Var det ”the death of soccer” vi såg under natten mot onsdagen när USA mer eller mindre mot alla odds kraschlandade i Concacafs VM-kval och alltså missade VM i Ryssland? Fotbollen har de senaste fem-tio åren haft ett ganska tydligt uppsving i USA, men där betydligt mycket mer än i Europa är detta kopplat till de båda landslagens framgångar.
Dramatiken är värd att dokumenteras. USA hade i och med vinst mot Panama i näst sista omgången sett till att oavgjort borta mot Trinidad & Tobago skulle räcka för garanterad VM-plats. Den poängen hade de flesta amerikaner nog redan räknat hem mot hexagonens sämsta landslag. Vad de definitivt inte hade räknat med var att Trinidad & Tobago skulle leda med 2-0 efter 35 minuter.
Nu hade USA förvisso ändå kunnat förlora matchen, så länge inte både Panama och Honduras vann hemma mot Costa Rica respektive Mexiko. Vilket i halvtid inte såg ut att vara några problem, då ledde nämligen redan VM-klara Costa Rica och Mexiko båda två. Om en av dem ändå hade tappat matchen hade det inte varit någon katastrof för USA som då hade haft ett playoff som räddning.
Cristian Pulisic, det amerikanska underbarnet, reducerade snabbt i andra halvlek för USA. Men därifrån gick precis allt fel. Det blev inga fler mål för USA som därmed svarade för sitt största fiasko kanske någonsin. Samtidigt drabbade olyckorna dem på rad från andra håll. Mexiko gjorde självmål. Panama kvitterade genom ett spökmål som naturligtvis aldrig borde ha godkänts.
Så långt var allt möjligen inte det minsta lugnt, men USA var åtminstone ändå kvar i VM. Detta skulle däremot komma att ändras under matchernas sista båda kvartar. Honduras gjorde 3-2 och Mexiko såg inte precis superintresserade ut av att vare sig försvara eller därefter anfalla. Och med bara minuter kvar i Panama City skickade Roman Torres Panama till VM för första gången någonsin och i bara farten utlystes därmed nationell helgdag.
USA har naturligtvis alla skäl i världen att rasa över Panamas väldigt märkliga kvittering mot Costa Rica. Vi vet ju hur det hade låtit om England eller Sverige hade fått respass till synes på grund av något sådant. Och visst kan de ha goda skäl att låta sig irriteras över Mexikos och Costa Ricas agerande. Här finns det utmärkta möjligheter för Donald Trump att skylla USA:s fiasko på några riktiga ”bad hombres”.
Kanske väljer istället Donald Trump att betrakta glaset som halvfullt, för i och med att USA inte spelar VM i Ryssland i sommar så kanske han slipper åtminstone två nya politiska stormar, vilket han givet hur han hanterat riktiga stormar säkert är tacksam för. Dels blir det inte en sommar av upplägg och smash på hans ryska skumraskaffärer. Dels slipper han kontroversen om amerikanska spelare väljer att ”ta ett knä” under nationalsången på världens största idrottsscen.
För oss på den här sidan av Atlanten kanske det också finns vissa skäl till tacksamhet eller skadeglädje. VM löper mindre risk att göras till amerikansk politik. Kanske ger det också skäl till något lägre hållen profil från en del amerikanska experter och analytiker som ofta förfäktar en fyrkantig och rätt dogmatisk syn på fotboll, vilket är rätt tröttsamt att bli föreläst om baserat på det ständiga VM-deltagandets självtillräcklighet.
En sådan brist på ödmjukhet både inför det egna landslagets faktiska kvalitet och dess ställning i världsfotbollen kunde spåras hos förbundskaptenen Bruce Arena inför matchen mot Trinidad & Tobago. Han menade sig bland annat vilja se något av dessa ”hot shot European teams” kvalificera sig via Concacaf. Jo tack, det skulle nog rätt många europeiska länder också gärna vilja se.
Dagarna efter fiaskot höjs naturligtvis många röster för en rejäl genomlysning av hur fotbollen är organiserad i USA. Många frågar sig exempelvis hur ett land med USA:s folkmängd kan misslyckas med att kvalificera sig till VM när så små länder som Panama och Island kan ta sig dit. En slutsats många landar i är att USA producerar alltför fyrkantiga och fantasilösa spelare, robotar uttryckt på ett annat sätt. Återigen kanske en funktion av själva synen på fotboll i landet.
USA:s fotboll har hur som helst drabbats av sitt Pearl Harbour. Men den resan har så klart många andra och större fotbollsländer redan gått igenom en gång i tiden. Det är en ofta ofrånkomlig del i ett landslags utveckling. Det kan krävas fiaskon och stora motgångar för att rensa ut gamla strukturer och därefter börja ställa de stora och rätta frågorna. Men frågan är om USA:s VM-fiasko kan ha en mer konkret negativ effekt exempelvis för engelsk fotboll?!
Kommer exempelvis intresset för fotboll i USA nu att minska? Fotboll har under flera år varit en växande sport i USA, deltagarmässigt men inte minst tittarmässigt och som TV-sport. Det är en gigantisk marknad som inte minst driver upp priserna på TV-avtal och kommersiella kontrakt. NBC, Fox och andra stora nätverk har däremot bekräftat sitt fortsatt stora engagemang för fotboll och det hjälper så klart att de även täcker det latinamerikanska segmentet.
Det är inte särskilt sannolikt att intresset för fotboll i USA kommer minska i någon meningsfull omfattning. Det bredare fotbollsintresset bygger på ett genuint och förankrat intresse för fotboll snarare än ett mer glättigt intresse för framgång för landslagen. TV-marknaden för fotboll i USA är på så vis inte att jämföra med hur det exempelvis ser ut för damfotbollen i Sverige och England, med höga siffror för mästerskapen men mycket lågt intresse där emellan.
Kanske är det i själva verket så att intresset för Premier League kan öka i USA när de som törstade efter ett VM söker efter något vad som helst att fylla det där Trinidad & Tobago-formade svarta hålet i sina hjärtan. Och Premier League borde ju vara lugnt och tryggt för amerikanska fotbollshjärtan. Där finns inga bad hombres men där finns däremot målkameror.