Det är känsligt när svenska spelare i England sågas eller får kritik. Kanske är det något med vår nationella självkänsla som får sig en törn, ett latent behov av bekräftelse som ger sig tillkänna. Framför allt verkar det reta oss som folk när det är brittisk press som formulerar kritiken. Vi har inte minst märkt det med Zlatan Ibrahimovic de senaste tio pass åren.
Men vi märker det redan med Victor Nilsson Lindelöf. Vår unge svenske mittback som redan gjort så mycket i gulblå landslagströja, som har fått så väldigt positiva vitsord under de senaste åren i europeisk fotboll, och som inför den här säsongen värvades för cirka £40m av Man Utd. Men som har haft en minst sagt mycket anonym inledning på sin karriär i klubben och i England.
Kanske är det i någon mån en fråga om förväntningar. Ur svenskt perspektiv är det en av Sveriges allra bästa mittbackar, definitivt den mest lovande. Visst skulle vi vilja se honom som mittbacksgeneralen i ett av världens största, bästa och mest populära klubblag. Verkligheten har så här långt visat sig vara en helt annan, med Nilsson Lindelöf mer i rollen som truppspelare än så länge.
Kanske bidrar transfersumman till oklarheten. För när en mittback värvas för £40m så väntas det troligen gälla en stjärna i mittförsvaret. Övergången ägde dessutom rum tidigt i somras innan transfersummorna hade hunnit med att verkligen smita upp i stratosfären. Men med en sådan transfersumma blir det lättare att betrakta spelaren som en flopp om han inte spelar regelbundet.
Sanningen är så klart att Man Utd aldrig värvade en färdig mittbacksgeneral när de värvade Victor Nilsson Lindelöf. Man Utd värvade en av Europas mest lovande mittbackar med ett tydligt öga mot framtiden. Det går naturligtvis att tycka att £40m för ett sådant köp är för mycket, men det är en helt annan diskussion och dessutom inte längre en ovanlig summa för sådana spelare.
Alltså känns det knappast märkligt när José Mourinho konstaterar att Victor Nilsson Lindelöf behöver tid på sig att växa sig in i rollen och vänja sig vid engelsk fotboll. Det känns inte taget ur luften när Nilsson Lindelöf inledningsvis får se sig själv som truppspelare snarare än nyckelspelare. Det är inte någon indikation på att Nilsson Lindelöf håller på att floppa i Man Utd eller England.
Däremot får Nilsson Lindelöf naturligtvis utstå kritisk granskning. Och att döma av insatserna under försäsongen, och under säsongens inledande matcher, mot Basel, Burton Albion och CSKA Moskva, så fanns det skäl att vara kritisk till Nilsson Lindelöfs insatser. Men sådant är livet i Premier League, i England, och skulle jag tro egentligen inom all professionell fotboll.
Men när svenska spelare kritiseras i engelsk press då kan man räkna med att svenska sportjournalister vässar sina pennor och börjar gräva sina skyttevärn att lobba retoriska granater från. Kritik antar plötsligt formen av karaktärsmord och de stora orden plockas fram som att det är ”skrämmande” att läsa vad som skrivs i engelsk press, även om det aldrig görs tydligt vad som faktiskt skrivits.
Det förbryllar i alla fall mig en aning. Vad jag har läst i engelsk press och media är förvisso en del kritik, men det mesta tämligen sakligt och inte på något sätt over the top i utsträckningen att det borde skrämma ens den mest lättskrämde Expressenjournalist. Tabloidtidningarna har jag inte järnkoll på, men kritik mot Victor Nilsson Lindelöf har knappast varit någon stor grej där heller.
På detta underlag bombar svenska sportjournalister på med i princip hela batteriet av nationella fördomar. I Premier League skriker alla men lyssnar ingen. Britter kan i stort sett ingenting om fotboll. Alla britter tycker att mittbackar måste vara som Tony Adams. Snart sagt det enda som till sist saknades var att engelsmän alltid tror att England ska vinna VM. För så är det ju, det vet ju alla!
Sanningar är ofta relativa är en tes som drivs, och att det inte spelar någon roll om något är korrekt för så länge tillräckligt många tycker samma sak så får det gälla som sanning. Något som möjligen även riskerar stämma överens med när svenska sportjournalister skriver om England i svenska tidningar för svenska läsare. Aldrig är kanske sanningen mer ”relativ” än just då.
Reaktionerna i Premier League är hysteriska beklagar sig den svenska sportjournalistiken. Det är sant, det kan de faktiskt vara ibland. Frågan är emellertid om inte reaktionerna i svensk sportjournalistik löper betydligt större risk för hysteri så fort en svensk spelare bemöts med något annan än hyllning och silkesvantar. I det här fallet känns risken i alla fall överhängande.
Det gäller inte bara Victor Nilsson Lindelöf. Under våren andades jag åsikten att Pontus Jansson i Leeds svarat för några mindre lysande insatser och kunde vinna på att stå vid sidan någon match, ingen unik uppfattning. Kritiken gällde bara vissa insatser, inte att Jansson vore någon dålig spelare. Reaktionen från svensk sportjournalist lät inte vänta på sig och var såväl upphetsad som personlig.
Journalister av alla skrån, men inte minst sportjournalister, brukar gärna vilja framhäva sin så kallade objektivitet. Min bakgrund är en annan och min syn på ens möjligheten till objektivitet är möjligen mer komplicerad. Men det vore kanske på sin plats för svenska sportjournalister att fundera över hur objektiva de egentligen är när det gäller just svenska spelare i engelsk fotboll.
Låt oss exempelvis anta att Victor Nilsson Lindelöf hade haft vilken som helst annan nationalitet. Man Utd värvar alltså ung icke-svensk mittback för £40m från Benfica i den portugisiska ligan, allt annat lika med andra ord. Vi hade säkert alla hört lovorden om den här spelaren, men vi hade också alla hedgat med att han är oprövad i Premier League, ett osäkert kort, och behöver tid för anpassning.
Nu förväntas vi plötsligt bortse från allt detta, och anta att just för den här spelaren ska inte något av detta egentligen behöva gälla, med inte någon annan gällande motivering än att spelaren råkar vara svensk. Varför då?!