta, och anta att just för den här spelaren ska inte något av detta egentligen behöva gälla, med inte någon annan gällande motivering än att spelaren råkar vara svensk. Varför då?!

(1) Man City. Betydligt mycket mer imponerande än några storsegrar mot några av Englands och Europas mer medelmåttiga lag var lördagens övertygande seger mot Chelsea på Stamford Bridge. Inte bara resultatet utan spelet under matchen var skäl att låta sig imponeras och Man City axlade onekligen manteln av att vara den här säsongens titelfavoriter. Ett första riktigt svar på tal från Pep Guardiola till de som sett honom som en ”fraud”. Att häckla pepologer råkar vara en av mina favoritsysselsättningar, men det gör ju inte motsatsen mer begåvad.

(2) West Ham. Ägarna på läktarna igår mot Swansea, sällan något särskilt bra tecken för en utsatt manager. De flesta verkade mena att den sena segern mot Swansea var en livlina för Slaven Bilic, men om beslutet står och faller med den saken är något fel i grunden. West Ham vann matchen, men matchen i sig var ett tydligt exempel på varför West Ham måste byta ut Bilic, för hellre än senare. Det går inte att se hur West Ham vill spela fotboll och Bilic lyckas inte göra spelarna bättre i West Ham. Något måste hända under landslagsuppehållet.

(3) Everton. Något måste hända även med Everton. Här är det kanske för tidigt att börja prata om managerbyte redan, men det känns uppenbart att Ronald Koeman är en stor del i Evertons problem. Hans taktiska direktiv känns alltför passiva, alltför defensivt inriktade, alltför inriktade på kontroll framför fart och konstruktivitet. En lågt liggande backlinje, två defensiva mittfältare, inget tyder på ett lag som riktigt vill försöka hävda sig i toppen av tabellen. Mycket mer går att få ut av Everton än så. Just nu är Everton ännu ett argument för att hålla holländska tränare långt borta från engelsk fotboll.

OMGÅNGENS VINNARE: Man City

Burnley får ursäkta kan tyckas men att vinna borta mot en av sina potentiellt hetaste titelkandidater måste alltid väga väldigt tungt. Det här var omgången när Man City verkligen tog klivet fram som den här säsongens titelfavoriter, omgången när det börjar stå klart att om något lag lyckas sluta ovanför Man City den här säsongen så vinner det också ligan.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Southampton

Det må kännas lite tufft att utse Southampton till Cliff Barnes men visan börjar bli lite väl bekant nu. Ett Southampton som helt enkelt inte klarar av att göra mål och som börjar förlora alldeles för många matcher. Frank De Boer och Mauricio Pellegrino var de två poptillsättningarna inför säsongen. En är redan sparkad och den andre börjar det finnas rejäla frågetecken kring.

OMGÅNGENS SPELARE: Kevin De Bruyne, Man City

Mittfältet var nyckeln till hur Man City lyckades kontrollera matchen så totalt mot Chelsea på Stamford Bridge. Viktigast på Man Citys mittfält var De Bruyne, som svarade för en mer eller mindre fullkomlig insats. Arbetade stenhårt, tog löpningar, pressade högt, ett öppnande passningsspel och inte minst det egna effektiva avslutet.

OMGÅNGENS MÅL: Harry Kane, 3-0 Huddersfield (b)

Ett mål ur den högre skolan som onekligen framhävde Harry Kanes förmågor i skarpast möjliga ljus. Vänder bort två försvarare utanför straffområdet för att lägga över bollen på vänsterfoten innan ett både hårt och välplacerat skott lägger bollen utom räckhåll för målvakten. Ett mål i världsklass av en anfallare i världsklass. Vinner matchen åt Tottenham med sin målfarlighet.

OMGÅNGENS ?

Alvaro Morata får känning av skada halvvägs in i första halvlek och Antonio Conte väljer att byta in Willian istället för Michy Batshuayi. Ett taktiskt val som skulle visa sig göra slut på det mesta av Chelseas offensiva förhoppningar och mer eller mindre ge matchbilden till Man City. Kontrasten med när Chelsea i ett senare skede byter in Batshuayi är tydlig. Stort frågetecken kring Contes matchcoachning på Stamford Bridge.

