England är klara för VM. Skottland missade playoff på målskillnad. Nordirland är däremot klara för playoff. Och ikväll är det dags för en riktig smällkaramell när Wales och Irland drabbar samman i Cardiff i en match där vinnaren, om någon sådan utses, är garanterat klar för playoff. Ett riktigt brittiskt-irländskt derby som verkligen gäller något med andra ord.
Och här är det verkligen ett brittiskt derby att vänta. Det är inte som England där det tydligen är deras DNA att försöka (men inte lyckas) spela spanskt. Av de brittiska nationerna, om vi även räknar in Irland bland dem, är det alltså i satelliterna runt England som den brittiska fotbollstraditionen lever vidare på landslagsnivå. Det går fort, fotbollen är fysisk och känslorna är utanpå.
Det märktes inte minst när dessa båda länder möttes tidigare i kvalgruppen, en match som slutade mållös. Ändå en intensiv match i högt tempo där det small på rejält i närkamperna. Alltför mycket kanske, givet att det var i den matchen som en övertänd Neil Taylor gick in i en vårdslös tackling som bröt benet på Seamus Coleman, en skada som fortfarande håller denne kvar i sjukstugan.
Den tacklingen låg kvar som ett mörkt moln efter den matchen mellan Irland och Wales, och det molnet finns fortfarande kvar. Båda länderna, men framför allt Wales, har valt att medvetet inte prata om tacklingen inför den här matchen, kanske anses det klokast att hålla tand för tunga. Men vi kan vara rätt säkra på att det finns kvar i spelarnas bakhuvuden inför och under matchen.
Inte bara spelarnas bakhuvuden finns skäl att misstänka. Med en hetskalle som Roy Keane som assistent i Irland kan man nog tänka sig att det har mumlats ett och annat om hämndaktioner. Att Keane har en något råbarkad och äldre syn på det här med fysiskt spel blev tydligt givet hans kommentar till nyss genomförda undersökningar av fotbollens risk för hjärnskador.
Gareth Bale är inte tillgänglig för spel, vilket givet ovanstående förmodligen är något som får Real Madrid att dra en suck av lättnad. Det är naturligtvis ett stort avbräck för Wales, som däremot har visat att de är ett skickligt fotbollslag även utan Bale på planen. Framför allt har Wales tre unga spelare som verkligen klivit fram och svarat för vinnande insatser i avgörande och dramatiska situationer.
Ben Woodburn har det senaste året gjort sig ett namn som ett av Liverpools allra största löften. Sitt allra största avtryck på den globala fotbollen gjorde han däremot i Wales tröja när han i början av september sköt in 1-0 mot Österrike från distans hemma i Cardiff. Vilda scener utspelade sig både på planen och på läktarna när walesarna firade en senkommen seger.
Tom Lawrence upprepade mer eller mindre bravaden för några dagar sedan mot Georgien med ett mycket snyggt skott från avstånd. Med skillnaden att den här matchen gick på bortaplan. Lawrence har fått EFL Championship att spraka det senare året, förra säsongen i Ipswich och den här säsongen med Derby County, och är en väldigt spännande spelare, inte minst för Wales.
David Brooks är även det en spelare som måste nämnas. Spelar för Sheffield United där han har varit smått sensationellt bra hittills under säsongen, inte minst i Stålderbyt för några veckor sedan. Var lagkapten för England (!) i sommarens Toulonturnering, som England vann, så det är onekligen något av ett kap som Wales har gjort att få tag i den här spelaren.
Utöver dessa tre väldigt lovande unga spelare finns rutinerade ringrävar och vinnarskallar som Ashley Williams, James Chester, Joe Ledley, Aaron Ramsey, Joe Allen, Sam Vokes och Hal Robson-Kanu. Det finns en gnista i Wales som inte minst märks av att de nu vunnit tre kvalmatcher i rad med sena vinstmål i alla tre matcher, och därmed gett sig själva chansen till kvällens do or die-match.
Nu är det självfallet en sak att kunna svara för avgörande insatser i matcher mot Österrike och Georgien mitt under VM-kvalet, men en helt annan sak att göra detsamma i en helt avgörande kvalmatch i en hård och fysisk match mot ett till tänderna taggat Irland. Det blir onekligen ett eldprov för Wales som helhet men inte minst för deras tre unga stjärnskott.
Irland och Martin O’Neill kommer med en trupp av hårdingar och kompetenta journeymen kända från den engelska fotbollen. John O’Shea, Shane Duffy, Aiden McGeady, Glenn Whelan, James McClean, Jeff Hendrick, Robbie Brady, Shane Long, Daryl Murphy och Wes Hoolahan lämnar oss inga tvivel vad det är för typ av fotbollslag som O’Neill kommer ställa ut på planen ikväll.
Guts och glory verkar även vara melodin för Martin O’Neills försnack. Han kör inte på den försiktiga vägen utan eldar snarare på pratet om hur viktig matchen är för både Wales och Irland. Däremot fokuserar han kanske mer på det positiva om hur stort det faktiskt är att spela ett VM. Större än att vinna Europacupen för ett land som Irland menar O’Neill, som i alla fall kan göra anspråk på att veta.
Det hör knappast till vanligheterna att Wales och Irland kvalificerar sig till mästerskapen. Visst, båda länderna var med i EM i Frankrike, men dit kvalificerade sig ju i princip halva Europa. Men Irland har inte deltagit i ett VM sedan 2002, och bara tre gånger i historien. Wales å sin sida har inte varit med i ett VM sedan 1958.
Vinnaren av kvällens match kvalificerar sig inte till VM. Det går nästan att säga med säkerhet eftersom vi måste anta att Serbien vinner mot Georgien. Däremot har vinnaren av kvällens match fortfarande chansen att kvalificera sig till VM, via playoff. Ett playoff i vilket Wales vore seedat. För Wales kan det faktiskt också räcka med oavgjort, även om det är osannolikt.
Både Wales och Irland måste spela för att vinna den här matchen. Det kommer bli en fantastisk upplevelse. Det är sådana här matcher som skulle göra sådana här landslagsuppehåll betydligt mycket mer intressanta än normalt och därmed höja intresset. Alltså skulle man vilja ha det så hela tiden. Det går att uppnå om UEFA vore kloka nog att införa nivåindelade kval.
Och nej, det är inte någon ovanlig eller principiellt felaktig metod över huvud taget. Det skulle vara mer utvecklande för alla länder på alla nivåer. Dessutom är kvalet redan nivåindelat i Asien, Afrika, Nordamerika och Oceanien. Det är bara i Europa och i Sydamerika som VM-kvalet inte är nivåindelat, och i Sydamerika behöver inte VM-kvalet vara nivåindelat.
Men så långt har UEFA ännu inte tänkt. Alltså tvingas vi traggla oss genom över ett år av ren transportsträcka innan vi får kanske i bästa fall en handfull matcher av det här slaget. Och så undrar man hur det kommer sig att intresset för landslagsuppehåll stadigt sjunker. Inom europeisk fotboll ska sägas, inte så mycket i övriga världsdelar.
Det är nästan så man tror att det skulle kunna finnas ett samband där.