Samtidigt som Chelsea förra säsongen lade Premier League under sina fötter och drog iväg mot en i slutänden väldigt imponerande ligatitel så snurrade det runt en jämförelse som de möjligen inte var helt nöjda med. Chelsea beskrevs lite som Leicester 2.0, en uppfräschad version av samma koncept, svaret på frågan vad man får om man tar Leicesters titelvinnande lag och dopar det med individuell kvalitet i världsklass.
Det fanns rent taktiskt stora likheter, i synnerhet sedan Antonio Conte genomfört sin taktiska reform en bit in på säsongen baserat på ett lågt försvarsspel och blixtsnabbt omställningsspel. Det fanns likheter i personal och spelarmaterial med en italiensk tränare och en N’golo Kanté på mitten. Det fanns också likheter i ett lag som inte behövde bekymra sig om europeiskt cupspel och de speciella problem detta kan medföra.
Det där är sådant som går att skratta lite åt när ett lag samtidigt kan lyfta pokalen i slutet av säsongen. Men lite mer störande för Chelsea är däremot att likheterna med Leicester inte stannar vid den första säsongen, utan ser ut att fortsätta in på den här säsongen. Ett regerande mästarlag som inte alls presterar på samma nivå i ligan, men som däremot visar framfötterna rejält i Champions League. En helgonförklarad italiensk tränare som blir alltmer ifrågasatt.
Något överdrivet så klart. Så markant är inte skillnaden, och Chelsea har svarat för några riktigt imponerande matcher hittills under säsongen. Vinsten mot Tottenham på Wembley var en imponerande uppvisning i såväl taktik som lagmoral, särskilt som den kom direkt efter en förlust mot Burnley hemma i ligapremiären. Vinsten borta mot Atlético Madrid var inte mindre imponerande den, särskilt som det var en vinst med mersmak.
Det luriga med Chelsea är naturligtvis ojämnheten. För varje vinst mot Atlético går det att hitta en förlust mot Crystal Palace. För varje vinst mot Tottenham går det att hitta en förlust mot Burnley. Förlusten mot Man City hemma på Stamford Bridge var olycklig och kändes något onödig, mest oroande var kanske några av de taktiska felbesluten. Men det är en tydlig avvikelse från den närmast mekaniska jämnhet som präglade Chelseas prestationer.
Det blir å andra sidan svårare att bevara sådan jämnhet när ligaspel ska kombineras med europeiskt cupspel. Det blir mindre tid till förberedelser mellan matcherna. Framför allt, vilket Chelsea har upptäckt den här säsongen, riskerar det leda till fler skador. Nästan befriade från sådant förra säsongen har Chelsea bara på den här korta tiden drabbats av hamstringskador på flera spelare såsom Alvaro Morata, N’golo Kanté och Victor Moses. Ingen tillfällighet.
Här finns självklart anledning att ifrågasätta några av de beslut Chelsea fattade på marknaden i somras. Antonio Conte beklagar sig över att han har en alltför tunn trupp, vilket man kan förstå. Samtidigt var han själv åtminstone delvis ansvarig för besluten att sälja eller skicka iväg väldigt lovande spelare som Ruben Loftus-Cheek, Nathaniel Chalobah, Nathan Aké med flera. Med dem hade inte Chelseas trupp varit lika tunn.
Besvären Chelsea brottas med har däremot inte hunnit med att ge sig tillkänna i Champions League. Där har Chelsea tvärtom inlett i rasande tempo, först med en överlägsen seger på hemmaplan mot Qarabag och därefter alltså med en betydligt mer imponerande seger mot Atlético Madrid på bortaplan. Det har placerat Chelsea i en mycket stark position inför kvällens heta prestigemöte mot Roma på Stamford Bridge.
Det är en viktig match eftersom det med Qarabag som ett så uppenbart strykgäng i den här gruppen helt och hållet står mellan Chelsea, Atlético Madrid och Roma om att ta sig vidare till slutspel. Vid sidan av Tottenhams grupp är det rimligtvis denna som vikarierar som någon form av dödens grupp. Men full pott i gruppen och två vinster mot de båda direkta konkurrenterna skulle naturligtvis ge Chelsea närmast ett strypgrepp på den där slutspelsplatsen.
Vilket vore minst sagt imponerande för ett lag som har haft det förhållandevis kämpigt så här under säsongsinledningen. Precis som Leicester har de kanske att brottas med väldigt höga förväntningar såsom regerande mästare, och det är alltid på ett sätt svårare att vara just regerande mästare. Men precis som Leicester har Chelsea så här långt lyckats göra Champions League till något av en fristad från dylika bekymmer.
Romas säsongsinledning kan kanske sägas vara något motsvarande Chelseas i termer av höjder och bottnar. Inför säsongen framförda som ett av lagen som den här gången minsann skulle kunna rå på Juventus. Femma efter sju spelade omgångar, men två hemmaförluster mot toppkonkurrenterna Inter och Napoli. Dessutom en milt sagt turlig 0-0-match hemma mot Atlético Madrid i första gruppomgången. Knappast ett lag som ger Chelsea skrämselhicka.
Men kanske är det ett hemmaplansfenomen för Roma, för på bortaplan har de hittills bara vinster på sina fyra matcher. Förvisso har de knappast ställts mot ett motstånd av Chelseas kaliber ännu, men något säger det kanske ändå, och vinster mot Atalanta och Milan ska för all del inte föraktas. Den stora frågan för Chelsea blir rimligtvis om de lyckas få fart på sina offensiva lagdelar, som mot Crystal Palace såg ut att ha somnat in.
Det var förvisso första matchen efter ett landslagsuppehåll, på bortaplan, vilket innebär svårigheter som faktiskt inte ska underskattas. På hemmaplan, under flodljusen, med Champions League-hymnen ringande i öronen, i en stor match av det här slaget, det är en helt annan sak. Ett populärt Roma har åkt på rejäla överkörningar förut på engelsk mark. Har Chelsea och Stamford Bridge en bra kväll riskerar samma sak hända igen.
Precis som för Leicester förra säsongen känns nämligen Champions League som Chelseas huvudprioritering den här säsongen. Det kan ses som ett svaghetstecken för Chelsea. Men det är ett tydligt varningstecken till motståndarna i Champions League.