Det flaggades för saken redan i måndagens blogg. En vinst på åtta matcher är måhända godkänt i vissa klubbar och för vissa tränare, men inte för Leicester och inte för Craig Shakespeare. Oavgjort mot West Brom hemma på King Power var inte tillräckligt, med Leicester kvar under nedflyttningsstrecket, och för några timmar sedan meddelades att Shakespeare fått sparken av Leicester.
Det kan inte heller i det större perspektivet ses som förvånande. När Craig Shakespeare tog över jobbet efter Claudio Ranieri kändes det redan från början som en tillfällig lösning, men som Leicesters ägare och styrelse när resultaten vände uppåt valde att förlänga utan att för den sakens skull uppvisa något större förtroende för Craig Shakespeare som manager.
Det med andra ord ytterst märkliga beslut Leicester fattade var att i början av sommaren göra Craig Shakespeares tillsättning som manager permanent. Det var betydligt mer oväntat. Kanske såg Leicester managerfrågan som en besvärlig fråga som de valde att hellre skjuta framför sig, men i så fall tvingas de nu ta tag i den under betydligt mer stressfulla förhållanden.
Kanske går det inte att säga så mycket om beslutet att byta ut Craig Shakespeare, det saknar onekligen inte sina skäl. Men timingen känns minst sagt konstig, vilket i och för sig Leicester har tagit för vana. Men vi kommer precis från ett landslagsuppehåll där sådana här frågor av praktiska skäl brukar äga rum. Matchen direkt efteråt blir alltså Shakespeares ättestupa.
Det skapar så klart ett intryck av en klubbledning som valde att basera sitt beslut på utgången i matchen mot West Brom. En air av kortsiktighet. Kanske valde man att invänta ett resultat som inte var en förlust eller poängtapp på bortaplan alternativt på hemmaplan mot någon av storklubbarna, för att på så vis göra beslutet mer politiskt motiverat.
Timingen borde rimligtvis betyda att det inte är aktuellt med någon återkomst till Leicester för Martin O’Neill. Vilket kan kännas lite synd. Nu är det spekulativt om O’Neill ens vill tillbaka till klubbfotbollen, men även om han skulle vilja det kommer han inte att ta på sig ett nytt jobb bara några månader innan ett helt avgörande VM-playoff för Irland, och eventuellt ett kommande VM.
Timingen innebär även att det är en minst sagt udda arbetsmarknad att försöka anställa en manager från. Antalet lediga och tillgängliga managers av viss kaliber är inte precis omfattande vid den här tiden av säsongen. Leicester är även en så pass meriterad klubb och ett så pass bra lag att de faktiskt måste kunna tänkas inte låta sig nöjas med annat än en viss kaliber dessutom.
Thomas Tuchel är en ledig tung managerkandidat, som ju av allt att döma precis har fått nobben av Bayern München och därför rimligtvis borde söka efter ett nytt jobb, och varför då inte i en prestigefull liga som Premier League?! Men givet Tuchels volatila natur känns han inte precis som någon naturlig fit med vare sig Leicesters spelartrupp eller klubbstruktur.
Carlo Ancelotti är en annan ledig manager, vars representanter dessutom har hintat om ett intresse att återvända till Premier League. Och varför skulle inte han vilja mäta krafterna med Pep Guardiola, Jürgen Klopp, José Mourinho och Mauricio Pochettino med flera? Kan ett skäl till timingen på Leicesters beslut vara att det är lite nu eller aldrig på den här anställningen för dem?
Det känns som en betydligt bättre och mer naturlig fit. Ancelotti har en lång vana av att med framgång kunna hantera i tandem en viljestark ägare och klubbledning, men även en spelartrupp bestående av stjärnor och stora egon, vilket många vittnar om har präglat Leicester sedan deras bragdbetonade ligatitel för ett och ett halvt år sedan.
Det känns på många sätt naturligt. Ligatiteln har gjort Leicester till en klubb med hög profil över hela världen och en italiensk tränare har gjort sig odödlig där en gång förut. Leicester är dessutom ett betydligt bättre lag än att de ska behöva ligga runt nedflyttningsstrecket. Carlo Ancelotti vore en anställning som skulle skicka en stark signal till alla spelare om att gräset är grönare där de redan är.
Vad som framför allt fick Leicesters beslut att förlänga med Craig Shakespeare att kännas som en oklok idé var att det framstod som ett sätt att vilja behålla och bevara det som en gång varit, det vill säga det lag och den lagledning som svarat för klubbens största bedrift någonsin. Men att försöka konservera vad som varit står många gånger i motsats till utveckling och förnyelse.
Vad Leicester behövde göra efter förra säsongen var att starta upp ett nytt kapitel i sin utveckling. Istället valde de att fortsätta skriva på sitt gamla kapitel. Av det skälet känns det som ett klokt beslut Leicester nu har fattat, även om de har landat i det något för sent och via en omväg. Det ger dem möjlighet att sträva framåt snarare än att stirra bakåt.
Fattas nu bara att de meddelar beslutet att återanställa Nigel Pearson.