Det borde vara demoraliserande för ett lag som Watford att ligga under med 0-1 mot en storklubb som Arsenal och samtidigt se dem runt den 70:e minuten byter in en av sina stjärnspelare i form av Mesut Özil. Vad som absolut inte borde ske är att Watford istället lyser upp, ser detta som en möjlighet och tänker att nu går det att vända och vinna den här matchen.
Ändå var detta precis vad som faktiskt skedde i lördags. Så fort Arsenal bytte in Mesut Özil gick Watford ned på en fyrbackslinje och började trycka framåt. Som flera Watfordspelare uttryckte det i efterhand var det en signal att Arsenal nu kunde låta sig störas av detta. Mycket riktigt kommer kvitteringen strax därefter och därifrån är det bara ett lag som ser ut att vinna matchen.
Det var knappast Mesut Özil som gjorde något konkret så att Arsenal förlorade matchen mot Watford. Det kan möjligen anses att han borde ha förvaltat sitt friläge, men alla spelare kan missa chanser. Ändå är det svårt att blunda för den mer indirekta effekt bytet av honom faktiskt fick, före och efter-bilderna ser helt annorlunda ut och måste vara extremt bekymmersamt.
Det kan diskuteras i evighet hur bra Mesut Özil möjligen är som spelare i rent tekniska termer. Det spelar mindre roll när han bevisligen och synbart uppfattas som en svag punkt och en belastning för Arsenal, och detta högst konkret påverkar både medspelares och motståndares prestationer. Perception har en märklig förmåga att bli till verklighet.
Det normala för en stjärnspelare är att de i något avseende ingjuter mod i det egna laget och rädsla hos motståndarna. Det brukar något kortfattat kallas för en fear factor. Vi har sett detta hos många stjärnspelare genom åren, Cristiano Ronaldo, Eden Hazard, Didier Drogba, Fernando Torres, Luis Suarez, Sergio Aguero, Riyad Mahrez för att nämna några.
Mesut Özil är allt annat än normal i meningen att han snarare uppvisar raka motsatsen till en fear factor. Motståndare blir inte rädda av att se Özil på planen för Arsenal, de blir tvärtom uppmuntrade. Medspelare blir inte bättre med Özil på planen, de blir tvärtom mer osäkra. Det är också här kontrasten med Alexis Sanchez blir så tydlig och uppenbar.
Vilket också är varför Arsenal borde känna en betydligt mindre oro över risken att bli av med Mesut Özil jämfört med Alexis Sanchez. Frågan som har blivit mer och mer aktuell under hösten är om det inte istället är så att Arsenal faktiskt är ett bättre fotbollslag utan Mesut Özil på planen. Svaret är att Arsenal taktiskt och som kollektiv åtminstone ser betydligt bättre ut utan Mesut Özil.
Det här vill vissa avfärda som trams och som ett sätt att hoppa på bandvagnen att hacka på Mesut Özil. Problemet med den inställningen är däremot dels att den inte tar hänsyn till vad som sker på planen, dels att den bortser från att Arsene Wenger själv av allt att döma har landat i ungefär samma slutsats. Özil har varit bänkad och petad under större delen av säsongen.
Det är kanske inte vad Arsene Wenger säger men det är ändå vad han faktiskt gör, och handling väger tyngre än ord. Ett hänvisande till ospecificerade och mystiska skador ger även det mer intrycket av att vilja undvika att behöva svara på besvärliga frågor än av att vara helt genuint. Arsene Wenger har tappat förtroendet för sin kronjuvel. Sviken för många gånger kanske.
I bakgrunden ligger naturligtvis även kontraktssituationen där Mesut Özil, vars kontrakt går ut efter säsongen, vägrar skriva på nytt. Annat än för en lön hans prestationer och hans betydelse för laget inte är i närheten av att motivera, och som Arsenal vore dårar om de betalade. Intrycket är bestämt att Özil ser framför sig att spela av kontraktet och därefter en rejäl pay-day med en ny klubb.
Mesut Özil själv verkar inte vilja se sig som en del i problemet. Hittills den här säsongen har han lagt mindre energi på planen än vad han har gjort på sociala media där han valt att attackera före detta Arsenalspelare för att de varit dumma som kritiserat honom, uppblandat med ett försvar av lagets och sina egna insatser som visar att han alls inte förstått vare sig problemet eller kritiken.
Så agerar en spelare som mentalt redan har lämnat klubben, som inte längre riktigt bryr sig om laget han värvades med uppgift att leda till framgång. Efter matchen mot Watford anmärkte Per Mertesacker att Watford verkade vilja vinna matchen mer. Troy Deeney att Arsenal saknade balls. Vem båda dessa såg framför sig med dessa kommentarer är inte svårt att räkna ut.
För Arsenal handlar egentligen allt nu om att lägga det gamla bakom sig, och att istället försöka blicka framåt. Det finns inget värde med att försöka klamra sig fast vid stjärnor som hellre lämnar klubben, så länge de inte går att övertyga och är värda ansträngningen. Vettigare i så fall att se den här säsongen som det första steget mot något nytt.
Den rimliga målsättningen för Arsenal den här säsongen ser bara ut att kunna vara att över huvud taget försöka kravla sig tillbaka till Champions League, antingen via ligan eller via Europa League. Det ser ut att bli en nog så svår målsättning att uppfylla. Konkurrensen i Premier League är stenhård, och konkurrensen om segern i Europa League nästan lika hård den.
Vad Mesut Özil har visat under sina år med Arsenal är att, oavsett hur tekniskt bra spelare han än är, han inte trivs eller förmår lyfta sig i den konkurrensen, att han istället faller undan och gömmer sig på planen. Effekten på laget blir att inte heller det trivs eller förmår lyfta sig i konkurrensen, utan tenderar falla undan när det blir jobbigt på fotbollsplanen eller i tabellen.
Arsene Wengers ansvar i detta är att under många år ha värvat spelare nästan enbart utifrån deras tekniska egenskaper, och med alltför liten vikt vid deras mentala egenskaper. Ansvaret ligger också i att under många år ha visat alltför stor acceptans för otillräckliga insatser, varit för förlåtande av svag inställning och göra det möjligt för spelare att gömma sig bakom hans rygg.
Om Arsenal ska ha någon som helst möjlighet att uppnå sin enda rimliga målsättning den här säsongen krävs det spelare på planen som jobbar för varandra och växer med konkurrensen. Det krävs att Arsene Wenger visar en hänsynslöshet även med stora spelare som antingen inte längre vill eller inte vågar, som han kanske aldrig riktigt har visat förut.
Det har gullats alldeles för länge i Arsenal.