Rickie Lambert har lagt sina två och halv guldskor på hyllan och det förtjänar några rader. Inte så mycket för att han gick från att vara en ännu arbetslös fotbollspelare från Liverpool jobbandes i en fabrik (specialiserad på rödbetor, förstås) till att efter en 15-målsäsong i Premier League nicka in det avgörande 3-2 målet för England i sin landslagsdebut hemma på Wembley mot Skottland, med sin första bollkänning. Att han är (professionell) engelsk fotbolls bästa målskytt (tills Rooney eller Billy Sharp passerar honom) sedan Markoolio sjöng in Y2K-krisen är inte heller varför.
Utan framför allt för att Rickie Lambert var en otroligt underhållande fotbollspelare att uppleva. En Super-Mac som flytt in i verkligheten, en snäll dinosaurie med huvudet bland molnen bland mer miljöanpassade och ambitiösa däggdjur, Football Leagues egen Paul Bunyan, en anfallare som kunde vinna nickdueller och skjuta volleyskott från 30-40 meter bättre än de flesta.
Jag och många andra har begått den något lata kategoriseringen att placera Rickie Lambert med Grant Holt och Glenn Murray. Jag gjorde det främst för att alla spelade i Rochdale nästan samtidigt och för att alla är bra på det bökiga luftspelet inne i straffområdet. De andra är dock olika spelare än Lambert. De är mindre kompletta men också större arbetshästar. Det är inte helt förvånande när man kan läsa i gamla eller nya intervjuer att Lambert till en början inte var särskilt disciplinerad. I början av sin karriär var han inte alls stark nog för att fylla ut en target man-roll och inte tillräckligt villig att offra sin kropp i en höjdduell mot en rutinerad försvarare med träskalle. Hans två första säsonger efter rödbetsfabriken var han snarare en målfarlig offensiv mittfältare för Macclesfield och Stockport.
Det var främst i Rochdale och senare Bristol Rovers som han blev den Rickie Lambert vi alla känner och älskar. Han hade visserligen etablerat sig som en säker straffskytt (en av hans karriärs tre straffmissar skedde för Stockport) vilket maskerade att han ännu inte var någon målskytt av rang. Under hans andra säsong i Rochdale gjorde han dock 22 ligamål efter ha lagt på sig mer muskler och fått förtroendet som centertank. Samtidigt som han fortfarande satte straffar regelbundet och var nästan lika målfarlig på frisparkar nära straffområdet. Man kan fråga sig om det också är här Lambert blev så bra och distinkt på att avsluta direkt (med båda fötterna) utan att behöva ta emot bollen och samtidigt få till ett stenhårt skott, men likt det brutala skottet kändes det nästan medfött.
Det var i Bristol Rovers som han verkligen blommade ut till den otroliga spelaren som lyfte Southampton på sina axlar från poängavdrag League One till övre halvan av Premier League. Sir Rickie gjorde mål på halvvolley från långt utifrån mot Swindon, försökte halshugga motståndarmålvakten i ett Bristolderby, och satte ett helt gäng straffar och frisparkar. Darren Fergusons reaktion till Lamberts frispark cirka 2.25 min in på videon är perfekt. Han krönte karriären som Bristolpirat med att dela vinsten i League Ones skytteliga (29 mål) med Simon Cox, som också älskar att göra mål på volley. Samtidigt som Lambert hade sin första av fyra raka säsonger med mer än tio assists vilket gjorde honom direkt delaktig i mer än hälften av mittenplacerade Bristol Rovers 79 mål den säsongen.
Han lär framför allt bli ihågkommen som Southampton-spelare där han sammanlagt gjort 117 mål och 60 assists i alla turneringar på 235 matcher. Alla målen finns sammanfattade i en video av helgonen, ifall du har en kvart över. Min favoritsäsong av Southampton-Lambert är hans enda säsong i The Championship. Mer än delvis på grund av att jag då mer regelbundet kunde se honom spela hela matcher och inte bara beundra hans highlights. Han vann förstås skytteligan med sina 27 ligamål och klarade skillnaden mellan League One och Championship lika bra som en monster truck klarar en vägbula.
Vad som mer stack ut var viktig han var för Southampton. Lallana må vara den mer tekniska och modernt anpassade fotbollspelaren men Lambert var klart viktigare. Det är svårt att bevisa med statistik men det är inte förvånande att Saints förlorade tre av de fyra matcher Lambert missade den säsongen på grund av avstängning och skada.
Det är svårt att beskriva med ord men det är något särskilt och kännbart när ett lag leds av en stor målskytt. Lambert var som en murbräcka längst fram förutom på frisparkar när han oftast gick över muren. Han gjorde fyra hattrick den säsongen och i alla fyra hattrick-matcherna var han den enda Southampton-spelaren som gjorde mål. Han var dessutom lagets främsta framspelare med 14 assists, vilket var tredje flest i hela Championship. Nästan större var att han tack vare sitt dominerande spel i luften och gravitation hjälpte två ganska mediokra ytterbackar i Danny Fox och Frazer Richardson till sammanlagt 20 assists.
Lambert och Southampton hade heller inga problem att anpassa sig till Premier League. 15 ligamål stod Lambert för och blev som sagt uttagen till landslaget (på samma dag som hans tredje barn föddes). Dock bröts han svit av säsonger med mer än tio assists, även om det var något han lyckades med under sin andra Premier League-säsong. En mer traditionell fotbollssupporter, skribent, eller expert kan lätt peka ut hans två Premier League-säsonger för Southampton som peaken av hans karriär. Han gjorde trots allt flera Premier League-mål som var noterbara för att de var mot topplag eller väldigt snygga. Mitt favoritmål från hans tid i Premier League är nog frisparken ur dålig vinkel mot Stoke.
Som ni förstår gillar jag Lambert som spelare och därför var det en Long Island-drink av känslor när han skrev på för mitt hjärtelag (ett lag du är rädd ska ge dig en hjärtattack): Liverpool. Den fina tanken jag kommer ihåg är förhoppningen om att Lambert åtminstone kunde bli en slags kultlirare och bra cupspelare. Såväl då som nu hävdar jag att Lambert hade en ganska god inledning med Liverpool men som Lambert själv erkänt passade han varken in i laget som spelare överlag eller som inhoppare. Och Lambert hade oturen att spela för Liverpool säsongen efter de slutade tvåa, vilket i snitt (sedan 1989-90) följs upp med att Liverpool slutar sexa.
Slutet på Lamberts karriär blev en misslyckad säsong i Cardiff dit han värvades av sin gamla Bristol Rovers-manager Paul Trollope. Hans sista nämnvärda milstolpe var när Lambert gjorde karriärens 50:e straffmål vilket han gjorde för West Bromwich. Särskilt noterbart för att han gjorde dessa 50 på 53 försök. Vilket är i paritet med the GOAT – Matthew Le Tissiers 48 mål på 49 straffar. Jag såg inte Lamberts sista straff och behöver heller inte göra det för att veta att det förmodligen var en hårt slagen straff, tillräckligt hård för att målvakten inte ens kunnat rädda den även om han fick en eller två händer på bollen. Helst uppe i det vänstra krysset.
Av: Peter A. Linhem, @linhem