En av de vanliga reflexreaktionerna när Liverpools prestationer diskuteras eller ifrågasätts brukar vara att slå ifrån sig med att de inte har lika mycket pengar eller möjligen spenderar lika mycket pengar som sina konkurrenter, med vilket ska förstås Man City, Man Utd och Chelsea. Ett kanske inte alldeles vattentätt försvar, vilket å andra sidan känns rätt passande när vi pratar om Liverpool.
Men vad är egentligen försvaret i en jämförelse med Tottenham? Liverpool har mer pengar än Tottenham, spenderar mer pengar än Tottenham och betalar högre löner än Tottenham, båda lagens managers har varit i klubben ungefär lika länge, Liverpool har kort sagt lika bra eller bättre förutsättningar än Tottenham. Ändå presterar Tottenham så mycket bättre än Liverpool.
En spelare som idag skulle få chansen att välja helt fritt, vilken klubb skulle denne välja, Tottenham eller Liverpool? Det borde inte rimligtvis vara någon tvekan kring den saken men ändå känns det rätt givet att spelaren hellre faktiskt väljer Tottenham. Det är åtminstone väldigt svårt att se att Dele Alli skulle ångra att flytten till Liverpool inte blev av och det istället blev Tottenham.
Tottenham är ett bättre fotbollslag, framför allt ett mer mångsidigt och offensivt fotbollslag, med en tränare vars taktiska idé bygger mer på flexibilitet än på ensidighet. Det är ett lag som spelar en offensiv och intensiv fotboll, som utmanar i titelstriden och toppen av tabellen flera säsonger i rad, och som samtidigt är väldigt bra på att ge unga spelare chansen.
Detta innebär inte att Liverpool är raka motsatsen till allt detta, eller att Liverpool som lag inte har gjort och fortsätter göra framsteg under Jürgen Klopp, bara att i relativa termer är framstegen i Tottenham så betydligt mycket större. Alltfler har dessutom börjat undra om inte Jürgen Klopps Liverpool håller på att stagnera, vilket på olika sätt har försökt förklaras och visualiseras taktiskt.
Vad många har påpekat är att Liverpools omtalade presspel, det som med Jürgen Klopp populärt har kallats för gegenpressen, har steg för steg blivit allt mindre markant för varje säsong. Bland andra Jonathan Northcroft på Times har påpekat just detta. Även Will Morgan på StatBomb har konstaterat samma sak och presenterade denna grafiska sammanställning.
![Pressing]()
Det är en påtaglig skillnad. Vad det visar är hur Liverpool under Jürgen Klopp över flera år har gått från den första säsongens stekheta press riktigt högt upp i planen till den här säsongens betydligt mer tillbakasittande taktiska upplägg, där de pressar riktigt intensivt först på egen planhalva, samtidigt som de lämnar motståndarna mer eller mindre helt i fred på egen planhalva.
En vanlig teori är att Liverpools presspel den här säsongen har varit svagare eftersom Adam Lallana är skadad. Det kan säkert ha viss effekt, men knappast en så extrem effekt vi ser ovan. Dessutom talar det stegvisa tillbakadragandet säsong för säsong mot att det skulle bero på det, utan det tyder snarare på en medveten taktisk förändring av Liverpool. Men varför?
En anledning kan så klart vara att Jürgen Klopp snabbt upptäckte att motståndarna i Premier League anpassade sig till Liverpools höga press och istället tog sig för att spela sig över och förbi pressen. Något Liverpool har visat sig dåliga på att hantera. Ett sätt att bemöta en sådan taktik är att själva lägga sig lägre för att på så vis ge motståndarna mindre ytor.
En annan anledning kan vara att motståndarna också har anpassat sig på så vis att de själva tenderar att lägga sig lägre. Liverpools sjunkande bakåt i planen kan då vara ett sätt att istället locka upp motståndarna högre upp i planen för att på så vis kunna kontraslå och utnyttja ytorna som uppstår bakom motståndarnas försvarslinjer. Detta är något vi ofta sett prov på.
