Att vara manager i Premier League kan knappast vara lätt. Två managers har redan fått sparken den här säsongen, Frank De Boer från Crystal Palace och alldeles nyligen alltså Craig Shakespeare från Leicester. Vad gäller De Boer har han hunnit med att ersättas av Roy Hodgson, samtidigt som Leicester ännu inte anställt någon permanent ersättare för Shakespeare.
Redan i söndagens hörna nämnde jag de managers som jag ansåg ha passerat sina respektive bäst före-datum. Det var Slaven Bilic, Arsene Wenger, Craig Shakespeare, Ronald Koeman och möjligen även Mauricio Pellegrino. Det tog alltså bara några dagar för en av dem att få lämna sitt jobb. Frågan är vilka fler som står på tur.
Arsene Wenger vet vi inte kommer sparkas, det finns bara ett enda sätt på vilket han inte längre är Arsenals manager, nämligen att han bestämmer sig för att sluta som Arsenals manager. Mauricio Pellegrino känns ändå som att han har en del förtroendekapital kvar att spendera, åtminstone så länge Southampton inte glider längre ned mot nedflyttningsstrecket än där de är.
Ronald Koeman borde ligga riktigt illa till. Det är svårt att med övertygelse säga någon annan engelsk klubb än Everton under senare år med ett större gap mellan satsning och förväntningar å ena sidan, och spel och faktiska resultat å andra sidan. Det har givet utgångsläget varit något av en fullständigt katastrofal säsongsinledning för Everton.
Under veckan var Farhad Moshiri och Evertons VD på besök på Evertons träningsanläggning, vilket aldrig någonsin brukar vara ett bra tecken när styrelse och klubbledning gör sådana ouvertyrer. Ronald Koeman menade att han för närvarande har klubbens fulla stöd, vilket kändes rätt tunt, och i alla fall fick mig att tro att han behöver vinna minst en av matcherna mot Lyon eller Arsenal.
Igår förlorade Everton nesligen mot Lyon, vilket om min teori stämmer innebär att söndagens match mot Arsenal på Goodison Park blir något av en vinna eller försvinna-match för Ronald Koeman. Med största sannolikhet är Everton redan utslagna ur Europa League, och inledningen på ligaspelet har verkligen inte sett bra ut det heller.
Vad som däremot förbryllar allra mest för närvarande är hur Slaven Bilic fortfarande kan vara West Hams manager. Själv har jag gått och väntat i mer eller mindre ett helt år på att han ska få sparken, utan att det händer. Ett lag i kaos och oordning, mycket svaga resultat, misslyckade värvningar och ständigt märkliga taktiska val och beslut, bråk med ägarna. Ändå blir han kvar.
Den naturliga funderingen är att Slaven Bilic kanske har några kvaliteter som kan motivera detta. Men det är mer eller mindre omöjligt att se eller föreställa sig vad detta skulle vara. Mer troligt är kanske att Bilic sitter kvar som West Hams manager eftersom West Hams styrelse antingen är för snåla eller för saktfärdiga att faktiskt ta tag i och göra något åt saken.
West Ham har inte lyckats få någon ordning på sitt försvarsspel. West Ham känns fortfarande för mjuka på mittfältet. West Ham har även bekymmer med sitt anfallsspel. Dels på grund av bristande disciplin på Marko Arnautovic och Andy Carroll, inget oväntat där kanske. Dels på grund av en märklig idé att värva Javier Hernandez men sedan ändå spela Carroll centralt.
Det kan inte anses komma som någon överraskning för den som följt Slaven Bilics tränarkarriär. Mönstret med en första bra säsong som sedan faller ned i allt sämre säsonger såg vi i både Kroatien och Besiktas. Bilic har nu varit West Hams manager i två och ett halvt år. Det ska inte behöva se ut som det gör, men det finns heller inga rimliga förhoppningar att det plötsligt ska bli bättre.
Vilket gör West Ham-legenden Tony Cottees kommentar rätt märklig att Slaven Bilic bara behöver ges tid för att få ordning på laget. Han har så klart redan fått en massa tid och det finns absolut inget som tyder på att han skulle vara på väg att få ordning på laget. Men Cottees kommentar är typisk slentrian bland före detta spelare, tålamod med tränaren som ideologi snarare än tanke.
Det kritiseras som bekant ofta när klubbar sparkar managers, i synnerhet när de gör det efter förhållandevis kort tid. Det kan finns goda skäl till det även om det inte alltid är klart om vad som bör kritiseras är beslutet att sparka managern eller beslutet att anställa denne till att börja med. West Ham visar däremot tydligt på problemet med att dra ut på sådana här beslut, vilket däremot inte kritiseras.
Det var egentligen en liknande situation med Sam Allardyce innan Slaven Bilic anställdes. Det mullrades länge om att Allardyce skulle få gå och det var en längre period där Allardyce mer eller mindre kändes som en dead man walking, alla visste att han skulle få gå, frågan var bara när. Situationen är nu samma med Slaven Bilic. West Ham drar sina beslut i långbänk.
Det är tveksamt om West Ham vinner på detta. Laget befinner sig under långa perioder i någon form av märkligt mellanläge. Klubben hinner ofta gå miste om möjliga alternativ på managerposten, när andra klubbar agerar snabbare och med större beslutskraft. Ett av West Hams problem må vara managern, men det större problemet lär vara ett beslutsvacuum i på styrelsenivå.
Så länge det fortsätter vara fallet kommer West Ham segla omkring förutan vind på öppet hav. Aldrig så bra och så stabila att de kan göra sig själva rättvisa uppe på tabellens övre halva. Förhoppningsvis åtminstone tillräckligt bra att de i alla fall ska kunna undvika att sjunka under nedflyttningsstrecket. Men det kan inte vara vad West Ham vill nöja sig med.
West Ham behöver få vind i sina segel. En vinst mot Brighton hemma på London Stadium ikväll vore en tillfällig vindpust. Bara West Hams ägare och styrelse kan blåsa riktig fart på klubben och på laget. Det här har jag redan konstaterat vid ett antal tillfällen redan bara under det senaste året. Ändå sitter vi alltså ännu här, väntar på att något ska hända, undrar varför inget händer.
Livet har sina mysterier. Hur kommer det sig att det alltid saknas en strumpa efter tvätten?! Hur kommer det sig att mackan alltid landar med smörsidan nedåt?! Hur kommer det sig att Slaven Bilic fortfarande är West Hams manager?!