Det är inte alltid tråkigt att ha fel. Det skulle exempelvis krävas en riktig grinolle för att sitta och sura över att Burnley efter åtta spelade omgångar befinner sig på sjunde plats i tabellen, bara för att man inför säsongen såg Burnley som dead men walking, ett lag mer eller mindre givet att åka ur Premier League. Tvärtom, det är sådana historier som glädjer och lyfter upp en säsong.
Det finns som jag ser det två saker som är enastående med Burnley. För det första att ett lag som byggde så mycket av sin framgång förra säsongen på ett, med deras mått mätt, enastående starkt facit hemma på Turf Moor, samtidigt som de bara vann en enda match och tog totalt sju poäng på bortaplan, den här säsongen redan har tagit åtta poäng och är obesegrade på bortaplan.
För det andra att det faktiskt inte beror på att Burnley har haft något lätt spelschema på bortaplan. Dessa fyra bortamatcher har tvärtom varit på Stamford Bridge, på Wembley, på Anfield och på Goodison Park. Åtta poäng på dessa fyra bortamatcher hade varit ett mycket bra resultat för vilken som helst storklubb. För Burnley kan det bara ses som enastående.
Inte blir det precis så mycket lättare idag när Burnley ställs inför vad som kanske är att betrakta som den för närvarande svåraste uppgift som går att hitta i fotbollsvärlden, nämligen en bortamatch mot Man City. Om Burnley onekligen har visat upp en imponerande skicklighet i fotbollens svarta konster så sätts de obestridligen på hårt prov den här eftermiddagen.
Ofrånkomligen när Burnley norpar poäng borta mot storklubbarna kommer spontana och partiska reaktioner av oförståelse om hur det är möjligt och utrop om tur hit och tur dit. Statistik ser ut att ge visst stöd till detta. Burnley tar emot fler skott än något annat lag i Europas fem största ligor, har lägst bollinnehav, slår näst lägst antal passningar av alla och skjuter själva mycket lite.
Men sådan statistik är bara halva sanningen. Den andra halvan av statistisk sanning säger å sin sida att Burnley är det lag som blockerar flest skott av alla lag i dessa fem största ligor. Tre Burnleyspelare – Ben Mee, James Tarkowski och Jack Cork – är bland de fyra spelare som blockerat flest skott i Premier League hittills den här säsongen.
Detta betyder att trots att Burnley får ta emot flest skott av alla lag i Premier League och i de stora ligorna så är det förhållandevis få av dessa skott som faktiskt träffar mål. En annan anledning är att skotten i ovanligt hög utsträckning kommer från utanför det egna straffområdet. Det betyder att i slutänden är det bara 22% av skotten som faktiskt sätter Tom Heaton eller Nick Pope i arbete.
Med detta är Burnley unika i Premier League. Effekten är ytterst konkret och kan jämföras med hur stor andel av sina skott som Burnleys motståndare hittills den här säsongen träffar mål. För Everton är det ingen större skillnad, men för Chelsea och Tottenham minskar antal skott på mål med en tredjedel och för Liverpool handlar det om dryga hälften av antalet skott på mål jämfört med normalt.
Det är inte en fråga om tillfälligheter. Istället är en produkt av att Burnley och Sean Dyche har jobbat otroligt hårt med defensiv organisation där alla spelare har väldigt tydliga uppgifter och vet sina roller till punkt och pricka. Det hjälper att Burnley kan spela med närmast oförändrad backlinje match efter match, det är ett lag som väldigt sällan går bort sig.
Men det är inte enbart en fråga om struktur utan lika mycket en fråga om psykologi. Försvarsspel handlar inte bara om att befinna sig på rätt ställe utan också om att göra rätt sak vid rätt tillfälle. Burnleys höga statistik när det kommer till att blockera skott säger en hel del. Att skydda målet är viktigare än att skydda sig själv. Sean Dyche drömmer om ett lag av Börje Salmings.