En tredje anledning skulle kunna vara en analys av Liverpools egna styrkor och svagheter, och att Jürgen Klopp helt enkelt konstaterat att den egna backlinjen inte är trygg nog att vara så utlämnad. Alltså blir ett sätt att kompensera för detta att dra hela laget längre ned i planen. Att det kanske inte har varit så värst effektivt betyder hur som helst inte att så är tanken.
Vi kan tänka oss flera yttre anledningar dessutom. Det är inte omöjligt att Jürgen Klopp snabbt upptäckte att ett så högintensivt presspel inte var långsiktigt hållbart i den fysiskt utmattande engelska fotbollen. När Liverpool den här säsongen dessutom har att bolla både engelskt liga- och cupspel och europeisk cupfotboll kan ett mindre intensivt pressande vara något helt medvetet.
Att det är en medveten justering säger oss också Liverpools värvande av spelare och hur Jürgen Klopp placerar spelarna på planen. Mohamed Salah är värvad just för sin extrema utväxling när han får löpa in på ytor bakom motståndarnas backlinje. Sadio Mané har liknande kvaliteter. Philippe Coutinho dras ned i planen för att kunna leverera passningarna till dessa spelare.
Det här får konsekvenser för hur Liverpools fotboll ska förstås och rimligtvis även för hur den beskrivs. Gegenpressing var redan från början en tämligen reaktiv taktik, utformad att exploatera den kalkylerade risken i andra lags taktik, men sågs ändå som ett hallmärke för en explosiv, intensiv och offensivt inriktad fotboll, mycket på grund av var på planen pressen faktiskt ägde rum.
Vad vi istället ser nu är en taktik som om ett visst ordlekande tillåts skulle kunna beskrivas som gegendepressing. Det handlar kort sagt om tämligen gammal hederlig kontringsfotboll. Vilket måste sägas ha varit en synnerligen effektiv taktisk metod inom engelsk fotboll de senaste säsongerna, och för all del även historiskt. Men vare sig radikalt eller särdeles offensivt kan tyckas.
Men Liverpool visade samtidigt mot Maribor i veckan att de fortfarande har det höga presspelet kvar i verktygslådan. Något som för övrigt motsäger tanken att Adam Lallanas närvaro eller frånvaro har med saken att göra. Maribor var samtidigt en praktisk måltavla för den taktiken i och med att de på samma gång försökte spela sig ur backlinjen men saknade kvaliteten att göra det.
Kanske kände Jürgen Klopp att det var något som behövde göras, att han behövde skaka liv i spelartruppen. Liverpool hade vunnit en av åtta matcher innan matchen mot Maribor och säsongen såg farligt nära ut att börja gå i stå redan i ett så här tidigt skede. Det lät på Klopp efter matchen som att det var så vi skulle vänja oss vid att se Liverpool spela, men det lät som stora ord.
När Jürgen Klopp anlände till England och Liverpool så var det just mot Tottenham på bortaplan han gjorde sin allra första match. Den dagen chockades Tottenham något av ett högt och systematiskt pressande från Liverpool, även om matchen till sist slutade 0-0. Drygt två år senare finns det inga skäl att tro att Tottenham alls ska chockas på samma sätt.
Av två skäl. För det första att Tottenham själva har gått framåt så mycket som fotbollslag under dessa två år att de inte längre kan störas riktigt lika enkelt, och de har dessutom uthärdat taktiken förut. För det andra att Liverpool regresserat i taktisk mening och inte längre utövar pressfotbollen på samma sätt som förut, och vad Tottenham framför allt måste undvika är Liverpools omställningar.
Klarar Tottenham av det, klarar Tottenham av att vinna mot Liverpool på Wembley, så vore det en markering att deras säsong är igång i full fart, och att det är i Tottenham, med Chelsea och Man Utd som mer avlägsna outsiders, som vi kan hitta den mest rimliga utmanaren till Man Citys titelchanser. Detta trots att Tottenham jobbar med mindre resurser än både dessa tre och Liverpool.
Att göra detsamma för Liverpool borde kanske inte ses som riktigt lika omöjligt eller osannolikt som man ibland får intrycket av när man lyssnar till Jürgen Klopp och dennes röda följare.