Det var en av slutsatserna många drog om Tottenham förra säsongen, sedan de misslyckats med att ta sig vidare från gruppspelet i Champions League, samt kraschat ut ur Ligacupen hyfsat tidigt, att Tottenham helt enkelt saknade bredd för att kunna konkurrera på flera fronter samtidigt. Det bekräftade helt enkelt bara vad alla ansåg sig redan veta om Tottenham.
Frågan förtjänar så klart att ställas om det är en slutsats värd att ändras på den här säsongen givet att Tottenham redan efter tre omgångar i praktiken har säkrat avancemang från vad de flesta såg som dödens grupp i Champions League, samt ikväll har möjligheten att ta sig till Ligacupens kvartsfinal. För inte är Tottenhams spelartrupp så värst mycket bredare den här säsongen.
Vad som är nytt med Tottenham den här säsongen är inte bredd så mycket som flexibilitet. Tottenham har gått från att ha en stark och väldrillad startelva till att ha 25 spelare i sin trupp som i någon mening är utbytbara. Tottenham var förra säsongen känsliga för skador på viktiga spelare. Den här säsongen kan Tottenham ha hela sitt centrala mittfält skadat men ändå vinna stora matcher.
Flexibiliteten visar sig även rent taktiskt. För om Tottenham förut kunde framstå som något rigida och förutsägbara, strålande när det verkligen fungerande men lättläst när det körde fast, så har de redan den här säsongen visat upp att de kan ta sig an olika matcher på helt olika sätt men ändå med framgång. Matcherna mot Real Madrid och Liverpool är utmärkta exempel på just detta.
Det är naturligtvis också en fördel med att ha ett trupptänkande snarare än ett startelvatänk. Laget blir mindre känsligt för skador och avstängningar. Det är lättare att hålla laget fräscht och relativt piggt över en hel säsong. Och det gör det samtidigt alltså lättare att applicera olika taktiska lösningar under en säsong bestående av många olika taktiska problem.
Det är en mångsidighet och en flexibilitet alla engelska storklubbar behöver som har ambitioner på alla fronter. Något som ofta glöms bort i allt prat om identitet och filosofi som fördunklar lika mycket som det belyser. Redan engelsk fotboll innehåller bara den en stor mängd taktiska variationer. Därtill är engelsk och europeisk fotboll många gånger väsensskild. En lurig och slitsam kombination.
Vi ser manager efter manager brottas med de här problemen. Arsene Wenger och Jürgen Klopp är givna exempel på just detta. José Mourinho ser ut att ha svårt för detta han med. Antonio Conte och Pep Guardiola är något oklara, men Guardiola ser ut att ha dragit en hel del lärdom av sin första säsong. Det är i det ljuset Mauricio Pochettinos storhet som manager måste ses och förstås.
Han har nämligen visat sig förmå det som flera av hans kollegor alltså har svårt med, att stegvis utveckla sig i dessa avseenden. Och därigenom få laget att hela tiden utvecklas. Tottenham är ett bättre fotbollslag den här säsongen jämfört med förra, vilket nog inte många trodde på. Dessutom har Pochettino inte ens tillnärmelsevis tillgång till Pep Guardiolas eller José Mourinhos resurser.
För Mauricio Pochettino står emellertid skriften på väggen. Han pratar förvisso klokt och ambitiöst om att Tottenham siktar på de ”två stora titlarna”, vilket han naturligtvis ska göra, men han blundar knappast för att vad Tottenham och även han själv för stunden absolut behöver göra är att vinna titlar, inledningsvis vilken som helst. Men detta lag måste lyfta silver!
Alltså kan Pochettino knappast anse sig ha råd att kasta bort en trots allt god chans till silver som Ligacupen utgör. Det är inte en av de ”två stora titlarna”, den är inte prioriterad i förhållande till ligan eller Champions League, men en tanke med Pochettinos medvetna truppstrategi måste vara att öka Tottenhams konkurrenskraft i de inhemska cuperna.
Faran med framgång utan titlar för en klubb som Tottenham är att det leder till att dess stjärnspelare söker sig till andra klubbar. Det kommer kanske alltid i viss utsträckning vara ett dilemma för Tottenham, men att vinna titlar, om så bara en cuptitel, skulle öka klubbens trovärdighet och attraktionskraft både i att behålla nuvarande spelare och värva nya spelare.
Det här kan knappast vara ett okänt problem för Tottenham eller för Mauricio Pochettino. Det går knappast en dag utan artiklar i tidningarna, eller en podd eller ett studioprogram, i vilka det inte diskuteras och spekuleras i hur mer eller mindre halva Tottenhams startelva ska vara på väg till Real Madrid, Manchester eller någon av den typen av klubbar. Utan grund men inte utan anledning.
Alla spelare av viss klass är ambitiösa och vill vinna titlar. Om Tottenhams spelare själva får välja så vinner de säkert helst dessa titlar med Tottenham, men visar sig inte det möjligt, eller ”trovärdigt” för att använda ett mer relevant ord, så hittar de andra klubbar att vinna dessa titlar med. Tottenhams uppgift är alltså att minimera trovärdighetsgapet gentemot maximalt antal mer köpstarka klubbar.
Alltså är det både ett och annat som står på spel för Tottenham i kvällens cupderby hemma mot West Ham. Det var West Ham som med illa dold glädje tog död på Tottenhams titelförhoppningar förra säsongen. Det kan antas att de nog skulle mysa rätt gott om de gjorde slut på Tottenhams förhoppningar om en Ligacuptitel ikväll. West Ham har inte haft mycket att glädjas över på ett tag.
Men skadeglädjen ska inte underskattas.