Att förlora en bortamatch mot Tottenham må vara hänt. Men sättet man förlorar matchen på kommer alltid ha betydelse. Att förlora ingår i fotbollen, men att bli förnedrad gör det inte. Förnedringen ligger inte nödvändigtvis i själva siffrorna utan lika gärna i det sätt på vilket dessa siffror uppstår. Sättet Liverpool förlorade på var helt och hållet oacceptabelt för en storklubb med ambition.
Det var ett resultat som i många avseenden påminde om den 0-5-överkörning som Liverpool drabbades av borta mot Man City för en dryg månad sedan. Då fanns ändå förskönande omständigheter. Liverpool hade varit spelmässigt bättre fram till utvisningen, sedan kom utvisningen! Men mot Tottenham på Wembley fanns inga sådana omständigheter. Tottenham var bättre på allt.
En gång är ingen gång. Så brukar det i alla fall heta, och att döma av hur oskadd Jürgen Klopp gick från storförlusten mot Man City verkar det vara så de flesta kritiker och bedömare resonerade. Även fast det fanns stora skäl till kritik mot Liverpools försvarsspel i den matchen, och inte minst ett ifrågasättande av hur Liverpool kunde låta matchen rinna ifrån dem så fullständigt.
Två gånger på kort tid så börjar det däremot anas ett mönster. Den här gången kan inte gärna Jürgen Klopp undgå kritik på samma sätt. Två storförluster mot andra storklubbar går inte att sudda undan som någon engångsföreteelse eller olycklig fluke. Framför allt inte när orsakerna till förlusterna är exakt desamma och ingår i ett ständigt återkommande mönster.
Ansvaret för dessa orsaker vilar tungt på Jürgen Klopps axlar. Detta fastän han efter matchen mot Tottenham väljer att välta över allt ansvar på spelarna och inte drar sig för att hänga ut enskilda spelarmisstag. Det måste inte vara något fel med det nödvändigtvis, men det sticker i ögonen när han inte samtidigt ser sin egen skuld i sammanhanget.
Det första som måste påpekas är oförmågan att verkligen förstärka backlinjen med tillräcklig kvalitet för att kunna konkurrera på den nivå Liverpool säger sig vilja konkurrera. Han har haft två år på sig, med marginella framsteg. Istället har det gjorts någon form av dygd av att Klopp ”bara värvar spelare han vill ha”, som om det bara fanns en enda mittback i världen kapabel att förstärka laget.
Det andra som behöver betonas är att när individuella misstag sker om och om igen är det förmodligen ingen tillfällighet, utan en produkt av det kollektiva system inom vilket spelarna befinner sig. Ett bristfälligt system innebär att antalet individuella misstag ökar. Jürgen Klopp pratar istället om oförståeliga misstag som om de vore omöjliga för honom att göra något åt.
Det skulle kunna vittna om en bristande taktisk förståelse, eller åtminstone en form av enögdhet. Det skulle ligga i linje med uppfattningar om Jürgen Klopp som inte varandes någon stor taktiker utan mer av en hejaklacksledare. Vilket kan förklara varför Klopp istället för att åtgärda lagets defensiva problem väljer att ägna sig åt rena publikfrierier om hur Liverpool spelar offensiv fotboll.
Det kanske Liverpool gör, om det går att ha olika uppfattningar. Men tanken att det skulle råda någon form av motsättning mellan offensiv fotboll och ett bra och fungerande försvarsspel är rent trams. Det finns inte ett enda stort och framgångsrikt lag i den moderna fotbollshistorien som inte har kunnat visa upp både ett bra anfallsspel och försvarsspel.
Det finns ju andra lag som har svårt att visa upp båda dessa saker på en och samma gång skulle då kunna invändas mot detta. Och det är ju mycket möjligt att det är på det viset, men i nästan alla dessa fall är det ändå en otillräcklighet som beskrivs som ett problem. Men i Liverpool liksom fallet under många år var med Arsenal lyfts otillräckligheten istället upp som ett ideal, en ”filosofi”.
Det gick som det gick för Arsenal. Och det väcker naturligtvis frågan vad det egentligen är Liverpool strävar efter att uppnå. Vad har Liverpool egentligen för ambitioner. Det kan inte råda någon tvekan om att Jürgen Klopp har gjort Liverpool bättre. Men inte bättre än att vad Liverpool realistiskt kan hoppas på är att kanske varannan eller var tredje säsong ta sig till Champions League.
Det var inte så förhoppningarna framställdes när Jürgen Klopp anställdes som Liverpools nye manager. Inte heller är det ambitionsnivån som Jürgen Klopp själv förmedlar när han pratar om Liverpool som ett lag redo att utmana på allvar i titelstriden. Det kan inte bara vara spel för gallerierna, det måste vara vad man faktiskt vill uppnå. Men det är i nuläget önsketänkande.
Det kommer sluta vara bara önsketänkande den dagen Liverpool börjar ta sina defensiva brister på allvar och aktivt arbetar för att åtgärda dem, både i termer av att värva starkare individer och bygga ett starkare system. Så länge Liverpool håller fast vid nuvarande prioriteringar i sitt spelsystem kommer de aldrig lyfta högre än den nivå de redan befinner sig på.
Då måste rimligtvis åtminstone frågan ställas om Jürgen Klopp är rätt manager för Liverpool att ta det steget i sin utveckling. Det här var kanske inte frågor som Klopp behövde adressera under sin tid i Bundesliga, men det är frågor han måste adressera i ett betydligt tuffare Premier League-klimat, där Liverpools brister alltid kommer utnyttjas på ett mer cyniskt sätt.
Det kräver att Jürgen Klopp utvecklar både sig själv och sin taktiska idé, att han väljer att ta itu med de problem han hittills inte ens verkar vilja se eller medge som problem. För närvarande ligger intrycket närmare till hands att Jürgen Klopp helt enkelt har avslöjats taktiskt efter några säsonger i Premier League. Hans bluff har synats och motståndarna har höjt insatsen.
Premier League har lärt sig Jürgen Klopp. Vad Jürgen Klopp nu måste visa är att han på samma sätt som Pep Guardiola faktiskt också förmår lära sig av Premier League, och därav utveckla sitt taktiska tänkande. Är det något Klopp visar sig inte klara av måste det ofrånkomligen bli så att Liverpool börjar fundera på vem som istället faktiskt kan göra det.