Det är härliga tider att hålla på Man City. Laget spelar en flödande och positiv fotboll och strålar av självförtroende. Målen såväl som poängen ramlar in i en rasande takt. Både resultatmässigt och spelmässigt är det för närvarande Man City som sätter standarden i Premier League, som övriga klubbar måste svara upp till om de vill kunna sätta stopp för dem.
Det kommer kanske med andra ord som en trevlig omväxling med Champions League så här i mitt i veckan. Och det är heller inte vilken match som helst, utan ett möte med ett annat lag i himmelsblått som ser ganska precis lika formstarka ut de som Man City, nämligen Napoli, vars säsongsinledning i Serie A ser rätt precis lika imponerande ut som Man Citys i Premier League.
Man City och Napoli har naturligtvis mötts förut i Champions League. Inför förra mötet fick jag för mig att göra en något skämtsam liknelse med Jaws och konstatera att Napoli förmodligen behövde en större båt. Något som både Man City och jag själv snabbt fick äta upp. Men nu är andra tider, och nu är framför allt ett annat Man City än vad som då var fallet.
Pep Guardiola var med rätta ifrågasatt under sin första säsong som Man Citys manager. Det innebar så klart inte att Man City var avsett att vara ett färdigt bygge redan då, så det var möjligen på sin plats att ifrågasätta men knappast att avfärda. Lika dumt som att vara pepolog är naturligtvis att vara motsatsen, det märks om inte annat under inledningen av den här säsongen.
Om Guardiola var ifrågasatt förra säsongen förtjänar både hans lag och han själv beröm i motsvarande utsträckning den här säsongen. Det främsta beröm många verkar kunna eller vilja prestera är att Man City nu spelar som Barcelona. Det är så klart högt beröm och en fin tanke. Men jag kan tycka den är fel. Man City ser, i alla fall för stunden, till och med bättre ut än vad Barcelona gjorde.
Det fanns naturligtvis, inte minst efter några år, något ännu mer samspelt över Barcelonas spel där för fem-sex år sedan. Men i termer av själva spelet är det inte svårt att se motsvarande passningskarusell i Man City men med högre grad av kraft, fart och explosivitet. Det finns inget orimligt med att Pep Guardiola utvecklar sina idéer, och Man City ser ut som en fräschare modell av Barcelona.
Det är därför man mest skakar på huvudet åt rykten som pratar om att Man City skulle vara på väg att köpa Leo Messi för £380m. Visst för att det vore en enorm sak, en riktig skrytvärvning, för Man City och för Abu Dhabi. Men Leo Messi är det gamla Barcelona och att värva honom vore att mer blicka bakåt och försöka efterapa och återskapa något gammalt än att som nu bygga något nytt.
Det innebär inte att Man Citys lag ännu kan mäta sig i storhet med Barcelonas lag som lade världen under sina fötter mellan 2009 och 2012. Först måste titlarnas hämtas hem, både i England och i Europa. Det är knappast någon lätt uppgift men ändå en uppgift Man City nu synes mäktiga. Ehuru det fortfarande finns frågetecken kvar att besvara.
Hur Man City klarar sig på den europeiska scenen mot det riktigt stora motståndet är naturligtvis en sådan fråga. Där var de över huvud taget inte i närheten förra säsongen. Med all respekt för Feyenoord och Shakhtar Donetsk är ändå Napoli den första motståndaren att verkligen testa Man City i det här avseendet, även om det väntar större fiskar bortom dem.
Att Man City är bra råder det knappast någon tvekan om. Den stora frågan är naturligtvis exakt hur bra. Många kanske med det syftar tillbaka till tidigare säsonger när Man City även då har haft väldigt bra perioder, inte minst i början av säsongen, för att sedan falla från. Men då har samtidigt alltid känslan och intrycket varit att ett frånfall var i det närmaste ofrånkomligt.
Den känslan finns inte riktigt nu. Samma svagheter som gick att se både med Man Citys offensiv och med deras defensiv, även när de spelade bra och resultaten gick deras väg, lyser nu med sin frånvaro. Åtminstone lyser de inte längre med sin närvaro på samma sätt som förut. Konsekvensen blir så klart att Man City blir ett betydligt bättre fotbollslag.
Någon extrapolerade att om Man Citys målproduktion håller i sig, och fortsätter i samma takt under resten av säsongen som vi sett i början av säsongen, kommer Man City landa på 137 gjorda mål. Vilket naturligtvis vore smått fantastiskt, men även kanske lite väl mycket kuriosa. Stora lag bedöms utifrån titlarna de vinner och det är där Man City måste utmärka sig.
Sådant är naturligtvis svårare att extrapolera än gjorda mål. Vad som däremot kan sägas är att om Man City fortsätter i samma tempo och med samma höga nivå, då kommer det bli aktuellt att prata om dem i ett samtal om de fem största lagen i Premier League-historien. Och det är knappast någon blyg skara lag vi då pratar om, eller lätta att mäta sig med.
Arsenal 1998-00, Man Utd 1999-01, Arsenal 2002-04, Chelsea 2004-06 och Man Utd 2007-09 är de fem lag som förmodligen hör hemma där nu. Förmodligen är det också bara dessa lag som var bra nog, som spelade fotboll på en så hög nivå, att de förtjänar nämnas i en sådan diskussion. Det är upp till den nivån Man City nu ser ut att ha lyft sig.
Det är en vacker bild av Man City som med detta målas upp, en bild de onekligen själva gjort sig förtjänta av. Återstår så klart för Man City att se till att verkligheten också lever upp till bilden. Storhet mäts i titlar. För att vinna de stora titlarna krävs att de stora lagen besegras. I Champions League krävs dessutom både timing och lite tur för att gå hela vägen.
Ikväll krävs det att Man City fortsätter visa upp god form för att besegra ett Napoli i minst lika god form. Men om Man City visar upp samma form som den senaste månaden så är det inte säkert att det räcker med någon större båt för Napoli. Då är det bara att klamra sig fast vid något, plaska lite och hoppas på det bästa.
Smile you son of a bitch!
:::
På andra arenor.
Tottenham med en jätteuppgift borta mot Real Madrid. Naturligtvis en brutalt svår match, men ingen omöjlig uppgift, och givet läget i gruppen vore ju bara en poäng extremt värdefull. Naturligtvis en häftig upplevelse för Tottenham, det är ju sådana här matcher man drömmer om som fotbollsklubb, och den här gången finns ju ingen Peter Crouch att ta en utvisning efter fem minuter.
Dags för Liverpool att börja vinna matcher igen. Två onödiga oavgjorda matcher i början av gruppspelet innebär att båda matcherna mot Maribor förmodligen är måste vinna-matcher för Liverpool.
Givet det utgångsläget är nog Liverpool tacksamma över att få första matchen hemma på Anfield. Läge för överkörning, inte råd med något mer slarv.