Bara England lyckas bli VM-klara till tonerna av en visselorkan

Det var en match så plågsam i sitt genomförande att långa stunder det enda som roade hemmafansen på ett möjligen halvfyllt Wembley var att försöka flyga in hopvikta pappersplan på planen. När någon lyckades var det förmodligen kvällens högsta jubel. Hade Wembleys speaker tagit i lika hårt mot ofoget som Friends speaker gjorde igår hade han riskerat lynchning.

Gareth Southgate flipp-floppade snabbt mellan de hastigt flyttade målstolparna före och efter match. Före matchen pratade han enligt instruktionsboken och sade sig vilja se en bra prestation, i nivå med vad laget har kapacitet till. Det fick han knappast. Efter matchen var det plötsligt resultatet, vinsten och VM-kvalificeringen som lyftes fram som det viktiga.

Det kan tyckas småttigt att vara så negativ när England trots allt kvalificerade sig till VM. Och visst ligger det något i truismen som några höll fast vid att ”you’ve got to be in it to win it!” Men England kommer inte win it. Det trodde kanske ingen ändå men matchen mot Slovenien gjorde så väldigt tydligt varför det är på det sättet, och att det snarare mer handlar om att bara ta sig till slutspel.

Southgate har nu varit Englands förbundskapten i ganska precis ett år. Ingen begär underverk av honom men de flesta förväntar sig synbara och mätbara framsteg. Dessa lyser med sin frånvaro. Det ser precis lika snurrigt, spretigt och idélöst som det såg ut när Southgate tog över som förbundskapten. Vad England vill uppnå på planen, och hur de ska göra det, är höljt i dunkel.

Kanske är en bov i dramat den tämligen befängda spelfilosofi som FA har slagit fast sedan några år tillbaka, som de kallar för sitt DNA. Vad den kanske bäst kan beskrivas som är någon stor tänkare i den engelska landslagsledningen lade märke till för några år sedan att det gick väldigt bra för Spanien plötsligt, alltså skulle England spela som Spanien.

Något större taktiskt eller tekniskt tänk bakom denna filosofi verkar inte riktigt finnas, så djupt sträckte sig inte analysen. Någon tanke om hur filosofin passar ihop med tillgängligt spelarmaterial ger sig inte heller tillkänna. Hur filosofin faktiskt ska operationaliseras på planen är otydligt. Effekten blir ett England som ägnar sig åt trevande och ytterst långsamma försök att spela som Spanien.

Det lite besvärliga med det är så klart att inte ens Spanien klarade av att nå några framgångar genom att spela en trevande och långsam version av Spaniens fotboll. Det är tvärtom vad som förpassade dem ur både ett VM och ett EM betydligt tidigare än vad någon trott och de själva hoppats på. Och klarar inte Spanien det så finns naturligtvis ingen chans för England att lyckas bättre.

Det kunde tyckas och tänkas att möjligen kunde England vinna på att verkligen göra grundjobbet och formulera sin helt egna filosofi, baserat på egna spelare, egna resurser, egna förutsättningar och egna idéer. Inte bara försöka importera någon annans idé. Men då uppstår den närmast självklara frågan, nämligen vem i hela friden skulle då vara så klarsynt att kunna tänka ut den filosofin?

Är det något Gareth Southgate skulle kunna göra? Det känns tveksamt givet att han inte ens verkar veta hur han vill att laget ska spela eller har en genomtänkt laguttagning och uppställning. Raheem Sterling prövas i mitten trots att han bevisligen är mer effektiv från en kant. På centralt mittfält placeras bollkladdare som behöver åtta touch innan de slår ens den enklaste passning (fel).

Om England och Gareth Southgate inte har kommit längre än så här på ett år, vad är det då som skulle tala för att England om mindre än ett år, det vill säga under VM, kommer se bättre ut än så här? Rimligtvis ingenting. Och ser det ut på det här viset kommer England vara helt beroende av individuella spelares prestationer och toppform för att ta sig någonstans alls i turneringen.

Fram till VM har England nu bara några få träningsmatcher, mot Brasilien och Tyskland i november exempelvis, där betydelsen av eventuella vinster garanterat kommer överskattas, utöver kvällens gummikyckling mot Litauen. Helt säkert kommer Gareth Southgate återigen prata om att han vill se en bra prestation, vilket han kanske till och med får i och med att matchen är helt betydelselös.

Allt annat än betydelselös är emellertid Skottlands bortamatch mot Slovenien där Skottland kan säkra en playoff-plats genom vinst. En vinst är nödvändig givet att Slovakien samtidigt möter Malta på hemmaplan. Skottland gav sig själva den här möjligheten genom att besegra just Slovakien på hemmaplan i torsdags, med ett sent mål i den 88:e minuten.

Stämningen på Hampden Park var onekligen en helt annan än den vi kunde bevittna på Wembley. Skotska supportrar har om möjligt ännu mindre skäl att glädjas än engelsmännen, men runt Skottland råder nu optimism. Stämningen på Hampden Park var elektrisk, och skulle Skottland ta sig till playoff kan de bli en obehaglig motståndare bara därför.

Vissa menar att de engelska hemmafansen är en del av problemet för England, att de inte alls stödjer det engelska landslaget. Det ligger nog något i det men det känns ändå som en märklig inställning att lasta över ens en del av ansvaret på supportrarna. Om England vill att fansen ska vara engagerade måste de också ge dem något att engageras över.

Matchen mot Slovenien var sannerligen inget att engageras över. En halvdassig variant av anglospansk fotbollsfilosofi är inget som engagerar. Ännu ett VM som blir en påminnelse om det engelska landslagets oduglighet, vilket alltmer börjar kännas som något helt och hållet oundvikligt, kan över huvud taget inte engagera utan bara alienera.

England måste helt enkelt göra något som England egentligen inte har gjort sedan 1990. England måste överraska. Gareth Southgates enda uppgift härifrån fram till och med VM måste vara att lista ut hur det ska gå till.