Men det vore alldeles för enkelt att bara avfärda Burnley som ett defensivt brunkargäng. Sanningen är emellertid att en stor del i Burnleys gradvida förbättring bygger på att de blivit allt bättre offensivt. Inte så mycket i termer av volym som i kvalitet. Burnley skjuter inte många skott mot motståndarnas mål men en mycket hög andel av dessa skott kommer inifrån motståndarnas straffområde.
Burnley skjuter i själva verket färre skott än förra säsongen, men träffar å andra sidan mål med fler skott per match än förra säsongen. De har varit dubbelt så effektiva i termer av målskytte den här säsongen jämfört med förra, och då har de ändå kostat på sig att missa en mängd chanser mot West Ham under förra omgången. Offensivt såväl som defensivt visar Burnley att kvalitet är viktigare än kvantitet.
Det innebär att Burnley rimligtvis måste spela med en viss kreativitet och tanke när de väl har bollen. De kan inte bara lyfta upp bollen och hoppas på det bästa. Här har Burnley i själva verket flera viktiga spelare såsom Robbie Brady, och inte minst två mycket kloka värvningar i Jack Cork och Chris Wood. Alla tre är viktiga nyckelspelare i Burnleys offensiv.
Vad detta betyder är att Sean Dyche har lyckats utforma en offensiv som är perfekt anpassad till ett lag av Burnleys storlek och förutsättningar. Det innebär emellertid inte att Dyche därmed vore ett bra val som manager för någon av Englands storklubbar, ens i bred mening. Det har konstaterats att Sean Dyche vore en perfekt fit för Leicester. Ytterst tveksamt. Dyche är däremot en perfekt fit för Burnley.
Dyche har inte visat någon benägenhet att vilja spela en mer tekniskt orienterad fotboll, eller värva mer tekniskt orienterade spelare. Något som skulle krävas i större klubbar än Burnley. Ropen om Dyche för större uppdrag låter alltså mer som en önskan att se engelska tränare lyftas upp än som realism. Dyche har däremot visat sig vara en utmärkt tränare att göra ett mittenlag av ett tänkt bottenlag som Burnley.
Sean Dyche är på så vis en stor anledning till varför botten av Premier League är starkare än på många år. Burnley är det kanske bästa exemplet på detta. Deras enda problem just idag är emellertid att även toppen av Premier League är starkare än på många år, och högst upp på den toppen befinner sig för tillfället Man City, dagens motståndare.
Burnley och Man City kan synas som två klubbar som åtminstone inom ramarna för Premier League är varandras totala motsatser. Vad de båda däremot har gemensamt är att de befinner sig i för dem så framskjutna positioner som de gör på grund av ett tålmodigt, långsiktigt och målmedvetet arbete baserat på en tydlig idé om hur de ska spela fotboll, även om dessa idéer är helt och hållet olika.
Det är alltså vare sig fråga om tur eller svart magi. Inte heller är det enbart en fråga om pengar. Man City har haft mest pengar av alla under många år utan att vara så här bra. Burnley har fortfarande nästan minst pengar av alla men lyckas ändå bättre än många andra. Värde för pengar är det mer relevanta och inget ger mer värde för pengarna än hårt arbete, kompetens, målmedvetenhet och en tydlig idé.
Vilket borde vara en lärdom för alla underpresterande klubbar i Premier League, det finns inte längre några genvägar, om det någonsin har funnits. Frågan är däremot, i en tid när det börjar bli allt mindre meningsfullt att egentligen tala om bottenlag i Premier League, om mittenlag som slarvar i sin planering kommer få betala ett allt högre pris för den saken från och med den här säsongen.
Burnleys framgångar beror vare sig på tur eller på svart magi. Detta är bara uttryck de använder sig av som har tagit sig för att försöka förklara sådant de i själva verket inte ser eller förstår, eller sådant de blivit socialiserade att tycka inte är lika fina som andra fotbollsidéer, inte lika mycket värt. Men för Burnley är deras idé skillnaden mellan Premier League och Football League.