OMGÅNGENS !

Richarlison var en av Watfords sena värvningar den här säsongen men som har fått en tidig effekt på lagets poängskörd. Två sena mål i Watfords två senaste matcher, mot Swansea och nu mot West Brom, har inneburit en vinst och ett oavgjort resultat, och alltså tre poäng extra på kontot för Watford. Dessutom en ständig fara i Watfords anfallsspel. En av ligans mer anonyma succévärvningar så här långt.

OMGÅNGENS WTF?

Två matcher i rad har Swansea förlorat sedan motståndarna gjort mål i matchens absoluta slutminuter. Tungt naturligtvis, men visar också på något av en svag ryggrad i Swansea. Mycket att jobba med för Paul Clement alltså som definitivt har en utmaning framför sig att hålla Swansea kvar i Premier League. Än så länge har varken Renato Sanches eller Wilfried Bony riktigt lyckats göra något som helst avtryck.

OMGÅNGENS LOL!

Man är sin egen lyckas smed brukar det sägas. I så fall måste det vara så att man även är sin egen olyckas smed. Och det vore kanske väl funnet att för att beskriva Newcastles kvitteringsmål mot Liverpool, där Joel Matip lyckas rädda upp sitt tveksamma försvarsspel med att bryta Joselus avslut, på dennes smalben och in i mål. Inte riktigt badbollsnivå på denna, men bra nära.

OMGÅNGENS BTW…

24 passningar inom laget innan Burnley rullar in 1-0 mot Everton på bästa Barcelona-manér.

Om Bayern München erbjuder Jürgen Klopp jobbet som deras nästa tränare – säger han nej då?

Hur illa resultaten och spelet än ser ut för Crystal Palace så var det vackert att se dem verkligen spela för stoltheten på Old Trafford. Viktigt.

Å ena sidan Rafa Benitez som under sina två första säsonger med Liverpool tar klubben till två stora cupfinaler, en i Europa och en i England, och vinner dem båda på dramatiskt möjliga sätt. Å andra sidan Jürgen Klopp som under sina första säsonger har tagit Liverpool till två stora cupfinaler, men samtidigt förlorat dem båda. Kontrasterna kan sägas ha sina tydliga konsekvenser. Rafa Benitez förblir Liverpools i modern tid mest framgångsrike manager.

Det kunde tyckas att sådana olikheter i personlighet skulle medföra en annan relation till sina respektive klubbar. Men just här hittar vi ironiskt nog de största likheterna mellan Rafa Benitez och Jürgen Klopp. Båda har på sina lätt olika sätt lyckats bli väldigt omtyckta för att inte säga älskade i sina respektive klubbar, inte minst Liverpool så klart men för Benitez även i Newcastle. Båda har visat sig väldigt duktiga på att skapa en mycket god relation till klubbens supportrar.

För detta har de däremot i mångt och mycket olika utgångspunkter. Jürgen Klopp bygger till stor del på konsensus, på en samsyn på klubben mellan ägare, styrelse, laget och supportrarna. Delvis en produkt av sin personlighet, delvis en produkt av de sammanhang han faktiskt varit aktiv i. Det är en typ av konsensus som kan framstå som önskvärd men som över tid också löper risken att göra Jürgen Klopp till en Arsene Wenger fast på tyska.

Rafa Benitez å sin sida tenderar att bygga på konflikt. Hans relation till supportrarna är ofta konstruerad i en slags motsatsförhållande och gemensamt missnöje med ägare och klubbledning, därmed skapandes en form av vi mot dem-mentalitet. Delvis säkert som en produkt av de situationer han funnit sig i med sina olika klubbar. Delvis emellertid också som ett sätt att befästa sin egen ställning i klubbhierarkin.

