Det är en dag för de vidskepliga att dra för persiennerna, hålla lamporna släckta och ligga kvar i sängen och hoppas att inga olyckor skall inträffa. Det sägs ju att fredagen den 13:e är en klassisk otursdag. Inte för att jag kan påstå att det är något jag faktiskt har lagt märke till. För mig ger fredagen den 13:e snarare helt andra associationer, nämligen till ungdomens skräckfilmer.
Terror på Elm Street, Fredagen den 13:e, Halloween. Freddy Krueger, Jason Voorhees, Michael Myers. Dessa var tillsammans med Motorsågsmassakern en stor del av uppväxten med antalet filmer inom varje serie så många att det snabbt närmare sig tvåsiffrigt. Kvalitet var knappast utgångspunkten utan snarare kvantitet underlättat av simpla koncept lätta att sätta på repeat.
Med dessa filmer gjordes en rätt intressant resa genom åren. I riktigt ung ålder fick man smyga lite för att kunna titta på dem och då var det så klart bara ren skräckfilm, vilka skulle klara sig undan mördaren? Ju äldre man däremot blev desto mer var det just mördaren som blev filmernas stjärna, alla sätten denne tog ihjäl offren på blev coola i sig, och man började se en back story.
Kanske är detta något i alla fall jag också har tagit med mig in i fotbollen, för det är en liknande resa jag gjort där. Från början handlade det självklart bara om de allra bästa spelarna – Diego Maradona, Michel Platini, Zico med flera. Men med tiden började helt andra typer av spelare uppskattas. Antihjältarna, hårdingarna, de smutsiga spelarna, de som får ”fint folk” att fnysa och rynka på näsan.
Det här går ju igen än idag. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att bland de svettigaste reaktionerna jag har fått på några bloggar över huvud taget har varit när jag har tagit spelare som Diego Costa och Joey Barton i försvar. Dessa typer av spelare har fått eller tagit rollen som antihjältar och bråkstakar, älskade av de egna och hatade av alla andra – fotbollens skräckfilmsmördare!
Att tycka om sådana spelare är inte alldeles lätt med internet och dess snabbt oöverträffade nivåer av småsint skenhelighet och partisanskt, bekäftigt moraliserande. Dessa spelare blir därför snabbt en form av ”guilty pleasure”, som i alla fall jag uppskattar att de finns i fotbollen men som jag i åtminstone relativa termer kanske håller lite tyst med att jag gillar.
Det var ju den frågan jag fick för en vecka, i samband med att jag bloggade om mina pet peeves. Att göra en blogg om mina guilty pleasures. Jag har egentligen inte så många, i alla fall inte som jag kommer på. Den enda jag just tänker på är den här typen av spelare. Och alltså kanske det finns anledning att nämna mina fem guilty pleasure-spelare under Premier League-eran.
Roy Keane
Galning? Absolut inte, knappast, lite grann. Vissa har gränser på fotbollsplanen men Roy Keane verkade aldrig riktigt vara en av dem. Eftervärlden pratar så mycket om Keanes hårdhet och galenskaper att det lätt glöms bort att han även var en strålande fotbollsspelare och ledarfigur. Om inte hade det varit lätt att avfärda Keane som inget annat än en galning.
Keane vare sig tålde eller glömde några oförrätter. Det har gjorts stor sak av hans så kallade ”reducers” i början av varje match där han ofta försökte sätta guds skräck i motståndarnas stjärnor. Hans attack på Alf Inge Haaland har gått till historien och är så klart i någon mening oförlåtlig, utan att givet sitt hela sammanhang för den sakens skull vara alldeles oförståelig.
Diego Costa
A street kid named desire. Det här är spelaren som ändå hade en helt makalös förmåga att reta gallfeber på precis varenda en, oavsett om det så är spelare eller supportrar från motståndarlagen. Ändå en spelare som på något för dem extremt frustrerande sätt nästan alltid undkom bestraffning. En karaktär som på något sätt påminde mycket om en ytterst lyckad wrestlingskurk.
Personligen uppskattar jag ju spelare som lever just på gränsen och i den så kallade gråzonen. De som ägnar sig åt sådant som i Italien till och med har fått något av ett kärleksfullt namn i furbo. Alla ser det inte på samma sätt, min hyllning av att ”spela spelet” flöt som ett blysänke. Ofrånkomligen är däremot Premier League betydligt mindre färgstark utan Diego Costa.
Tony Pulis
Stoke var ett lag som snabbt dök upp i mina tankar i funderingarna kring det här ämnet. Frågan var bara vilken av spelarna som skulle väljas. Slutsatsen fick ändå bli att det unika med Stoke under deras första fem år i Premier League var att det var hela lagets idé att vara en smärta i stjärten på alla andra. Och den som hamrade hem hela den kollektiva attityden var Tony Pulis.
Det finns något speciellt med en manager som är så sammanväxt med sin keps och sin tracksuit att han inför en FA-cupfinal, där han måste ha kostym på sig för presentationen, därefter snabbt springer in och byter om igen. Det säger något om Pulis förhållningssätt både till fotboll och auktoritet. Ingen har som Tony Pulis gjort taktik av att fysiskt skrämma spelglädjen ur motståndarna.
Vinnie Jones
När vi nu 20 år senare pratar om engelsk fotboll under 1990-talet låter det ibland som om alla spelare då var som Vinnie Jones. Men så var faktiskt inte fallet. Även på 1990-talet var Jones något av ett unikum, en riktigt bastard inom den engelska fotbollen, som FA och dess övriga auktoriteter utan någon större framgång försökte sätta på sin plats i en tid när engelsk fotboll skulle göras rumsren och familjevänlig.
Vinnie Jones mest beryktade tid var med Wimbledon. Han var en del i deras Crazy Gang som vann FA-cupen 1988. Wimbledon var inte särskilt mycket mindre crazy under 1990-talet utan var konsekvent ett av Premier Leagues mest hårdföra lag, men också framgångsrika. Jones var deras typiska hard man, vars tjuvknep både blev föremål för en how to-bok för hard men, och klassiska klipp på Youtube tiotalet år senare.
Joey Barton
Vi borde alla sluta ängslas och lära oss att älska Joey Barton! Konstaterade jag sedan Barton varit instrumentell i en av Premier League-erans mest klassiska upphämtningar. Det tog hus i helvete. Det råder ingen brist på nedsättande omdömen och fördömanden om Barton precis, och ingen spelare har väl någonsin mindre inspirerat till attityden att den som är utan skuld skola kasta den första stenen.
För alla dumheter Joey Barton ändå hittar på går det inte att komma ifrån två saker. För det första att han är en tveklöst mycket skicklig fotbollsspelare, vilket om inte annat märks på att han varit mycket nyttig även uppe i hög ålder för flera klubbar på Premier League-nivå. För det andra att han som få engelska fotbollsspelare faktiskt äger sitt nonsens, agerar som en tänkande individ och interagerar med sin omgivning. Han är kort och gott människa.