Det är tveksamt om det finns någon mer utskälld grupp än det gamla gardet av brittiska tränare som fortfarande simmar omkring i engelsk fotboll och landar ett nytt jobb här eller ett annat jobb där. I många fall utskälld med all rätt men det leder kanske också till några försvinner ut med badvattnet. En sådan måste ändå sägas vara Martin O’Neill.
Som konstaterades på kommentarsfältet i måndags kväll kan det nog faktiskt vara så att O’Neills managerkarriär har blivit underskattad. Hans meritlista är trots allt beundransvärd. Dubbla cuptriumfer med Leicester långt innan det blivit någon grej att Leicester vinner titlar i England. Stora framgångar med Celtic, både i Skottland och i Europa, innan han återvände till England.
O’Neills tid i Aston Villa måste betraktas som framgångsrik. Det är definitivt den senaste perioden i den klubbens långa historia som kan anses ha varit något så när lycklig på Villa Park. Flera säsonger i rad slutade Aston Villa sexa i Premier League och kunde åtminstone realistiskt hota att, under den så kallade Big Four-eran, faktiskt slå sig in bland dessa fyra.
När Randy Lerner från och med 2010 inte längre ville fortsätta investera i Aston Villa valde Martin O’Neill att abrupt lämna klubben. Det var flera som kritiserade honom för det då, men historien får ändå sägas ha gett O’Neill rätt. Något år senare tog O’Neill över Sunderland, som han sin första säsong placerade på elfte plats i tabellen, en plats de sedan dess aldrig lyckats upprepa.
Efter en svit av åtta matcher utan vinst säsongen därpå befann sig Sunderland med sju matcher kvar av säsongen en poäng ovanför nedflyttningsstrecket, varpå O’Neill fick sparken. Så här drygt fyra år senare kan det spekuleras i vad Sunderland skulle ge för att återigen befinna sig en poäng ovanför strecket i Premier League med sju omgångar kvar av säsongen.
Martin O’Neill grät inte särskilt länge över den saken. Bara något halvår senare utsågs nordirländaren O’Neill till Irlands förbundskapten, ett jobb han fortfarande ganska exakt fyra år senare har kvar. O’Neill tog Irland till EM och väl där till åttondelsfinal. Bara för några dagar sedan säkrade O’Neills Irland en plats i playoff-spelet till sommarens VM i Ryssland på ett dramatiskt sätt i Wales.
Martin O’Neill är nu hyllad som Irlands förbundskapten. Inte bara för resultaten utan förmodligen mer för vad han har gjort för och med landslaget. Irland är plötsligt ett landslag som spelar för tröjan och för varandra igen. Det är inte alltid laget som passar mest men alltid laget som kämpar mest. Det är inte alltid laget som spelar den roligaste fotbollen men ofta den effektiva fotbollen.
Vad man kan säga att Martin O’Neill har lyckats med är att komma ihåg och påminna om vad Irland är för typ av fotbollslag. Irland är inte Spanien, Tyskland, Frankrike eller Brasilien, och kommer aldrig bli det. De kan inte konkurrera med dessa länder på deras villkor. De kan däremot bevisligen vinna mot dem genom att jobba hårdare, spela smartare och utifrån sina egna förutsättningar.
Det har gjort Irland till ett landslag som återigen går att känna igen sig i. Irländska fans har i många år varit älskade och uppskattade men Irland på själva planen, inte minst under åren med Giovanni Trapattoni, var allt annat än älskat, snarare likgiltigt. Men nu spelar spelarna i ett landslag i vilket de förstår sina roller. Och fansen kan återigen hålla på ett landslag som reflekterar dem.
Detta har Martin O’Neill åstadkommit under fyra år som förbundskapten för Irland. Han har själv uttryckt en vilja av att fortsätta på posten, men det skulle samtidigt kunna vara något han säger så länge det fortfarande finns en chans för Irland att ta sig till VM, eller över VM om Irland tar sig dit. Men borde det inte också vara en fråga för O’Neill att återvända till engelsk fotboll?
O’Neill borde vara ett intressant och attraktivt namn för en hel del engelska klubbar, både i Premier League och i EFL Championship. Hans profil borde passa minst sagt perfekt för några av de mindre eller underpresterande klubbarna i Premier League. Likaså för några av de större eller mer ambitiösa klubbarna i EFL Championship. Ändå hörs det inte mycket alls om O’Neill.
Det kan så klart bero på att han de senaste åren har varit uppbunden med Irland och alltså inte varit tillgänglig. Men det känns annars som ett rätt typiskt engelskt resursslöseri. Kan Crystal Palace anställa en drygt 70-årig och något tveksamt meriterad Roy Hodgson borde inte Martin O’Neill sakna anbud om anställning. Kan Chris Coleman vara attraktiv borde O’Neill vara det desto mer.
Ett sådant anbud om anställning borde faktiskt kunna komma från FA och gälla Englands förbundskapten. Det har varit aktuellt några gånger under tidigare år men O’Neill har aldrig ansetts passa ihop med rådande tränarmode, alternativt FA:s självbild. England har naturligtvis under många år brottats med exakt samma problem som O’Neill så framgångsrikt har adresserat med Irland.
Ett England som någonstans längs vägen har glömt bort vilka de själva faktiskt är och försöker spela en fotboll de inte själva i sina hjärtans hjärtan riktigt vill spela, tror på eller ens förstår. Engelska spelare som så fort landslagströjan åker på tappar allt självförtroende. Engelska supportrar som känner sig alltmer främmande och likgiltiga till sitt eget landslag. Med andra ord, Irland i kvadrat.
Men som sagt, även engelska klubbar på hög nivå borde vara intresserade av Martin O’Neill. Åtminstone så att han i alla fall bör nämnas i diskussionen, likaväl som diverse relativt oprövade kontinentala tränare, på ett sätt som han inte längre gör. Kanske försvann han för många när han tog klivet över till landslagsfotbollen. Kanske vill han själv vara kvar i landslagsfotbollen.
Det återstår att se. Om Irland inte lyckas gå vidare från playoff och kvalificera sig till VM, vilket seedningen antyder att de kan få svårt med, eller annars efter sommarens VM, borde det ändå på ett eller annat sätt bli aktuellt med en återkomst till engelsk fotboll för Martin O’Neill. Utan att det därför känns det minsta som om det gamla gardet i brittisk fotboll slår till igen.
Att placera Martin O’Neill i den kategorin, bara för att han är en till åren kommen brittisk manager, vore att göra hans fortfarande ytterst aktiva managerkarriär orättvisa.