Premier League är världens största, världens mest populära och världens mest underhållande fotbollsliga. Så mycket kan åtminstone sägas utan att behöva byta kolumn från kalla fakta till åsikt. Runt dessa egenskaper har Premier League byggt sitt globala varumärke och runt dessa egenskaper har intäkterna för inhemska och globala TV-rättigheter ökat exponentiellt under årens lopp.
Men hur kommer det sig då att Premier League är världens största och mest populära liga? Det finns många förklaringar men den som alla till sist pekar på är ligans jämnhet, ovisshet och det faktum att mer eller mindre varje match kan sluta nästan hur som helst. Konkurrensen mellan klubbarna i ligan är hårdare, jämnare och mer rättvis än i någon annan av de större ligorna.
Att det kan vara på det sättet beror mer eller mindre uteslutande på att resurserna i Premier League har varit åtminstone någorlunda jämnt fördelade mellan klubbarna. En hörnsten unik för Premier League har varit att TV-intäkterna har varit kollektivt förhandlade och därefter fördelade. Alla klubbar har fått en försvarlig del av den gemensamma kakan.
Det innebär däremot inte, som många tror, att TV-intäkterna i Premier League har fördelats lika på alla klubbar. Fördelningsmodellen har istället varit den att en tredjedel av TV-intäkterna har fördelats helt lika, en tredjedel har fördelats baserat på tabellplacering, och en tredjedel baserat på antal tillfällen en klubb har sänts i TV.
Detta gäller de inhemska TV-rättigheterna. De internationella TV-rättigheterna har alltid enligt den här modellen fördelats jämnt mellan klubbarna, framför allt eftersom dessa intäkter från början var så små att det inte ansågs som något att göra någon stor sak av. Men detta är alltså vad som har förändrats och vad som nu ligger bakom rådande diskussion mellan Premier League-klubbarna.
De internationella TV-rättigheterna har ökat markant under de senaste tio åren och är nu lika värdefulla som de inhemska TV-rättigheterna. Men det är framför allt i termer av tillväxt som de internationella TV-rättigheterna kan förväntas öka betydligt mycket mer i värde än de inhemska rättigheterna under de kommande tio åren. Vilket innebär att den gamla fördelningsmodellen blivit ifrågasatt.
Detta är vad som ska diskuteras när Premier League idag samlas till möte, och ett beslut ska fattas om kommande fördelning av de internationella TV-rättigheterna. Förslaget som står på agendan, framlagt av Premier League självt, men framdrivet av de sex storklubbarna, är att 35% av de internationella TV-rättigheterna ska fördelas meritbaserat – det vill säga utifrån tabellplacering.
Nu fungerar Premier League som så att varje beslut kräver kvalificerad majoritet för att röstas igenom. 14 klubbar måste alltså vara för ett förslag för att det ska bli verklighet. Det ligger knappast i 14 klubbars ekonomiska egenintresse att Premier Leagues och storklubbarnas förslag ska röstas igenom, så vad kan då leda till att det ändå blir verklighet?
Där finns hotet om att de sex storklubbarna ska bryta sig ur Premier League och istället bli en del av en europeisk superliga. Det vill säga att dessa sex klubbar gör med Premier League vad Premier League för 25 år sedan gjorde med Football League. Detta är ett artificiellt hot. Det ligger knappast i de sex storklubbarnas intresse att överge en kassako som Premier League.
Där finns kanske insikten om att förslaget faktiskt inte är orimligt. Att det ändå är en kompromiss jämfört med vad storklubbarna skulle kunna kräva, och att man själva riskerar framstå som oresonliga och giriga om man inte accepterar förslaget. Idrott går ut på att belöna framgång. Att en tredjedel av dessa TV-intäkter fördelas baserat på tabellplacering är alltså inte någon galen tanke.