Det fungerade bra i både Valencia och i Liverpool, men hade även sina tämligen uppenbara avigsidor. Det är däremot ett förhållningssätt som har visat sig passa alldeles utmärkt i Newcastle. Den nödvändiga förutsättningen för det har så klart varit Mike Ashley som ägare, med vem det finns ett utspritt missnöje. Men genom att vara så tydligt självständig har Rafa Benitez lyckats knyta både staden och supportrarna till klubben igen. Där finns återigen en känsla av samhörighet.

Det kan sägas finnas många likheter mellan Liverpool och Newcastle. Båda är tämligen provinsiella städer med en extremt stark lokalpatriotisk ådra. Dess invånare betraktar sig som scousers eller geordies minst lika mycket om inte mer som de betraktar sig som engelsmän eller britter. Klubbarna är onekligen i bokstavlig mening mer än bara klubbar även om de måhända inte skyltar med saken i slogans och på läktarna.

Det finns något svårförenligt mellan denna hetlevrade fotbollskultur och den samtidigt så kyligt distanserade Rafa Benitez. Men det kan knappast förnekas att det har visat sig vara en framgångsrik kombination. Kanske känner supportrarna att Benitez genuint faktiskt bryr sig om klubben på ett sätt som få andra tränare gjort, på samma gång som de känner sig trygga med att han håller huvudet kallt där tidigare managers kanske snarare ryckts med i passionen och tappat huvudet.

Om det hade funnits något frågetecken kring Jürgen Klopps ledarstil så vore det kanske just detta. Han är fruktansvärt skicklig på att spela på känslor och piska upp känslor bland spelarna och på läktarna, på ett som normalt sett är till gagn för laget. Frågan är emellertid om relationen till spelarna stundtals riskerar bli för personlig så att det fördunklar beslutsfattandet. Eller om Klopp förmår kyla ned känslorna när de väl riskerar ta överhanden, som också kan bli fallet.

Med Newcastle är det förmodligen viktigare med ett mer kalkylerat sätt att förhålla sig som manager. De har tuffare förutsättningar och inte tillgång till samma resurser som en klubb som Liverpool. Ändå är det en storklubb med stora förväntningar på sig. Förväntningar som förvisso inte riktigt verkar ha någon genuin motsvarighet i Mike Ashleys egna ambitioner. Ljuspunkten är att Ashley har sänt tydliga signaler om att vilja sälja Newcastle.

Det har förvisso Mike Ashley sagt förut utan att något hänt. Mycket talar däremot för att det nu kan bli verklighet. Newcastle är tillbaka i Premier League, Mike Ashley har ägt klubben i över tio år redan. Med de enorma pengarna i engelsk fotboll finns troligtvis också fler potentiella köpare än tidigare. Och dessutom har Newcastle Rafa Benitez som manager, en tillgång som definitivt inte ska undervärderas i det sammanhanget.

Rafa Benitez är en manager som gör Newcastle intressant som klubb och som projekt. Hans position blir alltså bara starkare av köpryktena. Dels är det helt säkert något som gör att han själv ser det som meningsfullt att stanna kvar i klubben, att det finns en tid efter Mike Ashley. Dels gör det honom desto mer oumbärlig för klubben, i och med att Newcastle knappast kan sparka en manager som gör klubben desto mer värdefull.

Framför allt är Rafa Benitez en manager som garanterar att det alltid kommer råda ett visst lugn runt Newcastle, när det annars skulle kunna råda både oro och osäkerhet. Det är ingen oviktig egenskap för en manager inom engelsk fotboll. Jürgen Klopp kanske å andra sidan kan framstå som mer livfull än sin företrädare på managerposten, vilket har sina fördelar, men det går inte heller att komma ifrån att det ofta känns lätt manodepressivt runt Liverpool.

Newcastle å andra sidan har blivit mer en spegelbild av sin manager, lugnare och kanske något mer kalkylerade. Det kan behövas ikväll. Det kommer helt säkert vara hetsigt värre på St James’ Park. Newcastle och Liverpool har gett oss några klassiker genom åren. Det är naturligtvis precis sådana här matcher som Newcastles supportrar såg fram under hela förra säsongen. Känslorna kommer koka på St James’ Park.

Frågan är vem som hanterar dem bäst – den passionerade tysken eller den kyligt effektive spanjoren?!