Det är inte heller någon helt ny tanke. Det är ju nämligen exakt så som de inhemska TV-rättigheterna redan är fördelade, utöver att ytterligare en tredjedel fördelas baserat på hur många gånger ett lags matcher är TV-sända. Om det är en fullt acceptabel modell för inhemska TV-rättigheter borde det rimligtvis även vara det för internationella TV-rättigheter.
Att motsätta sig det enbart för att nuvarande modell för internationella TV-rättigheter inte ser ut på det sättet, med utgångspunkten att modellen tog form i en tid när internationella TV-rättigheter inte var av betydelse, vore dumt. Visst är det ekonomiska motiv som styr storklubbarnas ageranden. Men motiven som står bakom övriga klubbars agerande vore i så fall inte mindre ekonomiska de.
Det finns de som hävdar att den föreslagna förändringen i fördelningen av de internationella TV-intäkterna skulle sabotera just det som har gjort Premier League så stor och så populärt, nämligen den jämna konkurrensen, och att det alltså vore att skjuta sig själva i fötterna för storklubbarna. Enkelt uttryckt, att storklubbarna får en större bit av en i framtiden mindre kaka.
Det är sant så tillvida att förslaget innebär mer pengar till storklubbarna och mindre pengar till övriga klubbar, relativt talat. Men så är redan fallet. Frågan är hur mycket värre situationen faktiskt skulle bli med det här förslaget, och vilken effekt det egentligen skulle ha. Med pengars avtagande marginalnytta är det ändå svårt att se att konkurrensen i Premier League plötsligt skulle krackelera.
Övriga klubbar skulle knappast bli utan pengar med det här förslaget. De skulle fortfarande tjäna stora pengar, inte minst i europeisk jämförelse. Att hävda fattigdom borde knappast vara någon framkomlig väg för dem, allra minst inte givet att den föreslagna modellen fortfarande lämnar öppet för möjligheten att de ska kunna tjäna större pengar på bättre tabellplaceringar.
Konkurrensargumentet välts här lite över ända. För vad främjar egentligen konkurrensen i Premier League mest? Att klubbar får lika mycket pengar oavsett tabellplacering och att tabellplacering således inte spelar någon som helst roll, åtminstone mellan de båda strecken? Eller att klubbar fördelas pengar baserat på tabellplaering, och varje placering således spelar roll?
Om man som jag är stöpt och döpt i ekonomins incitamentsteorier är inte det här någon särskilt komplicerad frågeställning. Vi bör rimligtvis vilja ha ett system där det ligger i varje klubbs egenintresse att sträva efter att klättra i tabellen och i seriesystemet så mycket som möjligt. Det är inte bara god ekonomi. Det är dessutom helt i linje med idrottens egna principer.
Journalister gör däremot hellre detta till en fråga om klasskamp, girighet och om hur storklubbarna roffar åt sig på alla andras bekostnad. Kanske ligger det i deras natur att vilja ta ställning för de mindre. Kanske är det billiga politiska poäng att basha storklubbarna. Möjligen är det därför de hellre pratar om Big Six i det här förslaget trots att det rapporteras ha stöd av i alla fall nio klubbar.
Vi får se vad som blir utfallet av Premier Leagues möte under dagen. Om förslaget röstas ned kommer det helt säkert i press och media framställas som någon form av seger. Jag är inte lika säker på det. Röstas förslaget igenom är jag däremot tämligen säker på att det inte kommer vara tillnärmelsevis den katastrof och orättvisa det med all säkerhet kommer beskrivas som.
Oavsett utfall kommer det däremot garanterat vara drivet av ekonomiska motiv och i viss utsträckning girighet. Det är som det är. Lögnen eller illusionen vi får berättad för oss, och som vi kanske berättar för oss själva, är att detta bara gäller ena sidan, aldrig båda sidorna. Men kanske är det att föredra att betrakta spelet med öppna ögon hellre än draget genom ett ideologiskt filter?!
Alla mynt har två sidor. Till och med de internationella TV-mynten.